FOLKE LARSSON. Undersökning rörande jordbruksarrenden. Del I. Avtalsförhållandena. Meddelanden från jordbrukets utredningsinstitut 2/1957.75 s. Kr. 1,00. (Rekv. hos Jordbrukets Utredningsinstitut, Box 803, Sthlm 1.)

 

    Förf. (fil. lic., statistiker) framhåller inledningsvis, att man hittills icke haft tillgång till något mera omfattande material för belysning av hur jordbruksarrendatorernas ställning ter sig i praktiken. En kartläggning av hithörande förhållanden har därför framstått som önskvärd och har under år 1954 kommit till stånd i utredningsinstitutets regi. Därvid ha primäruppgifter hämtats från ett representativt urval arrendejordbruk. Närmare bestämt ha uppgifterna insamlats på så sätt, att drygt 3 000 arrendatorer medöver två hektar åker tillställts frågeformulär, varvid inte mindre än cirka 94 procent av de tillfrågade lämnat svar på de uppställda frågorna. Vid den statistiska bearbetningen av det inkomna materialet ha stickprovens värden uppräknats efter vissa grunder för att man därigenom skulle erhålla en helhetsbild av förhållandena beträffande samtliga landets arrendejordbruk av ifrågavarande slag — totalantalet självständiga arrendejordbruk medmer än två hektar beräknades år 1954 utgöra omkring 35 000, motsvarande cirka 12 procent av samtliga brukningsenheter.
    De slutsatser av enkäten, vilka förf. presenterar i sin redogörelse, innefatta åtskilligt av intresse också för juristen. Några axplock må här göras. Bortsett från de arrendegårdar, som ägas av offentliga institutioner, faller ungefär hälften av arrendena under de s. k. sociala arrendereglerna (2 kap. 49—69 §§ nyttjanderättslagen), noterar förf. Påfallande är dock att inte mer än omkring en tredjedel av de arrendatorer, som beröras av dessa regler, känna till dem. Särskilt förvånande finner förf. det vara — man instämmer gärna häri — att en avsevärd andel av de »sociala» arrendatorerna är ovetande om optionsrätten (51 §). Med hänsyn till att de sociala arrendereglerna i motsats till de allmänna arrendestadgandena ålägga jordägaren skyldighet att hålla arrendatorn med vissa byggnader och att bekosta viss reparation å dessa (59—61 §§), betraktas det vidare som anmärkningsvärt, att kostnadsfördelningen mellan ägare och arrendator vad gäller uppförande och reparerande av byggnader i stort sett är densamma vid allmänna och sociala arrenden. Vad beträffar de faktiskt undersökta fallen har det visat sig att föreskrifterna om till- och avträdessyn (2 kap. 10—13§§ nyttjanderättslagen) länt till efterrättelse endast i två tredjedelar avfallen. Till sist må också återges förf:s konstaterande att, oaktat diskussion ofta förekommer rörande tolkningen av arrendeavtalen, öppen tvist härom förelegat bara i inemot tre procent av de faktiskt undersökta fallen.
    Skriften innehåller talrika tabeller och liknande uppställningar, varjämte ett antal diagram ytterligare åskådliggöra undersökningsresultaten. Avslutningsvis meddelas en sammanfattning på engelska.

P. W.