STEPHAN HURWITZ. Den danske kriminalret. Speciel del. Kbhvn 1955. Gads. XIII + 543 s. Inb. dkr. 70,00.

    Med denna framställning av den danska straffrättens speciella del har Folketingets ombudsman prof. STEPHAN HURWITZ på beundransvärt kort tid fullbordat den systematiska lärobok och handbok i dansk straffrätt, vars allmänna del han utgav åren 1950—1952 (se därom SvJT 1953 s. 164 ff.). Detta stora verk är en källa till avund för oss svenskar, som sakna ett modernt arbete av motsvarande art. Tyvärr måste man också konstatera, att det för närvarande, då hela strafflagen ligger i stöpsleven, icke skulle vara möjligt att gripa sig an med att skapa fullständiga läroböcker i svensk straffrätt.
    Hurwitz' bok utgör emellertid icke blott ett incitament och en förebild för svenska läroboksförfattare. Den är i lika hög grad av betydelse för andra svenska jurister. Svensk och dansk straffrätt ha under de senaste årtiondenas skandinaviska samarbete ömsesidigt påverkat varandra, och 1930 års danska strafflag har noga studerats av straffrättskommittén vid dess arbete för en reformering av de särskilda brotten i den svenska lagen. Det kan därför mången gång vara givande att för lösningen av ett problem i gällande svensk straffrätt söka ledning på andra sidan Öresund. Därvidlag kan detta arbete fylla en viktig funktion, icke minst därigenom att förf. håller nära kontakt med svensk lagstiftning, rättspraxis och rättsvetenskaplig litteratur. Ur denna synpunkt sett är det emellertid att beklaga, att förf. med hänsyn till bokens syfte att utgöra en lärobok av rimlig omfattning icke alltid haft möjlighet att ingående diskutera den rättspraxis, som han redovisar.
    Vid användandet av arbetet är att observera, att förf. bygger på sin framställning i den tidigare utgivna allmänna delen, vilket medför att grundläggande allmänstraffrättsliga frågor, t. ex. rörande de subjektiva rekvisiten, försök och medverkan, förutsättas vara bekanta. Mest markant blir kanske detta för en svensk läsare i fråga om behandlingen av försök till brott. Utan att hålla i minnet att försök till varje brott är straffbart enligt den danska strafflagen, att försök i dansk rätt omfattar även förberedelsegärningar samt att straffbarhet inträder oberoende av om försöket är tjänligt eller otjänligt, är det omöjligt att bilda sig en riktig uppfattning om hur långt det kriminaliserade området verkligen sträcker sig i dansk rätt. Sålunda uttalas icke uttryckligen vid redogörelsen för brotten mot kroppslig integritet, att såsom försök till mord enligt dansk rätt bestraffas åtgärder, vidtagna i uppsåt att döda en person, som gärningsmannen ovetande redan är död. Se i motsättning härtill för svensk rätts del det uppseendeväckande s. k. Broby-fallet (NJA 1956 B 6).
    Beträffande dispositionen av arbetet har förf. med all rätt uttalat

(förordet s. 1 f.), att de ansträngningar, som ofta gjorts för att genomföra en konsekvent och samtidigt ändamålsenlig systematik av de olika brottsbeskrivningarna, icke står i något rimligt förhållande till deras praktiska betydelse. Förf. har därför valt den praktiskt sett väl motiverade vägen att i huvudsak följa den danska strafflagens systematik. I samband härmed står, att han begränsat stoffet genom att huvudsakligen behandla de brott, som beskrivas i den danska strafflagen, och upptaga specialstraffrättsliga bestämmelser genom kommentarer och hänvisningar blott i den omfattning som detta är praktiskt indicerat såsom en supplering av bestämmelser i strafflagen.
    I förordet (s. 3) snuddar förf. vid ett problem, som alltid kännes oroande för den som fördjupar sig i straffrättens speciella del, nämligen frågan om man inte bedriver en juridisk l'art pour lart, när man ingående sysslar med de enskilda brottens avgränsning från varandra och deras inbördes förhållanden i konkurrenssituationer. Förf. medger, att hithörande spörsmål emellanåt kunna förefalla mera spetsfundiga och besvärliga än vad som är rimligt i förhållande till deras praktiska betydelse, och antyder, att en förenkling av strafflagens speciella del skulle kunna avskaffa åtskilliga av dessa problem. Han tror dock icke, att en alltför långt gående förenkling är möjlig med hänsyn till de komplicerade samhällsförhållanden, som skola regleras av strafflagen. Vidare påpekar han, att strafflagens fast eller någorlunda fast utformade gärningsbeskrivningar innebära ett väsentligt skydd mot att straffrätten glider ut i godtycke och att dessa brottsbeskrivningar sålunda äro nödvändiga för att straffrättens legalitetsprincip skall kunna upprätthållas. Detta är en mycket väsentlig synpunkt. Det är emellertid i detta sammanhang svårt att undertrycka en reflexion, som anm. — med rätt eller orätt — gjort vid studiet av arbetet, nämligen att man i dansk rätt synes anse sig ha något större möjligheter att utvidga det straffbara området genom extensiv lagtolkning eller analogi än man vill erkänna i svensk rätt. Denna något friare lagtolkningsstil har visserligen uttryckligt stöd i den danska strafflagens 1 §, men det brukar vara vanligt att vid utläggningen av denna paragraf uttala, att den icke medför en större ökning av det straffbara området genom analogi eller extension än som är möjlig i de rättsordningar, som sakna ett motsvarande stadgande.
    Det vore frestande att närmare behandla förf:s redogörelse för de särskilda brotten. I en för svensk publik avsedd anmälan skulle det emellertid föra för långt att i detalj ingå på detta omfattande arbete. Anm. vill därför inskränka sig till att fästa uppmärksamheten på några avsnitt, som synas ha speciellt intresse ur svensk synpunkt.
    Vad först beträffar förfalskningsbrotten (s. 123 ff.), förtjänar det anmärkas, att i dansk rätt fordras, liksom vid flertalet förfalskningsbrott enligt den svenska strafflagen före 1948 års reform, att det förfalskade brukats för att fullbordat brott skall föreligga. Detta krav må ha vissa rättspolitiska nackdelar; det ger dock en klarare gränslinje mellan straffbart och straffritt än det praktiskt sett mycket svårbestämda rekvisitet »fara i bevishänseende» i nu gällande svensk lag, i den mån detta rekvisit avser fara för att ett falsifikat skall komma till användning såsom bevismedel.

    Beträffande fullbordande av förfalskning anser förf. (s. 145), att då det förfalskade skickas med posten eller liknande budtjänst brukande icke har skett, förrän dokumentet kommit adressaten till handa. Denna ståndpunkt synes vara betydligt mera tilltalande än den som intages i BECKMAN, BERGENDAL & STRAHL, Brott mot staten och allmänheten (1957) s. 409 och 410. Där antages nämligen med föga övertygande stöd av NJA 1944 s. 440 (som rörde en forumfråga), att brottet brukande av något förfalskat i SL 12: 9 är fullbordat redan då falsifikatet avsänts med posten.
    Inom ramen för detta arbete har förf. tyvärr icke kunnat upptaga och vidare utveckla det intressanta utkast vill omläggning av förfalskningsbrotten på grundval av kriminologiska undersökningar rörande skilda modi operandi och gärningsmannatyper, som han framfört i FJFT 1954s. 286 ff.
    Vad förf. uttalar om ärekränkningsbrotten (s. 327 ff.) är, med hänsyn till att reformeringen av dessa brott är ett brännande problem i svensk rätt, av stort intresse. Särskilt gäller detta hans behandling av »ytringsprivilegier» och sanningsbevisning i dansk rätt.
    Självfallet är också kapitlet om förmögenhetsbrott (s. 364 ff.) av vikt även för en svensk läsare. Till synes föreligger en olikhet mellan dansk och svensk rätt därutinnan att man i Sverige såsom rekvisit för de centrala förmögenhetsbrotten (med visst undantag för stöld) kräver förmögenhetsöverföring, d. v. s. skada och vinning, medan man i dansk rätt fordrar »berigelseshensigt». Sakligt sett synes emellertid skillnaden mellan de två rättssystemen icke vara särdeles stor i detta hänseende, emedan »berigelseshensigt» enligt förf. (s. 366 ff.) i princip innebär uppsåt att åstadkomma en förmögenhetsöverföring i betydelsen av skada och vinning. Förf:s uttalanden i detta kapitel ha därför ofta omedelbart intresse även för svensk rätts del.
    I fråga om stöld kan man konstatera (s. 374 f.), att i dansk liksom i svensk rätt föremål utan direkt omsättningsvärde, t. ex. skuldebrev och sparbanksböcker, kunna vara tjuvnadsobjekt. I dansk rättspraxis har man emellertid trots invändningar från doktrinen gått längre och ansett stöldobjekt föreligga även då det tillgripna saknar saluvärde eller icke är bärare av något ekonomiskt värde, t. ex. vid tillgrepp av dopattest och körkort.
    Med rätta betonar förf. (s. 378 f.) en sats som ofta behöver framhävas, nämligen att skillnaden mellan tillgreppsbrott (stöld, rån och egenmäktigt förfarande) och olovliga åtgärder med egendom som man lovligen har hand om (förskingring, olovligt förfarande, fyndförseelse m. m.) icke obetingat kan göras beroende av om det i civilrättsligt hänseende föreligger en besittning för målsäganden eller den tilltalade. I dansk doktrin har man t. o. m. velat accentuera den skillnad, som här föreligger mellan straffrätt och civilrätt, genom att skapa en särskild term, »varetægt», för det rådighetsförhållande, som kränkes genom ett tillgreppsbrott.
    Biltillgrepp synes i dansk rätt regelmässigt bedömas, icke såsom stöld utan som »brugstyveri» enligt 293 § danska strafflagen. De lege ferenda anser emellertid förf. (s. 389), att »billån» och liknande handlingar, som innebära olovligt tillgrepp och utnyttjande utan vilja att återställa

det tillgripna, i överensstämmelse med allmän folklig uppfattning böra bedömas såsom stöld eller åtminstone såsom en specialform av stöld. Hans ståndpunkt härutinnan synes överensstämma med nuvarande svensk rättspraxis (NJA 1954 s. 240).
    Detta lilla axplock gör naturligtvis icke rättvisa åt det rika stoffet i detta arbete, som utan tvivel under många år kommer att bliva det standardverk, till vilket varje nordisk jurist, som behöver syssla med problem inom straffrättens speciella del, kommer att vända sig.

Hans Thornstedt