NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 

 

    Nordiskt lagsamarbete. De delegerade för nordiskt lagsamarbete höll sitt tionde gemensamma möte i Helsingfors d. 21 aug. 1957. Närvarande var, för Danmark departementschef Vilhelm Boas, prof. O. A. Borum och kontorchef Poul Gaarden, för Finland presidenten U. J. Castrén, hovrättspresidenten Y. J. Hakulinen och kanslichefen, regeringsrådet Teini Ahava, för Norge prof. Knut Robberstad, ekspedisjonssjef Andreas Endresen och byråchef Stein Rognlien, vilken inträtt som norsk sekreterare, och för Sverige justitierådet Gösta Walin, statssekreteraren Björn Kjellin och rev.sekr. Sara Falk. Presidenten Castrén utsågs till ordf.; mötessekr. var lagstiftningsrådet Kurt Westerholm och närvarande som observatör var sekreteraren i Nordiska rådets finska delegation Eiler Hultin.
    Under tiden efter de delegerades senaste möte har, i enlighet med de delegerades rekommendationer, nordiskt samarbete kommit i gång för en översyn av äktenskapslagstiftningen; särskilda kommittéer är tillsatta för ändamålet i de fyra nordiska staterna. — Eftersom de två pågående utredningarna inom skadeståndsrätten — om trafikförsäkring och om det allmännas ansvar för skada av tjänsteman — i det närmaste slutfört sitt arbete (jfr ang. den förstnämnda s. 661), upptogs vid mötet från svensk sida spörsmålet om och på vad sätt det sålunda inledda reformarbetet borde fullföljas. Det är ett gammalt svenskt önskemål att en allmän översyn av den utomobligatoriska skadeståndsrätten skall komma till stånd (jfr härom IVAR STRAHLFörberedande utredning ang. lagstiftning på skadeståndsrättens område; SOU 1950:16), och de nu i nordiskt samarbete behandlade frågorna representerar endast en mindre del av vad som borde åtgöras på detta område. Man kan sålunda peka på sådana var för sig omfattande ämnen som culpaansvar, strikt ansvar, principalansvar, jämkning på grund av medvållande m. m., skadeståndets storlek vid förlorad arbetsförtjänst, minskad arbetsförmåga, förlust av försörjare, kroppslig skada etc. samt speciella frågor såsom ansvarighet för skada i följd av järnvägs eller spårvägs drift och ersättning av allmänna medel för skada genom brott. Ur svensk synpunkt har frågan om fortsatt arbete inom skadeståndsrätten aktualitet även på grund därav att 6 kap. i 1864 års strafflag, som innehåller våra fåtaliga allmänna skadeståndsrättsliga regler, är det enda kapitel som efter brottsbalksreformen kommer att återstå av denna lag. — På de delegerades rekommendation har Norge tagit initiativ till nordiskt samarbete för en översyn av sjölagstiftningen. Danska och norska kommittéer har tillsatts, och det är meningen att även Finland och Sverige skall deltaga däri.

S. F.

    Sjunde internationella straffrättskongressen, anordnad av Association internationale de droit pénal, hölls i Atén d. 26 sept.—2 okt. 1957.
    Kongressen räknade inemot 300 deltagare, bland dem några från ett så avlägset land som Japan. Ryssland var representerat, för första gången på en internationell straffrättslig kongress efter andra världskriget, och likaså Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien och Polen. Från de nordiska länderna hade en norrman och fyra svenskar infunnit sig.

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 669    Förhandlingsämnena diskuterades på sektioner för att därefter upptagas i plenum.
    Den första sektionen, i vilken prof. Luis Jiménez de Asúa, Buenos Aires, var generalrapportör, hade att diskutera begreppen gärningsman och delaktig under hänsynstagande till den utveckling som synes försiggå på detta område. Under diskussionen bröto sig meningarna mellan dem, som lade vikt vid en i lag gjord skillnad mellan gärningsmannaskap och delaktighet, och dem, som ansågo en sådan åtskillnad överflödig eller icke önskvärd. Man kunde ena sig om att den som medverkar till uppsåtligt brott icke bör straffas för uppsåtlig medverkan till mera än som omfattas av hans uppsåt. I den antagna resolutionen definierades, ehuru under meningsskiljaktighet, begreppen gärningsman, medgärningsman, medelbar gärningsman, anstiftare och medhjälpare. Häleri och annan s. k. efterföljande delaktighet förklarades böra behandlas såsom självständiga brott. I frågan, huruvida medverkansreglerna böra komma till tillämpning beträffande culpösa brott, fick man nöja sig med att konstatera att olika meningar hävdades. Ej heller ansåg man sig i resolutionen kunna taga ställning till frågan, huruvida juridiska personer böra kunna bestraffas.
    I den andra sektionen, för vilken prof. Elie Gafos, Atén, författat generalrapporten, diskuterades frågan om kontroll över domarens användning av sin befogenhet att bestämma angående straff och skyddsåtgärder. I resolutionen framhölls, att domaren icke bör anses ha ett fritt skön utan bör utöva sin befogenhet enligt rättsliga principer. Vidare betonades vikten av att domare erhålla specialutbildning för ifrågavarande del av sin uppgift, särskilt genom ändamålsenligt avpassade kriminologiska studier. Man förordade personundersökning åtminstone för vissa kategorier av brottslingar och uttalade, att personundersökningens innehåll bör bli föremål för kontradiktoriskt förfarande. Domarens beslut i fråga om påföljden borde så vitt möjligt vara försett med motivering.
    Den tredje sektionen, i vilken prof. Ivar Strahl, Uppsala, var generalrapportör, behandlade de legala, administrativa och sociala följderna av en straffdom. I resolutionen uttalade man sig för avskaffande av alla påföljder som ha till uteslutande syfte att vanära den dömde. Förlust av rättigheter eller befogenheter borde följa av straffdomen endast i den mån det är erforderligt för att förebygga brott. Frågan om administrativa myndigheters kompetens att på grund av domen inskränka den dömdes rättigheter eller befogenheter berördes, och det uttalades, att man borde söka utvägar att förebygga att dessa myndigheter beröva den dömde rättigheter och befogenheter som domstolen förutsatt skola bestå. Angående straffregister uttalades ej blott, att det borde finnas möjlighet att på den dömdes begäran genom ett enkelt förfarande få anteckning avförd ur registret utan även att anteckningarna i registret borde automatiskt avföras efter loppet av viss tid utan återfall. Slutligen underströks vikten av en ändamålsenlig organisation av eftervården.
    Den fjärde sektionen diskuterade, med prof. Alex. Meyer, Köln, såsom generalrapportör, brott begångna ombord på luftfartyg. I resolutionen förordades en internationell konvention för reglerande av vissa hithörande frågor. Huruvida de olika staternas straffrättsliga kompetens borde regleras i konventionen var emellertid föremål för så delade meningar, att man inskränkte sig till att konstatera meningsskiljaktigheten. över huvud yppade sig starka

670 NORDISKT OCH INTERNATIONELLTmeningsskiljaktigheter i det behandlade ämnet. I resolutionen uttalades dock, att ingen internationellträttslig regel hindrar en stat från att tillägga sig straffrättslig kompetens beträffande brott begångna å luftfartyg tillhörande det egna landet, och det uttalades också som ett önskemål, att universalitetsprincipen måtte tillämpas i fråga om brott som allvarligt äventyra luftsäkerheten.
    Kongressdeltagarna åtnjöto mycken gästfrihet. Utflykter anordnades, bl. a. till en fångvårdsanstalt i Tiryns på Peleponnesos.

I. S.