Das Cubanische Gesetzbuch der Socialen Verteidigung Tysk översättning av GÜNTER BLAU. Berlin 1957. de Gruyter. 187 s. DM 22,50.
Das Argentinische Strafgesetzbuch. Tysk översättningav HEINZ MATTES. Berlin 1957. de Gruyter. 109 s. DM 12,50.

 

    Av dessa båda latinamerikanska strafflagar är utan tvivel den cubanska, vilken utfärdades 1936 och är i kraft sedan 1938 den som är mera attraktiv och mera givande för moderna kriminalister. Den cubanske lagstiftaren åsyftade med denna lag att omsätta den positiva skolans idéer om »défense sociale» i verkligheten, gav uttryck åt sina radikala strävanden genom lagens beteckning och ersatte konsekvent orden »straff» och »straffad» i lagtexten med »sanción» och »sancionado». Då FERRIS italienska lagutkast (1921) aldrig blivit lag, den belgiska loi de défense sociale (1930) allenast avser psykiskt abnorma lagöverträdare eller vaneförbrytare och vår egen Strafflagberednings förslag till skyddslag (1956) icke ännu passerat de lagstiftande instansernatorde den cubanska Código de Defensa Social såsom strafflag utan straff alltjämt vara ett enastående fenomen i den kriminalistiska världen.(Från 1954 års grönländska kriminallag [se SvJT 1955 s. 69] och någramexikanska delstaters lagstiftning bortses här.) Denna lag citeras därför ofta i den internationella diskussionen, även om endast relativt få torde kunna helt förstå den mycket svårlästa och komplicerade spanskatexten. Översättningen till tyska som säkerligen var svår och mödosam är därför en tacknämlig prestation.
    De idéer som italienarna LOMBROSO, FERRI och den med orätt i dag nästan bortglömde GAROFALO i slutet av 1800-talet proklamerade i syfte att ersätta gärningsmannens »skuld» såsom grundval för samhällets kriminalreaktion med hans »farlighet», rönte ingenstädes ett så välvilligt mottagande som i Syd- och Centralamerika. I de latinamerikanska staterna är intresset för kriminalvetenskap sedan länge synnerligen vaket och just i Cuba med dess fyra millioner invånare var efter landets befri-

else från Spanien (1898) många högt begåvade kriminalister verksamma för att ersätta den klassiskt orienterade spanska strafflagen och den föråldrade straffverkställighetslagen med moderna lagar som tillgodosåg kriminologins nya upptäckter och erfarenheter. Tre ledande jurister (VIEITES, ORTIZ och PLÁ), som hörde till positivismens avantgardister, publicerade efter varandra strafflagsförslag, i vilka farlighetsprincipen uppställdes som utgångspunkt och genomfördes med stor radikalism. I dessa utkast stadgades bl. a. om preventiva påföljder mot s. k. predeliktuella individer, d. v. s. mot samhällsfarliga och asociala personer som icke eller icke än brutit mot strafflagens bud. Detta accepterades senare av 1936 års lagstiftare. Ett annat ovanligt krav var att även juridiskapersoner skulle kunna bli föremål för åtskilliga kännbara påföljder. Även detta är i Cuba i dag gällande lag. Emellertid uteblev inte motförslag till strafflag från mera konservativa juristers sida (TEJERA och BRÚ). 1936 års lag är en kompromiss. Den är mindre revolutionär och mindre konsekvent än de tre första förslagen. Cubanska och främmande kritiker (till de sistnämnda hör även lagens tyske översättare GÜNTER BLAU, se SvJT 1953 s. 46) påstår, att lagstiftaren visserligen stundom brutit alldeles nya vägar och inte ryggat tillbaka för vissa djärva konstruktioner och förbryllande formuleringar men att han just vid behandlingen av avgörande frågor klistrat nya etiketter på gamla vinbuteljer. Mot en sådan kritik synes dock kunna invändas att den närmast gör undantaget till regel.
    Tyvärr kan här av utrymmesskäl inte närmare ingås på lagens detaljer, fastän detta vore synnerligen lockande. Lagen omfattar inte mindre än 594 artiklar, av vilka några fyller flera boksidor och liknar mindre en lagtext än en kommentar.
    Översättaren uppräknar i sin kunskapsrika, om än något ensidiga inledning åtskilliga brister eller besynnerliga paradoxer som finns i lagen. Man kan ofta ej motsäga honom, då vissa regleringar faktiskt är föga konsekventa eller ändamålsenliga. Lagstiftarens försök till ovanligt vittgående differentieringar, gränsdragningar och individualiseringar samt föreskrifternas omsorgsfulla, kriminologiskt uppbyggda kasuistik — även framträdande i den allmänna delen — är intressantamen motsvarar väl ändå föga livets och brottets brokighet. Alla dessa invändningar och förbehåll hindrar dock inte att man måste tillråda ett studium av lagen. Detta är mycket stimulerande för varje jurist som är road av att röra sig på ej upptrampade stigar.
    Läsaren bör ej bli förvånad om han sida vid sida träffar på alldeles moderna synpunkter och mycket gammalmodiga brottsbeskrivningar. Detta torde stå i samband med Cubas etnologiska och sociologiska förhållanden. Emellertid förfäras väl var och en som läser i art. 571: 14 att påföljd stadgas för den som ägnat sig åt häxeri (se även art. 40e).
    1921 års argentinska strafflag är i det stora hela ett typiskt alster av den klassiska straffrätten. Kriminologins nya krav utövade inte större inflytande på den argentinska lagstiftaren, fastän i lagen upptogs bestämmelser om villkorlig dom och (tvåspårig) skyddsåtgärd mot kroniska förbrytare. Lagen mötte med tiden mycket kritik i landet, då positivismen dominerade även i Argentina. Flera moderniseringsförslag och tvåsjälvständiga nya strafflagsutkast emottogs dock så kritiskt av den all-

männa opinionen att de ej föranledde nya lagstiftningsakter. Kanske spelade härvid även Perónregimens hållning en roll. Detaljerna härvidlag behandlats av Luis JIMÉNEZ DE ASÚA, Sydamerikas störste kriminalistoch kanske världens lärdaste, i två instruktiva uppsatser i Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft (bd 66 s. 450 och bd 68 s. 295).

Gerhard Simson