Översyn av äktenskapslagstiftningen. Med stöd av K. M:ts bemyndi-gande d. 7 dec. 1956 har justitieministern, statsrådet Zetterberg, d. 3 jan. 1957 tillkallat sakkunniga (ordf. justitierådet G. Walin) för att efter samråd med motsvarande sakkunniga från övriga nordiska länder verkställa en översyn av äktenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor.
I direktiven för utredningen framhåller justitieministern inledningsvis, att väsentliga ändringar i levnadsförhållandena inträtt under den tid giftermålsbalken varit gällande och att yrkanden framställts om mer eller mindre djupgående reformer inom äktenskapsrätten. Justitieministern erinrar vidare om den av advokaten Sigrid Beckman på offentligt uppdrag år 1951 utarbetade sammanfattningen av erfarenheter och synpunkter från det praktiska rättslivet angående giftermålsbalkens tillämpning och behovet av ändringar däri, om överläggningarna vid det tjugonde nordiska juristmötet i Oslo 1954 rörande behovet av ändringar i gällande regler om äkta makars förmögenhetsförhållanden samt om Nordiska rådets behandling av hithörande frågor år 1955.
Justitieministern anser det uppenbart, att nya samhälleliga och ekonomiska förhållanden medfört en ändrad uppfattning i åtskilliga äktenskapsrättsliga frågor. Detta är särskilt fallet beträffande de ekonomiska spörsmål som aktualiseras vid äktenskaps upplösning genom skilsmässa. Även de regler om makars egendom, som gäller vid äktenskaps upplösning genom makes död, har med tiden kommit att framstå som mindre tillfredsställande. Beträffande makars förmögenhetsförhållanden i övrigt torde behovet av ändringar vara mindre; detsamma gäller i fråga om villkoren för äktenskaps ingående och upplösning. Jämväl på dessa områden har utvecklingen dock medfört behov av jämkningar i de gällande bestämmelserna.
Angående de allmänna riktlinjer som från svensk sida bör företrädas vid reformarbetet och de frågor som därvid bör upptagas till närmare undersökning anför justitieministern bl. a. följande.
Mellan makar råder i princip giftorättsgemenskap. Om makarna icke uteslutit denna ekonomiska gemenskap genom äktenskapsförord, omfattar giftorätten principiellt all egendom; visst undantag gäller endast i fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art. Det bör emellertid undersökas om icke ytterligare undantag bör uppställas. Särskilt har den ökade användningen av försäkringar aktualiserat spörsmålet i vad mån sådana skall ingå i giftorättsgodset.— — —
I fråga om förvaltningen av makarnas egendom är huvudregeln att make ensam råder över sitt giftorättsgods; beträffande vissa slags egendom uppställes dock till skydd för andra maken särskilda inskränkningar. Sådana gäller bland annat beträffande fast egendom. Det bör övervägas om icke motsvarande bör gälla för bostadsrätt; denna form för lösande av bostadsfrågan
har fått allt större betydelse. Även beträffande andra tillgångar kan en undersökning ådagalägga att det bör införas särskilda förvaltningsföreskrifter. I detta sammanhang bör också utredas huruvida icke jämväl för enskild egendom bör genomföras vissa inskränkningar i rätten att förfoga däröver då det erfordras för familjens behov.
De gällande reglerna att vid bodelning makarnas behållna giftorättsgods i princip skall delas lika mellan dem kan, framhåller justitieministern, stundom leda till obilliga resultat. Vad angår bodelning i samband med skilsmässa bör därför utredas, om icke vid sidan av skadeståndsbestämmelserna i giftermålsbalken en mera allmän möjlighet till jämkning av likadelningen bör införas, åtminstone i de fall där äktenskapet varit av kortare varaktighet. Härvid bör tillika undersökas, om man icke kan genomföra ett ur systematiska synpunkter påkallat särskiljande av skadestånds- och jämkningsregler. I fråga om bodelning vid makes död bör undersökas, om icke en ordning bör införas, som i högre grad än den gällande tillgodoser den efterlevandes behov i sådana fall då det finns bröstarvingar efter den döde. Härvid kan ifrågakomma att den efterlevande erhåller rätt till underhållsbidrag ur den dödes andel. Vid sidan av eller istället för en sådan rätt kan övervägas att tillägga den efterlevande en mer eller mindre omfattande rätt att sitta i oskiftat bo. Även andra lösningar är tänkbara, såsom rätt för den efterlevande att nyttja bostaden, större eller mindre del av lösöret, jordbruksfastighet, som givit familjen dess bärgning o. s. v. Regler till skydd för efterlevande make kan vidare vara erforderliga i sådana fall, då bröstarvingar visserligen icke finnes men den efterlevandes rätt till arv är utesluten genom testamente. Ett speciellt spörsmål föreligger då bodelning skall ske med bröstarvingar, som icke är makarnas gemensamma. Principen om likadelning kan här medföra att make tvingas avstå egendom till den andras barn. Detta kan många gånger te sig obilligt; särskilt gäller detta då ett för den efterlevande förut okänt barn uppträder med anspråk i dödsboet. Frågan får ökad betydelse om utomäktenskapliga barn erhåller arvsrätt även efter fadern. Ett särskilt behov av skydd för efterlevande make synes här föreligga, och det bör utredas vilka regler som i sådant hänseende bör införas.
Av icke ringa praktisk vikt är bestämmelserna om vilken egendom vardera maken vid bodelningen har rätt att bekomma på sin lott. Huvudregeln är att make äger erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Att sålunda vid delningen helt gå efter vem av makarna som formellt är ägare till den ifrågavarande egendomen kan emellertid i fråga om sådana tillgångar som arbetsredskap, möbler, bostadsrätt m. m. leda till mindre lyckliga resultat. Det bör undersökas, om det icke åtminstone beträffande vissa slag av tillgångar i stället är lämpligare med en ordning, enligt vilken fördelningen sker efter vardera makens behov. Denna princip är genomförd i lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. I detta sammanhang synes även böra undersökas, om nämnda lag bör inarbetas i giftermålsbalken och om därvid även bör givas bestämmelser med avseende å hyresrätt vid makes död.
När giftorättsgemenskap icke föreligger mellan makarna får, framhåller justitieministern vidare, frågan om skydd för frånskild eller efterlevande make ökad betydelse. Vid utredningen bör detta förhållande uppmärksammas.
Vid sidan av de ovan angivna spörsmålen av mera allmän betydelse pekas i direktiven även på vissa mera speciella frågor som vid utredningen bör ta-
gas upp till behandling. Hit hör reglerna om lysningsförfarandet, den gällande tiomånadersfristen för kvinna som vill ingå nytt äktenskap och medlingsinstitutet.
S. R.