PER OLOF BOLDING. Skiljeförfarande och rättegång. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XIII). Sthm 1956. Norstedts. 251 s.Kr. 22,00.
Den tendens till hänskjutande av dispositiva tvisiemål till avgörande av skiljemän i stället för allmän domstol, som länge kunnat iakttagas i vårt land, har under senare år påtagligt förstärkts. Detta gäller icke endast handelstvister. Skiljedomsklausuler införas ofta även i föreningsstadgar, bolagsordningar, kollektivavtal, enskilda anställningsavtal o. s. v. Oavsett vilka orsaker som samverkat till denna utvecklinghar den omfattning skiljeförfarandet numera fått medfört ett påtagligt behov av såväl teoretisk som praktisk litteratur till de många skiljedomstolarnas ledning. Den svenska litteratur som redan finnes avser begränsade delar av ämnet och är icke helt aktuell. När BOLDINGS arbete om skiljeförfarande och rättegång annonserades hyste man förhoppningen att vi efter lång väntan skulle erhålla en teoretiskt och kanske även praktiskt något så när uttömmande bearbetning av detta betydelsefulla ämne. Denna förhoppning har tyvärr icke infriats.
Förf. meddelar i förordet till sin bok att han ursprungligen avsett att utarbeta en framställning som skulle spänna över det konventionella skiljeförfarandet i dess helhet, d. v. s. det förfarande som i huvuddrag regleras av lagen d. 14 juni 1929 om skiljemän. Det måste beklagas att förf. frångått denna avsikt. Anledningen till den ändrade planläggningen angives vara att författaren funnit det nödvändigt att särskilt uppmärksamma frågan om skiljemännen äro bundna vid »den materiella rätten» eller om de skola döma efter »billighet». Problemet har livligt debatterats i litteraturen men den praktiskt verksamma juristen måste ifrågasätta om spörsmålet i dag har nämnvärd betydelse. De jurister som i större utsträckning anlitas såsom skiljemän eller partsombud i skiljetvister torde numera vara ense om att det av skiljemännen kräves strikt rättstillämpning och att »billighet» icke har vidare tillämpning i ett skiljeförfarande än i en ordinär process. Denna ståndpunkt kan så mycket lättare upprätthållas som det numera icke så ofta förekommer att lekmän anlitas som skiljemän. Förutom av vissa skiljedomsinstitut torde lekmän huvudsakligen anlitas vid avgörande av värderingsfrågor, t. ex. vid byggnadsentreprenader, och då i regel under ordförandeskap av en framstående domare.
Den uppläggning av sitt ämne som förf. valt har drivit honom allt längre in i allmänt processrättsliga frågor och allt mer avlägsnat honom från de specialfrågor som framstå som betydelsefulla vid ett skiljeförfarande.
Boldings bok avhandlar i kap. I skiljeförfarandet såsom ett alternativ till ordinär rättegång. Förf. diskuterar bl. a. ingående frågan huruvida skiljeförfarandet skulle bli obehövligt om man reformerade den ordinära rättegången. Bolding finner det befogat att domstolarna erhålla
möjlighet att konkurrera med skiljeförfarandet och förordar, med hänsyn till den ordinära processens alltjämt bestående långsamhet, att parterna i dispositiva tvistemål genom ömsesidig avsägelse av fullföljdsrätt redan innan dom i underrätt eller hovrätt givits skola kunna förkorta processtiden (RB 49: 1 och 54: 1). Det är tänkbart att genom en sådan reform ett av motiven för parternas val av skiljeförfarande skulle bortfalla. Lika betydelsefullt är emellertid parternas önskemål att dels undvika offentlig rättegång och dels kunna inverka, direkt eller indirekt (genom skiljedomsinstitut) på domstolens sammansättning. Det ligger nog en riktig psykologisk iakttagelse bakom regeln att parterna skola äga utse en eller flera skiljemän för vilka de ha förtroende och att dessa sedan skola utse ordförande. Någon strävan att erhålla en talesman inom skiljenämnden behöver inte ligga bakom en sådan önskan. De smidigare och mjukare förhandlingsformerna vid ett skiljeförfarande påverka möjligen även parternas val av processform. Det bör icke förbises att allmänhetens representanter advokaterna ha stort inflytande såväl vid införande av skiljeklausul i avtal etc. som vid utseende avskiljemän. Det förhållandet att skiljeförfarande anlitas i så stor utsträckning som faktiskt är fallet synes vidare icke berättiga enbart till slutsatsen att väsentliga brister känneteckna den ordinära processen utan även till antagandet att skiljeförfarandet i stort sett fungerar väl. Boldings uttalade sympati för ökad användning av fasta skiljedomsinstitut är diskutabel. En reform som däremot skulle vara önskvärd är att staten ställer sin domarkår, alltså även och framför allt justitieråden, till förfogande för de parter som önska avgöra sina tvister genom skiljeförfarande.
I kap. II behandlar Bolding mer ingående frågan om vilken rättsskipningsmetod skiljemännen böra begagna. Förf. upptar till behandling problem som i främsta rummet ha avseende å den ordinära processen och alltså endast indirekt äro av betydelse för skiljeförfarandet. Förf:s dialektiska skärpa vid behandlingen av detta avsnitt äro bestridlig. En koncentration skulle dock ha varit önskvärd och borde ha kommit huvudämnet d. v. s. skiljeförfarandet till godo.
I kap. III behandlar Bolding vissa specialfrågor. Av stort intresse är frågan om rättsmedel mot skiljedom, icke minst avsnittet om oriktig rättstillämpning såsom ogiltighets- och klandergrund. För varje skiljedomstol är det av största vikt att en avkunnad dom icke kan angripas på verkställighetsstadiet eller genom klander. Man kan våga påståendet att en ansvarsmedveten skiljenämnd ägnar dessa frågor särskilt stort intresse. Det är därför av värde att förf. ägnat ett fylligt utrymme i sin avhandling åt dessa problem. Mot förf:s slutsatser synas befogade invändningar inte kunna framställas.
Boldings arbete utmärkes av klarhet och stringens. Han präglar sina frågor med precision. Svaren äro alltid ärligt formulerade. Även om vissa erinringar kunna framställas mot arbetets planläggning skall det gärna vitsordas att förf. skapat ett läsvärt arbete. Bolding synes ha förutsättningar att återupptaga det arbete han ursprungligen föresatt sig, nämligen att utarbeta en systematisk framställning av det konventionella skiljeförfarandet. Måhända bör han därvid tillönskas ökad möjlighet att följa hur skiljeförfarandet i vårt land fungerar i praktiken.
Skiljedomar som klandrats vid domstol eller lämnats till verkställighet äro fåtaliga och knappast representativa för skiljedomsinstitutets funktionsduglighet.
Gunnar Lindh