G. RYLE m. fl. Revolutionen i filosofien. Sthm 1957. Natur och Kultur. 143 s. Kr. 9,50, inb. 12,50.

    När det engelska samlingsarbetet »The Revolution in Philosophy» nyligen utgavs på svenska under titeln »Revolutionen i filosofien» tillfogades en uppsats om Hägerström av professor MARC-WOGAU. Till de sidor som ägnas åt Hägerströms rättsfilosofi torde här några kortfattade randanteckningar vara påkallade.
    Förf. omtalar Hägerströms tolkning av äganderättsbegreppet, sådant det förekommer i det allmänna medvetandet. Äganderätten fattas, menar Hägerström, som en makt över ett ting; men eftersom denna makt icke kan identifieras med någon faktisk maktposition i avseende å tinget måste det vara fråga om en »övernaturlig» makt. I anslutning härtill säger förf., att en sats som »jag har äganderätt till denna cykel» enligt Hägerström är en meningsfull utsaga men såsom sådan falsk, eftersom den övernaturliga makten icke i verkligheten existerar. Denna ståndpunkt skall enligt förf. motsvara en tidigare etapp i Hägerströms

värdelära, då han skall ha fattat värdeomdömena, t. ex. att något är vackert eller gott, såsom meningsfulla utsagor om egenskaper hos objekten som dock äro falska, eftersom egenskaperna i fråga icke objektivt existera. Senare skall Hägerström, att döma av vissa uttryckssätt, ha gått över till en annan ståndpunkt i fråga om rättighetsbegreppet, motsvarande en senare etapp i värdeläran. Han skall ha »framhållit», att övernaturlig makt är ett »tomt ord», som inte betecknar någonting alls, »precis som värdeorden 'vacker', 'god' osv.». Satsen »jag har äganderätt till denna cykel» är då inte en utsaga om något, inte något som är sant eller falskt. (På Hägerströms språk skulle det heta: satsen i fråga uttrycker inte ett verkligt omdöme.)
    Här är icke möjligt att diskutera förf:ns framställning av Hägerströms utvecklingsgång. Måhända har han rätt i att det beträffande tolkningen av rättighetsbegreppet föreligger två etapper, motsvarande de etapper i värdeläran som Hägerström anger i sin »Selbstdarstellung». (Etapperna skulle dock i så fall inte tidsmässigt kunna stämma överens eftersom alla de uttalanden av Hägerström om rättighetsbegreppet, som kunna avses av förf., ligga i tiden efter 1917, då den andra etappen i värdeläran var utformad i arbetet »Till frågan om den objektiva rättens begrepp».) Måhända förhåller det sig också så, att ett fullföljande av Hägerströms tankegång leder till att ordet äganderätt framstår som ett tomt ord som ingenting betecknar. Men ingenstädes torde Hägerström direkt ha sagt något sådant. (Inte heller säger han, såvitt jag vet, att värdeorden »vacker», »god», o. s. v. äro »tomma ord». Han säger att de äro känslouttryck, som användas så, att de skenbarligen beteckna egenskaper hos objekten, vilket ej är alldeles detsammma.) Det bör understrykas att förf:ns antagande beträffande Hägerströms senare ståndpunkt till rättighetsbegreppet är en slutsats som han drar av Hägerströms allmänna uttalanden om att de metafysiska begreppen äro skenbegrepp, att metafysiken består av ordsammanställningar o. d. Sammanhanget mellan dessa uttalanden och satsen att rättigheter fattas som en övernaturlig makt skulle nog behöva klarläggas.
    I fortsättningen säger förf., att en sträng parallell inte föreligger mellan Hägerströms uppfattning om värdesatserna, resp. satserna om rättigheter. Därmed komma vi till det mest anmärkningsvärda i framställningen. Förf. anför:
    »Att ordet 'god' i satsen 'denna handling är god' skulle kunna tänkas ange ett sakförhållande, t. ex. det sakförhållandet att handlingen hos mig väcker en känsla av gillande, avvisar Hägerström bestämt. I fråga om termerna 'gällande rätt', 'rättighet', 'äganderätt' osv. anser han däremot att man kan låta dem beteckna vissa reella sakförhållanden. Man kan sålunda låta termen 'äganderätt' beteckna vissa fakta, t. ex. det faktum att jag genom att göra en anmälan hos polisen kan återfå min bortstulna cykel, om tjuven blir fasttagen. Hägerström ger på detta sätt en positiv tolkning av de juridiska termerna och lägger därmed grunden till en sociologiskt orienterad rättsvetenskap.»
    Här sammanblandas två olika frågor: hur ett ord faktiskt användes i det allmänna språkbruket och hur ett ord »kan» användas. Vad som säges angående Hägerströms ståndpunkt till värdesatserna avser den första frågan. Han avvisar den i filosofien ofta framställda tolkning av dessa satser som innebär, att satsen att en handling är god betecknar det sakförhållandet att handlingen väcker en känsla av gillande. Där-

emot är här inte fråga om hur man »kan» använda ordet »god». (Ordet »god» kan naturligtvis användas för att beteckna vad som helst, t. ex. den röda färgen, om man blott anger detta.) När förf. kommer över till gällande rätt etc. blir det fråga om hur orden »kunna» användas. Man undrar om förf. trots uttryckssättet avser att tala om hur Hägerström menar att orden faktiskt användas. (Därpå tyda slutorden i citatet, enligt vilka det hos Hägerström skulle vara fråga om en »positiv tolkning av de juridiska termerna».) Vare sig förf. avser det ena eller det andra är framställningen felaktig.
    Hägerström säger ingalunda att termen äganderätt faktiskt användes för att beteckna vissa sakförhållanden, t. ex. att man genom polisanmälan kan få tillbaka en stulen cykel. Han betonar tvärtom ständigt i dessa sammanhang att man åberopar sin äganderätt för att få tillbaka en stulen sak. Icke heller säger han någonting så besynnerligt som att man »kan låta» t. ex. termen äganderätt beteckna det sakförhållandet att cykeln återfås efter polisanmälan. Detta vore ju för det första en platthet, eftersom orden kunna användas efter behag, blott man anger hur man vill använda dem. För det andra vore det högst opraktiskt, för att inte säga ogörligt, att använda termen äganderätt på nämnt sätt. Att man får tillbaka sin cykel hos polisen är ett resultat av att man lyckats bibringa vederbörande polismän den uppfattningen att man är ägare till cykeln. Varför skulle man använda termen »äganderätt» för att beteckna detta resultat? Man kan i olika situationer uppnå en hel rad olika resultat genom att övertyga en myndighet om att man är ägare till en sak: ibland kan det bli att ett skadestånd utdömes, ibland att expropriationsersättning tillerkännes den som räknas som ägare, ibland att någon fälles till ansvar för förskingring o. s. v. Skulle alla dessa olika resultat betecknas med termen »äganderätt»? Det vore ju bra märkvärdigt. Resultaten skulle f. ö. utmärkas och sammanhållas blott därav att de vore resultat av bl. a. det förhållandet att en myndighet blivit övertygad om en viss persons — äganderätt.
    Säkert är att Hägerström varken uppfattat de juridiska termernas faktiska användning på det sätt förf. anger eller föreslagit en dylik användning. Han har därför icke heller genom den föregivna »positiva tolkningen» av de juridiska termerna lagt grunden till »en sociologiskt orienterad rättsvetenskap». En sådan grund får läggas på helt annat sätt. Har Hägerström lagt en dylik grund så har det icke skett så som förf. säger.
    Det tycks helt ha undgått förf. hur Hägerström i verkligheten tänker sig lösningen av problemet om hur de juridiska begreppen skola kunna »rensas», så att de efter avskiljande av metafysiska beståndsdelar bli användbara i en fullt realistisk rättsvetenskap. Härom har Hägerström visserligen icke sagt mycket. Men det finns dock vissa antydningar om hur han tänkt sig saken, t. ex. i TfR 1931 s. 91:

    »Den betydelsen kan alltid läggas i domarens konstaterande av en privat rättighet, att han försätter sig in i det sociala tillstånd, som är att betrakta som lagarnas syfte med den givna processordningen som medel, och konstaterar, att i detta tillstånd skulle, om det vore verkligt, vissa faktiska fördelar tillfalla käranden gentemot svaranden. Detta uppfattningssätt utgör en brygga mellan en realistisk rättsåskådning och den nedärvda, i grunden mystiska, men dock i det praktiska livet så betydelsefulla uppfattningen av privata rättigheter.»

    Detta är någonting helt annat än vad som uppges i den här kritiserade framställningen. En något fylligare uppfattning om Hägerströms ståndpunkt i nu berörda avseende kan man få genom ett noggrant studium av hans avhandling »Om begreppet viljeförklaring på privaträttens område» (Theoria 1935, även i »Inquiries»).

Karl Olivecrona