FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET 

 

   Lagfrågor vid 1957 års allmänna kyrkomöte
    Av de lagförslag som av Kungl. Maj :t förelades innevarande års kyrkomöte hade förslaget till lag om jordfästning m. m., förslaget till ändringar i kyrkolagen och lagen om domkapitel — rörande upphävande av biskoparnas uppsikt över gymnasier och skolor — samt förslaget till lag om prästval redan antagits av 1957 års vårriksdag (jfr s. 493). Förslagen godkändes även av kyrkomötet.
    Det lagförslag som kom att tilldraga sig den största uppmärksamheten både vid förhandlingarna i mötet, i pressen och bland allmänheten hade tidigare icke varit förelagt riksdagen, men hade däremot tillkommit på direkt framställning av 1955 års riksdag. Det var det av chefen för ecklesiastikdepartementet framlagda förslaget till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Förslaget innebär att kvinna skall äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till sådan tjänst. I skrivelsen till kyrkomötet konstaterar dep.chefen inledningsvis att kvinna är i princip likställd med man vid anställning i statens tjänst, dock att kvinna icke må utnämnas till prästerlig tjänst om icke annorlunda blivit bestämt i den ordning som gäller för antagande av kyrkolag (RF § 28 och § 87 mom. 2). Härav anses indirekt följa att kvinna icke heller kan vigas till präst. I 1686 års kyrkolag finns icke något uttryckligt förbud däremot. Efter en redogörelse för förhållandena i andra länder och trossamfund samt behörighetsfrågans tidigare behandling — framför allt i betänkandet Kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster (SOU 1950: 48) — uttalar dep.chefen att skälen för att öppna prästämbetet för kvinnor rymmes under endera av två huvudsynpunkter, den ena är principen om mäns och kvinnors rättsliga likställighet i vårt samhälle och den andra är omsorgen om kyrkans bästa. Likställighetsprincipen är så klar och numera så rotfast i vårt land att om denna behöver ej mera sägas; och med denna princip är oförenliga de ibland framförda förslagen om en enbart för kvinnor inrättad tjänst på annan nivå än prästens. Kyrkans och dess verksamhets egenart gör emellertid att frågan icke kan lösas utifrån endast ett abstrakt likställighetsresonemang. Det är omvittnat att kyrkan har ett starkt behov av ökade kvinnliga insatser; och dep.chefen

 

    4 Enligt referatet begärde den skadeståndsskyldige icke ersättning för sina egna kostnader i HD. Detta förhållande kan dock ej antagas ha påverkat bedömandet av motpartens kostnadsanspråk. 

664 LAGFRÅGOR VID 1957 ÅRS ALLMÄNNA KYRKOMÖTEdelar den inom 1955 års riksdag hävdade uppfattningen att kvinnor, generellt sett, är lika väl skickade som män att utöva de funktioner som ankommer på prästämbetet. Mot reformen har invänts att denna skulle vara oförenlig såväl med kyrkans trohet mot bibeln — särskilt den prästen där tilldelade uppgiften att inför församlingen representera Kristus samt vissa av aposteln Paulus gjorda uttalanden — som med den kristna kyrkans tradition. Enligt dep.chefens mening bör dylika synpunkter icke äga avgörande betydelse, något som säges icke utesluta att man vid reformens genomförande bör ta stor hänsyn till det känslomotstånd som otvivelaktigt finns särskilt hos prästerna själva. Det starkt understrukna argumentet mot reformen att den skulle kunna inverka oförmånligt på svenska kyrkans ekumeniska förbindelser är över huvud svårt att bedöma och bör icke få utgöra något hinder, och de inom kyrkan uttalade farhågorna för framtida oro och splittring anses vara starkt överdrivna. — Särskilda utskottet yttrade beträffande likställighetskravet att, i överensstämmelse med den kristna uppfattningen om människornas lika värde men deras olikhet i uppgifter och utrustning, blev i nya testamentet kvinnan icke kallad till församlingens ledare, något som därefter genom seklerna varit bestämmande för kyrkans praxis. På grund härav och med hänsyn till omsorgen om kyrkans bästa — särskilt den risk för splittring och samvetskonflikter samt måhända även för ett passivt motstånd från menighetens sida som kan bli en följd av kvinnans tillträde till prästämbetet — ävensom till frågans ekumeniska perspektiv hemställde utskottet att lagförslaget icke måtte godkännas. Av kyrkomötets 100 ledamöter deltog i omröstningen om utskottets hemställan 41 av de 43 prästerliga ombuden och samtliga 57 lekmannaombud. För bifall till utskottets hemställan röstade 40 prästerliga ombud och 22 lekmannaombud. Omröstning verkställdes därefter om tre förslag till annan motivering för utskottets hemställan, framlagda av prof. Hassler, biskop Ljungberg och biskop Nygren, varvid biskop Ljungbergs förslag segrade med 62 röster av 94 avgivna. Däri uttalades att beslut som binder den kommande utvecklingen icke bör fattas förrän man inom kyrkan vunnit större enighet och klarhet beträffande utformningen av prästämbetet och att det vore värdefullt om hela frågekomplexet bleve belyst, helst i allmänkyrkligt sammanhang, för vilken uppgift det finns ett organ i Kyrkornas världsråd.

Sara Falk