PHILLIPS HULT. Lärobok i värdepappersrätt. Sthm 1957. Norstedts. 180 s. Kr. 6,75.

 

    Professor HULTS nya bok innehåller dels en inledning, behandlande vissa viktiga begrepp och distinktioner i läran om värdehandlingar och dels i särskilda kapitel en framställning av reglerna rörande skuldebrev, växel och check, försäkringsbrev, konossement, järnvägsfraktsedel och flygfraktsedel, upplagsbevis och lagerbevis, aktiebrev och andra aktierättsliga dokument samt bevis om andelsrätt i ekonomisk förening.
    Det är med så mycket större glädje jag efterkommer red:s anmodan att för SvJT:s läsekrets anmäla denna betydelsefulla bok som den på en central punkt i värdepappersläran, nämligen beträffande begreppetvärdepapper betyder en avsevärd utjämning av en tidigare meningsskiljaktighet mellan förf. och mig. I min gradualavhandling Om aktiebrev och andra aktierättsliga dokument (1929) framfördes nämnda begrepp, bestämt så att värdepappersegenskapen innebär att den förpliktade principiellt icke äger rätt att fullgöra sin prestation till annan än papperets innehavare. Denna begreppsbestämning har haft svårt att slå igenom i svensk doktrin, vartill otvivelaktigt bidragit den negativa hållning därtill som Hult intog i sin recension i TfR 1931 (jämför mitt svar i TfR 1932). Ännu så sent som 1950 skriver KARLGREN i sin Lärobok i internationell privat- och processrätt (s. 85 not 2) att det i visst sakrättsligt avseende vore riktigare att tillmäta betydelse icke åt ett dokuments egenskap av presentationspapper utan åt dess egenskap av »värdepapper», varvid han hänvisar till min utredning i TfR 1932. Men säger han, då man i svensk lagstiftning icke synes tillmäta denna distinktion någon större betydelse och de flesta svenska jurister icke ens förstå dess innebörd, torde man få resignera på denna punkt. Lyckligtvis visade sig dock Karlgrens misströstan om de svenska juristernas förståndsgåvor ganska snart vara något överdriven. I det år 1955 av FOLKE SCHMIDT m. fl. utgivna arbetet Huvudlinjer i svensk frakträtt använder GÖSTA WILKENS värdepappersbegreppet i sin framställning av konossementet och andra dokuments spörsmål. Nästan samtidigt utnyttjas begreppet av ALMGREN i avhandlingen Om förfoganden över livförsäkring och av RODHE i Obligationsrätt. När nu även Hult i sin lärobok godtagit begreppet, får man antaga att dess framtid i svensk rättsvetenskap är tryggad (även om själva termen värdepapper användes i mera diffus mening och det därför kan vara lämpligt att — som också Almgren och Rodhe gör — tala om värdepapper i teknisk mening, där så påkallas i klarhetens intresse).
    Glädjen över att en så framstående civilrättslig författare som Hult nu intagit en positiv ståndpunkt till värdepappersbegreppet grumlas

emellertid något därav att han gör det ganska halvhjärtat och med vissa reservationer. Först och främst kan jag icke undertrycka den reflexionen att man i en systematisk lärobok av ifrågavarande slag hade väntat att i inledningen (eller i en »allmän del») finna en redogörelse icke endast för värdepappersbegreppets innehåll utan också för betydelsen av värdepapperskvaliteten hos ett papper, d. v. s. vilka rättsverkningar som följer av värdepappersegenskaper i fråga om pantsättning, utmätning, konkurrens mellan förvärvare och överlåtarens borgenärer, dubbelförsäljning, liksom av dessa reglers samspel med andra rättsverkningar av skriftliga dokument (såsom negotiabiliteten, invindikabiliteten, egenskapen att utgöra presentationspapper). Man kan väl av vissa författarens uttalanden rörande särskilda typer av dokument utläsa vilka rättsverkningar värdepappersegenskapen enligt hans mening har (t. ex. framställningen om rektakonossement s. 147—148). Men ibland ger framställningen snarast intrycket av att de ifrågavarande rättsverkningarna eller vissa av dem, skulle anknytas till ett pappers karaktär av »löpande» (se t. ex. vad som sägs om löpandeskuldebrev på s. 55—56). En samlad klarläggning av värdepappersegenskapens rättsverkningar har kanske sin största praktiska betydelse därigenom att ett »löpande» papper i särskilda fall icke fungerar såsom negotiabelt eller invindikabelt papper t. ex. därför att det icke är försett med vederbörliga transporter eller förvärvas genom ett familjerättsligt tvång.
    Hult medger nu — i motsats mot tidigare — att man mycket väl kan tänka sig ett papper som är värdepapper men icke negotiabelt. Det torde dock, säger han, icke existera många papper av detta slag, och därför vore lämpligheten av att till ifrågavarande egenskap hos ett dokument knyta termen värdepapper tvivelaktig (s. 25). Som av det nyss sagda framgår är emellertid enligt min mening värdepappersbegreppet ofrånkomligt redan därför att det motsvarar en systematiskt självständig och i vissa situationer också självständigt fungerande egenskap hos löpande papper. Men det finns också flera papper som endast är värdepapper — även om man ej här medräknar löpande orderpapper som saknar erforderliga transporter. Hult nämner visserligen i samband med sitt uttalande om värdepapperens ringa praktiska frekvens endast att enligt tidigare lag det aktierättsliga interimsbeviset och enligt nu gällande lag »kanske» rektakonossementet vore dylika värdepapper. Beträffande upplagsbevis (och upplagspantbevis) polemiserar han (s. 24) mot min mening att de, även om de är försedda med rektaklausul, är värdepapper. I den speciella framställningen om upplagsbevis s. 154 ff. finner man emellertid uttalandet att det »äro säkert» om rektaupplagsbevis är värdepapper. Men Hult fastslår själv (s. 157) att tradition av beviset ger förvärvaren skydd mot överlåtarens borgenärer och att panträtt stiftas genom tradition av beviset (ehuru genom positiva bestämmelser uppställts krav på vissa vidare formaliteter beträffande både löpande och icke löpande upplagsbevis). Det synes mig saknas anledning att i något annat avseende frånkänna upplagsbevis med rektaklausul ett värdepappers rättsverkningar. Ett annat värdepapper är enligt gällande lag det aktierättsliga teckningsbeviset. Dettas rättsverkningar behandlas av författaren fullt korrekt

på s. 170—171, men varken där eller såvitt jag kunnat finna annorstädes omnämnes att det är fråga om ett typiskt värdepapper. Ytterligare kan man, som författaren själv påpekar (s. 149 och 152), säga att järnvägsfraktsedels duplett och flygfraktsedelns avsändarexemplar är värdepapper under transporten.
    Som ett litet uttryck för författarens styvfaderliga inställning till värdepappersbegreppet kan noteras ett uttalande på s. 47. Han säger där att det löpande skuldebrevets värdepapperskvalitet får vidkännas en begränsning enligt 20 § skuldebrevslagen beträffande vissa räntor och amorteringsbelopp, vilket vore ägnat att understryka det vanskliga i den ifrågavarande värdepappersterminologien. Att värdepappersegenskapen i visst avseende, av särskilda skäl (önskan att för gäldenären underlätta betalning av periodiska räntor och amorteringar) begränsats genom en positiv regel kan icke inverka på värdepappersbegreppets systematiska eller praktiska ändamålsenlighet lika litet som motsvarande begränsning i det löpande skuldebrevets negotiabilitet (16§ skuldebrevslagen) inverkar på negotiabilitetsbegreppets värde.
    I ett så innehållsrikt arbete på delvis komplicerade rättsområden finns självfallet ytterligare mycket som skulle kunna diskuteras. Av utrymmesskäl tar jag endast upp ännu en fråga. På s. 60 ansluter sig författaren till den meningen, att exstinktivt godtrosförvärv av enkelt skuldebrev inträder efter blankoindossament och att sådant godtrosförvärv även utsläcker vissa ogiltighetsinvändningar från blankoindossantens sida. För min del finner jag det mycket tvivelaktigt om det föreligger något bärande skäl för att laborera med exstinktivt godtrosförvärv av papper, som i övrigt är så bristfälligt utrustade för omsättning som vanliga enkla skuldebrev; man kan ifrågasätta om ett dylikt godtrosförvärv kan anses stämma med reglerna om gäldenärensrätt i förhållande till förste borgenären och senare förvärvare. Ett par skäl som förf. s. 72 åberopar emot godtrosförvärv av förlagsbevis med fullständigt indossament har också lika stor, ja större styrka såsom skäl mot godtrosförvärv av blankoindosserade enkla skuldebrev. (Vad förf. s. 70 ff. anför i fråga om godtrosförvärv av fullständigt indosserade förlagsbevis med den däri inlagda polemiken mot mig gör nog icke rättvisa åt de tankar jag i min avhandling utvecklat rörande godtrosförvärv av aktiebrev, vilka tankar jag för övrigt knappast skulle velat tillämpa på förlagsbevis ställda till viss man. En annan sak är att jag nu skulle ha utfört tankegångarna något annorlunda. Då ju fråganär positivt löst för aktiebrevens del och den såvitt angår förlagsbevisen torde ha förlorat sin väsentliga praktiska betydelse i och med att de tidigare legala hindren mot förlagsbevis till innehavaren bortfallit— se MARKS VON WÜRTEMBERG och STERZEL: Lagen om skuldebrev, 3:eupplagan 1953, s. 144, FOGELKLOU i Ekonomisk revy 1957 s. 519 — skall dessa frågor ej tagas upp till behandling här.)
    Prof. Hult inleder sin bok med ett förord, som synes innehålla en deklaration i den aktuella frågan om avvägningen vid juristutbildningen mellan minneskunskaper och juridisk metod, juridiskt tänkande. Hans upplysning att minneskunskaper även av de lärdaste och mest insiktsfulla rättsvetenskapsmän betraktas som ett gift i den juridiska undervisningen är mycket intressant för dem som i likhet med under-

tecknad inte förut haft kännedom om sådana kollegers existens i sinnevärlden. Vidare förklarar förf. att eftersom minneskunskaper ansesvara en onyttig belastning så har hans bok, som har till enda uppgiftatt meddela kunskaper, intet att säga redan utbildade jurister utan endast de juris studerande som under hans tentamen måste ha ett visst mått kunskaper. Om bakom denna lek med ord och tankar skulle liggaen allvarlig mening må det genmälet vara tillåtet, att Hults värdepappersbok, med dess klara och koncisa, av förf:s kända skarpsinnepräglade framställning av ett eljest i stora delar ganska svårtillgängligt rättsområde, kanske är ännu bättre som hjälpmedel åt utbildade jurister än som lärobok, trots att förf. inte utan framgång sökt tillmötesgå studenternas — föga hemliga — förkärlek för små böcker.

Håkan Nial