SVENSK RÄTTSPRAXIS KOLLEKTIV ARBETSRÄTT 1949 — 1957
AV PROFESSOR FOLKE SCHMIDT
En översikt av rättspraxis i kollektiv arbetsrätt för åren 1929—1948 har publicerats i SvJT 1949 s. 656 ff. och s. 729 ff. Denna tidigare översikt var i flera hänseenden ett förarbete till min Kollektiv arbetsrätt, som utkom i första upplaga 1950. Nu föreliggande översikt publiceras strax efter utgivandet av en tredje väsentligen omarbetad upplaga av denna bok. Den intresserade har således tillgänglig en aktuell systematisk framställning.
Det tillfälle som redaktionen berett mig att skriva en ny rättsfallsöversikt har jag använt till att behandla några utvalda frågor. Syftet har varit att orientera om några huvuddrag i utvecklingen. Ibland harjag kort sammanfattat vad som skildrats utförligare i Kollektiv arbetsrätt. Men som regel har framställningen här blivit väsentligt utförligare. Mot en kort notis svarar referat och diskussion. Det är ofta så, att man kommer ett steg vidare, när man sysslar med ett ämne på nytt. På någon punkt skulle jag ha velat justera en formulering i den tredje upplagan, men denna hade redan gått i press när jag satte mig ned att skriva denna rättsfallsöversikt.
Arbetsdomstolens behörighet. Forumreglerna för AD är ett invecklat kapitel även för den initierade. Rättsförhållandet mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren är dubbelbottnat. Tjänsteavtalet bestämmes på det ena planet av kollektivavtalet, på det andra av vad de enskilda parterna personligen kan ha överenskommit och av rättsordningens allmänna regler om tjänsteavtal. En möjlighet vore att låta uppdelningen mellan AD och de allmänna domstolarna följa denna spaltning. AD skulle då ha att bedöma anspråk som härflöt ur kollektivavtal eller grundade sig på brott mot fredsplikten eller andra rättsverkningar som enligt KAL följer med kollektivavtalet, medan de allmänna domstolarna skulle ta hand om övriga anspråk. Det vill synas som en tanke av denna art också föresvävat den som författat forumreglerna i 1 och 11 §§ LAD. Två synpunkter krävde emellertid särskilt beaktande. AD tillskapades för att möjliggöra en speciellt sakkunnig prövning och dit skulle hänföras just de mål som krävde en sådan specialbehandling. Men AD borde icke bli alltför arbetsbelastad, vilket var av särskild vikt därför att dess ledamöter förutsattes fylla sin uppgift vid sidan av annan verksamhet.
För att AD skall bli forum förutsättes, att anspråket tänkes vara reg-
lerat i kollektivavtal. Denna reglering behöver icke vara uttrycklig. Sålunda har AD antagit, att arbetsgivarens rätt att fritt avskeda den anställde följer av kollektivavtalet även när detta icke innehåller några bestämmelser i ämnet (1933 nr 159).
För AD:s behörighet kräves därtill, att anspråket skall vara tvistigt (jfr orden i 11 § LAD — »däri tvisten är» —). Tvistighetskriteriet betyder å ena sidan en begränsning, å andra sidan en utvidgning av behörigheten. När ett krav på lön är ostridigt och arbetsgivaren underlåtit att betala enbart på grund av ekonomiska svårigheter, är AD icke behörigt forum (AD 1936 nr 34, 1938 nr 21). Till AD hör tvistefrågor om vad som är reglerat eller inte reglerat i kollektivavtal. AD blir forum genom ett påstående, att anspråket är kollektivavtalsreglerat, om detta påstående blir bestritt. Åtminstone är detta förhållandet om påståendet framställes i god tro. AD har i varje fall att pröva justden invändning som hänför sig till kollektivavtalet (AD 1943 nr 45, jfr SvJT 1943 ref. s. 61). Att AD blir forum under nu angivna betingelser har samband med att part genom sitt påstående om tvist binder motparten vid fredsplikt jämlikt stadgandet i 4 § första stycket förstapunkten KAL.
Det är vidare att märka, att tvistepunkten måste röra kollektivavtalsförhållandet. Ett anspråk som är reglerat i kollektivavtal hör icke till AD om »själva tvisten rör omständighet, som ligger helt utanför kollektivavtalsförhållandet, till exempel då krav reses på utfående av lön, som är bestämd genom kollektivavtal, men invändning göres om betalning, motfordran, preskription eller dylikt».1
Forumfrågor aktualiseras ofta i mål, där arbetsgivaren möter lönekrav grundat på kollektivavtalet med yrkande om kvittning för en motfordran. Enligt fast praxis upptager AD motfordringen till prövning endast när motfordringen också hör under AD. Enligt nya RB 10: 17 sista stycket gäller denna grundsats generellt för alla domstolar.
Tre kvittningsmål från den här behandlade perioden belyser forumfrågan. I AD 1952 nr 34 begärde en avdelning av fastighetsarbetareförbundet för en avliden medlems räkning bl. a. att utfå viss lönefordran. Arbetsgivaren framställde inte någon invändning mot lönefordringen men invände, att han kvittade motfordran för hyra. Denna motfordran var visserligen tvistig men då den inte grundade sig på kollektivavtal, var enligt arbetsgivarens mening AD ej behörig i tvisten. Det kollektivavtal som reglerade förhållandet mellan arbetsgivaren och fastighetsarbetaren innehöll emellertid en bestämmelse att månatlig avräkning av lön och hyra skulle äga rum. Arbetarsidan gjorde gällande, att enligt denna avtalsbestämmelse en presumtion måste anses föreligga att genom dylika månatliga uppgörelser hyresfordringen var betald. AD förklarade, att detta påstående från arbetarsidan grundade en tvist om kollektivavtalets rätta innebörd och tog forum. Hyresfordringen prövades och befanns vara obetald.
AD har följt en snäv linje när motfordringen varit ett krav från arbetsgivaren på skadestånd därför att arbetstagaren under sitt arbete
skadat arbetsgivarens egendom eller utfört sin arbetsprestation felaktigt.
Som förut nämnts behöver en rättighet icke vara uttryckligen omnämnd i kollektivavtalet för att anses som reglerad av detta. Är lönen angiven i kollektivavtal, är därmed också motprestationen, arbetstagarens arbete, reglerad i kollektivavtal. Då vore det i och för sig rimligt att antaga att även frågan om påföljd av fel i motprestationen skulle vara reglerad av kollektivavtalet. Så har AD emellertid icke resonerat. AD 1951 nr 45 avsåg ett fall då arbetsgivaren innehållit en del av arbetarens lön. Arbetsgivaren menade, att han hade som motfordran ett skadestånd därför att arbetaren vägrat att rätta sig efterarbetsgivarens order och härigenom uppkommit skada på arbetsgivarens egendom. Arbetaren skulle ha vägrat att övertaga en lastbil från en oerfaren förare och på grund därav varit skuld till att bilen blivit skadad genom förarens ovana. AD förklarade, att det icke kunde anses föreligga ett sådant samband mellan det påstådda lydnadsbrottet och den uppkomna skadan, att skadeståndsskyldighet skulle kunna grundas på kollektivavtalet. Och frågan om arbetares ansvar överhuvud för skada å av honom omhänderhavd materiel hade icke erhållit någon lösning genom kollektivavtalet. AD förklarade sig därför icke vara behörig att pröva arbetsgivarens kvittningsyrkande utan utdömde lönebeloppet.
Ett annat mål samma år, 1951 nr 52, avsåg ett kollektivavtal, som innehöll en klausul om arbetstagarens ansvar för arbetsgivarens egendom:
Samtliga verktyg, maskiner och material skola av arbetarna med omsorg och aktsamhet handhavas och är arbetare ersättningsskyldig för genom bevislig vårdslöshet bortkomna verktyg, maskiner och material eller där igenom uppkomna skador och fel därå.
Ett lag arbetare hade utfört ett rörläggningsarbete i några hus i Stockholm. Vid slutbesiktningen av arbetet fann arbetsgivaren ett fel. Kostnaden för felets avhjälpande drog han av på det innestående ackordsöverskottet. Då några av arbetarna begärde att utfå hela det på dem belöpande ackordsöverskottet, åberopade arbetsgivaren kvittningsvis motsvarande avdragna belopp såsom motfordran. AD avvisade dock att pröva motfordringen. Som en första grund härför anförde domstolen, att kollektivavtalet icke innehöll någon uttrycklig bestämmelse om arbetarnas ansvar för skador, orsakade av felaktigt utfört arbete. »Enbart den omständigheten att ett kollektivavtal föreligger i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, kan... icke anses innebära, att arbetarnas skyldighet att svara för skador uppkomna genom felaktigt utfört arbete har blivit kollektivavtalsrättsligt reglerad. Frågan om arbetarnas ansvar härutinnan utgör ett så viktigt och invecklat problemkomplex, att arbetsdomstolen, i saknad av bestämmelser härom i lagstiftningen på kollektivavtalsrättens område, icke kan ingå på en prövning därav utan stöd av reglering i det ifrågavarande kollektivavtalet.» Inte heller ansåg AD forum kunna grundas på den citerade klausulen om ansvar för verktyg, maskiner och material. Av det förhållandet att parterna i avtalet tagit in en sådan klausul kunde nämligen inte dragas den slutsatsen, att man av-
sett att reglera även den betydligt mera vitt omfattande frågan om arbetarnas ansvar i anledning av felaktigt utfört arbete. Även i detta fall utdömdes de lönebelopp arbetsgivaren innehållit till säkerställande av sin fordran.
En omständighet bör särskilt understrykas. De anförda målen rörde lönekrav grundade på kollektivavtal. Lönekravet möttes av arbetsgivaren med en motfordran som var tvistig och som påstods ha samband med kollektivavtalet. Underkännes invändningen om samband med kollektivavtalet, avvisar AD att pröva motfordringen, men utdömer huvudfordringen (lönekravet). För att AD skall vara forum kräves som förut angivits inte blott, att anspråket skall vara grundat på kollektivavtal eller KAL eller vara reglerat i kollektivavtal utan även att anspråket skall vara tvistigt. AD har tydligen ansett, att lönekravet blivit tvistigt på grund av arbetsgivarens invändning om motfordran. Detta blir förhållandet även för det fall att motfordringen befinnes vara ej kollektivavtalsreglerad.2
Göta hovrätt har emellertid i målet SvJT 1942 ref. s. 33 bedömt ett helt likartat fall på annat sätt. En musiker stämde sin arbetsgivare och krävde lön enligt kollektivavtal. Arbetsgivaren invände, att musikern försummat sin tjänstgöring och att arbetsgivaren därför hade skadeståndskrav som översteg lönefordringen. Rättsfallet är refererat under rubriken: »Allmän domstol har ansetts icke behörig att till prövning upptaga mot huvudfordringen kvittningsvis framställt motfordringsanspråk avseende fråga, som det tillkommer arbetsdomstolen att pröva.» Så långt överensstämmer hovrättens avgörande helt med AD:s bedömning. Grundades skadeståndskravet på kollektivavtal, hörde detta under AD, förutsatt att arbetstagaren bestritt sin skadeståndsskyldighet. Det märkliga i hovrättsdomen nämnes emellertid icke i rubriken. Hovrätten förklarade, att beträffande arbetstagarens talan ej förelåg sådan tvist, som avsågs i 11 § första stycket LAD och att rådhusrätten förty icke ägt avvisa målet i denna del. Allmän domstol var således behörig beträffande huvudfordringen. Tankegången var tydligen följande. Klar lönefordran hör under allmän domstol. Den omständigheten, att mot en klar lönefordran framställes till kvittningen tvistig motfordran kan icke göra själva lönefordringen tvistig.3
Den vanligaste situationen är, att arbetsgivarens motfordran icke kan anses grundad på kollektivavtal. Forumregeln i LAD, sådan den tillämpas av AD, betyder därför för standardfallet, att arbetstagaren får en exekutionstitel på sin lönefordran utan hänsyn till kvittningen. Man kan för den skull säga, att de facto råder ett förbud för arbetsgivaren att kvitta vissa tvistiga fordringar mot lön fastställd i kollektivavtal. Numera anses emellertid, att kvittning sker utom rätta.4 Man skulle kunna mena, att arbetsgivaren har kvittningsrätt oavsett det förhållandet, att arbetstagaren på grund av forumreglerna äger att få en exekutionsurkund även på ett bortkvittat lönekrav. Det vore då konsekvent att hävda att arbetsgivarens åtgärd att kvitta — vilken ju
tar sig uttrycket att han håller inne en del av lönen — icke utgör något kontraktsbrott. I det förut refererade målet 1951 nr 45 hade arbetarsidan yrkat skadestånd till avdelningen för det avtalsbrott som skulle ha bestått däri att lönebeloppet innehållits. AD förklarar i sin dom, att den »ej finner skäl bifalla» detta yrkande. Hur denna fras skall tolkas är oklart. AD kan ha menat vad som nyss sagts, nämligen att något kontraktsbrott överhuvud icke förelåg. Men jag håller för troligare, att domstolen inte avsett att taga ställning till frågan. Det är vanligt att AD ogillar anspråk på allmänt skadestånd, när ett kontraktsbrott bedömes som ringa. Särskilt sker detta när den skyldige som i fallet i fråga ändå har att betala.
Genom skiljedomsklausul äger parterna i ett kollektivavtal bestämma att tvist som enligt 11 § LAD normalt skulle falla under AD:s behörighet i stället skall avgöras av skiljemän. Forumregeln angående mål om kränkning av föreningsrätten i 29 § FFL har däremot ansetts icke kunna sättas ur kraft genom skiljedomsklausul. AD anför i domen 1954 nr 21 som huvudsynpunkter dels vikten av garantier för sakkunnig prövning, dels betydelsen av enhetlig lagtillämpning, sistnämnda synpunkt särskilt aktuell med hänsyn till föreningsrättslagbudens relativt allmänna avfattning.
Man kan ställa frågan, om inte samtliga forumregler för AD borde underkastas omprövning. Ett kvittningsförbud för arbetsgivaren är måhända önskvärt, men det är inte givet, att kvittningsförbudet bör avse just tvistiga fordringar. För övrigt borde ett sådant förbud hos oss liksom i andra länder vara en angelägenhet för lagstiftaren. Vid framläggandet av LAD uttalade departementschefen: »Vidare måste reglerna (om forum) vara så enkla och överskådliga som möjligt för att därmed undvika tvister rörande själva behörighetsfrågan.4a Denna programförklaring kom tyvärr att stanna på papperet. Ett ytterligare skäl för en revision är att AD utestänges från åtskilliga mål som från sakliga synpunkter borde höra dit. Sålunda äger AD icke behandla rättsförhållanden som avser tiden sedan ett kollektivavtal upphört att gälla eller vad man brukar kalla »avtalslöst tillstånd». Inte heller hördit fall, då kollektivavtalet som bruk eller sedvänja blir bestämmande för avtalsförhållanden som icke hör in under kollektivavtalet.
Fastställelsetalan har vid AD väsentligt större betydelse än vid de allmänna domstolarna. RB 13 kap. 2 § utgår från att fastställelsetalan är en undantagsföreteelse som främst kommer i fråga då ovisshet om det rättsförhållande som yrkas fastställt länder käranden till förfång. Enligt 12 § LAD är däremot huvudregeln att fastställelsetalan skall upptagas till prövning. Talan skall avvisas endast när domstolen finner att det ej äger avsevärd betydelse för parten, att hans talan vinner prövning. AD har i sin tillämpning givit 12 § LAD en mycket liberal tolkning. I målet AD 1957 nr 10 fördes av arbetarparterna fastställelsetalan om en tolkning, som inte syntes ha betydelse för lösningen av något aktuellt konkret fall. På grund härav ansåg AD det tveksamt om talan borde upptas till prövning. Denna tvekan förstärktes av att avtalsparterna vid två tillfällen visat sig kunna enas om en lösning av tvisten i sak. Från arbetsgivarsidan hade dock inte bestritts
att prövning av frågan skulle vara av avsevärd betydelse för arbetarparterna. Med hänsyn härtill och då det fanns omständigheter som tydde på att det i den föreliggande tolkningstvisten trots allt fanns behov av vissa klarlägganden ansåg sig AD ej böra avvisa talan.
Vem är att anse som arbetstagare? Frågeställningen vem är att anse som arbetstagare har på senare år undergått en betydelsefull förskjutning. Man har ju vanligen brukat huvudsakligen skilja mellan två olika arbetstagarebegrepp, ett civilriittsligt, utbildat främst i anslutning till HD:s och AD:s praxis, och ett socialt eller socialrättsligt med särskild förankring i försäkringsrådets praxis. Det civilrättsliga begreppet har sin grund i själva det rättsliga avtalsförhållandet mellan parterna, medan det socialrättsliga begreppet baseras på en allmän, social och ekonomisk bedömning av den ställning kontrahenterna faktiskt intar i förhållande till varandra. AD:s relativt snäva bestämning av det civilrättsliga arbetstagarebegreppet ledde till 1945 års ändringar i arbetsfredslagarna, varigenom dessa utvidgades till att omfatta även s. k. beroende uppdragstagare. HD har i sin tillämpning av det civilrättsliga begreppet givit detta en mera vidsträckt innebörd. Belysande för HD:s syn är ett principuttalande i rättsfallet NJA 1949 s. 768 rörande skogskörares semesterförmåner:
»Frågan huruvida någon i lagens mening är arbetstagare hos annan eller icke är att bedöma efter vad dem emellan kan anses avtalat, varvid man icke kan inskränka sig till något visst avtalsvillkor såsom ensamt avgörande utan har att beakta alla i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter. Härvid kan de avtalsslutandes ekonomiska eller sociala ställning vara ägnad att belysa, huru avtalet bör uppfattas. Att förhållandena i varje särskilt fall bliva avgörande hindrar icke att, om avtalet är av en mera allmänt förekommande typ, ledning kan hämtas från den uppfattning om rättsläget som eljest mera allmänt gjort sig gällande.»
HD:s tillvägagångssätt, vilket inneburit att HD mera än AD tagit hänsyn till faktorer av social och ekonomisk art, har av ADLERCREUTZ karakteriserats som den socialt betonade civilrättsliga metoden,5
I och med tillkomsten av 1954 års yrkesskadeförsäkringslag, som avlöste 1916 års olycksfallsförsäkringslag, har även försäkringsrådet slagit in på en civilrättslig linje. I förarbetena till yrkesskadeförsäkringslagen framhölls, att civilrättens arbetstagarebegrepp skulle läggastill grund för tillämpningen men att det likväl skulle »tolkas med en social innebörd». Härigenom har HD:s praxis blivit av betydelse även på det fält där försäkringsrådet är högsta instans.
Utvecklingen kan under antydda förhållanden, såsom justitierådet G. LIND uttalade i sitt särskilda yttrande i rättsfallet NJA 1955 s. 345, »sägas gå i riktning mot ett enhetligt arbetstagarebegrepp, som i princip är civilrättsligt bestämt». Enligt Adlercreutz är det tänkbart och helt i linje med denna utveckling, att arbetstagarebegreppet ges en sådan omfattning att det principiellt inbegriper alla dem som är beroende uppdragstagare i arbetsfredslagstiftningens mening. I och med att en sådan utveckling fullbordats — i praxis eller eventuellt genom
lagstiftning — skulle det ganska diffusa begreppet beroende uppdragstagare kunna utmönstras.6
Det är inte möjligt att inom ramen för denna översikt redovisa den rikhaltiga rättspraxis som här föreligger. Här hänvisas i stället till Adlercreutz' behandling av ämnet i Kollektiv arbetsrätt s. 63 ff. samten uppsats »De s. k. beroende uppdragstagarna och arbetstagarbegreppets utveckling» i Sociala Meddelanden 1956 s. 370 ff. Adlercreutz har även författat en uppsats »Om arbetstagarförhållandet och dess betydelse särskilt i svensk skadeståndsrätt», ingiven vid sökande av preceptur vid Lunds universitet. Härjämte hänvisas till en artikel av den finske docenten VUORIO »Har man skäl att arbeta med skilda arbetstagarebegrepp?», SvJT 1957 s. 249 ff.
En intressant tes, som Vuorio uppställer och som även synes Adlercreutz sannolik, är att motsättningen mellan ett civilrättsligt och ett socialrättsligt betraktelsesätt delvis är mera skenbar än verklig. Närmast skulle detta gälla de s. k. mellanmansfallen. Låt oss antaga, atten person A utför arbete tillsammans med B, C och D åt en företagare F. I sin tidigare praxis sökte försäkringsrådet från sin socialrättsliga utgångspunkt fastställa A:s sociala status. Avgörande härför blev bl. a., om A hade egna hästar, höll maskiner eller råvaror, hur många personer som han anlitade som medhjälpare. Men man kan i stället placera en annan fråga i förgrunden. Är A eller F att anse som avtalspart i förhållande till B, C och D? Avgörande blir då, huruvida A kan anses som arbetsförman (lagbas) och om det är sedvänja att arbetsförmannen (lagbasen) för sin arbetsgivares räkning anställer medlemmarna i laget eller om F i något hänseende uppträtt mot B, C och D på ett sätt som givit dem fog att antaga ett direkt avtalsförhållandetill F (jfr NJA 1938 s. 299). I det ena fallet fångar man in i blickfältet vissa sociala och ekonomiska fakta, i det andra riktas uppmärksamheten på de normer som utgör en överbyggnad till dylika fakta. Svaret kan därför, oavsett frågeställningen, bli detsamma, nämligen att B,C och D skall vara att anse som arbetstagare i förhållande till F.
Fackföreningen och dess medlemmar. Frågan om rätten till medlemskap i en facklig organisation var föremål för prövning av underrätt och hovrätt i målet NJA 1956 s. 554. En tandläkare hade uteslutits ur Stockholms tandläkarförening i samband med en schism mellan denne och en annan föreningsmedlem. Den uteslutne tandläkaren yrkade, att domstolen skulle förordna om upphävande av föreningens beslut. Föreningen invände, att Sveriges tandläkareförbund, av vilket föreningen var en lokalorganisation, var en ideell sammanslutning med ideellt mål. Stockholms tandläkarförening hade som medlemmar såväl anställda tjänstemän som privata yrkesutövare. Den uteslutne tillhörde den senare kategorin. Att föreningen och förbundet ålade sina medlemmar kollegialitet i vissa sammanhang innebar knappast någon förmån för den enskilde medlemmen och hade skett av ideella skäl. En stadgebestämmelse att en förbunds-föreningsmedlem icke fick vara assistent hos eller arbetsgivare åt icke-medlem hade tillkommit därför att vid samarbete i sådana fall ofta uppkommit tvister
och trassel, som föreningen icke kunnat bemästra eller bilägga. Föreningen förnekade, att medlemskap i föreningen inverkade på tandläkarens yrkesutövning eller utkomst. Föreningen gjorde i första handgällande, att domstol icke var behörig att pröva det framställda yrkandet, i vart fall icke i vad avsåg de materiella grunderna för uteslutningsbeslutet. I andra hand hävdades, att beslutet tillkommit i formellt riktig ordning och var materiellt grundat.
Rådhusrätten fann, att föreningen, förutom att fullfölja vissa etiska strävanden, avsåg att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Föreningen måste — oavsett att medlemskap i densamma saknade väsentlig betydelse för möjligheten att utöva tandläkaryrket — anses pliktig att tåla, att riktigheten av dess uteslutningsåtgärd prövades av domstol jämväl på materiell grund. I betraktande av vad den uteslutne låtit komma sig till last ansåg rådhusrätten förfarandet att tillgripa uteslutning för strängt och upphävde därför uteslutningsbeslutet.
Hovrätten förklarade, att föreningen på de av rådhusrätten angivna skälen var skyldig att tåla att riktigheten av dess uteslutningsbeslut prövades även på materiell grund. Hovrätten förordnade, att särskild talan fick föras mot detta beslut. Under HD:s prövning kom endast spörsmålet, om vi här hade att göra med en behörighetsfråga, varöver domstol skulle avge särskilt beslut (jfr RB 34: 3). HD fann, att frågan hur det förhöll sig med föreningens skyldighet att underkasta sig materiell prövning av uteslutningsbeslutet icke skulle behandlas som en fråga om rättegångshinder utan som en fråga rörande själva saken.Då bestämmelserna om mellandom ej var tillämpliga, hade hovrätten att ta ställning till frågan först i samband med slutlig prövning av målet.
Den processuella frågan skall inte kommenteras i denna översikt. Här må noteras rådhusrättens och hovrättens mening, att domstol äger rätt att pröva den materiella riktigheten av ett beslut om uteslutning från en facklig organisation, trots att organisationen icke har monopolställning och medlemskapet därför inte har avgörande betydelseför medlemmens möjlighet att utöva sin förvärvsverksamhet. Som antytts i Kollektiv arbetsrätt6a är det en öppen fråga om domstolarna skall gå lika långt vid prövning av anspråk att vinna inträde i en facklig organisation. I det kända målet om den norske muraren, NJA 1948 s. 513, förklarade HD visserligen, att fackföreningen var skyldig att taga emot den inträdessökande. I sina domskäl markerade HD emellertid, att arten och omfattningen av murareförbundets verksamhet medfört, att arbetare inom muraryrket för erhållande av arbetsanställning och därmed för sitt uppehälle var väsentligen beroende av att tillhöra förbundet.
Vid tolkningen av kollektivavtal är ju den ledande principen — liksom vid tolkning av avtal i allmänhet — att vad parterna gemensamt åsyftat skall bestämma avtalets innehåll. Avgörande är enligt fast praxisvad de avtalsslutande organisationerna avsett, inte hur deras enskilda medlemmar uppfattat avtalet. Är organisationerna ense om att en bestämmelse enligt deras avsikt vid avtalets ingående haft viss innebörd,
blir medlemmarna bundna därav (se t. ex. AD 1944 nr 4, 1947 nr 66,1950 nr 65, 1953 nr 40). Att parternas tolkning strider mot avtalets ordalydelse hindrar ej att tolkningen skall gälla mot den enskilde medlemmen. Men denne kan i ett sådant fall icke skäligen åläggas att tilllämpa bestämmelsen enligt partstolkningen förrän han blivit underrättad om denna (AD 1944 nr 4). Kollektivavtalsparterna har sålunda en befogenhet i tolkningsavgöranden som man skulle kunna kalla en rätt att träffa »avtal om tolkning av kollektivavtal».
Regeln om medlemmens bundenhet av kollektivavtalsparternas tolkning är ett utflöde av organisationernas rätt att sluta kollektivavtal som blir bindande för medlemmen. Organisationens behörighet att företräda medlemmen är dock icke obegränsad. Som framgår av rättsfallet AD 1947 nr 13 äger organisationen icke att efterge en rätt som tillkommer medlemmen enligt kollektivavtalet. Härför fordras dennes personliga samtycke. Med andra ord: Sedan kollektivavtalet trätt i kraft, förvärvar medlemmen självständig rätt enligt avtalet gentemot sin motpart i tjänsteavtalet. Det är således väsentligt att precisera vilka avgöranden som faller in under organisationens behörighet att träffa tolkningsavgöranden. I dessa men inte i andra fall har organisationen obegränsad behörighet att disponera över rättigheter härflytande ur kollektivavtalet.
Yad är då ett avtal om tolkning av ett kollektivavtal? Låt oss först se till själva kollektivavtalet. Enligt den klassiska avtalsläran förutsätter ett avtal en samstämmighet i partsvilja. Har parterna icke haft någon gemensam vilja, föreligger icke något avtal, dock att enligt tillitsgrundsatsen brist i viljesamstämmighet kan botas av parts goda tro. Vad har denna avtalslära för betydelse tillämpad på kollektivavtalet? Svaret är: Den är praktiskt sett betydelselös. För det vardagliga handlandet på kollektivavtalsrättens område saknar ogiltighetspåföljden tillämplighet. Vid tvist mellan kollektivavtalsparterna fastlägger AD avtalets innehåll även för det fall, att parterna vid avtalets slutande icke diskuterat den situation tvisten gäller eller överhuvud aldrig föreställt sig densamma, ja, även för det fall att de vid självaavtalsslutandet var på sin sida varit fullt medvetna om att de inlade olika meningar i den undertecknade avtalstexten. Tanken på en ogiltighets påföljd är särskilt orimlig i det vanliga fallet, att kollektivavtalsparterna är ense om att tvistefrågan skall anses som reglerad av kollektivavtalet och icke utgöra en olöst intressekonflikt (jfr 1957 nr 13). Vi har då ett läge som enligt det traditionella synsättet måste betecknas som paradoxalt. Parterna är ense om att de träffat ett avtal i tvisten, och de är också ense om att de var oense om avtalets innehåll.
En kollektivavtalstext kan ge utrymme för olika meningar om dess innebörd fram till det ögonblick då textens betydelse naglas fast genom ett tolkningsavgörande av AD. Det är självfallet, att kollektivavtalsparterna icke skall behöva hänskjuta alla tvister om avtalets innebörd till AD utan att de skall kunna inbördes avtala om tolkning av kollektivavtalet med bindande verkan för medlemmarna å ömse sidor. Men kollektivavtalsparterna har vid sina tolkningsavtal icke obegränsad valrätt mellan alla tänkbara läsarter av kollektivavtalet.
I domen 1953 nr 19 preciseras tolkningssfären sålunda:
»Den mening, för vilken organisationerna göra sig till tolk, bör ... i princip ha omfattats av dem redan vid avtalets tillkomst, även om detta måhända icke alltid behöver ha kommit till klart uttryck. Och vidare måste tolkningen vara entydig; den får sålunda icke leda till att avtalet i en viss situation skall kunna givas ett innehåll, i en annan likartad situation ett annat.»
Som kärande i målet stod en enskild arbetstagare, som tjänstgjort som avlösare till en fastighetsskötare. Enligt ett kollektivavtal ingånget den 22 mars 1951 med retroaktiv giltighet från årets början skulle avlösare betalas för varje dag med lägst 1/25 av den till ordinarie befattningshavare utgående månadslönen. Denna ersättning skulle enligt vad kollektivavtalsparterna uttalade i målet utgå som en minimiersättning oavsett omfattningen av det utförda arbetet. Hade avlösaren utfört mindre arbete än som föll på hans dag, var detta enligt kollektivavtalsparterna ett fel i arbetsledningen, för vilket arbetsgivaren ensam hade att svara. För tiden fr. o. m. den 1 jan. 1951 till dagen då avtalet bragts i tillämpning genom fastställande av nya arbetslistor skulle emellertid enligt kollektivavtalsparterna gälla en annan ordning. Arbetsgivaren behövde betala ersättning endast för det arbete avlösaren faktiskt utfört. Käranden i målet hade icke utfört ett arbete med gaturenhållning som enligt arbetsplanen skulle ha fallit på hans dag. AD underkände hans krav för övergångstiden på skillnaden mellan en lön motsvarande 1/25 av månadslönen och vad han faktiskt hade uppburit. Kollektivavtalsparternas tolkning av avtalets innehåll för övergångstiden ansågs bindande för den enskilde medlemmen.
AD diskuterar innebörden av de två krav för avtal om tolkning av kollektivavtal som angivits i det förut citerade avsnittet av domen. Kravet att tolkningen i princip skall ha omfattats av kollektivavtalsparterna redan vid avtalets tillkomst ansågs icke förutsätta, att det i strikt mening skulle ha förelegat en partsvilja på den omtvistade punkten. AD uttalade: »Med hänsyn till att arbetet under övergångstiden helt naturligt i regel fortsatt enligt dittills på varje arbetsplats gällande ordning... får det... anses ha varit mellan parterna underförstått (kurs här), att den retroaktiva ersättningen åt avlösaren icke utan vidare kunde utgå enligt det nya avtalet, utan att i stället därvidlag hänsyn måste tagas till de speciella arbetsförhållanden som under övergångstiden rått på varje särskild plats.» AD fann således, att parterna vid avtalsuppgörelsen skulle ha nått just det resultat som de i efterhand deklarerade vara den rätta avtalstolkningen. I ett fall där en sådan bedömning är möjlig har man en effektiv kontroll över att parterna icke missbrukat sin rätt att tolka kollektivavtalet. Det är intressant att ställa frågan, vilka principer domstolen skall tillämpa när det inte går att verkställa en sådan bedömning. Vi kan tänka oss det fallet, att parterna vid avtalets ingående varit oense i den omtvistade frågan men den ena kollektivavtalsparten sedan genom ett »tolkningsavtal» givit upp sin position.
AD uppehåller sig i domen 1953 nr 19 även vid det andra av de uppställda villkoren, nämligen att en tolkning måste vara entydig. Den norm för lönetillägg, som parterna tillämpat i fallet i fråga, fick anses vara i och för sig rimlig. Anledning saknades till annat antagande än att den skulle kommit i tillämpning även i andra fall som varit
av likartad beskaffenhet. Därtill kom att fråga var om en princip som skulle gälla för en relativt kortvarig övergångstid. »Det är uppenbart, att för sådant fall samma stränga krav icke kunna ställas på tolkningsprincipens fasthet som om tolkningen avsåge hela avtalstiden eller rentav flera avtalsperioder.»
I målet 1957 nr 34 har AD utpekat ytterligare ett gränsmärke för vad som faller under tolkningssfären. En enskild arbetsgivare hävdade i strid mot de avtalsslutande organisationerna att påstrykningav solutionsklister i ett fall icke var att hänföra till en viss bestämmelse i avtalets ackordsprislista. Arbetsgivaren ansågs i så måtto bunden av avtalsparternas tolkning, att med den åsyftade bestämmelsen avsetts att särskild ersättning skulle utgå i vissa fall av solutionsklistring. Huruvida den arbetsprocedur som förekommit i det aktuella tvistefallet var av det slag som inrymdes under denna tolkning behandlades däremot av AD som ett spörsmål som fick prövas i målet i och för sig oberoende av organisationernas uppfattning i saken.
Avvikelse från kollektivavtal. 13 § KAL uppställes ett förbud mot avvikelse från kollektivavtal i personligt avtal. Arbetsgivare och arbetstagare, som är ömsesidigt bundna av kollektivavtal, må icke överenskomma om avvikelse från kollektivavtal i vidare mån än avvikelsen anses tillåten enligt kollektivavtalet. En avvikelse som icke är tillåten enligt kollektivavtalet kan dock ske med kollektivavtalsparternas samtycke. Tydligen kan ett sådant samtycke alltid lämnas i form av ett kollektivavtal förutsatt att överenskommelsen icke kränker en enskild medlems rätt eller att den sker med dennes medgivande. Men behöver kollektivavtalsparternas samtycke till ett personligt avtal som innebär en avvikelse nödvändigt vara av kollektivavtals natur? Frågan har betydelse bl. a. därför att kollektivavtalet för sin giltighet kräver skriftlig form.
Frågeställningen belyses av två rättsfall, det ena från tiden före den period som behandlas i denna rättsfallsöversikt. AD 1945 nr 10 avsåg en tvist om tillämpningen av en klausul om företrädesrätt till arbete. Ett antal droskägare hade i ett kollektivavtal med en avdelning av transportarbetareförbundet gjort ett åtagande, enligt vilket arbetsgivaren vid behov av arbetskraft var skyldig att i första hand anlita avdelningens medlemmar. Vissa droskägare hade i strid mot denna utfästelse anlitat en oorganiserad chaufför som reservförare trots att åtminstone en medlem P hade kunnat åtaga sig tjänstgöring. Mot avdelningens yrkande om allmänt skadestånd för kontraktsbrott invändes, att representanter för avdelningen muntligen medgivit undantag från kollektivavtalets bestämmelser såvitt angick P. Invändningen underkändes med motiveringen:
»Avtal om ändring i eller undantag från bestämmelse i kollektivavtal måste liksom kollektivavtal i allmänhet upprättas skriftligen för att vara gällande.»
Målet 1956 nr 27 gällde giltigheten av ett personligt avtal mellan en byggmästare och en snickare att för visst arbete skulle utgå en timlön av 6 kr. Kollektivavtalsparter var arbetsgivaren och en avdelning av byggnadsarbetareförbundet. Kollektivavtalet fastställde en timlön som var avsevärt lägre än det personliga avtalets och hänvisade i övrigt till riksavtalet i facket, vars bestämmelser således blev inkorpore-
rade i avtalet. Enligt en uttrycklig klausul i riksavtalet må överenskommelser som strider mot avtalet icke träffas utan huvudorganisationernas godkännande. Timlönen var således liksom lönerna i övrigt i byggnadsfacket en normallön i den meningen, att överbetalning inte vartillåten. Arbetsgivaren ville med hänvisning härtill icke stå vid det personliga avtalet. Arbetstagaren, som själv förde sin talan, hävdade, att medgivande i ett fall som det förevarande skulle ges av kollektivavtalsparterna (arbetsgivaren och avdelningen) och inte av huvudorganisationerna samt att ett samtycke i vilken form som helst skulle vara tillfyllest. Arbetsgivaren påstod däremot, att en överenskommelse om avvikelse liksom kollektivavtalet självt krävde skriftlig form. AD hänvisar i sin dom till sitt tidigare uttalande i domen 1945 nr 10. Domstolen förklarar sig emellertid inte behöva ta ställning till frågan »huruvida i detta fall skall fordras skriftlig form såsom villkor för giltighet av överenskommelse om avvikelse (kurs. här) från lokalavtalets bestämmelser», överenskommelsen underkändes nämligen av annan grund. Arbetstagaren hade i målet icke lyckats visa, att avdelningen på ett otvetydigt sätt samtyckt till överenskommelsen.
Det första målet, AD 1945 nr 10, avsåg en överenskommelse mellan två kollektivavtalsparter. Klausuler om företrädesrätt till arbete avser en förmån för hela gruppen. En enskild arbetstagare äger icke grunda någon rätt på en sådan klausul, även om han kan visa att just han blivit förbigången, utan skadeståndsanspråket tillkommer endast organisationen såsom sådan (1938 nr 9). Det är då naturligt att här kräva att överenskommelse om avsteg från kollektivavtalets ordning skall ha kollektivavtals karaktär. Härav följer emellertid icke, att samma krav skulle behöva uppställas då kollektivavtalsparterna skall ratihabera ett personligt avtal mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren. Det synes i ett sådant fall icke vara nödvändigt att fordra att kollektivavtalsparternas samtycken överhuvud skall ges genom ett avtal dem emellan utan det kan räcka, att kollektivavtalspart lämnar sitt medgivande oberoende av den andre. Det får bero aven tolkning av kollektivavtalet, huruvida det i det enskilda fallet skall vara tillräckligt med sådana fristående samtycken. Stannar domstolen vid en sådan avtalstolkning, blir nästa fråga om ett sådant samtycke möjligen skulle behöva vara bundet vid viss form. Något sådant krav kan dock inte utläsas ur 3 § KAL. I det refererade målet 1956 nr 27 borde domstolen således icke ha ställt frågan, huruvida skriftlig form fordrades för giltighet av »överenskommelse» om avvikelse från kollektivavtalets bestämmelser. Domstolen skulle i stället ha frågat, om det i detta fall var nödvändigt att samtycket meddelades i form av ett avtal mellan kollektivavtalsparterna. Enligt min mening skulle man icke behöva uppställa ett sådant krav när det såsom i fallet 1957 nr 27 gällde ratihabition av ett personligt avtal som endast berörde de enskilda tjänsteavtalsparternas intressen.
I förarbetena till KAL berördes icke närmare det rättspolitiska syftet med det i 3 § KAL uppställda förbudet mot avvikelser i tjänsteavtal från kollektivavtalet. En avgörande synpunkt torde ha varit, att den enskilde arbetstagaren är den svagare parten i tjänsteavtalet. Jämvikt uppnås först, om han vid uppgörelse med arbetsgivaren före-
trädes av sin organisation. Som ett ytterligare skäl tillkommer organisationernas intresse, att reda och ordning i avtalsförhållanden icke skall äventyras och att kontrollen över kollektivavtalets efterlevnad icke skall försvåras (jfr AD 1936 nr 69).
AD har i åtskilliga fall haft att pröva huruvida olika enskilda avvikelser finge anses tillåtna enligt kollektivavtalet. Domstolen har visaten mycket restriktiv inställning. Om kollektivavtalet ej innehåller någon uttrycklig undantagsbestämmelse, har personliga avtal om andra villkor än de i avtalet angivna ansetts ogiltiga även om de totalt sett ej inneburit sämre förmåner för arbetstagarna. AD har sålunda konsekvent ogiltigförklarat personliga avtal, varigenom en i kollektivavtalet angiven löneförmån utbytts mot en annan förmån — exempelvis övertidsersättning mot extra fritid — och det oavsett om arbetstagarenan sett sig vinna på anordningen (t. ex. 1957 nr 3, 29, 31).7 Överväganden av samma slag inverkade i målet 1956 nr 9 på tolkningen av en föreskrift i ett kollektivavtal, att semester skulle utgå »med iakttagande av semesterlagens föreskrifter». Ett verkstadsföretag hade utfärdat ett tjänstereglemente med normer för anställningen av tjänstemän, enligt vilket såsom kvalifikationsår för semester skulle räknas löpande kalenderår. Från arbetstagarsidan gjordes gällande att kollektivavtalets hänvisning till semesterlagen innebar att lagens huvudregel om kvalifikationsår, d. v. s. föregående kalenderår, skulle gälla och att därför reglementet stod i strid mot kollektivavtalet på denna punkt. På arbetsgivarsidan hävdade man åter att den avtalsfrihet beträffande kvalifikationstidens förläggning, som är medgiven enligt semesterlagen, även borde tillkomma de av kollektivavtalet bundna enskilda parterna. I överensstämmelse med ett par tidigare avgöranden, där liknande allmänna hänvisningar till semesterlagen varit föremål för domstolens prövning (1940 nr 79 och 101), fann AD att kollektivavtalet icke kunde anses tillåta de enskilda att fritt disponera över kvalifikationstiden, varför tjänstereglementets föreskrift om löpande kalenderår var ogiltig.
En mera särpräglad form av ifrågasatt avvikelse förelåg till AD:s bedömande i målet 1956 nr 14. Ett flygföretag antog ett antal elever för utbildning till helikopterförare. Enligt personliga avtal skulle varje elev debiteras en kostnad för utbildningen av 12 000 kronor. Företaget förband sig att anställa färdigutbildad elev och eleverna förpliktade sig att taga anställning. Under anställningstiden skulle utbildningskostnaden amorteras på det sättet, att 333 kronor skulle krediteras elevenför varje anställningsmånad tills hela beloppet erlagts. Om eleven dessförinnan sade upp anställningen eller på grund av misskötsel el. dyl. måste uppsägas av företaget, skulle hela det kvarstående beloppet förfalla till omedelbar betalning. Sedan en del elever utbildats och anställts hos företaget, upprättades kollektivavtal för den flygande personalen. I kollektivavtalet, där de personliga avtalen icke berördes, föreskrevs en ömsesidig uppsägningstid, första anställningsåret en månad, därefter tre månader. Tvist uppstod sedermera huruvida de per-
sonliga avtalen skulle gälla vid sidan om kollektivavtalet. Förarnas organisation hävdade att betalningsvillkoren medförde att förarna under de tre första anställningsåren i realiteten nödgades avstå från sin rätt enligt kollektivavtalet att säga upp sig. De personliga avtalen ingrep därför på ett otillåtet sätt i kollektivavtalet. Arbetarsidan yrkade att AD måtte förklara, att de personliga avtalen upphört att gälla i och med kollektivavtalets tillkomst och att således de förare, som lämnade sina anställningar vid företaget, icke hade skyldighet att gälda någondel av utbildningskostnaderna. Från företagets sida invändes att de personliga avtalen var en sak för sig, som skulle hållas isär från villkoren i kollektivavtalet.
AD anslöt sig enhälligt till arbetsgivarsidans betraktelsesätt. Enligt AD kunde anställningens upphörande icke anses medföra att föraren drabbats av någon ny betalningsförpliktelse. Det var endast formen för gäldande av en redan före anställningen uppkommen skuld som ändrades, och denna ändring kunde icke betraktas som »någon vitesliknande eller eljest otillåten påföljd för det anställningen upphört». De personliga avtalen ansågs därför icke strida mot kollektivavtalet.
Man kan emellertid ställa frågan om skuldförhållandet kunde anses som oberoende av tjänsteavtalet. Förutsättning härför synes vara, att den enskilde skulle ha varit villig att draga på sig en skuld för att få sin utbildning oberoende av löftet att skulden skulle avskrivas successivt om han tog anställning hos sin borgenär. På denna punkt finnsingen utredning i målet. Eljest betydde det personliga avtalet från den enskilde arbetstagarens synpunkt i realiteten detsamma som ett erbjudande om fri utbildning mot en utfästelse att arbetstagaren skullestanna viss tid i företagets tjänst. Utfästelsen var sanktionerad med ett vite som till storleken stod i relation till den tidrymd arbetstagaren försummade sitt åtagande. Så tolkat harmonierar det personliga avtalet icke med kollektivavtalsklausulen, att arbetstagaren skall ha rätt att lämna sin anställning med iakttagande av sin uppsägningstid.
Föreningsrätten. En kränkning av föreningsrätten beskrives i 3 § FFL som en »åtgärd» vidtagen å den ena sidan (arbetsgivaren) mot någon å den andra sidan (arbetstagaren) i visst i lagtexten angivet syfte. Att handlingen betecknas som »åtgärd» innebär ettvisst krav på konkretisering och aktivitet. Vitt skilda typer av handlingar kan vara åtgärd i lagens mening. En åtgärd kan sålunda bestå däri, att arbetsgivaren givit ett dåligt omdöme om arbetstagarens lämplighet (AD 1953 nr 36). I rättsfallet 1955 nr 16 II har AD ansett en föreningsrättskränkning föreligga, då åtgärden utgjordes av en»vägran att bereda arbetstagaren den förmån i form av befordran, som normalt skulle tillkomma honom och med vilken han vid anställandet och under den gångna anställningstiden haft berättigad anledning att räkna». I fallet i fråga hade arbetsgivaren ostridigt icke någon rättslig skyldighet att befordra arbetstagaren. Åtgärden bestod således i arbetsgivarens underlåtenhet att visa sedvanlig »välvilja». Däremot kan under begreppet åtgärd icke hänföras, att arbetsgivaren ger uttryck för ett mera allmänt missnöje med de anställdas organisationstillhörighet, även om detta icke står i överensstämmelse med god sed i
anställningsförhållanden (AD 1953 nr 39, se även 1936 nr 119). Ävenett hot kan utgöra en föreningsrättskränkande åtgärd (AD 1946 nr 68). Ett hot — t. ex. om avsked — som icke varit allvarligt menat och ej heller haft någon verkan har dock icke betraktats som en sådan åtgärd (AD 1953 nr 30). En annan sak är att ett dylikt hot — liksom andra förfaranden som ej i och för sig är att beteckna som »åtgärder» — har betydelse för bedömningen av senare vidtagna åtgärder. Det tidigare uttalade hotet kan vara ett indicium på att den senare vidtagna åtgärden — t. ex. ett avskedande — haft sådant syfte som anges i 3 § FFL och att åtgärden således är att anse som en föreningsrättskränkning.
Det möter ofta avsevärda svårigheter att utreda huruvida en föreningsrättskränkning skett. Naturligen kan det ligga nära till hands för arbetstagaren att bakom föreningsrätten söka skydd även mot en av arbetsgivaren vidtagen åtgärd, som är välmotiverad på grund av hans förhållande i tjänsten. Å andra sidan är det givet att arbetsgivaren, om misstanken riktas mot honom att han kränkt föreningsrätten, är benägen att överdriva de anmärkningar som han anser sig kunna framställa mot arbetstagaren. AD företager i sin praxis en uppdelning av bevisskyldigheten på sådant sätt, att arbetstagarparten har att visa sannolika skäl för att en kränkning av föreningsrätten föreligger, medan, om sådana skäl framlagts, arbetsgivarparten har att styrka att giltig orsak förelegat för åtgärden (t. ex. 1937 nr 57, 1949 nr14, 1957 nr 11). För tillämpning av denna bevisfördelningsregel har AD uppställt förutsättningen, att arbetstagarsidan visat, att en åtgärd företagits som är av den art, att den i sig kan tänkas innefatta föreningsrättskränkning. I målet AD 1950 nr 10 var det omtvistat, huruvida arbetsgivaren företagit ett avskedande eller arbetstagaren själv sagt upp sig. Med tillämpning av vanliga bevisbörderegler fann AD det ankomma på arbetstagarparten som kärande att visa, att ett avskedande ägt rum. Vid försvar mot påstående, att avskedande eller permittering haft en föreningsrättskränkande innebörd, är det ett vanligt argument på arbetsgivarsidan, att arbetstagaren är olämplig eller att han gjort sig skyldig till förseelse (se t. ex. AD 1951 nr 31). Det avgörande är läget, då åtgärden vidtogs. Arbetsgivaren kan icke fritaga sig från ansvar för en verkställd uppsägning genom att visa, att under uppsägningstiden händelser inträffat som kan vara ägnade att grunda tvekan om arbetstagarens lämplighet (AD 1950 nr 21).
Till dessa anteckningar skall fogas ett referat av ett par mera uppmärksammade mål från de senaste årens föreningsrättspraxis, AD 1954 nr 19 och 20. Målen — vilka anknyter till rättsfallen AD 1947 nr 50 och 1948 nr 78 — gällde tillämpningen av ackordsmätningsbestämmelserna i riksavtalet för byggnadsindustrin. Enligt dessa skall uppmätning av ackordsarbete utföras gemensamt av de avtalsslutande organisationernas mätningsmän. På begäran av fackförening är arbetsgivare skyldig att av ackordsöverskottet innehålla och till fackföreningen överlämna ett belopp utgörande ersättning till arbetarnas mätningsman. Skyldighet att avdra mätningsarvode gäller även om samtliga arbetare inom ackordslaget står utanför de avtalsslutande arbetareförbunden. I det fall som avsågs i målet 1954 nr 19 (målet nr 20
gällde samma frågor) hade en syndikalistisk samorganisation bildat ett syndikat med särskilt anställd mätningsman. Samorganisationen och en arbetare tillhörande denna gjorde gällande att en arbetsgivare gjort sig skyldig till kränkning av arbetarens föreningsrätt genom attdels underlåta mäta med syndikatets mätningsman, dels icke beakta dennes mätningsräkning vid utbetalning av arbetarens ackordsöverskott, dels ock från ackordspriset avdraga mätningsavgift till förmånför den andra fackföreningen, varigenom den syndikalistiske arbetaren tvingats betala dubbelt mätningsarvode. Föreningsrättskränkning hade i vart fall förelegat på den grund, att det avdragna mätningsarvodet varit så högt att det inte endast täckt kostnaderna för den rent tekniska mätningen utan därutöver lämnat ett överskott som av den konkurrerande fackföreningen använts för allmänna organisationsutgifter.
Samma avtalsbestämmelser hade varit föremål för AD :s prövning i de nämnda målen 1947 nr 50 och 1948 nr 78. Domstolen uttalade i dessa mål att den obligatoriska mätningsavgiften visserligen framstod som ett allvarligt men för vederbörande syndikalistiska organisation.Uttagandet av denna avgift, som erlades av samtliga arbetare, oavsettom de var organiserade eller ej, kunde likväl icke anses som en kränkning av de syndikalistiska arbetarnas föreningsrätt. Domstolens viceordförande GÖSTA LIND anmälde avvikande mening, då enligt hans uppfattning avdragandet av mätningsarvodet i varje fall objektivt sett innebar en föreningsrättskränkning. I målen 1954 nr 19 och 20 ansåg sig AD troligen bunden av de föregående domarna. Domstolen uttalade sålunda ånyo att tillämpningen av klausulen om mätningsmonopol vid själva mätningen även som avdragandet av mätningsarvode icke ioch för sig innebar kränkning av de syndikalistiska arbetarnas föreningsrätt. Inte heller var det en föreningsrättskränkning att arbetsgivaren underlåtit att beakta syndikatets mätningsräkning. Mätningsavgifterna hade emellertid i de aktuella fallen bestämts till sådan höjd att den utomstående tvingats att betala bidrag till den gynnade fackföreningens allmänna verksamhet. Att en arbetsgivare uttager ett sådant bidrag till en konkurrerande organisation ansågs objektivt sett utgöra en kränkning av syndikalisternas föreningsrätt. Käromålen ogillades dock därför att det subjektiva rekvisitet för en föreningsrättskränkning icke ansågs föreligga. Vederbörande arbetsgivare hade icke varit medveten om att det debiterade arvodet täckt mer än kostnaderna för själva det tekniska mätningsförfarandet.8
I den rättsfallsöversikt som lämnades i denna tidskrift 1949 hävdades att vice ordföranden Linds avvikande mening i mätningsmålen 1947 och 1948 var mera följdriktig än majoritetens. Målen 1954 visar riskerna för att den gynnade fackföreningen missbrukar sin ställning. Från den enskilde individens synpunkt är det likgiltigt att mätningsavgift uttages även av oorganiserade.
Till slut skall konstateras, att det skydd lagstiftaren givit åt syndikalisterna är ganska bräckligt. Visserligen godtages icke som ursäkt, att arbetsgivaren varit utsatt för påtryckningar från den mäktigare
gruppen och därför befunnit sig i ett ekonomiskt tvångsläge (AD 1946 nr 50, 1953 nr 10). Den allvarligaste luckan från den enskildes synpunkt är att skyddet för föreningsrätten endast avser den som är anställd. Inom byggnadsfacken, där den syndikalistiska rörelsen har ett fotfäste, anställes arbetare för varje bygge. När en arbetare blir utan arbete efter avslutat ackordsarbete, anses hans anställning ha upphört. Byggmästaren är därför oförhindrad att gå förbi honom även om han strax efteråt skulle anställa nya arbetare för ett nytt bygge (jfr AD 1949 nr 49, 1951 nr 21).
Arbetsstriden. Kollektivavtalet grundar en fredsplikt för dentid avtalet är gällande. Arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig »stridsåtgärd» må icke vidtagas för vissa i 4 § första stycket KAL angivna syften. Begreppet »stridsåtgärd» är en motsvarighet till det förut diskuterade begreppet »åtgärd» i 3 § FFL. Liksom vid föreningsrättskränkning kan sålunda redan ett hot om en åtgärd vara ett brott mot fredsplikten (se t. ex. AD 1947 nr 82). I målet AD 1957 nr 8 gällde frågan, huruvida en fackförening gjort sig skyldig till olovlig stridsåtgärd för att förmå innehavaren av en bensinstation att avstå från sin avtalsenliga rätt att använda även oorganiserad arbetskraft. Det framgick, att fackföreningen på olika sätt sökt utverka arbetsgivarens ingripande mot en anställd, som genom underlåten avgiftsbetalning ställt sig utanför fackföreningen. En skrivelse som denna tillställt arbetsgivaren kunde enligt AD inte uppfattas annorlunda än som ett hot om bojkott mot rörelsen, om intearbetsgivaren kunde förmå arbetstagaren att reglera sitt mellanhavande med fackföreningen. Genom annonser i dagspressen, att arbetstagaren inte tillhörde avdelningen, hade detta hot understrukits och lett till att en del kunder upphört att anlita bensinstationen. Det hade tillslut gått därhän, att arbetsgivaren sett sig nödsakad att avskeda arbetstagaren, sedan denne vägrat att återinträda i fackföreningen. Med hänsyn till den väsentliga eftergift vartill arbetsgivaren sålunda förmåtts dömdes fackföreningen att betala skadestånd till arbetsgivaren.
För fredsplikten enligt ett kollektivavtal ansvarar dels de av avtalet bundna enskilda personerna, dels organisation som är bunden av avtalet. En avtalsbunden förening får enligt 4 § andra stycket KAL icke anordna eller eljest föranleda olovlig stridsåtgärd och ej heller positivt stödja en redan anordnad olovlig stridsåtgärd. Därjämte är föreningen skyldig att aktivt verka för att medlemmarna icke på eget initiativ tillgriper olovlig stridsåtgärd. Har sådan åtgärd vidtagits, skall föreningen söka förmå medlemmarna att häva den. Ansvarskretsen har i KAL även utsträckts till förening som ej själv är bunden av kollektivavtal men har avtalsbunden medlem. I detta fall föreligger dock icke skyldighet till aktivt ingripande.
Frågan om den avtalsbundna föreningens ansvar har behandlats av AD i ett stort antal mål. Av särskilt intresse är de avgöranden som föranleddes av den riksomfattande, vilda hamnarbetarstrejken i april 1954 (AD 1954 nr 18, 23, 39—50, 1955 nr 3—7). Från arbetsgivarsidan fördes talan mot ett flertal lokala avdelningar av transportarbetareförbundet och deras enskilda medlemmar. Talan riktades ej mot förbundet, vars ledning ansågs ha gjort allt vad på den ankom för att få
strejken hävd. Jag får i denna översikt inskränka mig till att antyda huvudlinjerna i den precisering av föreningsansvaret som skedde i dessa mål. En sakkunnig redogörelse för de olika domarna har lämnats av STURE PETRÉN i en uppsats »Förutsättningarna för avtalsbunden organisations ansvar för olovlig stridsåtgärd» i Festskrift till Östen Undén, 1956, s. 227 ff.
En avtalsbunden förening kan efter vad AD angivit ådraga sig ansvar på två grunder, den ena åtgärder av styrelsen eller enskilda styrelseledamöter eller andra funktionärer, den andra åtgärder av föreningen som sådan. Bägge dessa grunder är var för sig tillräckliga att föranleda ansvar.
AD:s bedömning av frågan, när föreningen ådrager sig ansvar pågrund av ledningens handlande bör ses mot bakgrunden av KAL:s föreskrift i 4 § andra stycket om förenings skyldighet att aktivt ingripa för att hindra olovliga stridsåtgärder. Normen är sträng. I ett av hamnarbetarmålen framhålles, att utslagsgivande är vilken hållning styrelsen, som helhet betraktad, intagit gentemot de strejkande medlemmarna. Det räcker inte, att en majoritet inom styrelsen är mot strejken. Föreningen lades till last, att styrelsens handlande icke präglats av den samfällda beslutsamhet att komma till rätta med strejken som hade ålegat styrelsen (1954 nr 49). AD har likväl icke uppställt något fast schema utan utrymme har lämnats för hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet.
När AD i sina avgöranden säger att visst handlande »binder föreningen såsom sådan» åsyftas inte, som någon kanske föreställer sig, att styrelsen eller ordföranden som föreningsorgan fattat ett beslut i föreningens namn. »Även om styrelsen gjortallt vad som stått i dess makt, kan nämligen medlemmarnas samfällda vilja att tillgripa stridsåtgärden eller att fortsätta densamma ha kommit till uttryck på sådant sätt och under sådana former, att deras handlande binder föreningen som sådan» (1954 nr 42). Ett regelrättbeslut på ett möte är bindande också för det fall, att ledningen glidit styrelsen ur händerna och beslutet tillkommit mot styrelseledamöternas avrådan och reservation. Detta är förhållandet även om styrelsen trots beslutet sett sig oförhindrad att verka för strejkens hävande och inte heller något annat organ, t. ex. ett strejkutskott, skjutit styrelsen åt sidan. Ja, t. o. m. då något uttryckligt beslut ej fattats kan medlemmarna på ett möte ha manifesterat sin vilja till stridsåtgärd »på ett så otvetydigt sätt att bundenhet får anses ha inträtt för avdelningen» (1954 nr 42). Varje överläggning mellan medlemmarna tillmätes dock ej betydelse. Vad som sker vid en rent improviserad sammankomst utan särskild mötesledning och utan iakttagande av mötesformer i övrigt binder ej föreningen. Redan den omständigheten att ett organisationsmässigt möte hålles behöver icke medföra ansvar. Underdet inledande, känsloladdade skedet av en konflikt kan omständigheterna vara sådana, att det framstår som försvarligt, att styrelsen icke framtvingar ett beslut från avdelningens sida, som på längre sikt skulle kunna försvåra stridsåtgärdens hävande (1954 nr 45, 46).
AD:s rättstillämpning visar en strävan att knyta an till fackföreningsfolkets eget sätt att se problemet. Avgörandena har inte heller
på några principiella punkter föranlett skiljaktiga meningar. Samtliga domar i hamnarbetarmålen, 19 till antalet, avgavs av enhällig domstol.
AD:s avgöranden synes ha varit grundade på följande tankegångar. Uppfyllandet av fredsplikten för en förening är att jämföra med fullgörandet av en prestation. Styrelsens medlemmar och föreningensfunktionärer är föreningens medhjälpare. Culpa från medhjälpares sida ådrager föreningen ansvar.
Enligt Petréns framställning9 skulle det vid bedömande huruvida ett handlande av föreningen såsom sådan är bindande för denna vara» ofrånkomligt att ett sådant ansvar uppstår, om stridsåtgärden beslutas av organisationen i den ordning som dess stadgar föreskriva för fatrtande av beslut». Denna bestämning skulle domstolen ha funnit för snäv. Även om ett sammanträde icke hålles i fullt stadgeenliga former, kan de närvarande likväl samfällt uppträda på ett sådant sätt, att organisationen som sådan icke bör undgå ansvar. Enligt vad Petrén10 framhåller måste det här bli AD:s uppgift att från fall till fall verkställa en avvägning och härigenom lägga grunden till en närmare rättsbildning på området. AD skulle således ha haft en föreningsrättslig utgångspunkt, från vilken domstolen gjort de avvikelser som betingats av speciellt arbetsrättsliga överväganden.
Enligt författarens sätt att se är en sådan utgångspunkt icke ofrånkomlig. Varje jämförelse med föreningsrättsliga grundsatser blir i dessa fall haltande. Ett beslut av en lokalavdelning av ett fackförbund om strejk är som regel icke stadgemässigt. Enligt LO:s stadgar skall samtliga anslutna fackförbund ovillkorligen i sina stadgar föreskriva rätt för förbundets styrelse (förbundsråd eller motsvarande instans) att träffa det slutliga avgörandet i fråga om vidtagande av stridsåtgärd (LO:s stadgar § 11 mom. 2 punkt 3). Transportarbetareförbundet, dit hamnarbetarna är att hänföra, har också i överensstämmelse härmed i sina stadgar en föreskrift, att strejk, blockad eller bojkott ej får vidtagas eller tillkännagivas utan förbundsstyrelsens godkännande. De beslut som fattades av olika lokalavdelningar att fortsätta den vilda strejken var därför enligt föreningsrättsliga regler ogiltiga. Men trots ogiltigheten skulle besluten binda föreningen.
Tanken att ett »organisationsmässigt» beslut ovillkorligen medför ansvar har föranlett en skiljaktighet i bedömningen som eljest synes svår att motivera. I två av målen blev föreningen frikänd när styrelsen i strejkens inledningsskede vid möte under organisationsmässiga former underlät att ställa proposition (1954 nr 45, 46, Hälsingborg ochHudiksvall), medan i ett annat mål föreningen ådrog sig ansvar därför att vid ett liknande möte en stor majoritet nekande besvarade ordförandens fråga om man ville återgå till arbetet (1954 nr 42, Stockholm). Hade domstolen helt kopplat loss från de »föreningsrättsliga» grundsatserna, hade man måhända funnit dessa fall helt likartade. Ett alternativ hade varit att — förutsatt att den ordinarie ledningen förfarit oklanderligt — döma till ansvar endast om ett särskilt strejkut
skott tillsatts ocli skjutit styrelsen å sidan. En strejk utan ledning är dömd att snabbt ebba ut.
Under de senare åren har pågått en utveckling i riktning att likställa offentlig tjänst med enskild tjänst. Skiljaktigheterna är dock alltjämt väsentliga. På den offentliga sektorn gäller ej grandsatsen, att lovlig arbetsnedläggelse endast suspenderar arbetsskyldigheten. Om en offentlig tjänsteman vill nedlägga arbetet i samband meden konflikt, måste han säga upp anställningen och invänta uppsägningstidens utgång. Beträffande statliga eller statligt reglerade tjänster har man därjämte att beakta, att tjänstemannen är skyldig att söka entledigande. Skyldigheten för tjänstemannen att iakttaga uppsägningstid, skulle kunna betraktas som ett rent privaträttsligt åtagande. Detta åtagande skulle då vara att bedöma som en motprestation till den lön och de övriga förmåner han erhåller från sin arbetsgivare. Om det allmänna som arbetsgivare ensidigt ändrade anställningsvillkoren i väsentliga hänseenden, skulle från denna privaträttsliga utgångspunkt tjänstemannen vara fri att häva avtalet och lämna sin tjänst. Å andra sidan skulle kunna hävdas, att regler om uppsägningstid ävensom om skyldigheten att söka entledigande har sin grund i en offentligrättslig tjänsteplikt. Den enskildes skyldigheter skulle enligt detta betraktelsesätt icke på samma sätt vara betingade av att det allmänna fullgjorde sin del av kontraktet.
Den angivna frågeställningen blev aktuell i rättsfallet NJA 1955 s. 405, som avsåg ansvar för tre polismän vilka lämnat sin tjänst därföratt de inte ville underkasta sig ändrade villkor. Tidigare svarade kommunerna för polisens avlöning. Polispersonalen i Stockholm hadesina avlöningsvillkor bestämda av 1947 års allmänna tjänstereglemente för Stockholms kommunalstyrelse. Genom lag den 14 maj 1954, som trädde i kraft den 1 juli samma år, föreskrevs, att polispersonalen skulle avlönas enligt bestämmelserna i ett av Kungl. Maj :t och riksdagen antaget polislönereglemente. I Stockholm hade åtskilliga polismän i förväg förklarat, att de inte ville vara med om ändring. De tre åtalade polismännen hade i samband med övergången lämnat sina tjänster, en av dem den 1 juli och de andra två den 6 juli. De hade inte blivit beviljade avsked eller ledighet. Samtliga instanser dömde till straff enligt 25 kap. strafflagen.
HD:s majoritet (Ljunggren, Sjöwall, Bomgren) förklarade att avvikelserna i anställningsvillkoren varit så väsentliga, att de tre polismännen »haft rätt att — även om mer eller mindre långtgående inskränkningar i deras möjligheter att lämna sina befattningar eljest skulle varit att iakttaga — under åberopande av avvikelserna frånträda befattningarna». Därav följde emellertid icke, att de ägt lämna sina anställningar omedelbart. »Med hänsyn främst till polistjänstens särskilda natur måste fastmera i allmänhet krävas, att polismän, även närde vilja frånträda sin anställning på grund av något förhållande å polisdistriktets sida, låta distriktet komma i åtnjutande av skälig uppsägningstid.» Just. R. Karlgren anslöt sig i ett särskilt votum till samma tankegång men ansåg sig icke behöva taga ståndpunkt till fråganom ändringarna i anställningsvillkoren varit så väsentliga att hävningsrätt inträtt. Den femte ledamoten (Gyllenswärd) kom till samma slut på delvis andra grunder än majoriteten.
Högsta domstolens dom synes ge uttryck för uppfattningen, att rättsförhållandet mellan det allmänna och den offentlige tjänstemannen i princip är av privaträttslig karaktär, men att anställningsförhållandet har ett offentligrättsligt inslag. Man kan inte generellt ange vad detta inslag innebär, ty det är betingat av varje tjänsts särskilda natur.
Skadestånd. Som skada räknas enligt KAL och FFL, i motsats till vad som eljest vanligen gäller, också skada av ideell natur. Ersättning för sådan skada betecknas av AD som allmänt skadestånd.
AD undvek tidigare att samtidigt utdöma ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada. I mål, där arbetarpart varit kärande och ersättning yrkats dels till enskild arbetstagare för ekonomisk skadat. ex. på grund av olovligt avskedande, dels till fackföreningen därför att avtalet icke hållits i helgd, avslog AD i allmänhet yrkandet om skadestånd till fackföreningen. Senare har emellertid AD uppgivit sin motvilja mot att kumulera ekonomiskt och ideellt skadestånd. De fem årgångarna av AD:s domar 1950—1954 synes sålunda innehålla minst 19 mål, där kumulation förekommit. I mål om föreningsrättskränkning torde det snarast vara standard att döma ut till den enskilde såväl ett belopp motsvarande ersättning för förlorad arbetsförtjänst som ett belopp motsvarande allmänt skadestånd samt därutöver även till organisationen ett allmänt skadestånd (se t. ex. domarna 1950 nr 27,38).
Enligt 8 § tredje stycket KAL må AD nedsätta skadestånd, »om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt». Fullständig befrielse må också äga rum. Att avtalsbrytaren trott sig tillämpa avtalet riktigt, är en ofta förekommande nedsättningsgrund. Feltolkningen måste dock på något sätt ha varit försvarlig. Här må anföras några exempel på fall då AD befriat avtalsbrytaren från skadestånd på denna grund.
I målet 1952 nr 35 hade AD att avgöra, om en arbetsgivare inom byggnadsfacket gjort sig skyldig till avtalsbrott genom att avskeda arbetare under pågående ackord. Enligt riksavtalet för facket får arbetare ej skiljas från åtaget ackordsarbete. Undantag göres dock bl. a. för det fallet, att »vid ackordsarbetes slutförande tekniska hinder omöjliggöra behållandet av hela arbetsstyrkan». Bestämmelsen härom hade tidigare i ett antal fall varit föremål för AD:s bedömande i skilda hänseenden. AI) fann i det aktuella målet att avskedandet varit avtalsstridigt, men då rätten att avskeda varit beroende av den nämnda »ingalunda lättolkade bestämmelsen» ansågs arbetsgivaren ej skadeståndsskyldig gentemot arbetarorganisationen.
I det ovan (s. 221) refererade rättsfallet 1956 nr 9 angående tolkningen av en klausul rörande semester avslog AD likaledes yrkande om allmänt skadestånd till följd av att klausulen tolkats och tillämpats på ett sätt som enligt AD icke var förenligt med kollektivavtalet.
I målet AD 1957 nr 26 hade ett tidningsföretag underlåtit att i avtalsenlig tid utbetala särskild ersättning för utbärning av ett specialnummer av tidningen en viss söndag. Företaget medgav att det feltolkat avtalet men anförde som förklaring, att bestämmelsen var nytillkommen, varför praxis saknades i frågan, att specialnumret ursprung-
ligen skolat utgöra en del av tidningen och endast av tryckeritekniska skäl avskilts från denna samt att företaget ansett sig ha stöd för sin ståndpunkt i upplysningar från postverket angående dess behandling av specialnumret. Vidare åberopades att företaget, sedan den lokala arbetarorganisationen påtalat tillämpningen, omedelbart kontaktat den egna organisationen och förvissat sig om hur avtalet skulle tolkas samt därefter utan dröjsmål meddelat arbetarorganisationen sin avsikt att utbetala ersättningen. Med hänsyn särskilt till dessa omständigheter ogillades arbetarpartens yrkande om allmänt skadestånd. (Se även AD 1957 nr 29.)
I 8 § tredje stycket sista punkten KAL foreskrives: »Ej må i något fall skadestånd ådömas enskild arbetare till högre belopp än tvåhundra kronor.» Detta stadgande är dispositiv rätt trots att ordalagen pekar i annan riktning. Målet 1953 nr 23 rörde frågan om en enskild arbetstagare skulle kunna dömas till ett högre skadestånd än 200 kr. trots att avtalet icke innehöll någon uttrycklig föreskrift härom. En tjänsteman, som enligt kollektivavtal var bunden vid två månaders uppsägningstid, hade lämnat sin anställning med endast en månads varsel för att tillträda en bättre betald anställning hos en annan arbetsgivare.Tjänstemannen krävdes på ett skadestånd om 725 kr., ett belopp som motsvarade en månads lön i den gamla anställningen. Skadeståndet stannade vid 200 kr., men AD:s dom visar att domstolen inte är främmande för tanken att föra tvåhundrakronorsregeln åt sidan, när särskilda skäl talar därför. Under hänvisning till vad parterna i målet lämnat ostridigt förklarar domstolen, att en överenskommelse att sätta tvåhundrakronorsregeln ur kraft inte behöver ske i form av en uttrycklig bestämmelse i avtalet; »även en underförstådd överenskommelse härom» kan vara tillräcklig. Som en grund att avvisa krav på skadestånd över 200 kr. i fallet i fråga anförde domstolen bl. a., att i skadestånd för att föreskriven uppsägningstid ej iakttagits alltid ingick ett inslag av ideell natur. Man skulle kunna föreställa sig att utgången blivit en annan om skadeståndsanspråket grundats på att arbetstagaren vållat ekonomisk skada t. ex. genom att förstöra egendom som han har om hand. I Kollektiv arbetsrätt11 har jag uttryckt motsvarande förhållande på annat sätt. AD kan i vissa mål tänkas ha utgått från att KAL:s skadeståndsregler icke är exklusiva. Att rättsförhållandet är reglerat av kollektivavtal skulle inte utesluta en tillämpning av allmänna skadeståndsregler som medger utdömande av högre skadestånd än 200 kronor.