FRÅN GÅNGEN TID
Ha »gifta» biskopar funnits i medeltidens Sverige?
Man kan i svensk historisk litteratur någon gång finna antydningar om att det före Skenninge möte 1248 funnits biskopar i Sverige, vilka varit gifta och vilkas barn att döma av landskapslagarna betraktats såsom legitima. Detta förefaller otroligt, ty inga exempel finnas i den medeltida kristenheten på att biskopar kunnat ingå äktenskap. Den omständigheten att präster före Skenninge möte ofta voro gifta utsäger härvid ingenting. Inom Rysslands ortodoxa kyrka medgavs det lägre prästerskapet rätt att ingå äktenskap och bilda familj, men detta var det högre prästerskapet, alltså bl. a. biskoparna, förmenat. Det synes mig sannolikt att förhållandena varit likartade i den äldre medeltidens Sverige. Ett påvebrev 1213 uppger, att de svenska prästerna påstodo sig ha fått påvligt privilegium att offentligt ingå äktenskap, vilket man var helt ovetande om i Rom.
I den krönika, som omkr. 1240 författades över skarastiftets biskopar, berättas om den engelskbördige Härvard (som bör ha levat omkr. 1100), att han »hade både hustru och barn i England och löpte från dem hit till (vårt) land. Han var biskop här och han ökade icke biskopsstolen (s gods). Han samlade guld och silver och smög sig sedan bort till England till sin hustru och sina barn». Vad krönikan berättar om den impopuläre biskopen, som levde mer än ett sekel före dess nedskrivande, behöver icke tillmätas något sanningsvärde utan kan vara lösa rykten. Såtillvida har emellertid notisen sitt intresse som den visar, att man i 1240-talets Västergötland ansåg att en biskop måste leva i celibat.
Varken i Skenninge mötes beslut eller i de tidigare påvebrev, som behandla den svenska kyrkans angelägenheter, kan man finna några uppgifter om att biskopar varit gifta eller haft legitima barn. Däremot vittna påvebreven om kravet att en biskop skulle vara av äkta börd, vilket ju saknade varje samband med hans personliga vandel. En biskopskandidat, som var född i ett prästäktenskap, var därför enligt romersk uppfattning icke av äkta börd. Belysande för denna inställning är påven Innocentius III:s brev av 25/10 1207 till ärkebiskop Andreas Sunesson i Lund angående sedisvakansen på Uppsala ärkebiskopsstol.
Genom klerus val, med konungens samtycke och på »folkets» begäran hade man funnit att Valerius, konung Sverkers kaplan, var den lämpligaste kandidaten. Emedan denne icke var född i ett lagligt äktenskap, hade han emellertid endast kunnat »postuleras». Ärkebiskop Andreas hade i egenskap av Sveriges primas tillskrivit påven och begärt att dispens borde beviljas för Valerius, emedan detta skulle vara gagneligt för den uppsaliensiska kyrkan, som härigenom skulle gynnas av konungen och folket och få sina friheter bevarade. Påven omnämner i brevet, att prästerna i den svenska kyrkoprovinsen hade den dåliga vanan att gifta sig. Då han nu hade fått veta att ärkebiskop Andreas
ämnade utrota denna sedvänja, fann han det olämpligt och absurt att till en sådan post taga en person, vars exempel kunde bli hinderligt för detta syfte. Då emellertid i sådana saker nödtvång och påtagligt gagn motiverade en direkt dispens, ger påven förtroendefullt Andreas i uppdrag att efter omsorgsfullt övervägande av läget med påvlig fullmakt beträffande postulationens bekräftande samt invigningen förfara så som han finner lända till den kristna religionens framgång. Det framgår också av ett annat påvebrev från hösten 1208 att Valerius dessförinnan blivit invigd till ärkebiskop.
Vad betyder då att den föreslagne Valerius anges vara en person, vars »exempel» kunde bli hinderligt för utrotandet av prästernas vana att gifta sig? Om Valerius varit gift, hade ärkebiskop Andreas näppeligen ansökt om en påvlig dispens. Tydligen menar Innocentius att det skulle bli svårt för Andreas att utrota prästäktenskapen, om en prästson, som enligt kanonisk rätt var född i ett konkubinat, upphöjdes till den svenska kyrkoprovinsens metropolit.
Med hänsyn till att påvestolen 1207 betraktade prästbarn som illegitima och att detta stadfästs i Skenninge mötes beslut, förefaller det gåtfullt att den omkr. 1285 upptecknade östgötalagens jordabalk (kap. 20:2) kan innehålla följande stadgande: »Köper en biskop jord och dör han sedan, då ärver kyrkan honom, om han ej har bröstarvinge (skaparue), och den jord, som han har köpt, värje den biskop, som kommer efter honom, likasom sin fädernejord; på samma sätt med kloster och kyrkor».1 I sin kommentar till detta lagstadgande anmärka HOLMBÄCK och WESSÉN: »Det är tydligt att Skenninge stadga ännu ej tillämpats i all sin stränghet vid den tid då östgötalagen avfattades.» Denna förklaring är knappast godtagbar. Skenninge stadga riktar sig mot prästernas — icke mot biskoparnas — äktenskap: »Söner av dem som hädanefter taga hustrur eller frillor — — — få, därest fadern dör utan att ha skrivit testamente, intet av det fadern eller kyrkan ägde — — —.» Prästbarn bli alltså jämställda med frillobarn. Om de sistnämnda stadgas i östgötalagens ärvdabalk (kap. 4): »Nu får frilloson ej taga arv. Vill någon giva sitt frillobarn något då skall han fara till Lionga ting (= landstinget) eller till konungen, då han är i landskapet, och hava sina arvingar med sig och med deras samtycke giva det och lämna fasta därpå inför konungen och lagmannen och taga brev och privilegium därpå. Då får frillobarnet äga detta men tage aldrig mera i arv.» Följaktligen kan jordabalkens stadgande om en biskops bröstarvinge icke gälla ett frillobarn!
Man tvingas då att antaga att biskopens »bröstarvinge» varit ett legitimt barn. Intet hinder finnes i den kanoniska rätten för att en änkling
kan bli vad och vigd till biskop. Enligt vad jag inhämtat finnes också i nutidens Frankrike en katolsk biskop, som har äktfödda barn. Likväl måste något sådant vara ganska ovanligt och man frågar sig därför, varför ett omnämnande av biskops »bröstarvinges» arvsrätt till jord råkat bli infört i östgötalagen?
Då denna lag omkr. 1286 upptecknades var Bengt Magnusson av Bjälbo-ätten Östergötlands lagman. Han hade såsom sådan efterträtt sin fader Magnus Bengtsson, vilken åren 1247—1263 beklätt samma ämbete. Om denne Magnus Bengtsson veta vi att han var brorson till Birger (Magnusson) Jarl (d. 1266) och sonsonson till Magnus Minnesköld av Bjälbo. Den senare hade förutom Birger Jarl flera andra söner såsom linköpingsbiskoparna Karl och Bengt. I sin betydelsefulla uppsats om »Folkunga-ätten» påpekar K. H. KARLSSON att östgötalagmannen Magnus Bengtssons fader kanske skulle kunna vara den 1237 avlidne Linköpingsbiskopen Bengt Magnusson, »ty det är att märka att presternas celibat ej uttryckligen påbjöds i Sverige förr än år 1248». Likväl reserverade sig Karlsson mot denna hypotes och ifrågasatte om icke Magnus Minnesköld haft två söner med namnet »Bengt»: dels linköpingsbiskopen och dels östgötalagmannen Magnus Bengtssons fader. Denna förklaring till det genealogiska problemet är föga övertygande.
Linköpingsbiskopen Karl Magnusson hade tillsammans med jarlen Karl »döve» stupat på ett korståg i västra Estland 1220. Karls efterträdare på biskopsstolen blev då brodern »dominus» Bengt Magnusson, som enligt urkunder från 1219 och 1220 hörde till hans omgivning. Intet hindrar att Bengt Magnusson vid sitt inträde i det andliga ståndet var en änkling och att han då hade en son Magnus, den senare östgötalagmannen. Efter biskop Bengts död 1237 uppstod därför ett ganska exceptionellt arvsproblem: det att en biskop efterlämnade en äktfödd bröstarvinge! Härvid åstadkoms tydligen en lösning, vilken biskopens sonson lagman Bengt Magnusson ansåg vara av så prejudicierande betydelse, att han hänsyftade på den i den östgötska »rättsbok», som troligen på hans initiativ blev nedtecknad. Därmed försvinner det enda hållbara stödet för att biskopar i den äldre medeltidens Sverige kunna ha varit gifta.
K. H. Karlssons alternativa förslag att Birger jarl haft två bröder vid namn Bengt har nyligen ånyo framförts av STEN CARLSSON i det första häftet av verket »Äldre svenska frälsesläkter» (s. 39 f.). Han antar att den 1219 och 1220 omnämnde »dominus Benedictus», som var bror till dåv. linköpingsbiskopen Karl, skulle ha varit en halvbror till linköpingsbiskopen Bengt Magnusson, ty »att två halvbröder under medeltiden hade samma förnamn var icke ovanligt». Jag själv känner emellertid intet exempel på att två till mogen ålder komna halvbröder med samma fader burit samma förnamn. Sten Carlsson åberopar emellertid att efter biskop Bengts död stadfäste Birger jarl en av honom gjord donation utan att några hans bröstarvingar härvid omnämnas.
Den här åberopade donationsstadfästelsen (DS1 nr 843) utsäger emellertid ingenting i denna fråga. Som framgår av ett tidigare gåvobrev hade biskop Bengt skänkt till Nydala kloster kvarnstället Långfors i östbo hd, vilket han hade mottagit i böter av sjutton namngivna personer (DS1 nr 210). Det är denna donation som Birger jarl sedan stadsfäster
i sin egenskap av rikets regent. Andra urkunder från äldre medeltiden utvisa att fisken och kvarnställen ofta utdömdes som böter och att de blevo donerade till klostren. I det här föreliggande fallet är det icke alls fråga om ett förmögenhetsobjekt, som tillhört Bengts släkt. Han har i sin egenskap av biskop — såväl Östbo härad som det närbelägna Nydala kloster lågo inom Linköpings stift — mottagit ett kvarnställe i bot och sedan avstått det till det närbelägna cisterciensklostret.
Jag vill avsluta detta mitt lilla diskussionsinlägg med en varm eloge till det länge efterlängtade verket »Äldre svenska frälsesläkter» och dess lärda medarbetare, som säkerligen icke misstycka att deras ättartal stundom bli föremål för en kritisk granskning
Adolf Schück