NOTISER
Sakkunnigutlåtandena rörande straffrättsprofessuren i Lund. Den efter professor Ragnar Bergendal lediga professuren i straffrätt och juridisk encyklopedi i Lund har lockat tre sökande, nämligen professorn vid Aarhus' universitet Alvar Nelson, docenten vid Lunds universitet Tore Strömberg och numera preceptorn vid Stockholms högskola Hans Thornstedt. De sakkunniga — professorerna Ivar Agge, Bergendal och Ivar Strahl — ha funnit att samtliga sökande styrkt sin skicklighet till det sökta ämbetet. Thornstedt sättes i främsta rummet av alla de sakkunniga. Agge och Bergendal placera därefter Strömberg före Nelson, medan Strahl sätter Nelson i andra rummet och Strömberg i det tredje.
A g g e uttalar om Nelsons huvudarbete — gradualavhandlingen »Rätt och ära. Studier i svensk straffrätt» (anmäld i SvJT 1951 s. 35) — att detta utgör ett mycket värdefullt bidrag till den straffrättsliga litteraturen. Agge framför emellertid vissa allmänna erinringar mot uppläggningen och dispositionen av arbetet samt yttrar vidare bl. a.:
Avhandlingens obestridligt värdefullaste avsnitt utgöres av den grundliga och praktiskt värdefulla kommentaren till de olika ärekränkningsbrottens rekvisit. Med skicklig hand utreder författaren labyrinten av varandra korsande doktrinära åsikter och av en ofta oklar och svåröverskådlig praxis. Även om man för egen del ej alltid kan biträda författarens ofta väl kategoriskt uttalade meningar i skilda frågor (t. ex. beträffande sanningsrekvisitet vid beskyllning om brottslig gärning) eller hans rättsfallstolkningar, som stundom synas något diskutabla, blir man dock i stort sett övertygad av författarens framställning. Särskilt stor möda har han nedlagt på undersökningen av intressekollisionerna, där han nått fram till ett gott systematiskt grepp och en i regel tilltalande rättsfallstolkning. Även här kunna ej sällan delade meningar råda, t. ex. vid tolkningen av rättsfall, som angå betydelsen av en utsagas sanning vid intressekollisionerna, eller vilka slutsatser som kunna dragas av det praxismaterial, som rör förtal som är menligt för någons näring eller fortkomst. Osäkerheten beror dock mindre på brister i författarens utredning än på beskaffenheten av praxis på dessa verkligt besvärliga områden.
Beträffande Nelsons andra mera omfattande skrift, »Brott och nåd. Studier i svensk statsrätt och straffrätt» (anmäld i SvJT 1955 s. 158; jfr s. 341), uttalar sig Agge mera kritiskt. Han finner författarens resultat och resonemang genomgående intresseväckande och framhåller att skriften kraftigt stimulerat den vetenskapliga debatten kring ett viktigt samhällsproblem och
markerat behovet av en reform av praxis på området. Dessa förtjänster hos arbetet förringas emellertid av vissa brister, som framträda vid ett närmare studium av skriften. Vissa partier förefalla Agge att vara alltför summariska eller otillräckligt genomarbetade, och framställningen lider stundom av en viss brist på klarhet och skärpa. Författaren visar metodologisk osäkerhet i de statistiska partierna och hans uttalanden ha ej alltid stöd i det framlagda materialet. Med hänsyn till författarens oförskräckta attack mot en svåråtkomlig forskningsuppgift och hans ådagalagda uppslagsrikedom och stora rättspolitiska intresse, böra dock förtjänsterna anses väga tyngre än bristerna.
Sammanfattningsvis uttalar Agge bl. a. att Nelson i sina skrifter framträder som en högt begåvad, vaken och uppslagsrik forskare, som gärna beträder nya och obanade vägar. Hans historiska och socialvetenskapliga orientering är onekligen en tillgång för en rättsvetenskapsman, och han ådagalägger i sina skrifter en imponerande mångsidighet i fråga om kunskaper och intresseinriktning.
Strömbergs doktorsavhandling »Om konfiskation som brottspåföljd» (anmäld i SvJT 1949 s. 515) är enligt Agges mening ett omsorgsfullt och vederhäftigt arbete, som bidrager till att fylla en kännbar lucka i vår straffrättsliga litteratur. De resultat som Strömberg uppnår utmärkas på det hela taget av klokt omdöme och juridisk takt, även om man ej alltid känner sig villig att biträda hans ståndspunktstagande till ett eller annat kontroversiellt spörsmål. Agge kan sålunda för sin del ej odelat ansluta sig till Strömbergs åsikter rörande vissa av de i §§ 24 och 48 samt kap. VI behandlade frågorna om legalitetsprincipen och tillåtligheten av analogisk användning av konfiskationsbestämmelser samt om sammanhanget mellan konfiskation och straff.
Som ett övervägande förtjänstfullt arbete och som ett värdefullt tillskott till den straffrättsliga litteraturen kännetecknas Strömbergs andra huvudspecimen, monografin »Åtalspreskription». Agge finner framställningssättet vara mindre tungt och omständligt än i doktorsavhandlingen och vittna om större säkerhet och mognad i avseende å metoden, även om denna ej helt går fri från invändningar, särskilt i arbetets inledande avsnitt. På många punkter har författaren lämnat betydelsefulla bidrag till tolkningen av preskriptionsreglerna samt fäst uppmärksamheten på problemställningar, som tidigare endast i ringa mån behandlats i doktrinen.
Agge uttalar sammanfattningsvis att Strömbergs hela produktion bär vittne om en sällspord grundlighet och vederhäftighet, parad med omfattande juridiska kunskaper och en klart markerad logisk och formell begåvning samt ett icke ringa mått av gott juridiskt omdöme. Måhända framträder en alltför långt driven försiktighet och en viss brist på vetenskaplig fantasi när det gäller att välja forskningsuppgifter och arbetsmetoder.
Thornstedts doktorsavhandling »Om företagaransvar. Studier i specialstraffrätt» (anmäld i SvJT 1949 s. 49) betecknas av Agge som ett utmärkt och helgjutet specimen, som ej lämnar rum för några mera väsentliga anmärkningar vare sig i sakligt eller framställningstekniskt hänseende. Även om visst vägröjningsarbete på området utförts av andra nordiska författare (Bergendal, Hurwitz), är författaren den förste i vårt land som monografiskt behandlat ett stort och svårt ämne inom vår betänkligt försummade specialstraffrätt och sålunda gjort en bestående insats av högt teoretiskt och praktiskt värde. Att med framgång ha lyckats utföra ett sådant verk vittnar om en utpräglad rättsvetenskaplig forskarbegåvning.
Även Thornstedts andra huvudarbete, »Om rättsvillfarelse. En straffrättslig undersökning» (anmäld i SvJT 1957 s. 332), utgör enligt Agges uppfattning en förnämlig vetenskaplig prestation. Den äger i åtskilliga avseenden en ännu större tyngd än författarens doktorsavhandling, och Agge tvekar icke att beteckna arbetet som det bästa av de monografier som föreligga till bedömning i förevarande befordringsärende. Om det för monografin centrala kap. IV — i vilket Thornstedt redovisar sitt eget ställningstagande till problemen — uttalar Agge bl. a.:
Det invecklade kraftspelet mellan skilda reala hänsyn analyseras på ett skickligt stundom elegant sätt, och de vunna resultaten synas systematiskt konsekventa och praktiskt tilltalande. För egen del kan jag nästan genomgående biträda författarens synpunkter och rekommendationer, och jag anser att han förebragt synnerligen övertygande skäl för att en lösning av rättsvillfarelsens praktiska problem på grundval av skuldteorien är avgjort att föredraga framför en tillämpning av ursäktsteorien. Studiet av svensk rättspraxis som närmast torde bygga på sistnämnda uppfattningssätt, synes visa att en lösning efter dessa senare linjer ej tillfredsställer vare sig billighetens krav efter en modern rättsuppfattning eller de fordringar på förutsebarhet i fråga om domstolsavgörandena som utgöra legalitetsprincipens kärna och ryggraden i medborgarnas rättssäkerhet.
Sammanfattningsvis uttalar Agge att i alla Thornstedts skrifter framträda en välgörande praktisk sans och ett synnerligen gott juridiskt omdöme. Thornstedt besitter en mindre vanlig uppslagsrikedom och nyskapande förmåga. Dessa egenskaper ha föranlett honom att gripa sig an med hittills tämligen försummade och outredda forskningsuppgifter vilka uppenbarligen lockat honom mera än de traditionella straffrättsliga och aktuella kriminalpolitiska paradämnena.
B e r g e n d a l bedömer Nelsons doktorsavhandling »Rätt och ära» som ett värdefullt tillskott till vår straffrättslitteratur. Väl bjuder arbetet ej så många helt nya vare sig idéer eller fakta, men det framför på talrika punkter ett självständigt ställningstagande, som oftast är övertygande. Det behandlar ju icke ett eller några få, utan många var för sig betydelsefulla problem. Det intressanta arbetet är genom den i allmänhet lediga — understundom rätt personliga — formen även lättläst. Bland författarens uttalanden av legislativt intresse saknar Bergendal emellertid ett betonande av det viktiga förhållandet att straffrättens (och straffprocessens) behandling av ärekränkningsbrott ha — eller böra ha — betydelse för möjligheten för den kränkte att få upprättelse, icke blott genom ärekränkarens bestraffning utan, kanske främst, genom att sanningen ådagalägges. Nelsons skrifter i övrigt visa enligt Bergendal stor vidd i hans vetenskapliga intresse, sinne för vad som är aktuellt, förmåga av välgjorda lättillgängliga översikter, ledigt framställningssätt. Bergendal säger sig ock kunna av egen erfarenhet vitsorda Nelsons mindre vanliga förmåga av en muntlig framställning, som är lätt och ledig, klar och, då Nelson så önskar, sober.
Beträffande Strömbergs avhandling »Om konfiskation som brottspåföljd» framhåller Bergendal som särskilda förtjänster den stora säkerhet, varmed författaren behandlar civilrättsliga spörsmål som äro av betydelse för den straffrättsliga regleringen, ävensom den utförliga och vederhäftiga framställningen av konfiskationsförfarandet. Det tillägges, att avhandlingens ställningstagande till olika tolkningsspörsmål rönt uppmärksamhet och erhållit vägledande betydelse i rättspraxis under de år, som förflutit efter dess fram-
läggande. Vad Bergendal saknar i avhandlingen är i första rummet en mera realistisk diskussion av konfiskationspåföljdernas funktion i nutida svensk rätt, den nytta och eventuellt även skada som åstadkommes genom deras ymniga förekomst samt deras utformning och tillämpning, under jämförelse med de egentliga straffen, m. a. o. en kriminalpolitisk värdering vid sidan av den dogmatiska behandlingen. Härmed sammanhänger att Bergendal skulle önskat större utrymme åt de talrika konfiskationsstadgandena i den svenska specialstraffrätten och deras tillämpning. Författaren har ingalunda försummat dem, men de utnyttjas icke för induktiv framställning utan snarast som illustrationer till på annan väg vunna resultat.
Strömbergs arbete »Åtalspreskription» finner Bergendal som helhet ge god vägledning i talrika delvis svårlösta spörsmål, som visserligen ofta äro av teknisk eller nästan formell karaktär, men icke desto mindre av stor betydelse i särskilda fall. Boken ger indirekt klara belägg för sin författares goda orientering inom olika delar av strafflagstiftningen och den präglas av hans juridiska fantasi och kombinationsförmåga i förening med skarpsinne. Rättspraxis uppmärksammas i vederbörlig utsträckning. Framställningsformen synes Bergendal i jämförelse med doktorsavhandlingen innebära ett framsteg i riktning mot större konkretion och ledighet.
Som en mycket tilltalande prestation bedömes Strömbergs uppsats »Några ord om förskingring av pengar enligt svensk rätt» (Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1948 s. 103 ff). Med ett skickligt utnyttjande av lagrummets civilrättsliga förutsättningar och stor kritisk skärpa visas att bestämmelsen i 22 kap. 1 § strafflagen icke uppfyller de högsta anspråk på precision.
Beträffande Thornstedts arbete »Om rättsvillfarelse» uttalar Bergendal, att detta är i sin helhet ett betydelsefullt bidrag till den svenska straffrättsvetenskapen, både genom det undersökta problemets vikt, det framlagda materialet och det resultat, som författaren kommit fram till. Bergendal instämmer också oreserverat i Thornstedts uttalande att domstolarna i alltför ringa utsträckning taga hänsyn till egentlig rättsvillfarelse och Bergendal biträder även författarens rekommendation av att den tilltalade städse bör frikännas då han svävat i en ursäktlig egentlig rättsvillfarelse och att vid oursäktlig sådan villfarelse en skönsmässig straffnedsättning skulle kunna ifrågakomma.
Om några av Thornstedts mindre skrifter yttrar Bergendal, att de visar författarens goda orientering på skilda områden av straffrätten och förmåga att avvinna även begränsade uppgifter intresseväckande synpunkter. Besvarandet av tolkningsspörsmål sker under ett omdömesgillt beaktande av reala hänsyn. Beträffande uppsatsen »Jag brände mina böcker.... Några frågor rörande undertryckande av urkund enligt SL 12: 4» (SvJT 1952 s. 177) — som innehåller ett förslag de lege ferenda att medgiva straffrihet för sådant undertryckande av urkund som sker under inflytande av »subjektiv intressekollision» av det slag som enligt SL 13: 4 kan grunda straffrihet för vittnen m. fl. — uttalar Bergendal emellertid, att han inte är beredd att biträda detta förslag, som synes förbise att brottssituationen är mera fristående och psykiskt i allmänhet mindre pressande än den som föreligger inför domstol.
Thornstedts uppsats »Legalitet och teleologisk metod i straffrätten» (Festskrift för Herlitz, 1955, s. 319—368) har enligt Bergendals mening sitt främsta värde i partiet angående legalitetsprincipens motivering och innebörd i nutida svensk rätt. I övrigt finner Bergendal författarens framställning ganska skissartad. Bergendal fortsätter:
De anförda rättsfallen angå speciella spörsmål av närmast rättsteknisk natur och äro därför icke så väl ägnade att belysa behandlingen av den helt dominerande straffrättsliga tolkningsuppgiften, nämligen den som angår avgränsningen av särskilda brottsbegrepp. Här blir hänvisning till straffbudens ändamål mindre fruktbar, ty varje straffbud måste sägas ha två ändamål, dels att undertrycka vissa gärningar, dels att garantera straffrihet för andra gärningar, ehuru de äro likartade med de förra. Lösningen kan i korthet sägas böra ske genom en vägning av likhetsgraden, men härom torde man i fråga om fall som vid tiden för lagstiftningsförfarandet endast äro hypotetiska mera sällan finna uttalanden i förarbetena. Man skulle önskat ett starkare beaktande härav. Skriften är emellertid i hög grad stimulerande.
S t r a h l erinrar beträffande Nelsons doktorsavhandling »Rätt och ära» om sin anmälan av avhandlingen i SvJT samt anför ytterligare bl. a. att avhandlingen är mångsidigare än en monografi rörande en viss brottskategori brukar vara och ger övertygande belägg på att dess författare äger omfattande straffrättsliga kunskaper. Att den bör betraktas såsom ett betydande arbete synes Strahl höjt över allt tvivel.
Mera kritisk är Strahl beträffande Nelsons skrift »Brott och nåd». Strahl erinrar om att de av Nelson lämnade statistiska uppgifterna utsatts för en ganska omild kritik av KJELLIN (SvJT 1955 s. 158 ff) och GROTH (Statsvetenskaplig tidskrift 1955 s. 208 ff). Senare inlägg av Nelson i SvJT 1955 s. 341 ff och 549 ff ha ej förmått övertyga Strahl om att kritiken skulle ha varit obefogad. Strahl yttrar vidare om denna skrift:
Med rätta framhåller förf., att det är svårt att av handlingarna i nådeärenden efteråt bilda sig en uppfattning om de skäl som dikterat beslutet i ärendet. Besluten äro nämligen icke försedda med motivering. Det bör därför icke läggas förf. alltför mycket till last, att han icke förmått ge en tillförlitlig redovisning av benådningsskälen. För min del tror jag emellertid, att hans framställning till väsentlig del är missvisande genom de försök han gjort att pressa in materialet under vissa schematiska synpunkter av tvivelaktigt värde. Han gör en distinktion mellan judiciellt skön och fritt skön, om vars innebörd han lämnar endast knapphändiga upplysningar och som förefaller mig dunkel. Att döma av ett uttalande (s. 100) skulle det judiciella skönet avse en prövning huruvida den ådömda påföljden är rimlig med hänsyn till samtliga vid nådeansökningens prövning föreliggande relevanta omständigheter, medan det fria skönet skulle gå därutöver. Domstolarna, vilka väl böra anses handla efter judiciellt skön vid val av påföljd, få emellertid icke nöja sig med att påföljden blir rimlig utan böra sträva efter att välja en påföljd som är ändamålsenlig, och utan tvivel strävar också Kungl. Maj:t vid sitt avgörande av nådeansökningar efter ändamålsenlighet. Nådeinstitutets kriminalpolitiska funktion skjutes med förf:s systematisering av benådningsskälen alldeles i bakgrunden.
Av Nelson i befordringsärendet åberopade smärre skrifter i skilda ämnen föranleda Strahl till det uttalandet, att skrifterna tillsammans vittna om en imponerande mångsidighet och ett vaket intresse för rätts- och samhällsfrågor, vilket måste anses högst erkännansvärt.
Strömbergs doktorsavhandling »Om konfiskation som brottspåföljd» präglas enligt Strahls mening av berömvärd vederhäftighet, omsorg och energi. Såsom förstlingsarbete är avhandlingen otvivelaktigt ett gott arbete. Samma goda egenskaper prägla arbetet »Åtalspreskription». I förhållande till doktorsavhandlingen betecknar den senare boken enligt Strahls uppfattning ett avgjort framsteg, framför allt genom att den röjer mindre ängslan hos förf. att ge sig i kast med lagtolkningsproblem. Över huvud har han lyckats göra sitt ämne intresseväckande genom att låta framställningen genomgående ställa och behandla problem. Den har därigenom blivit ägnad att fånga läsarens intresse i
betydligt högre grad än framställningen i doktorsavhandlingen. Boken är i Strahls tycke mycket välskriven och vittnar gott om förf:s framställningsförmåga. Strahl yttrar vidare:
Bokens ämne ger emellertid endast delvis anledning att ställa problem vilkas besvarande kräver en större intellektuell anspänning. Till icke ringa del måste förf. nöja sig med att ge sin anslutning till åsikter som förut framställts och motiverats. Emedan frågan om preskriptionstidens beräkning ställer sig olika vid olika slags brott, får förf. dock anledning att analysera brottsbegreppets uppbyggnad vid olika typer av brott och därmed lämna bidrag dels till tolkningen av ett antal brottsbeskrivningar dels till den allmänna läran om brottsbegreppet. I dessa delar synes mig hans framställning bjuda åtskilligt av intresse. Jag har särskilt fäst mig vid hans behandling av s. k. straffria efterhandlingar vid förmögenhetsbrotten och den därmed i viss mån sammanhängande frågan om häleribrottets karaktär. Själv har jag tidigare varit inne på dessa frågor, för vilka det är svårt att finna en fullt tillfredsställande lösning. Ehuru jag icke är beredd att i allo ansluta mig tillförf:s åsikter i dessa frågor, finner jag hans framställning av dem vara högst beaktansvärd och utgöra ett gott bidrag till frågornas belysning. Över huvud ger förf. i boken prov både på skarpsinne och på gott omdöme.
Avslutningsvis uttalar Strahl att det fördelaktiga intryck av Strömbergs personliga utrustning som Strahl fått genom läsning av hans skrifter förstärkes och berikas genom att Strömberg, efter vad han upplyst, gjort en uppfinning på vilken han erhållit patent.
Thornstedts doktorsavhandling »Om företagaransvar» finner Strahl förtjäna ampla lovord. Strahl understryker att förf. behandlar de ofta svårtolkade bestämmelserna och rättsfallen med gott omdöme och att framställningen präglas av måtta och verklighetssinne. Vad Thornstedt i avhandlingenan för om det subjektiva rekvisitet föranleder Strahl till följande reflexioner:
Medan strafflagens brottsbeskrivningar, där de såsom vanligen är fallet, icke innehålla något om det subjektiva rekvisitet, regelmässigt anses innefatta ett krav på uppsåt, anses straffbestämmelser i specialstraffrätten vilka icke heller ge upplysning om det subjektiva rekvisitet i stor utsträckning nöja sig med culpa. Förf. konstaterar detta och framhåller med rätta, att bestämmelser som stadga straff för underlåtenhet ofta måste uppfattas såsom fordrande allenast culpa för att icke få en orimligt snäv räckvidd (s. 65 f och 155). Det förefaller mig som om det skulle ha varit av värde om denna synpunkt ytterligare understrukits med framhållande av att just företagaransvaret i allmänhet eller mycket ofta torde vara att uppfatta såsom ett ansvar för underlåtenhet.
I fråga om företagaransvaret går förf. åtminstone i sin terminologi ett steg längre i eftergivande av krav på subjektivt rekvisit, i det att han för ganska många fall utöver dem där lagbestämmelsens utformning ger anledning därtill betecknar ansvaret såsom strikt. Jag vågar icke bestrida, att fall tillhörande denna kategori förekomma där även krav på culpa eftergivits, men vill ifrågasätta, om det icke är mera träffande att för de allra flesta fall beteckna ansvaret som culpöst ehuru culpakravet är uttunnat så att det är jämförelsevis lätt uppfyllt.
Det väsentliga i kravet på culpa synes mig nämligen vara, att det ifrågavarande beteendet skall jämföras med ett annat, det s. a. s. riktiga beteendet. Det för culpan väsentliga är med detta sätt att se den ifrågavarande personens underlåtenhet att iakttaga det såsom riktigt ansedda beteendet. Att detta senare skulle vara det beteende som kunde ha förväntats av en bonus paterfamilias eller ett beteende som icke är mera aktsamt än normalt är en från den romerska rätten härrörande uppfattning vilken först under 1800-talet fick en dominerande plats i juristernas tankevärld i samband med att föreställningen om skuld såsom grund för straff och för skadestånd utvecklades till en allmänt omfattad lära. I svensk rätt har uppfattningen icke djupa rötter, och såväl på straffrättens som på skadeståndsrättens område anses, såvitt jag kan
finna, i rättsskipningen culpa i stor utsträckning vara för handen ehuru det icke kan påstås att en bonus paterfamilias skulle ha handlat annorlunda.
Enligt min mening är just företagaransvaret ett belägg härpå. Liksom skadeståndsskyldighet i stor utsträckning ådömes företagare med anledning av att i den verksamhet som han leder, eller anses böra leda, förekommit något som givit upphov till skada, så förekommer också att straff ådömes honom i motsvarande fall. I båda grupperna av fall torde till stöd härför kunna åberopas, att företagaren icke gjort vad som erfordrats för att förebygga skadans inträffande. På detta sätt ha säkerligen såväl de lagstiftande myndigheterna som domstolarna i allmänhet uppfattat företagaransvaret. De ha i så fall enligt min mening hållit sig inom gränserna för vad som bör betecknas såsom culpa, såvida de förutsatt att företagaren rimligen kunnat förebygga skadan. Ty de ha tillämpat det för culpaskönet typiska betraktelsesättet.
Det synes mig vara att missteckna den tankegång som varit bestämmande för lagstiftning och rättspraxis om man, såsom förf. gör, betecknar ansvaret såsom strikt så snart en företagare göres ansvarig utan hänsyn till att han måhända iakttagit normal aktsamhet och reserverar begreppet culpa för handlingssätt som avvika från vad en normalt aktsam person med samma bildning och begåvning som den handlande skulle ha företagit i samma situation som denne (s. 10 f och 149, jfr emellertid s. 155 där förf. skiljer mellan strikt ansvar och ansvar på grund av mycket lindrig oaktsamhet). Att i denna omfattning beteckna ansvaret som strikt är dessutom icke utan sina vådor, ty det kan suggerera till föreställningen att företagaren verkligen, såsom förf. också antyder (genom ett uttalande på s. 11), skall straffas för en handling trots ursäktlig okunnighet om de omständigheter som göra den straffbar. Säkerligen är det icke riktigt att så generellt frånkänna villfarelse, t. ex. om en gräns eller om en uppsägning som genom försenad postgång icke kommit till företagarens kännedom, all betydelse för straffbarheten. Och förf. måste, naturligtvis, erkänna att underlåtenhet att företaga något som är omöjligt icke är straffbart. Detta skulle emellertid enligt honom bero på en för specialstraffrätten specifik objektiv straffrihetsgrund (s. 56 f.). Att uppställa en sådan synes mig vara att bryta ut saken ur sitt naturliga sammanhang.
Med arbetet »Om rättsvillfarelse» har Thornstedt enligt Strahls mening lyckats åstadkomma ett förtjänstfullt arbete som säkerligen kommer att vara av stort värde både för teori och praxis. Ämnet är enligt Strahls uppfattning icke slutdiskuterat genom arbetet, något som icke heller gärna skulle ha varit möjligt, men Thornstedt har med sitt arbete givit ett betydelsefullt tillskott till den svenska rättslitteraturen genom att kartlägga ämnet och diskutera det med anförande av kloka synpunkter. Strahl ifrågasätter emellertid om det icke vore möjligt att komma till större klarhet i rättsvillfarelsens problem genom att angripa detta från ett annat håll än förf. gjort. Strahl yttrar härom :
Skulle det icke vara mera givande att, i stället för att börja med rättsvillfarelse och därifrån utsöndra sådana fall som böra behandlas såsom faktisk villfarelse, tvärtom börja med den faktiska villfarelsen och undersöka i vad mån de för denna gällande reglerna böra erhålla tillämpning också i fråga om sådan villfarelse som angår rättsliga förhållanden? Min tanke är, att utgångspunkten för en undersökning av hithörande frågor borde vara den jag i det föregående antytt, nämligen att lagen straffbelägger de och de så och så beskrivna handlingarna. Däri ligger, vanligen och i princip, krav på att deav brottsbeskrivningen omfattade objektiva omständigheterna skola vara täckta av uppsåt. Men detta krav på subjektiv täckning är långtifrån entydigt. Bland de frågor som inställa sig är den, huruvida och i vad mån en rättslig kvalifikation, sådan som att sak skall tillhöra annan för att det skall bli ansvar för stöld, eller en annan rättslig omständighet till vilken straffbudet hänvisar, t. ex. att en ifrågavarande vara blivit föremål för ransonering, måste vara subjektivt täckt. Att uppsåtet skulle behöva omfatta även straffbudets
existens kan däremot, frånsett undantagsfall, icke härledas ur lagens ord. Utgår man från dessa, och det är vad här rekommenderas, finner man också, att de ej heller ge stöd åt ett krav på att gärningsmannen för att drabbas av ansvar för uppsåtligt brott skall ha varit i någon mån culpös i sin ovetenhet om straffbudet.
Beträffande Thornstedts författarskap framhåller Strahl sammanfattningsvis, att Thornstedt i synnerhet förtjänar erkännande för sin insats på specialstraffrättens svårbearbetade fält. Hans forskning på detta område kan med visst fog betecknas som ett pionjärarbete och han torde numera vara vår bäste kännare av specialstraffrätten.1
S. R.