Översyn av lagstiftningen om trafiknykterhet m. m. Kommunikationsministern, statsrådet Gösta Skoglund har med stöd av K. M:ts bemyndigande d. 20 dec. 1957 tillkallat sakkunniga för att verkställa en översyn av lagstiftningen om trafiknykterhet och därmed sammanhängande frågor. Ordförande i utredningen är borgmästaren Olov Rylander.
    I direktiven för utredningen hänvisas till de av första lagutskottet i våras gjorda uttalandena i samband med den då vidtagna ändringen i lagen om straff för vissa trafikbrott (se SvJT 1957 s. 499). Det uttalas vidare:
    De nuvarande i vissa avseenden alltför stela reglerna böra ersättas meden lagstiftning, som är ägnad att på ett mera smidigt och ändamålsenligt sätt tillgodose sitt syfte. Såsom utskottet framhållit kan det övervägas att för de lindriga fallen använda en brottstyp av karaktären ordningsförseelse, som är grundad på en promilleregel och för vilken straffet regelmässigt utgöres av böter. För de mera kvalificerade fallen synes den direkta anknytningen till blodalkoholvärdet böra slopas. Samtliga dessa fall bör som en följd härav bedömas under en fri bevisprövning — därvid givetvis utfallet av blodalkoholprovet är ett viktigt bevis — och påföljden utmätas med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. Ehuru det nuvarande reaktionssättet med schablonmässigt ådömande av ovillkorligt frihetsstraff för rattfylleribrott otvivelaktigt haft betydelse för att hos allmänheten inskärpa allvaret i detta slag av brott, synes det böra övervägas om inte numera, sedan en allmän anslutning vunnits kring uppfattningen om det förkastliga i detta brott, mera differentierade reaktionsformer skulle kunna användas i större utsträckning. Övervägandena av denna fråga bör självfallet avse vilka åtgärder, som kan anses mest effektiva för att motverka brott och alltså icke vara uttryck för någon principiell lindring i samhällsreaktionen mot brottet. Det må framhållas, att den av strafflagberedningen i dess förslag till skyddslag upptagna möjligheten att kombinera böter medbl. a. villkorlig dom synes kunna vara av särskilt värde, då det gäller brott av nu ifrågavarande beskaffenhet.
    Utredningen skall vidare överväga i vad mån prövningen av fråga om indragning av körkort kan överflyttas från länsstyrelse till domstol. På denna punkt bör utredningen ej begränsas till trafiknykterhetsbrotten utan avse trafikbrott överhuvud.
    På utredningen skall icke ankomma att låta utföra vetenskapliga undersökningar om blodalkoholproblemet. Däremot skall utredningen företaga en översyn av utformningen av den kliniska undersökning som i sambandmed blodprovstagning företages av läkare för påvisande av alkoholpåverkan. Det bör prövas om metoderna kan förbättras och om flera prov än förnärvarande bör ingå i undersökningen.
    Frågan huruvida trafiknykterhetsansvaret lämpligen bör utsträckas till att omfatta andra kategorier än förare på väg bör tagas under övervägande. Slutligen uttalas att det bör prövas huruvida reglerna angående trafiknykterhetsbrott bör överföras till allmän strafflag.

C. H.