C. G. WARGELIUS 661    Ytterligare om fördelning av överrättskostnaderna i mål angåendefordran, som är beroende av rättens uppskattning

    Rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader bygga på grundsatsen om att vinnande part i princip skall få ersättning för de kostnader, han haft för att få sin talan bifallen. Från denna regel har dock vissa undantag och kompletteringar fått göras. Ett kompletteringsstadgande återfinnes i RB 18:4, som behandlar frågan om fördelningen av rättegångskostnader i de fall flera yrkanden föreligga och parterna ömsom vinna samt i de fall endast ett yrkande föreligger och detta delvis bifalles. Enligt detta stadgande kan domstolen antingen kvitta kostnaderna eller tillerkänna endera av parterna fulla eller jämkade kostnader. Då lagtexten sålunda giver domstolarna stor frihet att med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet fördela kostnaderna, är det naturligt, att domstolarna så långt det varit möjligt sökt ledning ur motiven.
    I motiven till RB 18: 4 har processlagberedningen bl. a. anfört, att den omständigheten att skadestånd eller annan fordran, som är beroende av rättens uppskattning, utdömes med lägre belopp än parten fordrat endast i särskilda fall bör medföra ett frångående av huvudregeln, att den tappande parten skall gälda kostnaderna.1 I en artikel i SvJT 1957 s. 423 har PER ANDERS KNUTSSON berört frågan i vilken mån detta uttalande bör beaktas i fråga om rättegångskostnaderna i överrätterna. Knutsson har i huvudsak utvecklat sina synpunkter i anslutning till två rättsfall, NJA 1953 s. 609 och 1954 s.89. Båda rättsfallen äro helt likartade och fingo även samma utgång. För sammanhangets skull kan det vara skäl att i korthet referera det ena rättsfallet; jag väljer det första. En genom bilolycka skadad fotgängare fordrade vid underrätten bl. a. ersättning för sveda och värk fram till den 30/9 1952 med 7 500 kr. Bilföraren medgav, att ersättningen bestämdes till 2 500 kr. Underrätten fastställde beloppet till 5 000 kr. I hovrätten sökte bilföraren ändring och yrkade att ersättningen måtte bestämmas, i första hand till 2 500 kr. för angiven tid och i andra hand till 3 000 kr. i ett för allt. Hovrätten bestämde ersättningen till 5 000 kr. i ett för allt. Bilisten — ensam — sökte revision och yrkade att ersättningen skulle nedsättas till 3 000 kr. Fotgängaren bestred ändring. HD biföll såtillvida ändringsyrkandet, att beloppet nedsattes från 5 000 till 4 000 kr. I fråga om rättegångskostnaderna i HD fann majoriteten (tre justitieråd) fotgängaren berättigad till full ersättning för sina kostnader. Minoriteten ansåg däremot bilisten allenast böra betala jämkade kostnader. Sin kritik av den utgång målet fick i fråga om rättegångskostnaderna i HD har Knutsson grundat på RB 18: 15 första st., där det heter, att skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt skall bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Detta stadgande utsäger dock icke mer än att man i princip skall bortse från underrättsprocessen vid bestämmande av de i den högre rätten uppkomna kostnaderna. En i underrätten helt tappande part, som fullföljer talan till hovrätten i viss del av målet och i denna del får bifall till sin talan, skall sålunda kunna få ersättning för sina hovrättskostnader

 

    1 NJA II 1943 s. 230.

662 C. G. WARGELIUSoberoende av utgången i övrigt i underrätten. Några speciella regler om själva fördelningen av överrättskostnaderna har däremot icke meddelats utan härvidlag är man hänvisad till de allmänna bestämmelserna i 18 kap. RB. Sålunda kan bl. a. stadgandet i RB 18: 4 vara tilllämpligt å överrättskostnader. I vad mån man därvid skall beakta det tidigare berörda motivuttalandet angående fördelningen av rättegångskostnader i de fall den omtvistade fordringen är beroende av rättens uppskattning får dock anses oklart. Det kan till en början anmärkas, att ordalagen närmast syfta på en process i första instans. I samma riktning talar även den omskrivning av motivuttalandet, som återfinnes i GÄRDES m. fl. kommentar till RB.2 Mot en sådan tolkning kan dock invändas, att uttalandet, om det gåves en så restriktiv tolkning, skulle vara helt utan värde. Den omständigheten att part i mål om t. ex. ersättning för sveda och värk fordrar högre ersättning än underrätten sedermera utdömer, förorsakar nämligen i regel icke någon av parterna större kostnader än som blivit fallet, om parten allenast fordrat det utdömda beloppet. Att den skadelidande parten i sådana fall erhåller ojämkad ersättning för rättegångskostnad i underrätten är därför fullt i sin ordning och innefattar icke någon specialregel för uppskattningsfallen. Det föreligger därför visst skäl för antagande, att processlagberedningen med sitt uttalande åsyftat något mera vittgående. Tolkningsvis torde man dock icke kunna komma till något bestämt resultat.
    Övergår man härefter till att granska beredningens allmänna motivering till 18 kap. RB finner man, att beredningen bl. a. uttalat, att det rättsskydd, som en rättegång är avsedd att giva, skulle bliva ofullständigt, om en part icke finge ersättning för de kostnader han haft för att göra sin rätt gällande.3 En tillämpning av detta betraktelsesätt på det nu aktuella rättsfallet leder dock icke omedelbart till ett positivt resultat. Formellt sett torde nämligen både den skadelidande och den skadeståndsskyldige kunna åberopa uttalandet till sin förmån. Den förre torde nämligen, för den händelse kostnadsfrågan avgjordes i en för honom ofördelaktig riktning, kunna säga att detta oförskyllt inkräktade på hans rätt till skadestånd. Den skadeståndsskyldige åter har ett i och för sig beaktansvärt intresse av att den nedsättning av skadeståndet, som han ernår genom överrättsdomen, icke konsumeras av utgifter för rättegångskostnader. Vid en avvägning av dessa motstridiga intressen måste enligt min mening främst beaktas, att rättegången föranletts av ett skadeståndsgrundande beteende från den skadeståndsskyldiges sida och att denne härigenom kan påbördas viss skuld. Om dessutom omständigheterna i det enskilda fallet äro sådana, att den skadelidande icke skäligen bör räkna med att hans ersättningsyrkande är onormalt högt, föreligga starka skäl för att i rättegångskostnadsavseende gynna den skadelidande. Hur långt man därvid skall gå, kan det självfallet råda delade meningar om. Vad angår det refererade fallet är jag för egen del mer tilltalad av minorite-

 

    2 Uttalandet finnes på s. 206 och lyder: Är skadestånd eller annan fordran till sitt belopp beroende av domstolens egen uppskattning, torde ej heller i allmänhet reduktion av den vinnande partens kostnad böra äga rum.

   3 NJA II 1943 s. 227.

FÖRDELNING AV ÖVERRÄTTSKOSTNADERNA 663tens än av majoritetens ståndpunkt. Man kommer nämligen icke ifrån, att den skadeståndsskyldige jämlikt RB 18: 1 varit berättigad till full ersättning för sina kostnader i HD, därest han helt fått bifall till sin talan i huvudsaken. Då denna talan nu bifölls till 50 %, synes mig övergången från full ersättning åt den skadeståndsskyldige till full ersättning åt den skadelidande vara allt för skarp.4

C. G. Wargelius