NORMAN ST. JOHN-STEVAS. Obscenity and the Law. With an Introduction by Sir ALAN P. HERBERT. London 1956. Secker & Warburg. XXII + 289 s. 25 sh.

    Regleringen av yttrandefriheten i sexuella frågor ställer lagstiftning och rättstillämpning inför svåra avvägningsproblem. Allmänt anses väl numera i västerlandet, att strafflagen icke bör begränsa vetenskapens frihet att utforska och beskriva sexuella företeelser och beteenden. I kulturellt tongivande kretsar hävdas vidare, att även skönlitteraturen bör ha samma frihet att oförbehållsamt skildra och debattera vad som hör till sexuallivet. Å andra sidan råder på det hela taget enighet om att ren pornografi bör undertryckas.
    Godtager man — i likhet med förf. till ovanstående arbete — dessa utgångspunkter, blir straffrättsjuristens uppgift att draga en klar gräns mellan litterära och vetenskapliga framställningar av sexuella ämnen, vilka icke böra straffas, och pornografisk litteratur, som icke bör tilllåtas. Att peka på en metod för en sådan gränsdragning är ett av syftena med detta arbete. Enligt förf. är en pornografisk publikation ett arbete, som är avsett att verka sexuellt upphetsande (»deliberately designed to stimulate sexual feelings and to act as an aphrodisiac»). Förf:s mening, vilken kommer till synes bl. a. i ett förslag till lagtext, som bifogats arbetet, tyckes vara, att blott pornografika i denna mening skall vara straffbara. Denna gränsdragning efter rent subjektiva kriterier vill emellertid förf. på ett icke närmare utfört sätt komplettera med ett hänsynstagande till arbetets litterära eller artistiska förtjänster eller dess politiska eller vetenskapliga karaktär.

    Den starka tonvikt som förf. vill lägga på gärningsmannens avsikt med verket är en reaktion mot den gällande engelska rätten, vilken icke tillåter att hänsyn tages till gärningsmannens uppsåt. Att låta gärningsmannens avsikt vara avgörande för publikationens tillåtlighet synes emellertid icke vara ändamålsenligt, eftersom syftet med ett straffbud mot sedlighetssårande gärning väl måste vara att skydda allmänheten mot kränkningar av dess sedlighetskänsla och mot ofördelaktiga påverkningar i sexuellt hänseende. I subjektivt hänseende borde man därför icke fordra mer än att gärningsmannen insett, att hans framställning kan verka sexuellt upphetsande eller stötande. Att ett verks vetenskapliga karaktär medfört att det placeras utanför det straffbaras område synes fullt tillfredsställande. Mera tveksam kan man kanske vara beträffande populärvetenskaplig litteratur. Däremot kan det diskuteras i hur stor utsträckning litterära förtjänster eller litterära anspråk skola tillerkännas betydelse, då det gäller att avgöra om en publikation är sedlighetssårande eller icke. Ett alltför stort hänsynstagande till litterära meriter kan leda till att straff drabbar vad som enligt dagens ledande kulturkoryféer icke är litteratur eller dålig litteratur, medan framställningar som ansluta sig till accepterade litterära moderiktningar gå fria från straff. Alldeles tilltalande är icke detta. Det kan nämligen innebära, att det blir tillåtet att fylla en någorlunda litterärt bildad läsekrets' behov av pornografi (t. ex. med en massupplaga av MYKLE, Sången om den röda rubinen — även allvarligt menad skönlitteratur kan nämligen användas som pornografi), medan det blir straffbart att tillgodose de verkligen i anden fattiga med en till deras förståndsgåvor och smak anpassad enklare obscen litteratur. Att tillfredsställa människors tarvlighet och dåliga smak synes icke i och för sig böra föranleda straff.
    Man kan då fråga sig om icke utgångspunkterna äro fel och om icke gränsen kring det straffbara området borde dragas på ett annat sätt, nämligen så att sårande av sedlighet genom tryckt skrift blir straffbart blott då gärningen riktar sig mot ungdom eller då den äger rum på ett för allmänheten stötande eller sårande sätt, t. ex. i annonser eller artiklar i dagspressen eller genom gratisdistribution utan föregående beställning. Däremot synes det knappast finnas något socialt behov av att straffa tillverkning eller försäljning i korrekta former till vuxna av litteratur med ohöljda sexuella framställningar vare sig med eller utan litterärt värde. Annorlunda blir naturligtvis läget, om verksamheten utgör ett ockrande på abnorma människors svagheter. I sådant fall torde emellertid ansvar för förmögenhetsbrott vara en lämpligare reaktion. (Jfr ALDÉN i Nordisk Kriminalteknisk Tidskrift 1956 s. 4.)
    Sistnämnda problem beröras emellertid blott i förbigående av förf., som huvudsakligen är intresserad av den konstnärligt meriterade litteraturens frihet. Betraktelser de lege ferenda upptaga över huvud blott en del av arbetet. Dess tyngdpunkt ligger måhända i en historisk framställning av hur skönlitteratur med sexuellt motiv betraktats och behandlats i England, från den robusta och frigjorda inställningen under medeltiden till 1800-talets prydhet och 1900-talets sporadiska och synbarligen tämligen godtyckliga ingrepp mot större och mindre författa-

res verk. I anslutning därtill analyseras och kritiseras gällande engelsk rätt på ifrågavarande område.
    Arbetet kompletteras med redogörelser för reglerna om straff och andra sanktioner mot sedlighetssårande publikationer i olika främmande länder, bl. a. Sverige.

Hans Thornstedt