OM VERKAN AV UTLÄNDSK CIVILDOM

 

AV RÅDMANNEN C.-E. SUNDSTRÖM

 

 

Det huvudsakliga syftet med följande framställning är att söka draga upp några konturer för det komplex av frågor, som uppkommer då en utländsk dom åberopas vid rättegång här i landet. Här skall endast behandlas den svenska rättens regleroch framställningen avser endast domar i tvistemål.2
    Till en början kan man utskilja tre grupper av utländska domar, som aldrig under några omständigheter tillerkännas vare sig rättskraft eller annan rättsverkan i Sverige, nämligen domar i tvister angående sakrätt i fast egendom belägen utanför domstolslandet,3 domar som avse skatter eller offentliga avgifter eller eljest innefatta avgöranden av offentligrättslig art samt domar som enligt svensk uppfattning strida mot ordre public.4
    Vidare ha vi två grupper av utländska domar, som alltid tillerkännas rättskraft i Sverige, nämligen dels domar som röra sakrätt i fast egendom belägen i domstolslandet5 och dels domar som enligt särskild lagstiftning äga rättskraft oavsett i vilket land de meddelats. Vad angår den sistnämnda gruppen tillerkännas under vissa angivna förutsättningar utländska domar giltighet enigt lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden vissa angivna förutsättningar utländska domar giltighet enligt lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. De domar, som här avses, äro sådana som angå hemskillnad, äktenskapsskillnad, förmynderskap, adoption, bodelning, arv och testamente; angående de uppställda förutsättningarna och den prövning, som därutinnan skall företagas, hänvisas till bestämmelserna i nämnda lagar.6 Det är att märka, att ogillande domar i mål angående hemskillnad och äktenskapsskillnad icke vin-

 

1 Betr. utländsk rätt se t. ex. SOU 1932: 2 s. 8 ff och EEK, SvJT 1957 s. 174.
Ang. utländsk skiljedoms rättskraft och verkställbarhet se t. ex. LUNDSTEDT,Om utländsk civildoms rättskraft i Sverige, s. 18 ff, och KARLGREN, Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt, s. 189 ff.
3 Frågan huruvida ett objekt är att hänföra till fast egendom skall avgöras enligt svensk rätt; jfr AGGE, Bidrag till läran om civildomens rättskraft, s. 127.
4 Betr. innebörden av begreppet ordre public se t. ex. KARLGREN. a. s. 45 ff.
5 Jfr NJA 1929 s. 466; se ock UNDÉN, SvJT 1933 s. 112.
6 Se ock KARLGREN, a. a. s. 184 ff. 

23—583004. Svensk Juristtidning 1958

 

354 C.-E. SUNDSTRÖMna rättskraft.7 Denna lagstiftning innefattar ett fastslående av den sedan länge godtagna principen att konstitutiva domar —domar som icke fastställa förut bestående rätt utan själva omgestalta eller tillskapa ett rättsförhållande — tillerkännas rättskraft. Domar av konstitutiv natur utöver dem som omfattas av berörda lagstiftning tilldraga sig föga intresse i detta sammanhang. Här skall emellertid anmärkas, att begreppet »konstitutiva domar» är både oklart och omtvistat.8
    Härjämte torde numera rättskraft tillerkännas domar av utländsk domstol, till vilken tvisten i fråga hänskjutits genom prorogation,9 naturligtvis förutsatt att domen vunnit laga kraft enligt lagen i den stat, där domen meddelats. Att dessa domar tillerkännas rättskraft är en följd av att prorogationen medför exklusiv kompetens för vederbörande domstol. Med prorogationsavtal bör likställas s. k. tyst prorogation eller alltså att svarandenutan foruminvändning ingått i huvudsakligt svaromål.10 Tredskodomar synas följaktligen på nu angiven grund kunna tillerkännas rättskraft endast då uttryckligt prorogationsavtal föreligger; i rättssäkerhetens intresse torde böra krävas, att dyliktavtal antingen åberopats i stämningsansökningen eller eljest är tillförlitligen styrkt. Prorogationsavtalets giltighet torde vara beroende av att målet är av dispositiv natur, d. v. s. att parterna äga förfoga över tvisteföremålet. Det kan ifrågasättas, huruvida det icke vore teoretiskt riktigare att anse prorogationen kompetensgrundande även då fråga är om indispositiva mål men att i dessa fall icke anse behörigheten vara exklusiv och i följd härav icke heller medgiva rättskraft åt domen; med hänsyn till den ståndpunkt, som intagits i den särskilda lagstiftningen,11 synes den förstnämnda uppfattningen böra godtagas. En otvivelaktig förutsättning för att prorogation skall anses giltig är att vederbörande utländska stat kan tillhandahålla behörig domstol. Beträffande behörigheten torde det ankomma på den främmande

 

7 Se AGGE, a. a. s. 115.
8 Se t. ex. OLIVECRONA, Domen i tvistemål, s. 60 ff. En viss osäkerhet råder ävenbetr. avgränsningen mellan offentligrättsliga avgöranden och konstitutiva domar (t. ex. vart bördsfrågor och konfiskationsdomar skola hänföras), en osäkerhet som är desto mera beklaglig som dessa två grupper i förevarande sammanhang bedömas helt olika.
9 Se NJA 1949 s. 724, särskilt det utförliga yttrandet av KARLGREN.
10 Jfr KARLGREN, a. a. s. 159 f.
11 Enligt lagen den 27 mars 1936 om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz grundar prorogation icke kompetens, då tvisten är av personrättslig, familjerättslig eller arvsrättslig natur.

OM VERKAN AV UTLÄNDSK CIVILDOM 355domstolen att själv bedöma densamma enligt det egna landetsregler. Domstolens kompetens och domens rättskraft är alltså iförevarande hänseende oberoende av de svenska reglerna om domstols internationella behörighet. En konsekvens av det nu sagda är, att svensk domstol oavsett prorogationsavtalet behåller eller kanske rättare sagt återvinner sin behörighet, om den utländska domstolen finner sig hindrad att upptaga tvisten.12
    Vad angår de utländska domar som avse tvister, för vilka av annan anledning än prorogationsavtal behörig domstol icke finnes här i landet, synes det svårt att finna något hållbart skäl för annan uppfattning än att sådana utländska domar böra över hela linjen tillerkännas rättskraft här i riket så snart, oavsett av vilken anledning, behörig svensk domstol saknas.13 Det kan naturligtvis ifrågasättas att, då behörig domstol saknas av annan anledning än prorogationsavtal, man skulle göra den utländska domens rättskraftsverkan beroende av att vederbörande domstol äg tbehörighet enligt svenska internationellt processrättsliga regler. Det är nämligen att märka, att man vid prorogation har en utländsk domstol med exklusiv kompetens under det att man i andra fall endast vet, att behörig svensk domstol saknas, och svävari okunnighet om den utländska domstolens behörighet. Det förefaller emellertid naturligt att, då konkurrens med svenskt forum icke föreligger, avstå från att pröva den utländska domstolenskompetens. Härjämte kan invändas att, om man med hänsyn till olikheterna staterna emellan med avseende å kulturell utveckling, domstolarnas beroende av politiska maktinnehavare, domstolsorganisationen och andra dylika omständigheter hyser tvekan att över lag erkänna utländska domar, domens kvalitet icke blir bättre därför att behörig svensk domstol icke står till buds. Är det likväl icke det enda rimliga att låta dessa betänkligheter falla, om vi icke kunna bereda parterna tillfälle att få tvisten prövad här i landet? Det förefaller alldeles uppenbart, att därmed förknippade risker äro försvinnande små i jämförelse med de olägenheter som tillskyndas den vinnande parten om domen frånkännes rättskraft i Sverige. Detta omdöme påverkas icke av den omständigheten att domen till äventyrs tillerkännes viss bevisverkan. Det må emellertid anmärkas, att frågan har mycket ringa praktisk betydelse. Även i de fall då ett anspråk har internationell anknytning torde nämligen bestämmelserna i 10 kap. 3 och 4 §§ RB öppna möjlighet att få detsamma prövat här i landet i de fall, då

 

12 Se NJA 1949 s. 731.
13 Jfr UNDÉN a. a. s. 113 och KARLGREN a. a. s. 181.

356 C.-E. SUNDSTRÖMverkställighet här kan komma i fråga, och bortsett från de konstitutiva domarna har den vinnande parten endast undantagsvis intresse av den utländska domens erkännande i andra fall än då han önskar verkställighet här i landet. Av praktisk betydelse äro alltså huvudsakligen de fall då svensk domstol genom prorogationsavtal gjorts obehörig.
    Genom ingångna konventioner och därav föranledd lagstiftning ha domar meddelade i något av de nordiska länderna elleri Schweiz i viss utsträckning erkänts såsom gällande och exigibla i Sverige. Såvitt angår förhållandet till Danmark, Finland, Island och Norge ha bestämmelser meddelats idels K. F. den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskapsamt lagen den 29 maj 1931 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i någon av nämnda stater, dels lagenden 2 december 1932 om erkännande och verkställighet av domsom meddelats i någon av samma stater (under 37 § UL) dels ock lagen den 1 mars 1935 om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i någon av dessa nordiska stater. Förhållandet till Schweiz har reglerats genom lagen den 27 mars 1936 om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.14 Genom lagen den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut och K. K. den 18 april 1935 angående tilllämpning av sagda lag (under 37 § UL) har förordnats att av domstol i vissa i kungörelsen uppräknade stater meddelade beslut angående skyldighet för kärande eller mellankommande part att ersätta rättegångskostnad må verkställas i Sverige; dessa bestämmelser korrespondera med K. K. den 18 april 1935 angående befrielse för vissa främmande undersåtar från skyldighet att i rättegång ställa säkerhet för kostnad och skada (under 28 § Rp). Övriga lagregler av intresse i detta sammanhang äro av mera speciell natur; här skall ytterligare omnämnas endast lagen den 4mars 1955 i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg samt angående befordran å järnväg av resande och resgods.15
    I utlandet pågående rättegång, i vilken den blivande domen kan komma att vinna rättskraft i Sverige, har här i landet verkan av litispendens.16

 

14 Rörande det närmare innehållet i här ifrågavarande lagstiftning hänvisas till författningstexten samt KARLGREN a. a. s. 186 ff och 192 ff.
15 Se i övrigt SOU 1932: 2 s. 6.
16 Se t. ex. MALMAR, SvJT 1937 s. 380 f.

OM VERKAN AV UTLÄNDSK CIVILDOM 357    I det föregående ha behandlats dels domar som icke under några omständigheter tillerkännas rättsverkan i Sverige dels ock domar som på grund av tvisteföremålets natur (fast egendom i domstolslandet), särskild lagstiftning eller annan anledning (prorogationsavtal eller avsaknad överhuvudtaget av behörig svensk domstol) tillerkännas rättskraft. Beträffande utländska domar i övriga tvister, för vilka behörigt forum finnes att tillgå här i landet, har svensk praxis17 hittills intagit den ståndpunkten att tvisten icke anses rättskraftigt avgjord genom den utländska domen. Den omständigheten att den utländska domen ej tillerkännes rättskraft i Sverige hindrar dock icke, att den kan ha privaträttsliga verkningar i en senare rättegång i Sverige. En utländsk dom som t. ex. innebär förpliktande att utgiva skadestånd lägges utan vidare prövning till grund för dom om förpliktande för tredje man att regressvis utgiva motsvarande belopp.18
    Domens avsaknad av rättskraft utesluter emellertid icke, att den tillerkännes rättsverkan i en senare rättegång om samma anspråk. Enligt rättspraxis19 skall vid rättegång i Sverige, om motbevisning ej förebringas, utländsk domstols avgörande rörandesamma anspråk läggas till grund för domen utan ytterligare prövning av anspråkets berättigande. Den utländska domen är alltså icke exigibel och anspråket är icke rättskraftigt avgjort men domen har s. k. bevisverkan. Detta innebär i sak endast en omkastning av bevisbördan; det ankommer på motparten att visa, att den utländska domstolens bedömande är oriktigt. För sådan rättsverkan synes icke böra uppställas annan förutsättning än att domen enligt domstolslandets rättsregler vunnit laga kraft. Någon prövning av den utländska domstolens behörighet synes icke böra företagas då det endast är fråga om bevisverkan. Detta hindrar naturligtvis icke svaranden från att åberopa bristande behörighet hos den utländska domstolen såsom en omständighet av beskaffenhet att förringa värdet av domen. Det förefaller att ligga i sakens natur att sådan bevisverkan, varom nu är fråga, icke kan tillerkännas tredskodomar; då saken icke blivit materiellt prövad, bör domen icke äga någon bevisverkan i en senare rättegång, där tvisten i sin helhet upptages till prövning.
    En välvilligare inställning till frågan om utländska domars

 

17 Se NJA 1894 s. 96 och 1913 s. 326.
18 Se AGGE a. a. s. 115 f.
19 Se NJA 1935 s. 611. Se ock AGGE a. a. s. 117, MALMAR a. st. s. 381 och KARLGREN a. a. s. 180 f.

358 C.-E. SUNDSTRÖMrättskraft intogs redan tidigt av REUTERSKIÖLD20 och har senareutvecklats av UNDÉN21 med instämmande av KARLGREN22. Densistnämnde uttalar den förhoppningen att rättstillämpningen icke längre skall vidhålla sin avvisande hållning mot erkännandet avutländska domar men gör icke något bestämt uttalande angående i vilken omfattning utländska domar böra tillerkännas rättskraft.23 Hur gärna man än vill instämma i denna förhoppning torde, med den inställning HD hittills intagit, något initiativ från underrätternas sida icke kunna påräknas, i varje fall icke utan stöd av klara och något så när enstämmiga uttalanden i den rättsvetenskapliga litteraturen; något sådant stöd kan för närvarande icke anses förefinnas. Överhuvudtaget synes denna fråga alldeles avgjort vara av beskaffenhet att böra regleras genom lagstiftning och icke av rättspraxis, detta desto mera som det är angeläget att de hittills genom särskild lagstiftning gynnade domarna icke genom domstolarnas rättstillämpning försättas i sämre läge än domar i allmänhet.
    Om emellertid frågan om vidgat erkännande av utländska domar likväl skall diskuteras i detta läge, är det uppenbart, att man under alla förhållanden måste uppställa vissa förutsättningar för att utländska domar över lag skola kunna tillerkännasrättskraft i Sverige.24 Redan förut har sagts, att domar rörandesakrätt i fast egendom utanför domstolslandet liksom även domar som röra offentligrättsliga mellanhavanden och domar som strida mot ordre public icke kunna tillerkännas rättskraft här i landet. Härutöver hänvisas till de av Karlgren25 uppställda fordringarna att domen skall ha vunnit laga kraft, att den utländska domstolen varit behörig att upptaga tvisten samt beträffande tredskodomar att den uteblivne på betryggande sätt beretts tillfälle att utföra sin talan.
    Begreppet »laga kraft» kan naturligtvis ha olika innebörd i Sverige och utlandet; vad som här fordras torde vara, att domen vunnit laga kraft enligt lagen i den stat, där domen meddelats.
    Vad angår den utländska domstolens behörighet kan utländsk

 

20 Se REUTERSKIÖLD, Handbok i svensk privat internationell rätt s. 70 f.
21 A. st. s. 105 ff.
22 NJA 1949 s. 730 och a. a. s. 179 ff.
23 Av intresse i detta sammanhang är en fransk dom, refererad och kommenterad av HAMBRO, SvJT 1957 s. 184 ff.
24 Vid femte konferensen för internationell privaträtt i Haag 1925 utarbetades förslag till internationella konventioner ang. erkännande och verkställighet av utländska domar; se härom MALMAR, SvJT 1927 s. 33.
25 A. a. s. 196.

OM VERKAN AV UTLÄNDSK CIVILDOM 359dom ej erkännas, om den utländska domstolen är obehörig enligtde svenska reglerna om domstols internationella behörighet. Behörighet kan alltså saknas icke endast på den grund att exklusiv behörighet tillkommer domstol i Sverige utan även om sådan behörighet tillkommer domstol i ett tredje land. Däremot föreligger självfallet icke obehörighet, om domstol i Sverige eller annat land är jämte den ifrågavarande utländska domstolen behörig. Karlgren har uttalat den meningen att »det minsta som därvid bör fordras är, att domstolen till stöd för sin behörighet kunnat åberopa fakta av beskaffenhet att, om det i motsvarande fall gällt en svensk domstol, denna skulle enligt våra internationellt processrättsliga regler ägt upptaga tvisten». Innebörden härav synes i huvudsak vara följande.26 Oavsett kärandens nationalitetoch, bortsett från fast egendom, oavsett om tvisteföremålet befinner sig i annat land eller eljest har anknytning till annat landär den utländska domstolen behörig, om svaranden har hemvist i domstolslandet. Regeln gäller i alla privaträttsliga tvister vare sig de ha förmögenhetsrättslig eller personrättslig karaktär. Högst tveksamt är, om utländsk domstol kan anses behörig att pröva giltigheten av vissa i annat land vidtagna förvaltningsakter, t. ex. giltigheten av meddelat patent eller verkställd bolagsregistrering; däremot synes hinder ej föreligga att tillerkänna utländsk domstol behörighet att pröva vissa rättsverkningar av en dylik förvaltningsakt, t. ex. skadeståndsskyldighet på grund av patentintrång. Rätt naturligt synes vara att frånkänna utländsk domstol behörighet att pröva tvister beträffande rättigheter eller rättsinstitut, vilka till sin natur äro främmande för domstolsstaten. Omsvaranden icke äger hemvist i något land, torde, förutsatt att enligt det förut sagda hinder icke möter mot tvistens upptagande, domstol i det land där svaranden vid tiden för talans väckande uppehåller sig vara behörig. De nu angivna reglerna korrespondera med den svenska rättens regler om svensk domstols internationellt processrättsliga behörighet. Om däremot situationen är den, att vid en motsvarande tvist här i landet svensk domstol skulle vara kompetent på grund av s. k. utlänningsfientliga eller eljest verkligt extraordinära forumregler, t. ex. 10 kap. 3 och 4 §§ RB, kan en motsvarande kompetens för utländsk domstol icke utan vidare godtagas. Vad angår den interna behörigheten måste man utgå från att den utländska domstolen rätt tillämpat det egna landets behörighetsregler.
    Fordringen att den uteblivne på betryggande sätt beretts till-

 

26 Jfr KARLGREN a. a. s. 153 ff.

360 C.-E. SUNDSTRÖMfälle att utföra sin talan avser huvudsakligen tredskodomar och är väl närmast liktydig med att svaranden skall ha i behörig ordning erhållit del av stämningen. Under det att kravet på behörighet hos den utländska domstolen och övriga förut angivna förutsättningar för erkännande av den utländska domen torde skola ex officio prövas av den svenska domstol, där tvisten anhängiggöres, synes prövning av formerna för stämningens delgivning böra företagas endast efter invändning av part. Förespråkare finnasför den meningen att frågan om behörig delgivning skett alltid måste bedömas efter lex fori; med hänsyn till att processrätten är offentlig rätt skulle ett underkännande av den i vederbörande utländska stat föreskrivna formen för stämning och delgivning kunna anses såsom ett ingrepp i den främmande statens suveränitet. Även om man anser sig böra förbehålla den svenska domstolen viss prövningsrätt i förevarande hänseende, torde det endast i sällsynta undantagsfall finnas anledning att vägra erkännande av den utländska domen på den grund att svaranden enligt svenskt bedömande icke blivit behörigen stämd eller eljest icke på betryggande sätt beretts tillfälle att utföra sin talan. Bristande överensstämmelse mellan de svenska och de utländska reglerna är naturligtvis icke i och för sig tillräckligt skäl; underkännande av de tillämpade formerna bör ifrågakomma endast om de utländska reglerna alldeles påtagligt strida mot svensk rättsuppfattning.
    I mera allmänt sammanhang27 har beträffande utländska domar ifrågasatts, huruvida man icke bör pröva även om rätt lag tillämpats, d. v. s. för svenskt vidkommande den lag som enligt svenska internationellt privaträttsliga normer är tillämplig i målet. Karlgren28 synes biträda den tanken att sådan prövning kan vara påkallad beträffande vissa rättsområden, särskilt i frågaom statusdomar. På denna svåra fråga skall här icke närmare ingås. Säkert torde vara, att man icke skall ingå i prövning huruvida den utländska domstolen rätt tillämpat det egna landets lag.
    Då utländsk dom tillerkännes rättskraft här i riket, uppkommer frågan vilka möjligheter som stå till buds att här i landet erhålla verkställighet av en sådan dom. Beträffande skillnadsdomar, å vilka 1904 års lag är tillämplig, utgör stadfästelse av Svea hovrätt förutsättning för domens rättskraft; någon verkställighet kommer här icke i fråga men dylika domar äro dock avgörande för sådana därav beroende frågor som underhållsplikt och under

 

27 Se MALMAR, SvJT 1927 s. 39.
28 Se a. a. s. 196 not 20.

OM VERKAN AV UTLÄNDSK CIVILDOM 361hållsbidrag. Vad angår 1937 års lag erfordras för verkställighet ett särskilt s. k. exekvaturförfarande, d. v. s. ett förordnande att domen skall verkställas i samma ordning som gäller för en lagakraftägande svensk dom; sådant förordnande utverkas hos Svea hovrätt. Beträffande den lagstiftning, som tillkommit i anledning av ingångna konventioner, hänvisas till de i vederbörande författningar lämnade föreskrifterna om verkställighet.
    Frågan gäller nu närmast möjligheten att, bortsett från nämnda lagstiftning, få verkställighet av utländsk dom i de fall då behörig domstol för tvisten icke finnes i Sverige. Vid bedömandet av denna fråga är man helt hänvisad till litteraturen; frågan har hittills icke blivit föremål för prövning av HD. I äldre doktrin29 förfäktades, att verkställighet här i landet aldrig kunde erhållas under annan förutsättning än att anspråket kunde instämmas till svensk domstol eller alltså att behörig domstol fanns i Sverige. Denna hårda regel synes icke böra upprätthållas; det förefaller icke rimligt att ett land, som erkänner en utländsk doms giltighet i den meningen att tvisten anses rättskraftigt avgjord, undandrager sig att medverka till domens verkställande. Särskilt påfallande är den situationen att den utländska domen icke har någon annan internationell anknytning än att den förlorande parten har egendom i Sverige. Däremot måste man erkänna riktigheten av den sedan länge hävdade uppfattningen att utländsk dom icke utan uttryckligt stöd i lag kan omedelbart verkställas i Sverige. Det kan icke anförtros åt den verkställande myndigheten att pröva, huruvida förutsättningarna för domens rättskraft och verkställbarhet äro uppfyllda; denna prövning måste ske vid domstol.30 Då nu något exekvaturförfarande icke finnes anordnat fördessa fall och det i Sverige icke finnes någon domstol, som är behörig att upptaga tvisten, är man helt naturligt ganska villrådig, hur denna domstolsprövning skall kunna åstadkommas.31
    Man kan här bortse från domar rörande sakrätt i utomlands belägen fast egendom; någon verkställighet här i landet av dylika domar kan knappast komma i fråga. I övrigt är det i detta sammanhang — då behörig svensk domstol saknas — huvudsakligende domar som tillkommit i anledning av prorogationsavtal, som tilldraga sig intresse. Det synes vara ganska klart, att behörigt forum för prövning av frågan huruvida giltigt prorogationsavtalföreligger och därmed även frågan om tvisten blivit genom den

 

29 Se t. ex. LUNDSTEDT, a. a. s. 12 f.30 Se t. ex. AGGE a. a. s. 111.31 Jfr EEK, SvJT 1957 s. 179 f.

362 C.-E. SUNDSTRÖMutländska domen rättskraftigt avgjord är den svenska domstol som skulle varit behörig, om sådant avtal icke träffats. Såsom förut anmärkts torde, särskilt genom bestämmelserna i 10 kap. 3 och 4 §§ RB, sådant forum stå till buds i alla fall där den vinnande parten har något rimligt intresse att påkalla verkställighet här i landet.
    Därest utvecklingen skulle gå därhän att utländska domar mera allmänt tillerkännas rättskraft, alltså utan hinder av att även här i landet finnes behörig domstol, synes än mer otvivelaktigt att, intill dess genom lagstiftning annorlunda bestämts, det ankommer på den behöriga svenska domstolen att pröva, huruvida förutsättningar föreligga för att tillerkänna den utländska domen rättskraft.
    Vad slutligen angår formerna för åstadkommande av sådan prövning, varom nu talats, och för utverkande av medgivande till verkställighet synes den vinnande parten icke ha någon annan utväg än att instämma sin talan till vederbörande svenska domstol. Vad yrkandet skall gå ut på och vad domstolens avgörande skall innebära kan däremot vara föremål för delade meningar.
    Det har ifrågasatts, att den svenska domstolen skulle kunna, med förklaring att den utländska domen äger rättskraft, lägga densamma till grund för en i vanlig ordning verkställbar svensk dom och att alltså yrkandet bör gå ut på ett förpliktande i enlighet med den utländska domen. Detta skulle emellertid innebära, att den svenska domstolen genom dom ålägger svaranden en förpliktelse i en tvist, som den icke är behörig att handlägga och som redan avgjorts genom en i Sverige rättskraftig utländsk dom. Med hänsyn härtill torde den svenska domen icke böra innebära vare sig en stadfästelse av den utländska domen eller, än mindre, en förpliktelse i enlighet med densamma. Den rätta utvägen synes vara att motparten instämmes till svensk domstol med yrkande att domstolen måtte fastställa, att den utländska domen äger rättskraft i Sverige och att den i följd härav kan verkställas såsom lagakraftägande svensk dom. Den enda prövning som skall ske är, huruvida förutsättningar föreligga för att tillerkänna den utländska domen rättskraft; om så är förhållandet, skall talan bifallas, i annat fall ogillas. Det skall villigt erkännas, att det föreslagna tillvägagångssättet, liksom det förstnämnda alternativet, mycket litet skiljer sig från ett exekvaturförfarande, men det kan då sägas, att metoden är en nödvändig följd av att rättstillämpningen hunnit före lagstiftning-

OM VERKAN AV UTLÄNDSK CIVILDOM 363en.32 Om man är på det klara med att ett erkännande av domens rättskraft medför skyldighet att medverka till att domen kan verkställas, måste man finna en utväg att fullgöra denna skyldighet. Det här föreslagna tillvägagångssättet torde icke stå i strid med gällande lagstiftning.33
    För fullständighetens skull skall även beröras det fall att vid svensk domstol väckes talan av den vid den utländska domstolen förlorande parten. Denna situation bereder inga svårigheter. Om den utländska domen befinnes äga rättskraft här i landet, skall målet avvisas. Skulle prövningen giva till resultat att rättskraft icke tillerkännes den utländska domen, skall tvisten upptagas och prövas utan annan hänsyn till denna än att den under förut angivna förutsättningar har viss bevisverkan.
    Innebörden av denna framställning kanske kan förtydligas genom följande exempel.
    En tysk domstol har genom dom förpliktat svaranden att utgiva visst belopp till käranden. Den sistnämnde, som önskar verkställighet i Sverige, instämmer sin motpart till svensk domstol med yrkande om antingen ny dom i enlighet med den tyska eller fastställelse att den tyska domen äger rättskraft i Sverige och skall verkställas såsom lagakraftägande svensk dom.
    1. Svaranden har inställt sig i den tyska rättegången och därut fört sin talan. I den svenska rättegången bestrider svaranden avseende å den tyska domen under påstående att den tyska domstolen ej var behörig och bestrider i övrigt befogenheten av kravet.
    a) Om svaranden i den tyska rättegången icke framställt invändning om bristande behörighet hos den tyska domstolen, föreligger tyst prorogation och i den senare rättegången kan behörighet frånkännas den tyska domstolen endast om målet är av indispositiv natur eller om tvisten rör sakrätt i fast egendom belägen utanför Tyskland, vilket skall prövas ex officio. Oavsett

 

32 Jfr LUNDSTEDT a. a. s. 63: »Utgår man sålunda, med avseende på en eventuell lagstiftningsåtgärd i syfte att bereda exigibilitet åt utländska domar, från att svensk domstol bör taga befattning med sådana domar före deras verkställande, så vore det i själva verket fullt tillräckligt att erkänna den utländska domens rättskraft, blott man därvid tillgodosåge behovet av kompetent forum för alla eventualiteter.»
33 WELAMSON, SvJT 1953 s. 686, framhåller——»att en sådan indirekt verkställighet icke behöver uppfattas såsom en korrigering av lagstiftarens negativa inställning. Eftersom lagregler i ämnet måste bli mer eller mindre schematiska, kan det föreligga ett legitimt behov av att de kompletteras med i praxis utformade mera nyanserade regler».

364 C.-E. SUNDSTRÖMbehörigheten skall den tyska domen lämnas utan avseende, om den strider mot ordre public eller avser ett offentligrättsligt mellanhavande, något som likaledes prövas oberoende av invändning. Om anledning saknas att av nu angivna skäl frånkänna den tyska domstolen behörighet eller att frånkänna den tyska domen rättsverkan här i landet, skall den svenska domstolen konstatera, att tvisten blivit genom den tyska domen rättskraftigt avgjord, samtmeddela dom av sådant innehåll att den tyska domen kan verkställas i Sverige.
    b) Om svaranden i den tyska rättegången framställt invändning om bristande behörighet hos domstolen och denna invändning ogillats, har den svenska domstolen att pröva, huruvida på grund av prorogationsavtal, svensk lagstiftning eller av annan anledning tysk domstol varit enligt den svenska rättens regler exklusivt behörig att handlägga målet; någon prövning av de tyska domstolarnas inbördes behörighet företages icke. Skulle tysk domstol befinnas exklusivt behörig, äger den tyska domen, under de förutsättningar som i övrigt angivits under a), rättskraft här i riket och den svenska domstolen skall ombesörja, att den blir verkställbar. Befinnes däremot den svenska domstolen behörig att upptaga tvisten, kan den tyska domen icke tillerkännas rättskraft men däremot sådan bevisverkan, som förut sagts. Anledning torde saknas att i detta sammanhang undersöka den tyska domstolens behörighet; den enda förutsättning som uppställes för bevisverkan är, att domen vunnit laga kraft.
    2. Svaranden har icke inställt sig i den tyska rättegången med påföljd att tredskodom meddelats. I den svenska rättegången intager svaranden samma ståndpunkt, som angivits under 1.
    Svarandens underlåtenhet att inställa sig och framställa invändning kan icke föranleda, att tyst prorogation anses föreligga. Svaranden är följaktligen i samma utsträckning som ovan under 1 b) sagts oförhindrad att i den svenska rättegången framställainvändning om bristande behörighet hos den tyska domstolen. Om denna befinnes exklusivt behörig, t. ex. på grund av uttryckligt prorogationsavtal, har detta samma verkan som nyss sagts; någon prövning av formerna för stämningens delgivning synes icke böra ifrågakomma. Skulle den tyska domstolen icke anses exklusivt behörig, blir bedömandet i här förevarande situationså till vida annorlunda som den tyska domen icke bör tillerkännas någon bevisverkan eller någon som helst rättsverkan, eftersom tvisten icke blivit materiellt prövad i den tyska rättegången.
    3. I den svenska rättegången bestrider svaranden avseende å

OM VERKAN AV UTLÄNDSK CIVILDOM 365den tyska domen även som överhuvudtaget befogenheten av käromålet men förklarar sig icke framställa någon invändning mot den tyska domstolens behörighet.
    a) Om käranden åberopat prorogation, innebär svarandens ståndpunkt, att han medgiver, att giltigt prorogationsavtal föreligger, och detta medför i sin tur, att den tyska domstolen vunnit exklusiv behörighet. Den svenska domstolen saknar vid sådantförhållande anledning att pröva giltigheten av detta avtal men skall däremot pröva om i övrigt föreligger anledning att frånkänna domen rättsverkan i Sverige, t. ex. på grund av att den rör sakrätt i fast egendom utanför Tyskland, strider mot ordrepublic eller avser offentligrättsligt mellanhavande.
    b) Om käranden gör gällande rättskraft hos den tyska domen på annan grund än prorogationsavtal, åligger det den svenska domstolen att, utöver den nyss berörda prövningen, undersöka jämväl huruvida den tyska domstolen var exklusivt behörig eller om behörighet tillkommer båda domstolarna jämsides. I sistnämnda fall äger den tyska domen enbart bevisverkan. Det förutsättes här, liksom i det föregående, att den omständigheten att käranden icke åberopat annan grund för sin talan än den tyska domen icke utgör hinder för domstolen att ingå på materiell prövning av tvisten och därvid godtaga den tyska domen såsom bevismedel.
    4. Om svaranden medgiver käromålet, synes detta, förutsattatt fråga är om ett dispositivt mål, böra utan vidare bifallas alldeles oavsett om den tyska domen saknar både rättskraft och bevisverkan. Även om den av käranden åberopade grunden, den tyska domen, icke utgör skäl för bifall till hans talan, medför likväl medgivandet, att domstolen icke har vare sig skyldighet eller rätt att pröva befogenheten av käromålet.

 

    Såsom inledningsvis framhållits utgör denna framställning endast ett försök att bringa någon reda i de problem, som i förevarande sammanhang måste lösas. Beträffande själva lösningen av problemen kunna säkerligen delade meningar råda. För rättstillämpningen skulle det vara av värde, om teorins målsmän ville upptaga dessa frågor till närmare skärskådan.