Conference de La Haye de droit international privé. I. Actes de la Huitiéme Session. II. Docu ments relatifs à la Huitiéme Session. Edités par le Bureau Permanent de la Conférenee. La Haye 1957. 359 + 243 p. FL 36,00.
Haagkonferensens för internationell privaträtt permanenta byrå i Haag, vars generalsekreterare är M. H. VAN HOOGSTRATEN, har —- liksom skett även beträffande tidigare sessioner — i två volymer samlat allt det material som hör till konferensens åttonde session d. 3—24 okt. 1956 (se SvJT 1957 s. 73). Den första volymen, betecknad »Actes», innehåller protokoll över förhandlingarna vid sessionen och de vid sessionen framlagda konventionsförslagen. I den senare volymen, betecknad »Documents», återfinns preliminära utkast, promemorior och andra förarbeten beträffande samma förslag, m. m.
De vid åttonde sessionen slutligt utarbetade konventionsförslagen är fyra till antalet, och avser konventioner 1) om äganderättens övergång vid internationella köp av lösa saker; 2) om prorogationsavtal vid internationella köp av lösa saker; 3) om tillämplig lag beträffande fastställande av familjerättslig underhållsskyldighet mot barn; och 4) om erkännande och verkställighet av beslut om familjerättslig underhållsskyldighet mot barn.
De vid 1) och 2) anmärkta konventionsförslagen ansluter sig till det vid sjunde Haagkonferensen 1951 framlagda förslaget till konvention om internationella köp av lösa saker (se SvJT 1955 s. 81). Denna konvention, »internationella köplagskonventionen» — att väl skilja från det föreliggande förslaget till »internationell uniform köplag», vilket senare tillkommit på ursprungligt initiativ av Rominstitutet för privaträttens unifiering — dagtecknades och öppnades för undertecknande d. 15 juni 1955 och har numera
signerats av ett 10-tal europeiska stater, bland dem Sverige. Ingen stat har dock ännu ratificerat konventionen.
Vid utarbetandet av internationella köplagskonventionen blev av olika skäl bl. a. frågan om äganderättens övergång vid köp av lösa saker — både i förhållande mellan parterna och i förhållande till tredje man — lämnad utanför. Då nu denna fråga åter togs upp vid åttonde sessionen, bröt sig meningarna mellan, å ena sidan, flertalet deltagande stater, för vilka »äganderättens övergång» framstår såsom ett odelat begrepp med omedelbara praktiska följder, samt, å andra sidan, de nordiska staterna, inom vilka samma konkreta rättsförhållanden knyts till skilda moment i köpeavtalets fullgörande, medan begreppet »äganderättens övergång» ter sig som en abstraktion utan reell innebörd. Överläggningarna resulterade i en kompromiss såtillvida, att förslaget till äganderättskonvention (1) väl innehåller en regel om tilllämplig lag beträffande äganderättens övergång i allmänhet, men att vissa konkreta frågor — exempelvis säljarens rätt gentemot köparens borgenärermed avseende å förmånsrätt, besittning, etc. och köparens rätt gentemot tredje man — reglerats särskilt. De nordiska synpunkterna har ytterligare tillgodosetts därigenom, att fördragsslutande stat äger förbehålla sig rätt att begränsa tillämpningen av konventionen i vissa delar till att avse endast köparens rättigheter gentemot säljarens borgenärer. I förslaget till konvention om prorogationsavtal (2) — vilket likaledes hänför sig endast till köp av lösa saker — regleras verkningarna av sådant avtal dels i vad angår själva domsrätten och dels beträffande verkställigheten i konventionsstaterna av en vid forum prorogatum meddelad dom. Däremot befanns det icke möjligt att i förevarande sammanhang behandla domsrättsproblemet i hela dess vidd. Skiljeavtalen — vilka i internationella affärsuppgörelser torde vara väl så vanliga som prorogationsavtalen — har lämnats utanför, enärdet på detta område redan existerar vissa internationella överenskommelser och ämnet dessutom sedan några år står på Förenta nationernas dagordning (se SvJT 1955 s. 349). Vid utarbetandet av förslaget knöt sig intressetfrämst till frågan om formen för prorogationsavtal. Resultatet blev att förslaget väl icke kräver att avtalet underskrivits av båda parterna, men heller icke under några omständigheter godtager ett rent muntligt prorogationsavtal. I stället förutsätter förslaget, såsom en mellanform, att forumöverenskommelsen blivit s. a. s. materialiserad i en av den ena parten upprättad, till motparten översänd skriftlig handling, vars innehåll i berörda del lämnats obestritt. Prorogationsavtalet föreslås skola avse antingen viss domstol i fördragsslutande stat eller också domstolarna över huvud i en fördragsslutande stat. Prorogationsforum erhåller i princip exklusiv behörighet att prövatvisten.
Av de båda konventionsförslagen om familjerättslig underhållsskyldighet mot barn upptager det förstnämnda (3) såsom huvudregel, att frågor huruvida, i vad mån och mot vem barnet äger framställa anspråk på underhållsbidrag skall avgöras med tillämpning av lagen i den stat där barnet har sin stadigvarande vistelse (»résidence habituelle»). Vid förarbetena till förslaget diskuterades om icke i stället företräde borde givas åt lagen i den stat där den betalningsskyldige är bosatt eller eventuellt åt lagen i den stat därden betalningsskyldige eller barnet är medborgare. Enighet kom emellertid att råda därom, att hänsyn lättast kan tagas till barnets aktuella förhållanden och dess faktiska behov av underhållsbidrag, om underhållsfrågan
avgöres med tillämpning av lagstiftningen i den stat där barnet bor. I förslaget är utomäktenskapliga barn likställda med barn i äktenskap. Förslaget till verkställighetskonvention (4) avser, liksom närmast föregående förslag, endast verkställighet av beslut om familjerättslig underhållsskyldighet mot barn, och även i andra hänseenden ansluter sig de båda förslagen till varandra. Verkställighetskonventionen avses emellertid icke skola vara begränsad endast till avgöranden som meddelats med tillämpning av konventionen om underhållsskyldighet.
De båda volymerna, vilkas innehåll här endast kunnat antydas, finns tillgängliga bl. a. å Juridiska Biblioteket och kan förvärvas från Haagkonferensens permanenta byrå i Haag.
S. F.