Det är ingen lätt sak att angiva advokaternas uppfattning om hur åklagarna under de nu gångna tio åren skött sina uppgifter enligt den nya processordningen. Det lär finnas omkring 600 åklagare och det finnsomkring 1 000 advokater. Skall jag ändock våga mig på ett generellt uttalande, så blir det att jag tror att de flesta advokater anser som jag, att åklagarna i allmänhet på ett mycket förtjänstfullt sätt lyckats bemästra de nya och svåra uppgifter som lagts på dem.
I ett par avseenden har det förekommit konflikter mellan åklagare och advokater av mera allmänt intresse. Det gäller dels bestämmelsen att försvararen äger närvara vid förhör med den misstänkte under förundersökningen, om det kan ske utan men för utredningen (RB 23: 10), dels frågan om försvararen bör få höra sådana vittnen som kunna väntas bli hörda av polisen eller åklagaren under förundersökningen, s. k. »presumtiva vittnen». Advokatsamfundets styrelse och JO ha gjort principiellt betydelsefulla uttalanden i båda dessa frågor. Här kan hänvisastill advokaten HOLGER WIKLUNDS redogörelse i TSA 1955 s. 185. Efterdessa uttalanden torde risken för fortsatta konflikter i nämnda båda hänseenden ej vara stor.
Beträffande frågan i hur stor utsträckning åklagaren bör åtala bilförare som blivit inblandade i bilkrockar har lagman HOLM i SvJT 1950 s. 385 gjort uttalanden som kunna sammanfattas ungefär så, att åtskilliga skäl tala för att båda förarna böra stämmas, om inte anledningen till krocken är mera uppenbar. Holms uttalanden äro ej alldeles entydiga menom han menar att man skall åtala även den förare mot vilken sannolika skäl att han begått en förseelse ej föreligga, eller att enbart den omständigheten att han kört bil och blivit inblandad i en krock utgör sannolika skäl att han begått en förseelse, måste jag protestera. Ett åtal medförför den tilltalade — även om han blir frikänd — avsevärda olägenheter, kostnader och obehag och det finns ej anledning varför just bilförare inte skulle åtnjuta det skydd mot ogrundade åtal som finns för andra medborgare.
Åklagarnas sakframställningar äro enligt min erfarenhet i allmänhet mycket bra, korrekta utan att vara tråkiga. De faror som lura här äro åklagarens bundenhet vid förundersökningsprotokollet, hans underlåtenhet att angiva vad han själv gör gällande i fråga om den åtalade gärningen och hans förlitande på att domstolen har förhandskännedom omprotokollets innehåll. Det är överhuvudtaget ett starkt önskemål för engod muntlig process att förundersökningsprotokollets roll — som i den gamla processen var dominerande — reduceras så att det ej blir processens grundval utan ett arbetsmaterial för åklagare och försvarare förehuvudförhandlingen.
Vad angår förhöret med den tilltalade ha vi dessvärre på många håll ej kommit från den gamla rannsakningcn, där domaren sköter förhöretoch ej lämnar något väsentligt kvar åt åklagaren att göra. Nu är det ju domaren som bestämmer hur det skall vara och han är dessvärre icke utan stöd i själva lagtexten. Men det rimmar illa med förhandlingsprincipen, på vilken dock RB vilar, och med uttalandena i förarbetena ochi övrigt av lagens upphovsmän. Åklagare och försvarare böra förena sina ansträngningar att söka få bort en sådan ordning. En hövlig men bestämd begäran från åklagarens sida att få sköta förhöret borde svårligenkunna avvisas. Det är en rimligare ordning att försvararen skall kunna rikta eventuella anmärkningar om oriktiga förhörsmetoder mot sin motpart i stället för mot den som skall döma i målet.
Vad angår vittnesförhören så hemfalla åklagarna — och säkert även advokaterna — alltför ofta åt att vid huvudförhöret ge ledande frågor. En oskyldig ledande fråga i inledningen av typen »Vittnet var ju närvarande vid olyckstillfället?» eller dylikt är i sin ordning men därefter skola frågorna vara helt neutrala.
Jag skall något beröra den svåra frågan om åklagarens skyldighet att iakttaga objektivitet, d. v. s. att beakta även de omständigheter som äro gynnsamma för den tilltalade.
Parterna i en rättegång böra ju såvitt möjligt vara likställda. I brottmålen är det dock ej så helt med likställigheten.
På ett sätt kan sägas att den tilltalade är gynnad, då hela bevisbördan i regel ligger på åklagaren. Vidare gynnas den tilltalade av att försvararen ej är berättigad att yppa omständigheter som tala till hans nackdel. Försvararen kan således ej iakttaga objektivitet i nu avsedd mening.
Å andra sidan har åklagaren den stora fördelen av en stark och
effektiv utredningsapparat, polisen, och har tillgång till allvarliga tvångsmedel mot den tilltalade, anhållande, häktning, husrannsakan etc. Jag förbiser ej den misstänktes i RB 23: 18 stadgade rätt att begära utredning genom polisen, en rätt som den tilltalade dock ofta av flera skäl föredrar att icke begagna sig av.
Vid en jämförelse får man nog säga att åklagarens ställning i allmänhet är väsentligt starkare än den tilltalades. Det får då ej bli en prestigesak för åklagaren att anställa åtal eller att fulfölja ett åtal tillfällande dom. Trots det önskvärda i att åklagaren utför sin talan med kraft och effektivitet måste han ha blicken öppen för möjligheten av att han kommit på fel spår och ej tveka att ändra ståndpunkt, om hanförstår att han har fel. En dylik reträtt kan vara ägnad att väcka respekt.
Slutligen vill jag nämna något om brottmålen och tidningspressen.
Vår nuvarande tryckfrihetsförordning lämnar utomordentliga garantier för pressfriheten och detta har ju tillkommit som en reaktion mot äldre tiders indragning från statsmakternas sida av misshagliga tidningar.
Åtskilliga tidningar utnyttja emellertid denna frihet till att låta enskilda medborgare schavottera på ett upprörande sätt. En ärekränkningsprocess i tryckfrihetsförordningens former lönar sig ofta föga och tidningen behåller under alla omständigheter sista ordet.
Vad kan då åklagare och advokater göra åt detta? Jo, för det första böra uppgifter om en förundersökning innan åtal beslutats utlämnas under stort hänsynstagande till den misstänkte. Som advokatsamfundets styrelse anfört i skrivelse till utredningsmannen för översyn av sekretesslagen överståthållaren HAGANDER har »under senare år förekommit åtskilliga fall, där åklagar- eller polismyndighet under pågående förundersökning till pressen utlämnat uppgifter om påstådda brottsliga gärningar, vilka publicerats, ofta under uppseendeväckande former, men där det sedermera visat sig att de påstådda gärningarna icke föranlettåtal eller i varje fall icke varit av den allvarliga beskaffenhet, som de lämnade uppgifterna låtit förmoda, varigenom onödigt lidande tillskyndats enskilda medborgare». Sådant är ganska upprörande.
Ehuru de av överståthållaren föreslagna åtgärderna till förekommandeav dylikt icke ännu lett till lagstiftning, förefaller det emellertid som om redan utredningen skulle medfört en förbättring i dessa förhållanden.
Även offentliga uttalanden av åklagare i pressen eller eljest om pågående rättegångar böra göras med den största återhållsamhet. Självklart gäller detsamma även försvarare. Ett processande i tidningarna vid sidan av domstolarna är ett ont av stora mått. Det räcker mer än väl tillvad tidningarna själva utan hjälp av parter och ombud skriva.
Jag misstänker att om förhållandena ej förbättras måste förr eller senare tanken på en lagstiftning i samma riktning som i England komma fram, nämligen förbud för tidningarna att skriva så att det utgör ett försök att påverka domstolen i icke avgjorda mål.
Wilhelm Brodin