FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET 

 

   Jordägareandel i gruvrättighet
    I denna tidnings 4. häfte år 1956 (s. 277) har hovrättsassessorn PETER WESTERLIND till diskussion upptagit frågan om jordägareandel i gruvrättighet skall behöva undantagas vid jordens försäljning för att stanna hos säljaren.
    Westerlind har funnit, att jordägareandelen skall uttryckligen undantagas.
    Undertecknad har såsom bergsman under 50 år sysslat med tolkning och tillämpning av gruvlagstiftningen och därvid funnit att undantag icke behöver göras.
    Jag delar Westerlinds uppfattning, att jordägareandelen är att anse såsom en delaktighet i inmutningsrätten. Detta kan även utsägas så, att inmutare och jordägare äro likaberättigade ifråga om fyndighetens utnyttjande.
    I motiven till 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra uttalas, att själva mineralstrecket trots inmutning utan tvivel är att betrakta såsom hörande till den fasta egendomen, varå det finnes, men att den genom inmutning och övriga i gruvstadgan föreskrivna åtgärder vunna rättigheten att bearbeta fyndigheten anses som lös egendom.
    Det är av vikt, att dessa två distinktioner beaktas vid bedömning av här föreliggande fråga.
    I motiven till åberopade lag framhålles, att ofta så icke sker, och det synes bero på det i allmänna språkbruket och även i lagen vanliga förfarandet att nämna föremålet för äganderätt i stället för själva äganderätten jämväl ifråga om rättigheten att tillgodogöra sig mineralfyndigheten. Då man sålunda säger, att »gruva» enligt vår rätt är att anse som lös egendom, uttrycker man därmed icke något annat än att rätten att

bearbeta de i gruvan befintliga mineralen är att anse som lös egendom.
    Av 1895 års lag 4 § framgår, att om en jordägare helt eller delvis utnyttjar jordägareandel i fastigheten, så äro gruvanläggningarna ändock icke tillbehör till jorden, utan följa gruvrättigheten. I analogi därmed måste samma gälla beträffande den utnyttjade jordägareandelen. Man kan omöjligen tänka sig att jordägarens rätt att deltaga i fyndighetens tillgodogörande samt därför utförda anläggningar skola skiljas åt.
    Det må vara av intresse att referera ett rättsfall om fri elkraft från Stadsforsens kraftverk. Rätten till fri kraft uppläts i likviden vid försäljning av vattenrätt från två fastigheter. Kraften skulle tillhandahållas säljarna och skulle av dem »få användas efter behag». Fråga uppstod senare, om rätten tillkommer dessa fastigheters nuvarande ägare eller tillhör fastigheternas förra ägare, vilka tecknade avtalet om vattenrätt och elkraft.
    Häradsrätten i Jämtlands östra domsaga sade i dom d. 15 dec. 1952, att av upplåtelsehandlingarna icke framginge, att rätten till elkraften tillagts fastigheterna, utan att kontrakten måste tolkas så, att rätten upplåtits till säljarna personligen och därför vore att betrakta som lös egendom.
    Hovrätten för Nedre Norrland avkunnade dom d. 13 maj 1953 och fann ej skäl göra ändring i häradsrättens dom.
    Vattenkraftsföreningen anförde i Högsta domstolen, att 1895 års lag om vad till fast egendom är att hänföra, icke giver något direkt stöd för en uppfattning, att en avtalad rätt till elkraft skulle vara fast egendom. För att rätten skall vara fast egendom måste man fordra, att rätten är så fast förenad med en fastighet att den inte utan vidare kan skiljas därifrån till förfång för inteckningshavare i fastigheten. Bland allmänheten torde dock uppfattningen i regel vara, att en på avtal grundad rätt till elkraft till viss fastighet, medföljer fastigheten vid överlåtelsen. Vidare anfördes, att de jurister, som för kraftföretagens räkning syssla med dessa frågor, i allmänhet torde ha den uppfattningen, att en endast på avtal grundad rätt till elkraft är lös egendom, även om kraften i avtalet tillerkänts viss fastighet. Detta måste gälla oberoende av om rätten till kraften intecknats i kraftstationsfastigheten eller icke. Avtalets formulering gåve dock knappast något stöd för en uppfattning, att endast fastighetens ägare skulle äga rätt till kraften.
    Högsta domstolen har genom dom d. 1 mars 1957 förklarat, att skäl ej fanns att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skall stå fast.
    Frågan om rätten till frikraft för framtiden skall följa fastigheten har av alla instanserna gjorts helt beroende av spörsmålet, om rätten är att anse såsom fast eller lös egendom. Efter att ha konstaterat, att rätten är lös egendom, draga domstolarna uteslutande på grund härav den slutsatsen, att rätten icke är adpertinens till fastigheten.
    Det utslagsgivande argumentet för Westerlind är frågan om legitimation för innehav av gruvrättighet. Han skriver: »Beträffande legitimationen av rätten till andelen föreligger dock en åtskillnad alltefter huruvida rätten åberopas av jordägaren eller annan. Jordägaren är legitimerad genom sin blotta egenskap av jordägare, medan annan, som på-

står sig äga andelsrätten, uppenbarligen måste kunna styrka sin särskilda åtkomst av densamma. — — — — — I och med att äganderätten till jorden övergått å annan, inträder för den förutvarande jordägaren samma legitimationstvång med avseende på andelsrätten som gör sig gällande i fråga om annan, vilken, utan att kunna hänvisa till att han äger jorden, påstår rätt till andelen.»
    Westerlind har i detta resonemang förbisett att legitimation finnes för en var som är innehavare av gruvrättighet eller andel i sådan.
    Enligt Kungl. skrivelse år 1885 ålåg det bergmästarna att föra gruvmatrikel över alla befintliga gruvanläggningar med anteckning om alla av bergmästaren vidtagna åtgärder.
    Vid utmålsförrättning infördes i protokollet bl. a. om jordägare bevakade sin jordägareandel och anteckning därom skulle även göras i gruvmatrikeln.
    I 1884 års gruvstadga, 56 §, föreskrevs om anmälningsplikt hos bergmästaren för ny ägare av gruvrättighet. Övergången av innehav av rätten till gruvandel kom härigenom att registreras i gruvmatrikeln.
    I 1938 års gruvlag, 78 §, finnes bestämmelse om, att bergmästaren skall föra gruvregister, upptagande alla omständigheter, som äro av betydelse för bedömande av gruvrättigheters innehavande. övergår sådan rättighet till ny innehavare, skall detta enligt 66 § antecknas i registret. Enligt 65 § skall avtal, varigenom gruvrättighet eller andel däri överlåtes, upprättas skriftligen och upptaga samtliga villkor som betingats. Anmälan om överlåtelsen skall göras av köparen och fångeshandlingen företes för bergmästaren. Finner bergmästaren, att av handlingen framgår, att köparen helt eller delvis förvärvat rätt i inmutning eller utmål, införes detta i gruvregistret och bevis härom påtecknas fångeshandlingen.
    Genom gruvregistret erhålles alltså legitimation för varje innehav av gruvrättighet eller andel i sådan.
    Vid försäljning av en fastighet, varå finnes av säljaren utnyttjad jordägareandel, kan i det skriftliga avtalet antingen intagas, att sagda jordägareandel medföljer på vissa angivna villkor, eller ock nämnes icke någonting om andelen. Om man tänker sig det senare fallet och att köparen anser att jordägareandelen rätteligen skall tillkomma honom, har han enligt 8 kap. att göra anmälan därom till bergmästaren. Denne finner i fångeshandlingen att anmälaren blivit ägare till den fastighet, varå gruvrättigheten enligt gruvregistret är belägen, men i handlingen står icke något om gruvrättigheten. Av gruvregistret framgår att säljaren, som vid utmålsförrättningen bevakat sin jordägareandel, är innehavare av densamma. Bergmästaren torde icke på enbart fastighetsköparens anmälan och företedda avtalet om fastighetsköpet kunna göra någon ändring i gruvregistret. Säljaren förblir innehavare av sin jordägareandel.
    Westerlind har framhållit, att man bör beakta de praktiska synpunkterna och att man, för att undvika viss otrygghet, bör anse att undantag i köpeavtal ifråga om jordägareandel skall göras.
    Jag instämmer till fullo i uttalandet om beaktande av de praktiska synpunkterna, men vill framhålla att för gruvhanteringen erhålles den största tryggheten om hittills gällande praxis bibehålles. Undertecknad

har god kännedom om att inom gruvhanteringen anses att undantag vid fastighetsöverlåtelse icke behöver göras för att säljaren skall vara bibehållen vid sin jordägareandel, men att det däremot bör särskilt angivas om andelen skall medfölja i köpet.                                                                                 Axel L:son Alarik