Lagstiftningsfrågor vid 1958 års A-riksdag
Föreliggande redogörelse avser att lämna en översikt över de viktigaste lagstiftningsfrågor som behandlats under den riksdagssession innevarande år som avslutats i och med riksdagens upplösning och förordnandet om nya val till andra kammaren (den s. k. A-riksdagen). Redogörelsen har utarbetats efter samma principer som tidigare år. Fullständighet har sålunda ej eftersträvats. Tyngdpunkten har lagts på frågor som kunna antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skäl har icke ansetts föreligga att i detta sammanhang lämna någon redogörelse för det i riksdagen avvisade förslaget angående lagfäst tilläggspensionering.
Förvaltningsrätt. Sedan juni 1957 har rättssäkerhetsutredningen i uppdrag att verkställa en fullständig översyn av sinnessjuklagstiftningen och i anslutning därtill utfärdade föreskrifter. Med hänsyntill att det efter denna översyn kan bli erforderligt att i viktiga hänseenden vidtaga ändringar i lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus — enligt vilken lagbeslutanderätten i utskrivningsfrågor i betydande utsträckning överflyttats från den centrala sinnessjuknämnden till lokala utskrivningsnämnder — ha bestämmelserna i nämnda lag icke ansetts böra nu inarbetas i sinnessjuklagen. 1949 års lag, vars giltighetstid skulle ha utlöpt d. 30 juni 1958, har därför förlängts t. o. m. d. 31 dec. 1961.
Kyrkorätt. Den länge omstridda frågan om kvinnans tillträde till prästtjänst har varit föremål för riksdagens ställningstagande, därvid antagits ett genom proposition framlagt förslag till lag om kvinnasbehörighet till prästerlig tjänst. Förslaget innebär att kvinna skall äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till dylik tjänst. Till den föreslagna lagen, som är avsedd att träda i kraftd. 1 jan. 1959, har kyrkomötet ännu icke tagit slutlig ställning.
Fastighetsrätt. I 1 § jordförvärvslagen har med giltighet fr. o.m. d. 24 juni 1958 vidtagits den ändringen att lagens bestämmelser omförvärvstillstånd icke skola äga tillämpning å borgerliga primärkommuner. Detta innebär att städer, landskommuner, köpingar och municipalsamhällen utan hinder av lagen kunna förvärva jordbruksfastighet.
Riksdagens beslut, som tillkommit i anledning av motioner, fattades mot tredje lagutskottets avstyrkande och med knapp majoritet (två röster i första och åtta röster i andra kammaren). I yttrande över det avriksdagen antagna lagförslaget har en av lagrådets ledamöter avstyrktatt förslaget i befintligt skick upphöjdes till lag och har till motiveringhärför bl. a. anfört dels att den föreslagna ändringen syntes otillräckligt motiverad, dels ock att den av riksdagen beslutade ändringen av lagens 1 § krävt en följdändring även i 12 §. — Lagrådets tre övriga ledamöterha även anfört vissa betänkligheter. Dessa ledamöter ha dock ansett sig icke böra avstyrka att lagförslaget upphöjdes till lag. De ha därvidbl. a. anfört: »Lagens föreskrifter om förvärvstillstånd gälla icke förvärv
genom inrop på exekutiv auktion men inropad egendom skall, om vid vanligt köp skulle ha krävts förvärvstillstånd och tillstånd ej erhålles, åter avyttras inom viss tid. Under i 11 § lagen angivna förutsättningar skall länsstyrelsen eljest förordna om egendomens försäljning på offentlig auktion. Egendomen må därvid enligt 12 § säljas, förutom till den som erhållit förvärvstillstånd, allenast till kronan, till kommun eller annan dylik samfällighet som vill förvärva egendomen för de i 1 § första stycket 2 angivna expropriationsändamålen samt till vissa andra rättssubjekt om vilka här ej är fråga. Tydligen borde en ändring av 12 § ha vidtagits i samband med ändringen av 1 §. Efter orden skulle bestämmelsen i 12 § innebära hinder för kommuner och dylika samfälligheter att å offentlig auktion som här avses förvärva egendom för annat än omförmälda ändamål. Ett sådant resultat är icke godtagbart. Emellertidmåste den uppmjukning av kravet å förvärvstillstånd som ändringen av 1 § innefattar enligt vår mening återverka på tolkningen av 12 § såtillvida att försäljning i där avsett fall må oavsett ändamålet ske till landskommun, köping, stad eller municipalsamhälle.»
För att bereda möjlighet att öka antalet vattenrättsnämndemän, varav efter en år 1957 vidtagen förstärkning av vattendomstolsorganisationen funnits föreligga behov särskilt i vissa delar av Norrland, har i 11 kap. 4 § vattenlagen tillagts ett stycke av innehåll, att om flera nämndemäner fordras än som i sagda lagrum föreskrives Konungen äger bestämmaderas antal.
Familjerätt. Enligt 9 kap. 1 och 2 §§ arvslagen samt 8 kap. 1 § testamentslagen preskriberas bortovarande arvinges eller testamentstagares rätt fem år efter utfärdad kungörelse om arvet respektive om dödsfallet och det testamentariska förordnandet. Preskriptionen kan ej avbrytas av god man, som förordnats för den bortovarande. För att förhindra att bortovarande, som på grund av de extraordinära förhållandena i följd av det senaste världskriget och dess efterverkningar icke kunnat bevaka sin rätt inom sagda tid, går förlustig sitt arv eller sin testamentslott har genom lag om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente tillskapats möjlighet att hos domstol utverka förlängning av preskriptionstiden med högst fem år. Ansökan om förlängning skall göras av den som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt i boet och ärendet skall anhängiggöras innan preskription inträtt. Lagen har trätt i kraft d. 7 mars 1958.
På familjerättens område må vidare anmärkas, att proposition med förslag till ärvdabalk m. m. framlades för A-riksdagen. Någon behandling av propositionen medhanns emellertid icke före riksdagsupplösningen.
Privaträtt i övrigt. I anledning av 1957 års lagstiftning rörande beredskapslagring av olja aktualiserades frågan om vidgade möjligheter att göra oljebranschens egendom till föremål för förlagsinteckning. Detta önskemål har nu tillgodosetts genom en av riksdagen antagen lag om förlagsinteckning i vissa oljelager. Härigenom öppnas möjlighet för den som är skyldig att lagra mineralolja och som driver handel därmed att inteckna sitt för handelsrörelsen avsedda oljelager. Omsådan inteckning skall gälla vad angående förlagsinteckning i allmänhetär stadgat, såvida ej annat följer av vad lagen föreskriver. I denna stad-
gas bl. a. att ärenden om dylik inteckning skall upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm. Även i andra hänseenden gälla vissa särregler. Lagen har trätt i kraft d. 7 mars 1958.
Straffrätt. I lagen den 19 maj 1944 om djurskydd ha med giltighet från d. 1 jan. 1959 gjorts vissa ändringar i syfte att förbättra tillsynen över lagens efterlevnad. Hälsovårdsnämnd skall sålunda varaskyldig att för tillsynens utövande utse en eller vid behov flera tillsynsmän. Denna möjlighet har redan tidigare förelegat men blir först nu obligatorisk. En annan nyhet är att hälsovårdsnämnd erhåller befogenhet att, i samband med meddelande av föreskrift för försumlig djurägare att ställa sig till efterrättelse lagens bestämmelser om djurens vård och behandling, stadga vite samt att, om föreskriven åtgärd icke vidtages, verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. — Tillsynenställes under uppsikt på det kommunala planet av länsstyrelserna och för hela riket av veterinärstyrelsen.
Riksdagen har antagit en genom proposition föreslagen lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt avgivit yttrande överett vid propositionen fogat förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten och polisarrester. Genom denna lagstiftning ersättas de för närvarande på ett stort antal författningar spridda bestämmelserna angående behandlingen och förvaringen avsådana personer, som av skilda anledningar av samhällsorganen tillfälligt omhändertagas, varigenom erhålles en mera enhetlig och lättöverskådlig reglering. Syftet är också att åstadkomma en väsentlig förbättring av förvaringslokalernas beskaffenhet och utrustning. I kungörelsen ha därför i detta hänseende angivits vissa minimikrav. Tillsynen överbestämmelsernas efterlevnad har effektiviserats.
Gällande lag om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m har ersatts av en ny lag om förverkande av alkoholhaltiga dryckerm. m., avsedd att träda i kraft d. 1 juli 1958. Den nya lagen innehållerflera ändringar i förhållande till vad som hittills gällt. Sålunda skall maltdrycker av klass II och klass III omfattas av möjligheten till beslag och förverkande. Tillämplighetsområdet har också utvidgats tillatt omfatta förverkande, förutom vid alla former av brott mot 11 kap. 10 § strafflagen och 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, jämväl vidbrott mot den i 13 kap. 6 § luftfartslagen upptagna straffbestämmelsen om onykterhet vid förande av luftfartyg m. m. samt vid överträdelse av det i allmänna ordningsstadgan meddelade förbudet att vid offentlig tillställning medföra rusdrycker. Dessutom öppnas genom den nya lagen möjlighet att förverka egendom i sådana fall där åtal ej anställes, därvid prövningen skall ankomma på åklagaren med rätt förden misstänkte att i viss ordning anmäla missnöje. Någon tidsfrist föråtals väckande skall ej längre gälla.
Processrätt. Hämtning till förhör under förundersökning i brottmål må enligt RB 23: 7 under vissa förutsättningar äga rum av den, som befinner sig inom en våglängd av 15 kilometer från platsenför förhöret. I en motion har framhållits, att detta avstånd visat sig vara så kort, att i vissa fall svårigheter uppstått för förundersökningens rationella bedrivande. I anledning av motionen har riksdagen hos K. M:t hemställt om förslag till utvidgning av ifrågavarande väglängd.
På grund av ett av riksdagen antaget förslag till ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen kommer fullföljd av talan i skattemål från kammarrätten till regeringsrätten att begränsas i viss anslutning till vad som gäller vid fullföljd av talan till högsta domstolen. Fullföljdsbegränsningen ernås genom en beloppsspärr, summa revisibilis, differentierad med hänsyn till målets ekonomiska betydelse för den skattskyldige. Fullföljdsspärren tar sikte på sådana mål, där kammarrättens utslag, såvitt det gått klaganden emot, avser enbart fråga om höjning eller sänkning av inkomst- eller förmögenhetstaxering. Besvärstalan i inkomsttaxeringsmål får icke, utan att regeringsrätten meddelat parten tillstånd därtill, upptagas till prövning, om vad parten tappat i fråga om taxerad inkomst icke uppgår antingen till minst 500 kronor och tillika minst en tiondedel av den taxerade inkomsten eller också till minst 5 000 kronor. I mål om förmögenhetstaxeringskall vad parten tappat uppgå till minst 50 000 kronor. Prövningstillstånd för mål som ligger under beloppsgränsen skall enligt förslaget kunna meddelas om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan prövas av regeringsrätten (prejudikatsdispens), eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det ifrågavarande målet (intressedispens). De nya reglerna träda i kraft d. 1 jan. 1959 men skola icke tillämpas på vissa äldre taxeringar.
I anslutning till den nya fullföljdsordningen har till de i § 22 mom. 2 regeringsformen upptagna domförhetsreglerna för regeringsrätten fogats ett tillägg, innebärande att i av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skall bestämmas antalet regeringsråd som skall deltaga vid behandling av fråga, huruvida talan må komma under regeringsrättens prövning, där enligt författningarna särskilt tillstånd därtill kräves. Samtidigt har till regeringsrättslagen fogats en ny paragraf, betecknad 1 a §, enligt vilken tre regeringsråd skola deltaga vid behandling av fråga som nyss nämnts.
Arbetsrätt. Riksdagen har antagit en ny strålskyddslag, somersätter 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. Den nya lagen bygger på samma grundprinciper som nu gällande lag, d. v. s. tillståndstvång och fortlöpande tillsyn, men tillståndstvånget har utvidgats och strålskyddsmyndighetens befogenheter har förstärkts.
Tillstånd skall sålunda krävas för radiologiskt arbete, för innehav av röntgenutrustning och andra apparater som äro avsedda att utsända joniserande strålning samt för handel med radioaktivt ämne och eljest vid införsel, förvärv, överlåtelse och innehav av sådant ämne. Tillstånd enligt strålskyddslagen erfordras dock ej för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen. Lagen upptar en anvisning om att generella tillstånd kunna meddelas för viss yrkesgruppeller för vissa inrättningar, institutioner eller företag.
Vad beträffar strålskyddsmyndighetens befogenheter har bl. a. införts möjlighet att förordna om förhandsbesiktning hos tillverkare, försäljare och upplåtare, innan röntgenutrustningen eller annan förradiologiskt arbete avsedd anordning avlämnas för att tagas i brukeller utställas till försäljning m. m. Även i fråga om icke tillståndspliktiga anordningar, som kunna utsända joniserande strålning, äger
strålskyddsmyndigheten meddela föreskrifter om strålskydd och utöva tillsyn.
Efter mönster av arbetarskyddslagen har i strålskyddslagen upptagits stadgande om allmänna skyldigheter för tillståndshavare, personal, tillverkare och försäljare m. fl. Vidare ges bestämmelser om läkarundersökning av personal och anmälningsskyldighet vid misstanke om strålskada m. m.
I anslutning till den nya lagen har företagits en ändring i arbetarskyddslagen, varigenom dess regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare bli tillämpliga på skyddsarbete enligt strålskyddslagen.
De nya reglerna träda i kraft d. 1 jan. 1959.
Näringsrätt. Sedan den 1 juli 1936 har på grund av lag angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg sådant utländskt fartyg, som är 20 år eller äldre eller som icke innehar högstaklass i godkänd klassificeringsanstalt, icke fått förvärvas genom köp eller byte under sådana förhållanden, att fartyget blir att anse som svenskt. Lagen tillkom i syfte att i kombination med andra åtgärder bidraga till en modernisering av den svenska handelsflottan. Med hänsyn till utvecklingen på detta område har skäl ej längre ansetts föreligga att bibehålla förvärvsförbudet, och enligt en av riksdagen antagen lag skall 1936 års lag upphöra att gälla med utgången av juni 1958.
Hälsovårdslagstiftning. Riksdagen har i yttrande över en proposition i ämnet tillstyrkt vissa ändringar i livsmedelsstadgan. I propositionen framhölls, att under senare tid förekommit ett flertal fall av salmonellainfektioner hos människa, där smittkällan kunnat återföras till höns, samt att företagna utredningar visat, att smittämnet sannolikt överförts från fåglarna i samband med urtagning av deras inälvor, där salmonellabakterierna företrädesvis ha sitt säte. I syfte att förebygga sådana infektioner föreslogs att livsmedelsstadgan skullekompletteras med bestämmelser av innebörd att fjäderfä icke får utan tillstånd av hälsovårdsnämnd plockas eller befrias från inälvor i vissa lokaler för beredning eller försäljning av livsmedel. Samma proposition innehöll vidare förslag om att i livsmedelsstadgan skulle införas föreskrift om att förpackning innehållande s. k. dietlivsmedel skall åsättas uppgift om i varan ingående råvaror m. m., varigenom bättre möjligheter öppnas för en köpare att bilda sig en uppfattning om produktens lämplighet för det avsedda behovet.
Sjukvårdslagstiftning. S. k. transplantationsoperationer, vilka innebära att till följd av sjukdom eller yttre våld skadade vävnader eller organ ersättas med annat biologiskt material, ha i vårt land hitintills kunnat utföras endast i förhållandevis begränsad omfattning beroende främst därpå, att läkarna icke haft tillgång till biologiskt material i den utsträckning som varit erforderlig. I syfte att säkra tillgången på sådant material har tillskapats en lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person.
Enligt lagen få läkarna möjlighet att tillvarataga vävnader och annat biologiskt material från kroppen efter den, vilken avlidit å sjukhuseller såsom död införts dit. Sådant ingrepp skall dock ej få göras, om
den avlidne eller nära anhörig till honom uttalat sig däremot, om ingreppet eljest kan antagas stå i strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt eller om särskilda skäl äro emot åtgärden. Ej hellerskall ingrepp få företagas om behov av rättsmedicinsk undersökning föreligger och ingreppet skulle äventyra resultatet av undersökningen. Ingrepp får företagas endast å sjukhus, som Konungen bestämmer. Beslut om ingrepp skall fattas av överläkare eller lasarettsläkare vidsjukhuset.
Den nya lagen träder i kraft d. 1 juli 1958.
Trafiklagstiftning. Riksdagen har avgivit yttrande överproposition med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningenoch förordningen om yrkesmässig automobiltrafik. De i propositionenframlagda förslagen till författningsändringar grunda sig till stora delar på 1953 års trafiksäkerhetsutrednings förra året avlämnade betänkande, där särskilt den mänskliga faktorns betydelse för trafiksäkerheten ägnats uppmärksamhet, och ha i första hand till syfte att främja trafiksäkerheten på vägarna. Här lämnas blott en redogörelse i mycket grova drag för innebörden av de nya bestämmelserna.
Vissa nya regler ha införts med ändamål att förbättra utbildningen av motorförare. De i vägtrafikförordningen och förordningen om yrkesmässig automobiltrafik givna bestämmelserna om kraven för erhållande av körkort och trafikkort ha utbyggts och skärpts. Utbildning i körskola skall ske enligt fastställd kursplan och med ledning av lärobok, som godkänts för ändamålet. Inspektionen av körskolorna avses skola ske i större utsträckning än hitintills och bestämmelserna om privat övningskörning ha skärpts.
Reglerna om förarprov och utfärdande av körkort ha ändrats i syfte att göra personundersökningarna mera effektiva och hindra att körkort tilldelas den, vilken brister i egenskaper som böra fordras av en motorförare. Det teoretiska körkortsprovet skall vara såväl skriftligt som muntligt. Krav på trafikkort skall successivt införas för vissa ytterligare kategorier av yrkesförare, nämligen för den som har till yrkeatt för annans räkning föra lastbil med en totalvikt överstigande 7 toneller buss eller utryckningsfordon.
För att få en bättre kontroll över körkortsinnehavarna ske vissa utökningar av polismyndigheternas och domstolarnas underrättelseskyldighet. Jämsides härmed ha reglerna angående återkallelse och omhändertagande av körkort skärpts. Länsstyrelsen får en allmän befogenhet att låta körkortsinnehavare undergå omprövning, om grundadanledning finnes till antagande, att han icke längre är fullt lämplig. Återkallelse av körkort skall ej annat än i undantagsfall ske för tid understigande ett år. För den som gjort sig skyldig till grov vårdslöshet vid förande av motorfordon blir minimitiden normalt två år. Rätten att ånyo erhålla körkort efter återkallelse skall i princip varaknuten till helt ny lämplighetsprövning från körkortsmyndighetens sida.
Utryckningsfordon skall undergå periodisk ombesiktning. Däremot har trafiksäkerhetsutredningens förslag om besiktningstvång beträffande vissa kategorier äldre bilar i övrigt med hänsyn till bilbesiktningsmannaorganisationens bristande resurser icke ansetts kunna genomföras för närvarande.
Beträffande fordonsbelysningen å traktorer, motorredskap och vissa släpfordon ha skärpta bestämmelser införts. Vidare har stadgats förbud mot utskjutande dekorationer å bilar och motorcyklar. Efter förslag av riksdagen har vägtrafikförordningen kompletterats med bestämmelser rörande de krav som ur säkerhetssynpunkt böra ställas påförarhytt till lastbil även som bestämmelser syftande till att förebygga skador genom förskjutning av last å sådant fordon.
Ytterligare ha företagits vissa mera speciella ändringar i trafikreglerna. Sålunda har en viss modifiering skett av den s. k. vänsterregeln på så sätt att skyldighet ålagts den, som från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område vill passera eller svänga in på väg, att lämna företräde åt fordon på vägen. Tanken att utvidga bestämmelsen till en allmän regel om företräde för den, som färdas på vägmed starkare trafik, i förhållande till den, som kommer från väg med svagare trafik, har i propositionen avvisats av departementschefen med den motiveringen, att en dylik utformning av bestämmelsen i praktiken skulle sätta vänsterregeln ur kraft och därigenom leda till mycket långtgående konsekvenser. Begreppet motorväg har införts i vägtrafikförordningen och för trafiken på sådan väg ha tillskapats särskilda regler innebärande bl. a. förbud att stanna, vända eller backa å vägen. Vidare har den f. n. gällande högsta hastigheten för tyngre lastbilar och bussar, nämligen 60 kilometer i timmen, höjts till 80 kilometer i timmen på motorväg. Någon allmän stopplikt såsom gäller före infart å huvudled skall icke råda med avseende å infart å motorväg. I propositionen anföres i anslutning härtill att ett system med parallellvägar, sådant som det å den nya motorvägen Danderyd—Norrtälje, i allmänhet bereder så goda garantier ur trafiksäkerhetssynpunkt, att någon föreskrift om stoppskyldighet icke erfordras. Omdet i ett visst fall skulle visa sig att stoppskyldighet är påkallad, t. ex. därför att parallellvägar icke kunnat anordnas med tillräcklig längd för att medge trafiksäker infart, avses sådan skyldighet böra införas genom lokal trafikföreskrift och stoppmärke.
Länsstyrelse och stadsmyndighet ha lämnats ökade möjligheter att införa lokala trafikföreskrifter med avseende å enskild väg i syfte bl. a. att successivt införa skyldighet för fordonsförare att stanna vid obevakad järnvägsövergång.
Med avseende å högsta tillåtna hastighet för motorfordon har —bortsett från vad nyss sagts om motorväg — icke gjorts någon ändring i vad nu gäller. Det förutsättes emellertid i propositionen, att möjligheten att införa lokala hastighetsbegränsningar på vissa sträckor vid behov skall utnyttjas för att åstadkomma en bättre anpassning av fordonens hastighet efter vägens beskaffenhet och förhållandena i övrigt. Ett motionsyrkande om införande på försök av generell hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område avvisades av riksdagen.
Flertalet av de nya bestämmelserna träder i kraft d. 1 juli 1958, medan en del föreskrifter bli gällande först från en senare tidpunkt. Sålunda kan nämnas att förbudet mot utskjutande dekorationer på bilar och motorcyklar beträffande nya fordon träder i kraft d. 1 jan.1959 och beträffande fordon som besiktigats eller för vilka typintyg utfärdats före nämnda dag d. 1 jan. 1960.
I syfte att få till stånd en skärpt reaktion mot olovlig körning har ändring företagits i 3 § lagen om straff för vissa trafikbrott. Minimistraffet för olovlig körning har satts till tio dagsböter, och för de fall att brottet begåtts av någon som tidigare innehaft körkort, vilket blivit återkallat, eller då brottet skett vanemässigt eller eljest är att anse som grovt har föreskrivits att straffet må utsträckas till fängelse i högst sex månader. Samtidigt har den tidigare bestämmelsen om straffskärpning vid återfall utgått.
Slutligen har riksdagen med bifall till motionsyrkande i ämnet iskrivelse till K. M:t uttalat sig för lämpligheten av att ett centraltregister upprättas med uppgift att registrera ådömda straff för olovlig körning samt beslut om återkallelse av körkort.
Vissa lagar med tidsbegränsad giltighet ha förlängts. Lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har sålunda förlängts till och med d. 30 juni 1900 och lagen med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret till och med d. 31dec. 1961. Vidare har den särskilda strafflagstiftningen mot spritsmuggling i av bidan å en förestående allmän översyn av bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel av varor förlängts tilloch med d. 31 dec. 1959. Byggnadsregleringslagstiftningen har förlängts ett år genom att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbeteer hållit förlängd giltighet till och med d. 30 juni 1959.
G. Ekblad1