FRÅN STRAFF TILL SKYDD
AV F. D. PRESIDENTEN HARRY GULDBERG
Strafflagberedningens i december 1956 framlagda slutbetänkande med förslag till lag om skydd mot brott (skyddslag) ligger efter sedvanligt remissförfarande under fortsatt behandling i justitiedepartementet, och aktuella straffrättsliga problem ha diskuterats i press och tidskrifter. I det följande göres försök att belysa vissa spörsmål från principiella synpunkter, med intresse också ägnat åt terminologin. En sådan uppläggning, som i ett omfattande ämne ofrånkomligt lämnar mycket övrigt att önska ifråga om ingående slutsatser, föranleder ofta missförstånd och felaktiga uttolkningar, men denna risk får tagas.
Den traditionella straffrätten med frihetsstraff som huvudsaklig reaktion å brott har sedan länge utvidgats att inrymma påföljder av olika slag, och betänkandet innefattar ett på moderna idéer uppbyggt och differentierat system av reaktioner. Vid tilllämpningen skall den ledande tanken uppenbarligen vara att i det enskilda fallet insätta den åtgärd som är bäst ägnad att återföra den brottslige till ett laglydigt levnadssätt. Emellertid skall hänsyn enligt beredningens mening tagas även till upprätthållande av allmän laglydnad. Så sker i varje fall vid ådömande av de bibehållna straffen fängelse och böter, men det är oklart i vilken mån sådana hänsyn eljest avses bli beaktade. Om man använder begreppen individualprevention och allmänprevention i gängse betydelse, kan sägas att betänkandet och därmed även lagförslaget uppbäres mera av individualprevention än av allmänprevention. En liten reservation bör dock helst fästas vid åberopandet av dessa termer. De spegla endast i grova drag en komplicerad verklighet och anbringas ej sällan utan nödig urskillning i den kriminologiska debatten. I själva verket gäller det att, ohindrat av dogmer, med alla tjänliga medel nå åsyftat resultat, nämligen att effektivt hålla brottsligheten nere, och ur denna praktiska synvinkel kunna teorier, vilkas innebörd ofta är oklar, vara mera till oreda än till ledning.
I terminologiskt hänseende har vidtagits den ändringen att begreppet straff utmönstrats ur systemet. Detta begrepp bör följaktligen enligt beredningens uppfattning icke längre behållas ens såsom namn å vissa i systemet kvarvarande åtgärder, ännu
mindre ingå i en sammanfattande benämning på de olika brottspåföljderna.
Den som är insatt i straffrättsliga frågor och gör sig mödan att anlägga ett kriminalpolitiskt betraktelsesätt kan icke med fog bestrida att det på bred bas upplagda reaktionssystemet även i fortsättningen bör godtagas, om reformarbete skall ske med stöd av nuvarande kunskap i hithörande ämnen. Det måste vidare anses såväl principiellt som praktiskt tillfredsställande att beredningen funnit tiden vara inne att vidga ramen för ett sådant system genom att — utan att förneka valfrihet och ansvar i mänskligt handlande — bryta igenom hittillsvarande straffansvarighetsprinciper; denna utveckling är för övrigt icke någon nyhet utan förutsågs redan då tillräknelighetsreglerna senast reviderades.1
När det gäller att söka återföra en brottsling till laglydigt liv, stå numera flera möjligheter till buds än tidigare. Att dessa möjligheter jämte andra, som kunna yppa sig under den fortskridande utvecklingen på området, böra komma till användning torde icke på allvar förnekas. I enlighet härmed ha vårdande och uppfostrande åtgärder under senare tid tillmätts ökat utrymme. Då tillrättaförande åtgärder kunna väntas få avsedd verkan, har i många fall någon befogad anmärkning ej kunnat göras från övriga synpunkter som böra anläggas vid bestämmande av erforderlig reaktion å brott. Om denna verkan icke inträder, uppnås emellertid en viss gräns som icke skall förbises; synpunkterna ändras eller förskjutas och ytterligare överväganden bli påkallade beträffande den rätta påföljden. Mest brännande är därför — det kan från början fastslås — frågan om reaktionen vid brott av ungdomar, som visa sig mindre eller icke alls mottagliga för tillrättaförande behandling, men även behandlingen av vuxna, vilka trots sin brottsliga verksamhet få hänföras till ett normal klientel, fysiskt och psykiskt, medför besvärliga problem.
Beträffande brottslighetens bekämpande förhåller det sig otvivelaktigt så att avgörande vikt ligger på rent förebyggande åtgärder; icke minst ekonomiskt sett borde intresset mer än somsker inriktas efter denna linje. Vad nu sagts gäller särskilt om ungdomsbrottslighet. Utom ramen för denna artikel ligga emellertid så intressanta och aktuella spörsmål som hemmets renässans, nya och ökade uppgifter inom skolväsendet, fritidens an-
passning till de ändrade samhällsförhållandena, psykisk barna och ungdomsvård, polisens upprustning jämte mycket annat av betydelse för goda resultat; från den förut givna utgångspunkten skall endast något diskuteras vad som bör ske sedan brottslig handling blivit begången och det statliga reaktionssystemet sättes i funktion.
Såsom redan antytts, är det naturligt att ingripande i första hand äger rum efter metoder i uppfostrande syfte. Fastän kunskapen om mänskligt själsliv är en bräcklig grund, finnes skäl att alltjämt räkna med arbetshypotesen att gott och ont förekomma i ständig blandning, med arv och miljö såsom bestämmande faktorer för proportioner och utvecklingsmöjligheter, samt att miljöbetonade åtgärder kunna verka tillrättaförande även efter det att ont tagit sig uttryck i brottsligt beteende. Det är vidare ändamålsenligt att fortsatt reformarbete går ut på att underlätta valet mellan olika åtgärder, lämpade efter omständigheterna i det enskilda fallet. Så långt torde enighet kunna vinnas om syftet med den förestående lagrevisionen och därmed även om det program som beredningen följt i sitt arbete. Att kritik riktas mot föreslagen utformning av erkänt behövliga och nyttiga åtgärder i vissa detaljer är självklart. Härutinnan försiggår reformarbetet på sätt som är brukligt vid lagstiftandeverksamhet i allmänhet, och förbättringar i förslaget få antagas bli vidtagna. Emellertid är kritiken därmed icke uttömd. Beredningen synes ha hyst alltför stor tilltro till de positiva verkningarna av den reaktion som överhuvud tillhandahålles mot mera djupgående brottslighet eller — vilket är mera betänkligt— med resignation låtit bero vid en otillfredsställande effekt som något oundvikligt. Är — kan det frågas — reaktionssystemet, såvitt angår de för ungdomsbrottslighetens bekämpande betydelsefulla avsnitten, tillräckligt omsorgsfullt och fast utbyggt för de fall, då brottsligheten fortfar trots upprepad reaktion? Har icke beredningen, i strävan att i möjligaste mån lita till uppfostran av ordinärt slag och undvika onödig stränghet, kommit att stanna vid alltför svagt ingripande? Bli icke åtgärder, vilka framstå såsom en fortgående mild och överslätande reaktion, otillräckliga medel mot den brottslighet varom här är fråga? Såväl gällande lag som dess tillämpning har utsatts för liknande kritiska frågor. Redan nu förekommer i många fall att även ihållande brottslighet mötes med reaktion som är i stort sett enahanda i sin upprepning. Med avseende å resocialisering inträder icke någon verkan; hela förfaringssättet ger intryck av rättsväsendets vanmakt
och äventyrar aktningen för lag och rätt. Med hänsyn till innehållet i lagförslaget — som här icke kan återgivas — finnes onekligen skäl att misstänka att någon avsevärd förbättring på dennapunkt icke är att förvänta, om förslaget oförändrat upphöjes tilllag.
Vill man söka en lösning på detta problem, ligger det närmasttill hands att utgå ifrån vad som lämpligen sker vid barnuppfostran, där under vissa förhållanden en noggrant övervägd, försiktig och utan affekt företagen övergång till strängare behandling är en bättre metod än fortsatt mildhet, som icke undgår drag av slapphet. Motsvarande omdöme kan fällas om tillrättaförande åtgärder inom ramen för det rättsliga reaktionssystemet. I båda fallen kan den stramare metoden vara den humanaste, under det att mildare behandling blir inhuman genom att binda den felande vid brottsligt leverne.
För säkerhets skull skall genast tilläggas att härvid bortses från fall, då vård i trängre mening av skilda orsaker är indicerad. Det bör även påpekas att dessa fall äro långt flera än tidigare, när bristande insikt och ofullkomliga hjälpmedel tyvärr hindrade den riktiga behandlingen. En beklaglig men ännu sålänge ofrånkomlig omständighet utgör å andra sidan svårigheten att ställa tillförlitlig diagnos och att med stöd därav bestämma om vård eller annan lämplig behandling. Försiktighet och ansvarskänsla hos dem, som skola ställa diagnosen, utgöra förklaring till en benägenhet att hänföra klientelet under fysiskt eller psykiskt vårdbehov. Förstärkes denna tendens ytterligare, kan gränsen komma att flyttas till att innesluta brottslingarna i gemen, d. v. s. förefintligheten av ett normalklientel förnekas, med påföljd att andra metoder än de rent vårdande försvinna ur reaktionssystemet. Till en sådan utveckling, mot vilken varningar äro på sin plats, bidrager sannolikt att de, som fått sig anförtrott att i första hand pröva dessa frågor, i sin dagliga gärningsyssla så mycket med vårdbehövande att den inför vanligt betraktelsesätt normala människan åtminstone i förbindelse medbrottshandling blir bortträngd ur medvetandet. Det kriminalpolitiska läget kan emellertid bli radikalt förändrat vid sådantglädjande framåtskridande att brottslighet överhuvud kan botaspå medicinsk väg.
När det härefter blir fråga om att mot bakgrunden av det anförda söka närmare angiva på vilket sätt lagförslaget kunde tänkas bli ändrat, synes vid upprepad brottslighet möjligt att i reaktionen inlägga arbetsformer som genom relativ hårdhet få en
mera repressiv karaktär än någon av de åtgärder som stå tillbuds enligt förslaget. En ändring i detta syfte är säkerligen tänkbar utan att åtgärderna erhålla affliktiv natur och kunna betecknas såsom återgång till barbariska metoder. Ungdomar tåla utanatt taga skada en strängare behandling än som på många håll antages under åberopande av humanitära hänsyn. Att den allmänpreventiva effekten samtidigt avsevärt ökar utgör en vinst för reaktionssystemet i det hela. Alltjämt förutsättes att undantag från sådan tillämpning kan vara motiverad av omständigheterna i det särskilda fallet; även en ungdomlig brottsling, som visar tecken till att vara försvuren åt det förhärdade gangstergänget, kan vid noggrant bedömande visa sig behöva en annan behandling. Svårigheterna att träffa avgörande om behandlingsform öka således, men fördelarna te sig så stora att vissa risker, liksom eljest på detta vidsträckta område, icke få hindra åtminstone försök till ändrade metoder. Ansatser till viss skärpning finnas i förslaget; bakom den till två månader begränsade anstaltsbehandlingen i 4 kap. 3 § spåras sådant syfte. En lösning efter denna linje — av beredningen avsedd för ett annat klientel — är otillräcklig för de svåra fall, om vilka nu främst är fråga. Mot sådanbehandlingsform talar för övrigt dess fängelseliknande karaktär. Prägeln av frihetsstraff bör i görligaste mån undvikas, och det torde gå att genomföra betydande skärpningar av annan art även inom ramen för resocialiseringsåtgärder. Att en sådan klassificering skulle vara ogynnsam för den allmänpreventiva effekten behöver icke befaras; denna effekt säkras genom behandlingens allvarliga och ingripande natur. Det skulle föra för långt att närmare diskutera utformningen av den sålunda tänkta reaktionsformen vid ungdomsbrottslighet av svårare art. Förebilder finnas annorstädes i den civiliserade världen, t. ex. i England. För undvikande av missförstånd skall ännu en gång understrykas att det är fråga om åtgärder, som vidtagas sedan andra uppfostrande och tillrättaförande metoder med tålamod anlitats och visat sig verkningslösa. Att nå fram till en god lösning är förvisso en svårbemästrad och olustbetonad uppgift. Erfarenheten har bekräftat att svårigheterna ytterst bero på att tämligen lika medel kunna få motsattaverkningar. Tvång och stränghet i uppfostran och ungdomsvård leda ibland till skadliga hämningar och snedvriden livsinställning, även med utpräglat neurotiska yttringar; återhållen brottslighet har i någon mån, dock mera förr än nu, blivit köpt tillsådant pris. Å andra sidan kan ordning, allmän hyfsning och hänsyn till nästan icke skapas i nödigt mått utan tvång och
stränghet, och denna sanning träder för varje dag alltmer i förgrunden. Emellertid föreligger endast skenbart ett hopplöst dilemma; det måste finnas en väg, även om den i tillspetsad form skulle kunna beskrivas som balansgång med stång, buren avfasta och kärleksfulla händer.
Redan genom den sålunda karakteriserade skärpningen motverkas den svaghet som, enligt vad förut sagts, vidlåder det föreslagna reaktionssystemet medelst upprepad reaktion av ungefär enahanda karaktär och svårhetsgrad. Även beträffande mindre svår ungdomsbrottslighet är det måhända — frånsett den något tvivelaktiga skärpningen enligt 4 kap. 3 § — möjligt att anordna mera markerad differentiering i grad av ingripande. Ytterligare undersökning i detta hänseende kan tillstyrkas med utgångspunkt från de föreslagna stadgandena i 4 kap. 9 och 12 §§, i vilka tendensen är omisskännlig; differentiering skall enligt beredningens mening väl ske men genomföras på verkställighetsstadiet, oaktat det är en och samma påföljd (skyddstillsyn) som utsatts i domen. Emellertid kan befaras att dessa stadganden icke komma att vara en fullt tillfredsställande grundval för tillräckligt verksamma åtgärder. Eftersom domstolens auktoritet är värdefull, skulle någon förstärkning åstadkommas, om jämväl åt domstolen inrymdes befogenhet att meddela sådana särskilda föreskrifter som avsetts skola ifrågakomma. Även andra skäl talaför denna ändring, vilken torde kunna leda till ett fruktbringande samarbete mellan domstol och verkställande organ (tillsynsnämnd). Men de förut gjorda anmärkningarna mot förslaget skulle ännu bättre bemötas, om genom regler angående den dömdes behandling i olika stadier kunde beredas underlag för en mera utpräglad gradering i reaktionen.
Det förefaller som om farhågor för att hemfalla åt inhumanitet varit återhållande vid beredningens inställning till åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Denna inställning får i viss mån sin förklaring av de svårigheter som enligt vad nyss erinrats möta lagstiftaren. Sedan den oroande utvecklingen givit anledning att ifrågasätta åsyftad verkan av den förordade regleringen i vissa avsnitt, är det dock bättre att — inom tillbörliga gränser som måste bevakas — snabbt vidtaga rättelse än att strikt förverkliga ett program, vilket på goda grunder förefallit lämpligt men ser ut att icke motsvara förväntningarna från resocialiseringssynpunkt, långt mindre fylla anspråken på allmänt skydd för liv och egendom. Nya ansträngningar böra icke underlåtas med hänvisning till att de icke kunna beräknas överlag utmynna i på-
tagliga resultat. Skulle det trots allt icke vara möjligt att vidtaga sådana skärpningar som kunna väntas medföra någon ökad effekt, måste det i varje fall vara till fördel att detta förhållande under lagstiftningsarbetets fortgång blir fullt klarlagt.
Huru än lagreglerna utformas kommer, i följd av det ökade antalet reaktionsåtgärder och en relativt stor valfrihet dem emellan, ansvaret för en ändamålsenlig tillämpning att i ännu högre grad åvila domstolarna. Det är ett tungt ansvar, och emot vad som på många håll antages äro våra domare benägna att välja den för brottslingen lindrigare utvägen. Även med hänsyn härtill är det önskvärt att lagreglerna få sådant innehåll som i möjligaste mån stöder deras ändamål, d. v. s. att vara effektivtskydd mot brott. Samtidigt befordras den fasta och konsekventalagtillämpning som från andra synpunkter är ett viktigt samhällsintresse. Det behöver knappast tilläggas huru angeläget det är att benådningsrätten utövas med varsamhet och på starka grunder. En lagskipning, som utåt ger intryck av slump och godtycke, har olycklig återverkan på aktningen för lagen och förtroendet till rättsvårdande myndigheter.
Såväl lagstiftaren som tillämpande myndigheter måste hålla i sikte att även inom ungdomsklientelet finnas individer, vilka överhuvud icke låta sig påverka i korrigerande riktning. Sedan detta läge konstaterats, erbjudes för närvarande icke annan möjlighet än konventionellt frihetsstraff, som i varje fall medför tillfälligt avbrott i brottslig verksamhet och har allmänpreventiv verkan, samt i sista hand sådan förvaring (internering) som effektivt skyddar medborgarnas berättigade intressen. Att vika undan för denna bedrövliga sanning innebär flykt från verkligheten.
På tal om ungdomsbrottslighet ger betänkandet vidare anledning till några kritiska anteckningar, vilka i motsats till de förra äro rekommendation för en mindre ingripande reaktion änden föreslagna. Även om beredningen ingalunda förbisett de betänkligheter som äro förenade med anstaltsbehandling, kan frågas huruvida icke en ännu noggrannare avvägning bort ske mellan fördelar och nackdelar och om icke en sådan avvägning skulle ha lett till försök att ännu mer än som åsyftats stanna vid behandling i frihet under individuell uppsikt. Frågan måste uppenbarligen begränsas till sådana fall, då prognosen med avseende å resultat av uppfostrande åtgärder kan bedömas såsom god. Det har tydligt visat sig att ungdomar, samlade i grupp, ofta få sina dåliga eller svaga karaktärsegenskaper förstärkta. Häremot skall
självfallet i första hand ställas, förutom säkerhetskrav, bekvämligheten för en sakkunnig behandling i positiv riktning; kanske har på sistone tillkommit ökad tilltro till verkningarna av modern gruppterapi. Det är vanskligt att draga bestämda slutsatser, men fördelarna vid individuell uppsikt av hög klass, företrädesvis under hemförhållanden, äro så stora att motsvarande ansträngningar böra inriktas på att skapa förutsättningar för denna behandlingsform. Brottsligheten har ej sällan sin rot i brist på personlig trygghet och på känslomässiga kontakter i form avvänlighet och omtanke. Utan tvivel är det besvärligt att gå frampå denna väg. De professionella ungdomsvårdarna räcka icke till, utan lämpliga personer måste i stor utsträckning sökas utanför denna krets. Måhända finnes dock hos allmänheten ett intresse, som kunde väckas, om försök gjordes på bred front och med verklig kraft. En gynnsam utveckling efter denna linje skulle innebära stora framsteg i kampen mot ungdomsbrottsligheten, och de misslyckanden, med vilka här liksom eljest måste räknas, skola då mötas med behärskning. Att följden också skulle bli en avsevärd kostnadsbesparing bör även noteras. I dessa kortfattade reflexioner skall lämnas därhän huru denna ersättning för anstaltsbehandlingen bör tekniskt utformas. Man vill i första hand tänka sig en utvidgning av den villkorliga domen i dess av beredningen föreslagna skärpta gestaltning (skyddstillsyn). Under alla omständigheter skulle det vara en fördel om övervakare i den öppna kriminalvården kunde, huru denna än utövas, i ökad omfattning väljas bland redbara medborgare i gemen; en anhopning av uppdrag på professionella övervakare är icke någon lycklig ordning.
I och med att frihetsstraff och böter bibehållits i systemet har klart och tydligt erkänts att utrymme fortfarande skall lämnas åt andra synpunkter än de individualpreventiva. Att dessa påföljder verka förbättrande kan i regel icke förväntas; i varje fallär avskräckningsmomentet, såväl individuellt som allmänt sett,det allt överskuggande. I detta hänseende föreligger — måhända motvilligt — en viss omsvängning i kriminalpolitiskt tänkande och handlande. Endast för kort tid sedan rådde inom kriminologin en tämligen utbredd mening att vad som sammanfattas under begreppet allmänprevention utgjorde ett falskt eller överskattat ledmotiv och att det borde åvila dess förespråkare att bevisa den praktiska betydelsen. Man ställde sig oförstående för invändningen att bevisskyldigheten i det föreliggande läget borde vara den motsatta och att följden av allmänpreventiva hänsyns bortfall
logiskt var utebliven reaktion å brott i en mängd situationer. Att nu fullfölja diskussionen på denna punkt är emellertid onödigt. Såvitt är känt, har det icke ens påståtts att effektiva försök bordegöras att helt utrensa dessa hänsyn. Att de teoretiska spekulationerna kunna sättas åt sidan betyder dock icke att debatten avstannat. Tvärtom göres med stöd av det faktiska läget gällande att de allmänpreventiva synpunkterna blivit för litet beaktade i rättstillämpningen och att utvecklingen skulle ledas vidare i en mindre önskvärd riktning, om beredningens förslag upphöjdes tilllag. I det föregående har belysts huru denna fara förefinnes och måhända i viss mån kan avvärjas ifråga om de påföljder som betingas av ungdomsbrottsligheten. Beträffande frihetsstraffet, som är utpräglat allmänpreventivt till sin natur, ligger säkerligen faran mindre i sättet för verkställigheten än i en alltför liberal användning av dess närmaste komplement, den villkorliga domen. Eftersom det väsentligen rör sig om lagtillämpningen, är det domstolarna som främst böra göras till föremål för kritisk granskning i den mån anledning föreligger.
Trots sin klara uppgift i kampen mot brottsligheten och sin säkra förankring inom rättsvården är frihetsstraffet vid en mera ingående analys ägnat att ge intryck av tvivelaktig företeelse. Det har, såsom förut nämnts, knappast någon luttrande verkan; tvärtom äro följderna i regel påtagligt negativa, icke blott själsligt utan även materiellt. Fängelsevistelsen gör ofta den dömde mindre rustad att föra ett laglydigt liv. Att taga en människa från arbetslivet är dessutom ekonomiskt ofördelaktigt både för de enskilt berörda och för samhället i det hela. Det är onödigt att göra bokslut i siffror; det kan räcka med en erinran om de direktastatsutgifterna för fångvården. Ser man kallt på problemet, måste fastställas att frihetsstraffets funktion är att åstadkomma det mått av lidande som anses behövligt för brottspåföljdens avskräckande verkan. Med hänsyn härtill kan man undra om icke erforderligt lidande skulle kunna åvägabringas på annat sätt. Denna undran är djärv och uppkallar omedelbart invändningar om reaktionär åskådning och återgång till omänskliga metoder som borde vara övergivna. Historiskt är utvecklingen den att strafflidandet ursprungligen och länge gjordes i högre grad beroende av en pinlig behandling än av frihetsberövandet. Med stigande humanitet har det förra momentet fått försvinna; endast det senare har bevarats. Vid verkställighetsreformer har alltid med skärpa framhållits att frihetens förlust utgör den riktiga och enda behövliga innebörden av straffet, och sedan detta program
genomförts, har man i själva verket råkat i en återvändsgränd. Annan väg synes icke stå att finna med mindre själva frihetsberövandet, åtminstone till en del, utbytes mot annat slag av erforderlig avskräckning, närmast annan form av lidande. Denna tanke synes i förstone orimlig. Så kan, hör man mången med harm utbrista, icke ske utan ohjälpligt återfall i barbari och oförsvarlig kränkning av människovärdet. Innan tanken helt förkastas, skall dock anmärkas att begreppet människovärde — ett av de stora att ställas vid sidan av frihet, jämlikhet och broderskap — liksom dessa ibland föres fram i diskussion med mera känsla än eftertanke. Har icke ordet människovärde fått ett drag av hybris i förhållande till annat levande och inmänger sig icke då och då en något överdriven känslosamhet? Dessa frågor ha i själva verket besvarats jakande i det föregående, när förslag väckts om strängare behandling av vissa ungdomsbrottslingar. En motsvarande tillämpning å det vuxna klientelet är icke given, men något strängare former kunde kanske i vissa fall användas med erforderlig hänsyn tagen till ålder, konstitution och hälsotillstånd; härigenom kunde någon tidsvinst ernås. Uteslutna äro måhända ej heller nya — och därjämte för den felande nyttiga — påföljder av tillräckligt repressiv karaktär, t. ex. intensiv kurs i trafikvett, ordnad på fritid för vårdslösa bilförare. En närmare undersökning skulle yppa stora hinder, betingade av såväl praktiska som humanitära skäl; ej minst bekymmersamt är att frihetsstraff måste finnas att tillgripa, i fall annat icke hjälper. Emellertid synesen sådan undersökning, vilken kunde förknippas med utredningom ändrade sätt för utgivande av skadestånd till målsägande, icke böra utan vidare avvisas. Sedermera kunde i bästa fall vissa försök anställas. Den resignation, som tidigare präglat utredningar och uttalanden i ämnet,2 kan nog i längden inte bestå. Kritiken mot frihetsstraffet torde ständigt återkomma i följd av de olägenheter som aldrig kunna frånkännas denna gamla reaktionsåtgärd. Tills annat händer kan frihetsstraff självfallet icke undvaras såsom led i systemet, och statsmakterna få fortsätta med att genom lagregler och materiell upprustning nå så gott resultat som möjligt även med det i förslaget upptagna fängelsestraffet.
När begreppet straff förordas bli utmönstrat, kan det knappast anses ha skett på övertygande skäl. Motiveringen ter sig ofullständig eller i varje fall svåråtkomlig. Med risk att göra sig skyldig till misstag, vågar man återgiva skälen på följande sätt.
Straff är numera benämning å allenast vissa åtgärder i ett omfattande reaktionssystem. Begreppet kan icke, såsom förr, vara sammanfattande benämning för alla åtgärder. Det är ej heller påkallat att bibehålla begreppet på det begränsade området, eftersom tvekan numera råder om dess riktiga omfattning även där och begreppet överhuvud icke längre fyller någon uppgift. Åtminstone i senare ledet är en sådan motivering icke bindande, och det torde förhålla sig så att även andra, icke klart uttaladeskäl spelat in. I bevekelsegrunderna ingår troligen en allmän olust mot den bevarade resten av gällande strafflag; av betänkandet framgår att frihetsstraffets olägenheter ingalunda varit dolda för beredningen. Men dessutom har säkerligen medverkat en strävan att befria modern rätt från det inslag av vedergällning som ordet straff ansetts kvarlämna.3 Det förefaller dock som om denna strävan drivits alltför långt. Man har haft vedergällningsläran för ögonen endast i dess primitiva och grova form (öga för öga, tandför tand) och i humanitetens namn menat att allmänheten borde avvänjas från förråande föreställningar och känslor. I denna form är vedergällningsläran emellertid övergiven i svensk rätt, och även om fördömliga hämndinstinkter ibland dyka upp i folksjälen, särskilt omedelbart efter upptäckten av vissa brott, torde bortfall av ordet straff icke nämnvärt motarbeta sådana instinkter. Mera realistiskt sett kan ordet straff antagas vara av direkt och positiv betydelse för reaktionssystemets upprätthållande. Den avskräckning, som fortfarande skall utgöra frihetsstraffets huvudsakliga funktion, kan tänkas bli ogynnsamt påverkad, om man medvetet ändrar en hävdvunnen beteckning, vilken traditionellt ger föreställning om mycket allvarliga åtgärder såsom följd av brottsligt handlande. Fråga är för övrigt om ens ordet brott, som enligt beredningen ohindrat skall brukas, går alldeles fritt från betänkligheter, liknande dem som mer eller mindre medvetet resas mot begreppet straff. Då brott och straff i den allmänna uppfattningen höra intimt samman, ger borttagande enbart av det senare begreppet ett intryck av amputation på icke fullt tillförlitliga indikationer. Någon skarpare strid är väl i regel icke försvarad i terminologiska spörsmål, men i en tid, då respekten för lag och rätt minskar, bjuder försiktigheten att lagstiftaren icke ens rörande begreppsbestämningar företager ändring, som kan medverka till en fortsatt försämring.
Den som gör sådana erinringar blir självfallet å sin sida angri-
pen för svag bevisföring och ordmagi. Han kan dock svara att bevisskyldigheten snarare åvilar dem som yrka på ändring, och han vågar tillägga att det icke är angeläget att avskriva vedergällningstanken. Saken kan också uttryckas så att de gamla begreppen brott och straff icke böra slås ut, även om vedergällningstanken därmed skulle bevaras; i viss mån ger den sig för övrigt tillkänna så länge reaktionen å brott bestämmes efter svårhetsgraden. Till tröst för dem, som ivra för hastigare framsteg i tänkesätt, kan tjäna att vedergällningstanken icke behöver identifieras med primitiva föreställningar av den art som nyss berörts; den kan fortleva i andra former utan stötande karaktär. Dylika tankegångar ha förts på tal i förutnämnda festskrift för Karl Schlyter4 och skola icke upprepas; det skall blott sägas att uppmärksamhet riktats på den rening som under namnet katharsis ingick redan i den antika föreställningsvärlden. Var och en som fördjupar sig i sådana spekulationer löper dock risken att lämna verklighetens fasta mark. Att han skall hamna i de lägsta instinkternas träsk är å andra sidan icke oundvikligt. Det går att stanna på ett intellektuellt och etiskt tämligen försvarligt plan; i detta ämne må sålunda hänvisas till uttalanden av SIMONE WEIL,5 vilka åberopas för att styrka denna tes och icke för att instämma i den intressanta men svårtillgängliga och av mystik omgivna utläggningen. För att återgå till den praktiska avvägningen av skälen för och emot straffbegreppets fortvaro kan slutligen framhållas att det är viktigare att hindra uppkomsten av brott än att söka få laglydiga människor att med renare känslor reagera motbrottsligt beteende.
Kunna de terminologiskt och lagtekniskt betonade skäl, som anförts för slopande av begreppet straff, icke anses övertygande, är det på fastare grund som beredningen sökt annan benämning på den föreslagna lagen. Mot den adekvata rubriken »skydd mot brott» kan icke göras annan anmärkning än att den, i synnerhet vid jämförelse med gällande lag, ger ett blekt intryck eller, rättare sagt, tämligen vagt karakteriserar synnerligen allvarliga ting. Emellertid har såsom kortare namn införts »skyddslag» i den i och för sig riktiga tanken att en förkortning är nödvändigi dagligt tal. Mot detta förslag måste riktas bestämd gensaga. Begreppet skydd har mycket allmän innebörd och kan föra tanken åt orätt håll: att det närmast gäller att skydda den brottslige för hårda villkor i ett samhälle som bär den egentliga skulden till
brottet. Kritiken behöver knappast föras vidare, eftersom namnfrågan torde kunna lösas genom att lagreglerna inarbetas i en brottsbalk, som blir motsvarighet till vår nuvarande strafflag. Skulle problemet kvarstå, måste medgivas att det är svårt att finna en kort beteckning, mot vilken erinringar icke kunna göras. Ytterst finge då prövas om icke den gamla beteckningen ändock kunde behållas. Visserligen passar strafflag icke såsom täckning för de klart vårdande åtgärderna och mindre väl för åtskilliga andra, men man frågar sig om icke även ordet straff skulle kunna erhålla en efter utvecklingen på området jämkad innebörd så att därunder till nöds kunde inrymmas allt utom vård i egentlig mening. Därmed kunde den invanda rubriceringen försvaras; i lagstiftningen förekommer ej sällan att rubriker godtagas utan att vara full täckning för de regler som omslutas av den sammanfattande benämningen.
I lagförslaget införes emellertid ordet skydd även i andra sammanhang, och kritiken måste därför återupptagas på liknande grunder. Det bästa synes vara att lagstiftaren söker såvitt möjligt undvika ett begrepp som icke blott är tvetydigt utan också ägnat att åtminstone i viss mån förringa det allvar som bör genomsyra reaktionssystemet i alla dess delar.
Till sist må inför den förestående lagrevisionen understrykas att reformer på området delvis stanna på papperet, om icke statsmakterna äro beredda att också gå i författning om de anordningar — moderna anstalter, ökning av kompetent personal m. m. — som äro nödvändiga för att få lagreglerna förverkligade, särskilt med avseende å differentieringen av klientelet och förutsättningarna i övrigt för bästa möjliga resultat av behandlingen.