LITTERATURNOTISER 639ALARIK ULLMAN. Om reklamationer och arbitrager. 2 uppl. Sthm 1957. AB Svensk Trävaru-Tidning. 266 s. Inb. kr. 30,00.
Detta är en handbok som avser reklamationer och arbitrager (skiljeförfarande) inom trävaruhandeln en gros. Den är i främsta rummet avsedd att betjäna branschmän i Sverige och Finland, men den påkallar uppmärksamhet även utanför branschmännens krets.
Trävaruhandeln erbjuder ett exempel på ett område inom vilket skiljeavtal regelmässigt träffas och inom vilket den ordinära rättsskipningsmekanismen sålunda nästan helt är satt ur spel. Enligt ULLMAN (S. 56) »har man i tvävaruaffärerna bara att räkna med skiljedom, och jämförelsen med rättegångsförfarande har endast teoretiskt intresse». Anledningen härtill är bl. a. att affärsmännen »har en ingrodd motvilja mot att processa utomlands» (s. 51), att de finner den ordinära processen alltför långsam och att de vill ha fackliga hänsyn beaktade vid tvisters slitande. I Ullmans arbete har den sistnämnda synpunkten fått särskild dominans. Ullman är skeptisk icke blott mot att trävarutvister överlämnas till domstolsprövning utan även mot att jurister i egenskap av skiljemän tar del i avgörandet av sådana tvister. Han tycks utgå ifrån att det råder ett motsatsförhållande mellan juridiskt och affärsmässigt betraktelsesätt: »Tvenne mer eller mindre medvetna åsiktsriktningar göra sig emellanåt gällande vid bedömande av trävarutvister, den juridiska och den affärsmässiga. Den förra vill, medvetet eller omedvetet, anpassa näringslivet efter juridisk syn och rättspraxis, den andra åter vill att rättspraxis skall rätta sig efter näringslivets behov.» (S. 127.) Ja, han synes rentav mena att rättssäkerhetsskäl talar för att icke-jurister används som skiljemän: »Inom juristkretsar är det meriterande och för karriären betydelsefullt att framföra nya intressanta synpunkter och konstruktioner. För trävaruhandeln äro emellertid avvikelser från hävdvunna riktlinjer, varigenom kontinuiteten förryckes och nya osäkerhetsmoment introduceras, störande. Handeln behöver fasta normer och ett möjligast lika bedömande i lika sak.» (S. 107.) Ullmans rekommendation är att skiljemännen skall vara »fackmän». Denna beteckning reserverar han för en tämligen liten grupp av personer, nämligen personer som i egenskap av affärsmän har kunskap om olika trävarukvaliteters relativa värden, om branschkutymer, om sättet för utförande av sorteringsprov m. m. — detta innebär bl. a. att snickarmästare skulle sakna kompetens (s. 105).
Den fråga som främst inställer sig är om icke Ullman alltför ensidigt inriktat sig på sådana renodlade fall i vilka det väsentliga problemet består i att på grundval av varuinspektion bestämma storleken av en likvid. Visserligen kanske det förhåller sig på det sättet att dylika renodlade fall utgör det stora flertalet. Och otvivelaktigt kan det under sådana omständigheter sägas att processekonomiska skäl i och för sig talar för att parterna borde anlita fackliga värderingsmän som därjämte utrustats med makt att ge exigibel dom. Men man kan fråga sig om verkligen de processekonomiska skälen väger så tungt att parterna gör klokt i att bortse från risken av att svåra och viktiga juridiska problem involveras i tvisten. Vore det icke möjligt att välja någon slags kompromisslösning varigenom såväl rättssäkerhets- som ekonomisynpunkter kunde tämligen väl tillgodoses? Vore det icke ändamålsenligt att såsom normal utväg tillgripa en procedur som innefattade dels en fackmannamässig värdering, dels ett i omedelbar anslutning därtill följande »skrivbordsarbitrage» under medverkan av en jurist?