L. M. BLOOMFIELD. Egypt, Israel and the Gulf of Aqaba in International Law. Toronto 1957. The Carswell Company, Ltd. 240 s. $ 5,00.

 

    Förf. är en kanadensisk QC med internationell rätt som specialitet och personlig kännedom om Mellersta österns förhållanden. Hans arbete behandlar de rättsliga relationerna mellan Egypten och Israel och sysslar med frågan, huruvida Egypten äger folkrättslig befogenhet att öva blockad mot den israeliska hamnen Elath i Aqababuktens norra ände genom att — såsom skett till dess Israels och sedan FN:s trupper 1956 besatte Sharm el Sheik — spärra inloppet till bukten från Röda havet. Författaren lägger fram omfattande dokumentariskt material och presenterar frågeställningarna med stor omsorg och saklighet. Arbetet innefattar visserligen i punkt efter punkt en plaidoyer för Israel, men det är inte fråga om advokatyr, där fakta smugglas bort eller blandas om. Man har att göra med en värdefull och intressant bok, som lägger korten på bordet och som f. ö. lär ha haft en strykande åtgång.
    Någon detaljdiskussion med BLOOMFIELD skall inte upptas här. Det skulle kräva stort utrymme och förf. vidgår f. ö. själv i företalets första mening, att tiden inte är inne att skriva »a definitive text on the contentious issues outlined in this volume». Men några av de viktigare problemställningarna skall anges. Egypten, vars territorium åtminstone sedan första världskrigets slut ansetts omfatta halvön Sinai, menar sig vara i krig mot Israel, låt vara att vapenstillestånd råder sedan 1949. Infarten till Aqababukten (Tiransundet) mellan Sinais kust och två tidigare herrelösa eller i varje fall obebodda och ointressanta öar, varav den ena ockuperats av Egypten och den andra av Saudi-Arabien, är 3 sjömil bred men navigabel endast till en bredd av 500 meter. Aqababukten torde, där den är som bredast, vara fritt hav. Oavsett om bukten har karaktären av »international waters» och Tiransundet av »international straits», där regeln om passage inoffensif gäller, anser sig Egypten äga rätt att hindra Israels sjöfart eller sjöfart på Israel på grund avdet rådande krigstillståndet.

ANM. AV L. M. BLOOMFIELD: THE GULF OF AQABA 33    Bloomfield analyserar nu hela raden av problem. Här skall blottnämnas två? Förf. bestrider att Egypten är i krig med Israel framför allt emedan FN:s stadga skulle innebära att »krigstillstånd» icke kan råda mellan tvenne medlemmar av FN.1 Man kommer här in på ett ytterligt delikat och svårt problemkomplex om förhållandet mellan stadgans regler om »våldets reglering» och allmän folkrätt.2 Bloomfield bestrider också, att Egypten har suveräniteten över Sinai. Om han hade rätt på den punkten, skulle Tiransundet icke tillhöra det egyptiska territorialvattnet. Motiveringen är, att khediven av Egyptenpå 1800-talet av turkiske sultanen fick rätt att förvalta Sinai och att någon annan rättstitel än denna inte kan åberopas av Egypten. Att Turkiet i Lausannefördraget 1923 avstod från all rätt till territorier utanför en angiven gränslinje (det moderna Turkiets gräns) ändrade inte på det förhållandet, att Egypten endast innehade en förvaltningsrätt eller ett förvaltningsuppdrag. Stödjande sig på FAUCHILLE — »on ne peutse changer à soi-méme la cause et le principe de sa possession» — hävdar han att just den klara titeln till förvaltning utesluter titeln suveränitet. Här bygger man på folkrättsläroböckernas vanliga framställning av hur »förvärv av territorium» tillgår enligt från varandra avgränsade grupper av regler som skildras i enlighet med den romerska rättensläror om förvärv av äganderätt. Ingen regering torde sedan 1922 ha bestritt Egyptens suveränitet över Sinai och sunda förnuftet uppreser sig mot Bloomfields resonemang. Här synes vi i själva verket påträffa en ytterligare exemplifikation av SCHWARZENBERGERS tes om att praxis icke stämmer med läroböckerna och deras romerskrättsliga schema utan att »title to territory» framkommer genom ett samspel av en rad folkrättsliga, av privaträtten obefläckade regler.3
    Frågan om Egyptens rätt att hindra israeliska fartyg att passera genom Suezkanalen behandlas mera i förbigående. Egypten åberopar ju även här krigstillståndet med Israel samt artiklarna 9 och 10 i Konstantinopelkonventionen 1888, som på grund av artiklarna 4 och 11 dock omöjligt kan anses ge strandstaten rätt att av militära skäl hindra fartyg från vad land det vara må att passera genom kanalen. Det är möjligt att praxis under de båda storkrigen kan lägga något till Egyptensargumentation,4 men icke tillräckligt för att en egyptisk kanalblockad mot Israel kan folkrättsligt försvaras.

Hilding Eek

 

1 Samma mening uttalad av QUINCY WRIGHT i Foreign Policy Bulletin 1957 s. 143.

2 Se härom STONE, Legal Controls of International Conflict, Sydney 1954, särsk. s. 303 f.

3 »Thus, it appears that the practice of international courts and tribunals fits easily into a pattern which dispenses completely with analogies fromprivate law. It then emerges that titles to territory are governed primarilyby the rules underlying the principles of sovereignty, recognition, consentand good faith. By the interplay of these rules, relative titles may be transformed into absolute titles. The more absolute a title becomes, the more apparent becomes the multiplicity of its roots. In the typical case it is theresult of a gradual process in time which the World Court has aptly describeda historical consolidation of title.» SCHWARZENBERGER i The American Journal of International Law 1957 s. 324.

4 Jfr ABDEL HAMID BADAWI i Grundprobleme des Internationalen Rechts, Festschrift für Jean Spiropoulos, Bonn 1957 s. 13 ff. 

3—583004. Svensk Juristtidning 1958