Skyddslagsförslaget inför utländska bedömare
    Strafflagberedningens förslag till skyddslag (SOU 1956: 55) har gjortstillgängligt för utländsk publik genom att texten till den föreslagnaskyddslagen översatts till engelska av prof. SELLIN. Översättningen ingår i beredningens betänkande men har också utgivits separat, försedd med en inledning av Sellin och ett förord av presidenten ZETTERBERG: The Protective Code, A Swedish proposal, by THORSTEN SELLINDepartment of Justice, Sthm 1957, 56 s., kr. 3:—.
    Hovrättsassessor CARL HOLMBERG har redogjort för förslaget i den svenska rapporten till FN:s Section of social defence för år 1956 (stenc.).
    En redogörelse för skyddslagsförslaget ingår också i en artikel medtiteln Das moralische Problem der Strafgezetszgebung som prof. KARL OLIVECRONA publicerat i Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft 1957 s. 397 ff. Artikeln återger en föreläsning som han hållitvid universiteten i Kiel, Hamburg, Mainz, Köln och Münster.
    Vidare har beredningens ordförande, presidenten SCHLYTER, i Revueinternationale de défense sociale 1957 s. 12 ff publicerat den rapportangående förslagets innehåll beträffande 18—20-åringar vilken han avgivit till en sammankomst med FN:s europeiska konsultativa grupp för brottsprevention och brottslingsbehandling.
    Förslaget har, efter vad signaturen kunnat konstatera, tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet utomlands. I några tidskrifter har det varit föremål för utförliga redogörelser och kommentarer.
    I Revue de science criminelle et de droit pénal comparé 1957 s. 938 ff gör ledamoten av franska kassationsdomstolen MARC ANCEL förslaget till föremålför en analys. Hans framställning är starkt lovordande. Själv en av socialskyddsrörelsens främste uppskattar han förslagets nära anslutning till rörelsens idéer. Det är framför allt tre punkter han vill framhålla.
    Han finner, att förslaget icke sysselsätter sig med det moraliska eller filosofiska problemet om skuld och straff utan med den sociala frågan om organiserandet av kampen mot brottsligheten. I olikhet mot vissa av förslagets svenska kritiker finner han, att det icke bygger på en deterministisk åskådning. Enligt honom måste det vara en grundtanke i förslaget, att människan skall svara för vad hon gjort i den meningen åtminstone att hon får finna sig i att samhällsmyndigheterna ingripa för att väcka hennes känslaav ansvar och sörja för att hon bättrar sig.
    Den andra punkten är det dubbla skyddet, nämligen dels ett skydd förden missanpassade individen vilken skall göras till föremål för ändamålsenliga resocialiserande åtgärder, dels ett skydd för samhället som skyddas mot brottsligheten genom reaktionen mot brottet och behandlingen av den brottslige.
    För det tredje framhåller Ancel, att förslaget för att förverkliga skyddet genomför en stark individualisering av påföljderna efter behovet i varje sär-

IVAR STRAHL 323skilt fall med hänsynstagande till den brottsliges personliga egenskaper och förhållanden. Som exempel nämner han bl. a. den föreslagna organisationenav skyddstillsynen där, såsom han finner riktigt, anordnas ett samarbete mellan domare och behandlingsorgan i legala former och utan att domaren skjutes undan till förmån för vad han kallar en läkardiktatur. Förslaget innebär, fortsätter han, ett av stark realism präglat försök att åstadkommaen effektiv behandling i resocialiserande syfte. Han finner med tillfredsställelse, att man förenklat den juridiska konstruktionen genom att överge begreppsdistinktioner utan reell betydelse och säger, dock utan att uttryckligen taga ställning till frågan, att det är såsom ett led i denna strävan man bör förstå att lagförslaget icke använder någondera av termerna straff och skyddsåtgärd.
    En annan uppmärksammad anhängare av rörelsen för Défense sociale, nämligen den belgiske domaren SÉVERIN-CARLOS VERSELE, jämför, i en artikel i Revue internationale de défense sociale 1957 s. 228 ff, efter en ingående redogörelse för förslaget detta med vissa teser i socialskyddsrörelsens minimiprogram (publicerat i SvJT 1955 s. 34 f) och finner förslaget stå i god överensstämmelse med rörelsens idéer. Han säger, att förslaget visar att det är möjligt att reformera samhällsingripandena mot brott så att de bli mera humana, mera humaniserande och kriminologiskt bättre grundade. Förslaget har enligt honom frigjort sig från metafysiska fördomar för att i stället bygga på realiteter. Det förenhetligar den sociala reaktionen dels genom att avskaffa den artificiella skillnad somliga strävar att upprätthålla mellan straff och skyddsåtgärd, dels genom att överbrygga den klyfta de tolerera mellan den judiciella fasen av förfarandet mot den brottslige och den administrativa. Förslaget söker på bästa sätt, i den vetenskapliga humanismens tecken, förena rätten-plikten att försvara den sociala ordningen med rättenplikten att taga hand om brottslingen.
    I frågeform framställer Versele dock vissa erinringar. I lagtekniskt hänseende undrar han, om icke texten i sin strävan efter korthet innehåller alltför många hänvisningar från ett lagrum till ett annat och om den icke alltför ofta begagnar uttryck som låter avgörandet bero av en skönsmässig prövning. Ehuru han erkänner och understryker förslagets omsorg om legalitetoch om frihet för individen, yppar han betänkligheter mot det stora utrymme som lämnats åt avgöranden av verkställighetsmyndigheterna. Och han frågar sig, varför icke läkare och psykologer tagits mera i anspråk, särskiltvid personundersökningen.
    Hederspresidenten i den japanska fångvårdsföreningen prof. em. E. MAKINO behandlar skyddslagsförslaget i The Keisi, Japanese journal of criminal lawand criminology, 1958. Att döma av en resumé på engelska i tidskriften framhåller han framför allt vissa likheter mellan förslaget och FERRIS år 1921 avgivna förslag till italiensk strafflag, den s. k. positiva skolans mest uppmärksammade manifestation. Han finner med tillfredsställelse, att det svenska förslaget liknar det italienska däri, att det icke bygger på begreppen skuld och straff, att det tager avstånd från vedergällningstanken och att det icke uppställer ett krav på tillräknelighet.
    Det var enligt Makino ett märkligt framsteg, då redan i det tidiga av STOOSS framlagda förslaget till den nu gällande schweiziska strafflagens kyddsåtgärder infördes vid sidan av straffen. Att i Ferris förslag motsättningen mellan straff och skyddsåtgärder upphävdes till förmån för ett en-

324 SKYDDSLAGSFÖRSLAGEThetligt system anser han vara ett ytterligare steg i utvecklingen, och han framhäver såsom särskilt intressant, att det svenska förslaget i detta avseende följer det italienska. Genom det principiella likställandet av alla påföljder vinnes enligt Makino, att hela påföljdssystemet kan formas logiskt och enkelt med tillbörlig hänsyn tagen till individens frihet och med tillgodoseende av behovet av behandling av brottslingarna.
    Makino finner skyddslagsförslagets bestämmelser i det hela enkla, klara, praktiska och logiska. Japan är i färd med att revidera sin strafflag, av år 1907, och Makino anser det svenska förslaget vara ett värdefullt material, icke mindre värdefullt än det italienska, att beakta vid detta arbete. Såvitt resumén utvisar, gör han inga förbehåll i sitt högst erkännsamma omdöme.
    I Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskab 1957 s. 153 ff har vidare t. f. prof. KNUD WAABEN i Köpenhamn ägnat förslaget en ingående granskning.
    Beträffande det förhållandet att ordet straff icke upptages i lagtexten säger han, att denna ändring övervägande är av terminologisk art och att man icke åsyftar någon radikal omläggning av reaktionssystemet eller någon principiellt ändrad uppfattning av de hänsyn som skola tagas vid det konkreta valet av sanktion, något som han finner bestyrkt genom ett uttalande i beredningens motiv s. 274. Han anser det diskutabelt, om något är vunnet med att undvika ordet straff, och menar, att »denna terminologiska ändring bör förbehållas ett senare skede i utvecklingen då den kriminalrättsliga reaktionen och den allmänna uppfattningen i samhället har ändrat sig så mycket attett nytt språkbruk har en mindre iögonenfallande prägel av teori och önsketänkande».
    En invändning i sak gör han beträffande det föreslagna nästan undantagslösa förbudet mot användning av fängelse för personer under 21 års ålder. Han säger, att man i Danmark i praxis reducerat användningen av sådana straff för åldersgruppen mellan 15 och 18 år så starkt att där icke är myckenanledning att för denna åldersgrupp kategoriskt utesluta dessa straff, vilka dock måhända någon gång kunna vara motiverade. För åldersgruppen mellan 18 och 21 år användes ovillkorliga tidsbestämda frihetsstraff ännu nyligen i ett par hundra fall om året, men antalet sådana straff har nu kraftigt minskat. Waaben anser detta vara en lycklig utveckling men finner det varaen drastisk åtgärd att förbjuda fängelse på tid som ej överstiger tre år. Det kan, säger han, lätt förekomma tillfällen där ett behandlingsbehov icke föreligger eller icke kan skjutas i förgrunden men där allmänpreventiva hänsyn eller önskemålet om en kraftig individuell repression eller näpst talarför frihetsberövande. Som ett slående exempel nämner han värnpliktsvägran, men han tänker sig, att liknande förhållande kan föreligga vid förtal, rattfylleri, biltillgrepp, vållande till annans död, misshandel, skadegörelse, förskingring och mened.
    Han har fäst sig vid att domstol enligt förslaget icke har lika stora möjligheter som enligt dansk rätt att i fråga om psykiskt onormala bestämma angående åtgärdens karaktär och varaktighet; i Danmark kan domstol, omden finner det erforderligt av hänsyn till rättssäkerheten, ge föreskrifter avskilda slag, t. o. m. förordna om vård i sinnessjukhus till dess domstolen beslutar utskrivning.
    I alla fyra artiklarna ägnas en varm hyllning åt beredningens ordförande, presidenten SCHLYTER.

Ivar Strahl