OM KOSTNADER I ANLEDNING AV KLANDER MOT UTDELNINGSFÖRSLAG I KONKURS

 

AV DOCENTEN LARS WELAMSON

 

 

I 130 § KL föreskrives, att om klander mot utdelningsförslag i konkurs upptages, konkursdomaren har att utsätta dag för målets handläggning vid rätten samt låta den utsatta dagen minst tio dagar förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Enligt samma lagrum skall konkursdomaren ock särskilt underrätta rättens ombudsman, förvaltaren och den som anmält klandret samt, där klandret avser utdelning till viss borgenär, som icke anmält klandret, denne.
    I 203 § KL stadgas, att konkursdomaren i stället för att genom kungörelse kalla borgenärer till rätten, då konkursmål skall där handläggas, bör tillämpa annat kallelsesätt, om det kan ske utan ökning av kostnaden. Såsom sådant alternativt kallelsesätt anvisar samma lagrum under vissa förutsättningar utsändande av särskilda kallelsebrev. Av KL:s förarbeten framgår, att 203 § är tillämplig bl. a. i mål om klander av utdelningsförslag, vilka därmed äro att betrakta såsom konkursmål enligt lagstiftarens terminologi.¹
    Vare sig klandertalans publicering i enlighet med nu återgivna bestämmelser sker genom kungörelse eller endast genom särskilda kallelsebrev, föranledas därav vissa särskilda kostnader.
    Såvitt kungörelse anlitas, märkes främst annonskostnaden för dess införande i tidning. Enligt 3 § LösenF skall kungörelse i konkursmål beläggas med lösen av 1 kr. 50 öre för första exemplaret och 1 kr. för varje ytterligare exemplar som erfordras. Enligt den ovan anmärkta innebörden av termen konkursmål — från vilken vi även i det följande utgå — måste detta betyda, att de för tidningarna avsedda exemplaren av kungörelse om utdelningsklander skola lösenbeläggas.² Enligt 3 § LösenF utgår vidare — med visst undantag som här icke kommer i betraktande — lösen med 50 öre för kallelsebrev i konkursmål och underrättelse i mål angående konkurs. Såväl kallelsebrev till borgenär enligt 130 eller 203 § KL som skriftlig underrättelse till förvaltaren och rättens ombudsman enligt förstnämnda lagrum skall därmed utfärdas

 

¹ Se 1919 års sakkunniga; NJA II 1921 s. 628.
² Detta synes likväl icke ha undantagslöst iakttagits i praktiken.

 

mot lösen.³ I fråga om kostnad för postbefordran, såvitt dylik ifrågakommer,⁴ har man att uppmärksamma KBr den 18 mars 1864,⁵ enligt vilket portofrihet ej äger rum för »kungörelser om offentlig stämningsamt kallelsebrev till borgenärer i konkursmål». Jämlikt 6 § KP skolade i lag eller särskild författning meddelade stadganden, som ha avseende å offentlig stämning å borgenärer i konkurs, gälla i avseende å beslut om egendomsavträde, som enligt nya lagen meddelas. Sammanställd med 6 § KP synes sålunda 1864 års författning stadga undantag från tjänstebrevsrätten för kungörelse i konkurs endast beträffande själva konkurskungörelsen, medan porto utgår för alla kallelsebrev i konkursmål, däribland även sådana enligt 130 och 203 §§ KL.⁶ Om underrättelse till förvaltaren och rättens ombudsman finnes veterligen intet undantag från tjänstebrevsrätten stadgat.⁷
    Av de nu angivna kostnadsposterna är det vid kungörande av klandertalan givetvis annonskostnaden vilken såsom den ojämförligt största tilldrager sig det dominerande intresset. Om vem som har att bära denna kostnad innehåller emellertid lagen intet. Frågan synes icke ha berörts i vare sig konkurslagstiftningens förarbeten eller doktrinen. Den torde heller icke ha ställts på sin spets i domstolspraxis.⁸ Utländsk rätt

 

³ Oaktat rättens ombudsman i visst hänseende, enkannerligen beträffandeämbetsansvar, är att jämställa med ämbetsman, torde icke beträffande honom kunna åberopas undantaget från lösenskyldighet för ämbets- och tjänsteman i allt vad till ämbetet eller tjänsten hörer (13 §). Grunden till nämndaundantag är givetvis, att ämbetsman icke skall åsamkas personliga utgifter i tjänsten, men rättens ombudsmans arvode och utlägg förutsättas ju alltid drabba boet eller undantagsvis enskild borgenär.
⁴ Vid vissa domstolar som dagligen expediera ett större antal kungörelser i skilda sammanhang, synas dessa gemensamt befordras med bud, varvid ingen kostnad debiteras.
⁵ Återgivet i Kungl. Generalpoststyrelsens cirkulär, SFS 1864 nr 26 s. 4.
⁶ Något sakligt skäl att i portohänseende skilja mellan kungörelse och kallelsebrev rörande samma fråga synes dock näppeligen stå att påvisa. Enligt den vid tiden för utfärdandet av 1864 års KBr gällande 1862 års KL synes konkursdomaren heller icke ha haft att utsända kallelsebrev till borgenär annat än om den offentliga stämningen. Det skulle därför måhända kunna hävdas, att 1864 års KBr, mot vad dess ordalydelse ger vid handen, numera får anses icke gälla alla kallelsebrev till borgenär i konkurs utan endast de i 20 § KL avsedda. (Det är härvidlag av visst intresse att i såväl LAWSKIS kommentartill KL som lageditionens hänvisningar 1864 års KBr beröres endast i anslutning till 20 § KL och 8 § AckL. Jfr ock HOLMSTRÖM, FT 1948 s. 142 not 1, där såsom undantag från tjänstebrevsrätten särskilt omnämnes »kallelsebrev i konkurs enligt 20 § KL.») Om man överhuvud överväger en tillämpning av 1864 års KBr i strid mot dess ordalydelse, synes det emellertid mot bakgrunden av vad som måste vara ratio legis rimligare, att i stället varje kungörelse i konkurs postbefordras mot porto. Såvitt känt iakttages i praxis i alltfall, att alla kallelsebrev till borgenär åsättas porto. Vi utgå i det följandefrån att författningen skall tillämpas efter orden på sätt ovan i texten angivits.
⁷ I praxis torde likväl förekomma, att också dessa underrättelser åsättas porto, något som i och för sig är rimligt enligt de överväganden, som måste ha föranlett undantagen från portofrihet i 1864 års KBr.
⁸ Däremot har den givetvis aktualiserats för bl. a. konkursdomare. I praktiken synes man på åtskilliga håll ha utan gensaga av klandraren avkrävtdenne kungörelsekostnaden i förskott. Troligen har det emellertid också förekommit, att kostnaden gottgjorts konkursdomaren genom förvaltarens försorg. I allt fall äro bland konkursdomarna meningarna om rätta förfaringssättet härvidlag delade.

erbjuder, såvitt känt, icke några paralleller av omedelbart intresse i detta sammanhang.
    Enligt civilrättsliga regler torde konkursdomaren i egenskap av annonsbeställare vara i förhållande till vederbörande tidningar ansvarig för annonskostnaden. Givetvis kan han emellertid åtminstone i princip icke vara pliktig att personligen vidkännas densamma. Frågan kan följaktligen preciseras till att gälla vem som har att gottgöra konkursdomaren annonskostnad, vilken denne förskjutit eller har att senare utgiva till tidning, vari kungörelsen införts.
    Ett i och för sig icke otänkbart alternativ är, att kostnaden bestrides av allmänna medel. Det kan förefalla, som om ett stöd härför utgjordes av stadgandet i 33:26 RB, enligt vilket part ej är skyldig att utgiva kostnad för delgivning genom rättens försorg, om ej annat är stadgat. Förarbetena till detta lagrum visa emellertid, att man gjort en klar skillnad mellan kungörelse till en obestämd krets av personer och delgivning med viss bestämd person, samt att stadgandet icke avser förstnämnda förfarande.⁹ Den kungörelse, varom här är fråga, skiljer sig visserligen från exempelvis kungörande av vattenmål eller expropriationsmål eller av beslut om gäldenärs försättande i konkurs i så måtto, att de personer, vilka beröras av kungörelsens innehåll, samtliga normalt äro till namn och adress kända.¹⁰ Då kungörelsen riktar sig till ett antal däri icke närmare angivna personer i motsats till vad fallet är beträffande exempelvis kungörelse enligt 33: 12 RB, synes det likväl troligt, att den icke kan anses utgöra sådan delgivning, som avses i 33: 26 RB.
    Ett ytterligare stöd för denna ståndpunkt erbjuder det förhållandet, att portofrihet ej äger rum för kallelsebrev till borgenär i konkursmål. Innnebörden härav måste vara, att kostnaden för postbefordran principiellt icke bestrides av allmänna medel, eftersom det eljest varit enklare att medgiva anlitande av tjänstebrev. I fråga om delgivning med borgenär genom kallelsebrev torde därmed kunna anses stadgat sådant undantag, som förutsatts i 33: 26 RB. Uppenbarligen vore det anmärkningsvärt, om ett konkursdomarens val mellan olika kallelsesätt, som betingas endast av kostnadernas storlek, skulle kunna få betydelse för vem som har att bära dessa kostnader.¹¹
    Mot bakgrunden av det anförda har man tydligen att välja mellan alternativen, att kungörelsekostnaden betraktas endera såsom klandrarens rättegångskostnad eller såsom konkurskostnad. Det blir enligt det förra alternativet klandraren och enligt det senare alternativet boet som gentemot konkursdomaren ansvarar för kostnaden. Man har härtill givetvis att beakta eventualiteten, att den i förhållande till konkursdomaren ansvarige kan hållas skadeslös med tillämpning av regler om fördelning av rättegångskostnad.

 

⁹ Se NJA II 1947 s. 477. Jfr O. PETRÉN i SvJT 1954 s. 617 f.
¹⁰ Klander av utdelningsförslag har uppenbarligen intet intresse — utom för klandraren själv samt för rättens ombudsman och förvaltaren på grund av deras därav följande åligganden — för annan än borgenär som upptagits i utdelningsförslaget, och till äventyrs för gäldenären.
¹¹ Att å andra sidan annonskostnaden icke bestrides av allmänna medel men kungörelsen översändes till vederbörande tidning i tjänstebrev synes i allt fall vara en mindre inkonsekvens och f. ö. icke sakna motsvarigheter utom konkurs.

    Inför valet mellan dessa alternativ kan man till en början fråga sig, i vad mån någon betydelse härvidlag kan tillmätas det förhållandet, att särskilt stadgande rörande annonskostnaden saknas. Det har gjorts gällande, att man just med hänsyn till avsaknaden av uttrycklig bestämmelse i annan riktning vore berättigad utgå från, att kostnaden utgör konkurskostnad. Härutinnan har hänvisats till bestämmelserna i 111 och 188 §§ KL, där för särskilda fall stadgats, att bl. a. kungörelsekostnad åvilar enskild borgenär.
    Denna utgångspunkt är emellertid knappast obestridlig. I och för sig måste det anses tänkbart, att avsaknaden av särskilt stadgande om ansvaret för nu ifrågavarande kostnad beror på att det ansetts självklart, att den utgör en rättegångskostnad, som åtminstone i första hand skall bäras av den klandrande parten.¹² Det förefaller i allt fall naturligt att jämställa kostnaden för kungörande av klandertalan med exempelvis stämpel å stämningsansökan i vanligt tvistemål eller med kostnad för klanderskriftens uppsättande, vilka utgöra otvivelaktiga rättegångskostnader. Att en dylik reglering må ha förutsatts utan lagstöd synes ingalunda oförenligt med att särskilda bestämmelser meddelats för de i 188 och 111 §§ KL avsedda fallen. Den regel om bestridande av bl. a. kungörelsekostnad vid avskrivning enligt 185 § KL, som förstnämnda lagrum innehåller, synes näppeligen ligga i sakens natur. Och även om det normalt framstår såsom naturligt, att efterbevakare får betala kungörelsekostnaderna för efterbevakningen, har detta knappast varit onödigt attframhålla i 111 § KL, bl. a. därför att ordinär bevakning icke föranleder någon motsvarande kostnad för part och att efter bevakning ingalunda i och för sig behöver innebära någon försummelse av bevakanden. Man kan för övrigt knappast genomgående räkna med att lagstiftaren varit konsekvent i frågan om behovet av lagstöd för vissa regler. Skyldighet att bekosta kungörelse i vattenmål har sålunda i 97 § VL uttryckligen ålagts sökande, medan motsvarande regel torde gälla sökande i expropriationsmål utan stadgande därom.¹³
    Om sålunda frånvaron av lagbestämmelser om annonskostnaden knappast med nämnvärd styrka talar för uppfattningen, att denna är konkurskostnad, synes emellertid ett mera påtagligt stöd för nämnda uppfattning stå att finna i bestämmelserna om expeditionslösen. I 10 § LösenF föreskrives nämligen, att expeditioner i konkursmål lösas av boet, i den mån icke annat följer av tidigare stadgande i förordningen. Något dylikt stadgande av omedelbar betydelse i förevarande sammanhang finnes icke.¹⁴ Därest man — i överensstämmelse med vad ovananförts — under uttrycket konkursmål inbegriper mål rörande klander av utdelningsförslag i konkurs, skall sålunda enligt LösenF:s orda-

 

¹² Lagstiftaren synes i åtskilliga andra sammanhang ha ansett föreskrift om att part eller sökande skall gälda kostnad för stadgat kungörande obehövlig av motsvarande skäl. Härvidlag kan hänvisas till reglerna om bl. a. kungörande av kallelse å okända borgenärer, ansökan om dödande av förkommen handling, ingivande av ansökan om boskillnad samt dom å boskillnadoch å omyndigförklaring.
¹³ Jfr O. PETRÉN, a. st.
¹⁴ Ett visst intresse i sammanhanget har emellertid bestämmelsen, att kärande, sökande eller klagande är skyldig utlösa dom, till vilken vi i det följande återkomma.

24—583004. Svensk Juristtidning 1958

lydelse lösen för ifrågavarande kungörelse utgivas av boet. Motsvarande gäller bl. a. underrättelse enligt 130 § KL och kallelsebrev, som enligt 203 § KL ersätter kungörelse. Uppenbarligen finnes intet som helst sakligt skäl att i fråga om kostnadsansvaret göra en skillnad mellan å ena sidan lösen och å andra sidan annons- respektive portokostnad församma kungörelse eller kallelse. LösenF:s ordalydelse måste därmed anses utgöra ett starkt stöd för antagandet, att även annons- och portokostnad utgör konkurskostnad.
    Det är emellertid nödvändigt att närmare undersöka konsekvenserna av de olika alternativen.
    Till stöd för uppfattningen, att kungörelsekostnaden bör anses vara konkurskostnad och icke en klandrarens rättegångskostnad har anförtsbl. a., att klandraren vid bifall till klandertalan rimligen bör befrias från kungörelsekostnaden men att detta icke är möjligt enligt det senare alternativet, eftersom kostnaderna i mål om utdelningsklander regelmässigt kvittas.¹⁵
    Härtill må nu först anmärkas, att otillfredsställande konsekvenser av den regel om rättegångskostnadsansvar, som antages böra accepterassåsom huvudregel, i och för sig icke kunna utgöra något bärande skäl för att viss kostnad anses icke hänförlig till parts rättegångskostnad. Med varken större eller mindre fog kan samma argumentering appliceras på varje klandrarens kostnad, exempelvis för ombudsarvode. Detförtjänar vidare uppmärksammas, att ifrågavarande argument tar sikte endast på fall, där klandertalan bifalles. Såvitt kvittning sker och alltså tappande part icke ålägges att svara för annat än sin egen rättegångskostnad, blir ju konsekvensen av att kungörelsekostnaden betraktas såsom konkurskostnad den, att klandraren även vid klandertalans ogillande slipper gälda kungörelsekostnaden och denna i stället drabbar boet. Att detta i och för sig är nämnvärt mera tilltalande än att vinnande klandrare får stå för kungörelsekostnaden har icke ens påståtts och lärer svårligen kunna med fog påstås.¹⁶ Resultatet av att kungörelsekostnaden hänföres till konkurskostnad blir sålunda, såvitt kvittning sker oberoende av utgången i sak, att den oberättigade förlust som klandraren vid bifall undgår motsvaras av en lika oberättigad förlust förboet vid klandertalans ogillande.
    Det anförda ger emellertid tillika anledning att något närmare undersöka reglerna om fördelning av rättegångskostnad i mål om utdelningsklander. Bestämmelser härom, liksom om rättegångskostnad överhuvud i konkursmål, ha icke meddelats i KL. Principellt har man där

 

¹⁵ Det torde visserligen icke vara uteslutet, att med analogisk tillämpningav 39 § 3 st. och 192 § KL vinnande klandrare kan tillerkännas ersättningför kostnaden av i sista hand annan borgenär, till vars förmån utdelningsförslaget enligt 131 § KL ändrats, i den mån den täckes av vad som genom klandertalan kommit sistnämnde borgenär till godo. Denna väg är dock icke alltid framkomlig, eftersom det ingalunda är givet, att den påyrkade ändringen länder till fördel för annan än klandraren.
¹⁶ Visserligen blir kostnaden för varje enskild person mindre, om den drabbar boet såsom sådant och därmed slås ut på ett flertal borgenärer, men det blir i gengäld desto flera som få vidkännas förlusten.

för att i tillämpliga delar använda reglerna i 18 kap. RB.¹⁷ I 18:1 RB föreskrives, att part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat. Något undantagsstadgande, som generellt kan vara tillämpligt på mål av den beskaffenhet, varom här är fråga, torde icke finnas.¹⁸ Man måste då fråga sig, huruvida förfaringssättet att regelmässigt kvitta kostnaderna vid utdelningsklander kan icke blott förklaras såsom en slentrianmässig fortsättning av praxis från tiden före processreformen utan även försvaras med hänvisning till den särskilda beskaffenheten av ifrågavarande mål.¹⁹
    Vad som onekligen ger nämnda mål en viss särprägel är det förhållandet, att utdelningsförslag förutsättes icke grunda sig på något yrkande av part, såvitt gäller de frågor som vid förslagets uppgörande föreligga till bedömande.²⁰ Det kan därför hävdas, att borgenär, vilken i utdelningsförslaget tillagts för högt belopp, icke själv givit anledning därtill och därmed rimligen ej heller bör förpliktas gälda kostnadernaför rättelse. Åtminstone gäller detta i fall, där borgenär, vars rätt beröres av klandret, icke i processen uppträder såsom motpart till klandraren. Icke utan fog kan det påstås, att i detta läge vinnande klandrares kostnad icke bör drabba enbart borgenär, vars utdelning utan hans förskyllan beräknats för högt, utan i stället åvila boet på sätt eljestär fallet med kostnader som föranletts av konkursförvaltningen utan att detta skett culpöst. Emellertid är att märka, att enligt NJA 1935 s. 583 förvaltaren icke äger i denna egenskap föra talan såsom part i klandermålet. Därmed måste det anses åtminstone tvivelaktigt, huruvida boet kan åläggas kostnadsersättning i detta mål.²¹
    Mot bakgrunden av det anförda är det måhända icke uteslutet, att osäkerhet om vem som rätteligen bör bära och lagligen kan åläggas tappande parts ansvar för rättegångskostnad har sin del i att man i praxis fallit tillbaka på en regel om kvittning. I den mån så skulle vara förhållandet, synes emellertid detta innebära, att man i valet mellan två onda ting icke stannat för det mindre onda utan accepterat ett tredje och ännu sämre alternativ. Ty att vinnande klandrare skulle vara när-

 

¹⁷ Jfr t. ex. SOU 1944:10 s. 278: »Förslaget utgår från att reglerna omrättegång i tvistemål skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande handläggning, som enligt konkurslagen ankommer på konkursdomaren eller rätten. Något allmänt stadgande därom torde icke vara erforderligt.»
¹⁸ Bestämmelsen i 18:2 RB torde icke vara tillämplig på mål om utdelningsklander, eftersom borgenärerna ha full frihet att genom avtal inbördesreglera rätten till belopp som utdelats i konkurs. Under alla omständigheterär det f. ö. uppenbart, att de synpunkter, som föranlett möjligheten till kvittning enligt 18:2 RB, icke göra sig gällande beträffande mål om utdelningsklander. Jfr SOU 1938:44 s. 231.
¹⁹ Praxis att kvitta kostnaderna har stöd i KL:s förarbeten, där av 1919 års sakkunniga uttalades, att den vinnande i dylikt mål måste regelrätt själv vidkännas sina kostnader. (Se NJA II 1921 s. 567, jfr LAWSKI s. 222.) Detta uttalande synes emellertid i allt fall numera icke kunna anses obetingat vägledande, eftersom RB:s kostnadsregler bygga på en annan grundsyn än ÄRB:s och äro betydligt mera restriktiva i fråga om möjlighet till kvittning.
²⁰ De genom bevakning framställda yrkandena prövas ju i annan ordning.
²¹ Att tanken icke utan vidare kan avvisas såsom oförenlig med elementära processuella grundsatser beror i första hand på att vad som drabbar boet i realiteten drabbar borgenärerna eller vissa av dem, och att samtliga borgenärer beretts tillfälle att i målet bevaka sina intressen.

mare att ensam bära den kostnad han åsamkats för att få rättelse tillstånd än de borgenärer, vilkas utdelning i klanderdomen minskats, synes svårligen kunna hävdas ens för fall, där dessa icke själva ha någon del i att utdelningen beräknats för högt och ej heller motsatt sig bifall till klandertalan.
    Vad härefter gäller fall, där samtliga borgenärer som beröras av klandertalan uppträda såsom motparter i målet och bestrida bifall, ärdet klart, att regeln om tappande parts kostnadsansvar principiellt utanvidare kan tillämpas på dem. Svårare att bedöma är däremot situationen, att av de borgenärer, vilka beröras av klandertalan, några uppträda som klandrarens motparter och bestrida bifall, medan andra icke låta sig avhöra. Skall man i detta läge såsom motparter i kostnadshänseende betrakta boet, samtliga i sak tappande eller allenast dem som fört talan i målet?²² Troligen är det sistnämnda alternativet att föredraga. Denna lösning är dock ingalunda otvivelaktig, bl. a. därför att parts utevaro icke kan föranleda tredskodom eller eljest innebär någon principiell lättnad för klandraren. Även härvidlag gäller likväl framförallt, att tvivel om vilketdera alternativet som må vara att föredraga icke kan i och för sig berättiga till att man faller tillbaka på en regel om kvittning.
    Såsom en allmän synpunkt mot regelmässig kvittning vid bifall må slutligen anföras, att sådan rimligen bör såsom konsekvens medföra principiell kvittning ockå vid klandertalans ogillande. I och för sig möter visserligen en tillämpning av RB:s huvudregel vid klandertalans ogillande inga komplikationer med hänsyn till partsställningen, och den är också praktiskt tillfredsställande. Det är emellertid näppeligen rimligt, att den som klandrar ett utdelningsförslag skall i kostnadshänseende ha allt att förlora och intet att vinna. Resultatet av principiell kvittning vid bifall blir därmed icke blott i denna situation olyckligt utan också orsak till en lika olycklig lösning av kostnadsfrågan vid den motsatta utgången.²³
    Av det anförda framgår icke blott, att kvittningsregelns upprätthållande i praxis i och för sig icke utgör något skäl för vare sig den ena eller den andra lösningen. Härjämte kan konstateras, att såvitt RB:s grundprincip beträffande rättegångskostnadsansvar tillämpas såsom huvudregel även i mål om utdelningsklander, konsekvenserna av kungörelsekostnadens hänförande till klandrarens rättegångskostnader bli på det hela taget tillfredsställande. Mot det motsatta alternativet har i gengäld anförts, att det ur praktisk synpunkt icke kan accepteras, där

 

²² Frågan vållar inga svårigheter såvitt gäller hovrättskostnaderna i fall, där slutligen vinnande klandrare är förklarande. De som klagat få här givetvis ensamma bära tappande parts kostnadsansvar, eftersom det är deras klagan som orsakat klandrarens hovrättskostnad. Här må anmärkas, att rättsfallet NJA 1935 s. 583 ger exempel på att tappande klandrare ålagts ersätta motparter deras hovrättskostnad.
²³ De spörsmål om rättegångskostnadsansvar vid utdelningsklander, som ovan berörts, ha delvis vissa paralleller i fråga om andra konkursmål, såsom arvodesmål och jävsprocesser. Det skulle emellertid föra för långt att här utveckla de särskilda synpunkter som kunna anföras beträffande skilda slag av konkursmål. Här må endast med instämmande hänvisas till HASSLER, SvJT 1955 s. 109, vilken kritiserar den tidigare såvitt känt allmänt iakttagna principen om kvittning av underrättskostnaderna i jävsprccess.

för att det normalt icke finnes några boets medel, vilka skulle kunna tagas i anspråk för kostnaden.
    Klart är visserligen, att någon komplikation av detta slag icke uppkommer, om förvaltaren i slutredovisningen reserverar och från utdelningsförslaget undantager medel för ifrågavarande kostnad. Det kan likväl icke vara tvivel underkastat, att ett dylikt förfaringssätt är ytterstolämpligt. Förvaltaren kan ju icke på förhand veta, om utdelningsförslaget kommer att klandras eller icke. Då klander av utdelningsförslag är sällsynt, skulle konsekvensen bli, att i nästan alla konkurser endera efter utdelning enligt 148 § KL komme att ske eller att med stöd av nämnda lagrum beloppet komme att överlämnas till gäldenären. En i jämförelse härmed långt bättre utväg vore, att för eventuell kungörelsekostnad beräknade medel i slutredovisningen avsattes reservationsvis och vad å skilda borgenärer därav belöper upptoges i utdelningsförslaget såsom för envar av dessa villkorat av att det icke behöver tagas i anspråk för kungörelsekostnad vid eventuellt utdelningsklander. Meddenna ordning vill det synas som om tillämpning av 148 § kunde undvikas. Likväl synes man med tanke på den ytterst ringa procenten fall, där utdelningsförslag klandras, knappast kunna rekommendera en ordning som medför, att i varje konkurs, som avslutas genom slututdelning, två alternativa utdelningsberäkningar måste göras.²⁴
    Om tanken på nämnda förfaringssätt sålunda förkastas, uppkommer frågan, i vad mån kostnaden eljest skulle kunna avdragas från de i utdelningsförslaget upptagna beloppen. Därest vi tills vidare bortse från eventualiteten, att ett bemyndigande härtill skulle kunna uttalas i eller eljest utläsas ur själva klanderdomen, kan frågan sägas väsentligen sammanfalla med det principiellt vidsträcktare problemet om massaborgenärs möjlighet att tillgodose sina intressen, då hans anspråk icke beaktats vid uppgörande av slutredovisning och utdelningsförslag.
    Förhållandet mellan redovisnings- och utdelningsklander är klart så långt, att anspråk på ökning av det till utdelning avsatta beloppet skallframställas i den förra ordningen, medan fråga om fördelning konkursborgenärerna emellan av nämnda belopp skall prövas efter klander avutdelningsförslaget. Det fall, att ett anspråk på minskning av det till konkursutdelning avsatta beloppet framställes, synes däremot överhuvud icke ha förutsetts av lagstiftaren. Denna sitaution, vars aktualitet måhända kan anses ökad genom de bekanta rättsfall, enligt vilka massaborgenär icke kan utverka exekution i boets egendom,²⁵ föranleder därför betydande vanskligheter.²⁶
    Måhända är det icke a priori uteslutet, att massaborgenär såsom principiellt utomstående kan anses obunden av fristerna för klander av både slutredovisning och utdelningsförslag. Det vore dock givetvis olämpligt, att konkursborgenärs rätt att lyfta eller åtminstone behålla utdelning därmed skulle under avsevärd tid kunna hållas svävande.²⁷

 

²⁴ Man synes nämligen icke kunna undgå att fordra, att utdelningsförslaget angiver till hur stor del utdelningsbelopp må vara villkorat.
²⁵ Se NJA 1945 s. 177 och 1951 s. 238.
²⁶ Jfr till det följande WELAMSON i SvJT 1952 s. 401 ff., särskilt s. 416, där skilda alternativ beröras.
²⁷ I detta sammanhang bortses från eventuell personlig ansvarighet för förvaltaren på grund av culpa.

Ett annat alternativ är, att massaborgen är är hänvisad till klander av slutredovisningen men obunden av reglerna om klander av utdelningsförslag.²⁸ Även detta alternativ skulle emellertid innebära, att konkursborgenär kunde förvägras lyfta eller åtminstone behålla vad som tilllagts honom i oklandrat eller fastställt utdelningsförslag.²⁹ Denna ståndpunkt strider visserligen icke mot någon uttrycklig bestämmelse i KL. Hela konstruktionen av reglerna om redovisnings- och utdelningsklander synes emellertid bygga på förutsättningen, att borgenär har principiellt obetingad rätt till vad som tillagts honom i oklandrat eller fastställt utdelningsförslag, liksom en obetingad lyftningsrätt härvidlag torde vara avsedd att e contrario utläsas ur 141 § KL.³⁰ Oaktat den aktuella problemställningen som nämnts icke torde ha uppmärksammats av lagstiftaren, är det därför möjligt, att massaborgenärs anspråk på utdelningsbelopp kan vinna beaktande endast om han klandrar utdelningsförslaget.³¹ Det är under sistnämnda förutsättning knappast uteslutet, ehuru långt ifrån givet, att klander av jämväl slutredovisningen förutsättes.³²
    Ehuru det näppeligen är möjligt att med någon grad av säkerhet förutsäga, hur domstolarna kunna komma att ställa sig till förevarande

 

²⁸ Denna ståndpunkt företrädes av BLANCK, SvJT 1955 s. 200 ff.
²⁹ BLANCK, a. st. uttalar också såsom sin åsikt, att en försiktig förvaltare skulle kunna vägra lyftning enligt oklandrat utdelningsförslag, så länge tiden för redovisningsklander står öppen eller intill dess väckt klandertalan i förevarande hänseende blivit slutligt avgjord.
³⁰ I yttrande till JO den 14 december 1957 har också Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund hävdat, att borgenär har obetingad lyftningsrätt efter utgången av fristen för klander av utdelningsförslag, såvitt han icke beröres avväckt klandertalan.
³¹ Är borgenär överhuvud lyftningsberättigad i fall, då hans rätt enligt utdelningsförslag fastställts eller lämnats oberörd av utdelningsklander, torde för övrigt en principiell återkravsrätt i anledning av dom rörande massaborgenärs redovisningsklander kunna visa sig skäligen illusorisk, icke minst då fråga vore om ett förhållandevis ringa belopp som fördelats på ett stort antal borgenärer.
³² Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund framhåller i sitt nämnda yttrande, att klander av slutredovisning alltid erfordras för att förvaltaren ej skall vara skyldig att utdela det däri till utdelning avsatta beloppet. Såvida Styrelsens ovan i not 30 anmärkta åsikt om obetingad lyftningsrätt för borgenär, då utdelningsförslag fastställts eller lämnats oklandrat, får antagas innebära, att borgenären i sådant fall också har ovillkorlig rätt att behålla lyftad utdelning — vilket icke direkt utsäges men måhända kan underförstås — skulle därmed enligt Styrelsens mening klander av både slutredovisning och utdelningsförslag krävas. Då tvisten förutsättes de facto stå mellan massaborgenär och konkursborgenärerna om belopp som omfattas av utdelningsförslaget — utan något yrkande om skyldighet för förvaltaren att tillhandahålla ytterligare medel — synes det dock med visst fog kunna påstås vara rimligare, att tvisten också formellt handlägges endast i process, där dessa äro parter, än att den enbart eller därjämte bedömes i rättegång mellan massaborgenären och förvaltaren. Hur härmed än må förhålla sig, kan likväl, såvitt gäller den aktuella kungörelsekostnaden, konstateras, att redovisningsklander icke är en praktikabel utväg. Konkursdomaren kan ju rimligen icke behöva klandra slutredovisningen för att få kungörelsekostnaden ersatt, och än mindre kan det förutsättas, att förvaltaren för att bli berättigad avdraga densamma från utdelningen skulle ha att föra klandertalan mot slutredovisningen med sig själv som motpart.

problem,³³ måste det mot bakgrunden av det anförda bedömas såsom i varje fall mycket tvivelaktigt, om borgenär annat än genom dom i anledning av utdelningsklander kan betagas rätten till vad i utdelningsförslaget tillagts honom.
    Nästa fråga blir då, huruvida domen i klandermålet kan berättiga förvaltaren till avdrag för ifrågavarande kostnad. I och för sig vore kanske ett jakande svar icke otänkbart, ehuru man härvidlag ställes inför vissa tekniska problem, såsom om förordnande härom kan givas av rätten ex officio — eller kanske t. o. m. skulle kunna anses underförstått — eller om det kan meddelas på yrkande av förvaltaren, ehuru varken denne eller boet är part i målet. Antages avdrag med uttryckligt eller underförstått stöd av domen kunna göras, blir konsekvensen givetvis den, att klandertalan alltid får anses beröra borgenär, såvitt gäller den boets kostnad i anledning av klandertalan som belöper på honom.³⁴ Förvaltaren skulle alltså under nämnda förutsättning vara enligt 141 § KL berättigad att vägra lyftning av ifrågavarande belopp annorledes än mot borgen. Därmed vore likväl, såsom i det följande skall påvisas, ingalunda allt väl beställt.
    Tidigare har framhållits, att om den aktuella kostnaden betraktas såsom klandrarens processkostnad, denne otvivelaktigt har möjlighet att vid bifall till klandertalan bliva befriad därifrån genom att kostnadsersättning ålägges motpart. Uppenbarligen är det icke mindre berättigat att konkursboet, om det skulle antagas vara gentemot konkursdomaren ansvarigt för kostnaden, beredes möjlighet till ersättning av klandraren vid klandertalans ogillande. Möjligheten att med denna utgångspunkt övervältra kostnaden framstår emellertid såsom dubiös och i allt fall såsom utomordentligt opraktisk.
    Till en början föranledas även härvidlag vissa komplikationer därav, att förvaltaren icke såsom företrädare för boet äger partsställning i klandermålet. Kan han, oaktat han ej är part eller ställföreträdare för part, anses behörig att framställa dylikt kostnadsyrkande, eller kan rätten — i analogi med vad som enligt 18: 14 RB gäller om domslösen— ex officio ålägga tappande part att gälda ifrågavarande kostnad?
    Låt oss antaga, att någon av dessa frågor besvaras jakande. Vi förutsätta tillika, att förvaltaren enligt det anförda innehållit den utdelningsom motsvarar ifrågavarande kostnad, eftersom han icke före det slutliga avgörandet kan vara säker om att den tappande ålägges ersättadenna. Förvaltaren skulle nu alltså ha att indriva beloppet och utdeladet till borgenärerna. Dessa indrivnings- och utdelningsåtgärder krä-

 

³³ I NJA 1905 s. 411 ansåg visserligen HD en av gäldenärens hustru förd talan därom, att hennes giftorätt felaktigt tagits i anspråk för utdelning till vissa borgenärer, vara rätteligen anhängiggjord genom klander av slutredovisningen. Detta avgörande kunde kanske i och för sig synas stödja den av Blanck hävdade ståndpunkten. Dess prejudikatvärde synes emellertid numera ringa eller intet i betraktande av att enligt 120 § i den vid tiden föravgörandet gällande 1862 års KL behörighet att klandra utdelningsförslagtillagts endast borgenär. Jfr NJA 1904 s. 169. I nu gällande KL har fråganom behörighet att klandra utdelningsförslag lämnats öppen.
³⁴ I förbigående sagt kan kostnaden givetvis icke fördelas på borgenärerna efter huvudtalet. Att den antages utgöra en boets kostnad innebär, att den drabbar i första hand oprioriterade borgenärer proportionellt mot storleken av deras fordringar.

va i sin tur kostnader,³⁵ vilka komma borgenärernas rätt till gottgörelse av klandraren för det innehållna beloppet att te sig mer eller mindre illusorisk.
    I detta sammanhang må uppmärksammas ett par näraliggande spörsmål om kostnader i anledning av utdelningsklander. Det första av dessa föranledes därav, att enligt 130 § KL förvaltaren och rättens ombudsman böra vara närvarande vid handläggningen av mål om klander av utdelningsförslag. Hur förhåller det sig nu med förvaltarens och rättensombudsmans anspråk på ersättning för sin inställelse?
    I det förut anmärkta rättsfallet NJA 1935 s. 583 hade förvaltaren i hovrätten bestritt bifall till klandrarens fullföljda talan. Ersättning härför förvägrades honom av HD med motivering att han ej i denna sin egenskap ägt såsom part föra talan i målet. Detta måste innebära, att hans ifrågavarande åtgärd ansetts icke falla inom ramen för hans åligganden såsom förvaltare. Därmed kan rättsfallet anses icke utsäga något om förvaltares rätt till ersättning för att han i överensstämmelse med vad som anbefallts i 130 § KL inställer sig vid muntlig förhandling. Intet tvivel torde kunna råda därom, att både förvaltaren och rättens ombudsman principiellt äro berättigade till ersättning för dylik inställelse, förutsatt att de icke culpöst givit anledning till befogad klandertalan. Det har emellertid gjorts gällande, att de icke skulle kunna tillerkännas ersättning i klandermålet, vare sig av tappande part, eftersom de icke själva äro parter, eller av konkursboet, eftersom icke heller detta är part.³⁶Är detta riktigt — och m. a. o. ersättning anses kunna bestämmas och uttagas endast i den ordning som är stadgad för konkursarvoden — betyder det, att ersättningen aldrig kan drabba tappande klandrare, vilket är högst otillfredsställande, och dessutom att det är åtminstone tvivelaktigt, om några konkursboets medel kunna tagas i anspråk för kostnadens bestridande.³⁷ Såvitt känt har frågan icke ställts på sin spets i praktiken, vilket kanske beror på att förvaltare och rättensombudsmän ansett det utsiktslöst att i vare sig den ena eller den andra ordningen påyrka ersättning för ifrågavarande inställelse.
    Måhända är det likväl icke alldeles uteslutet, att ersättning i klandermålet skulle kunna utdömas, oaktat förvaltaren och rättens ombudsman icke ha partsställning. I och för sig ligger det ju ingenting märkligt i att en person, som höres upplysningsvis utan att vara part, får ersättning i målet för sin inställelse. Beträffande vittnen och sakkunniga ha uttryckliga regler härom meddelats i RB. Tanken på en analo-

 

³⁵ Förvaltarens arbete därmed finge naturligen i och för sig anses ersättningsgillt.
³⁶ Se det förut nämnda yttrandet av Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund. Styrelsen påpekar tillika, att konkursförvaltningens situation härvidlag är densamma som boutredningsmans (skiftesmans), då hans yttrande avrätten inhämtats i mål om klander av arvskifte. Jfr 6:8 och 9 BoutrL.
³⁷ I och för sig lärer det däremot vara klart, att intet hinder möter mot särskild prövning av fråga om tilläggsarvode. (Jfr EKDAHL, Om fordran i konkurs s. 279.) Sådan prövning drager emellertid i sin tur kostnader, bl. a. för kungörande enligt 85 § KL, vilka här lätteligen kunna tänkas t. o. m.överstiga det begärda tilläggsarvodet.

gisk tillämpning av dessa bestämmelser, såvitt nu är i fråga, förefaller ej orimlig.³⁸
    Den andra av de nyss antydda frågorna uppkommer, då bifall till klandertalan föranleder återförvisning, och gäller kostnaden för det nya förslaget. För den händelse det efter återförvisning upprättade förslaget antages liksom det första kräva kungörande enligt 129 § KL — vilket torde ifrågakomma åtminstone i fall, där vid det nya förslagets upprättande aktualiserats frågor, för vilka direktiv icke givits i återförvisningsbeslutet,³⁹ — uppkommer ytterligare kungörelsekostnad, för vilken i första hand rättens ombudsman såsom beställare är gentemot vederbörande tidningar ansvarig. Vidare torde förvaltaren och ombudsmannen kunna ha fog för anspråk på arvode för arbetet med det nya förslaget. Det har visserligen av EKDAHL gjorts gällande, att förvaltaren och rättens ombudsman skulle vara skyldiga att utan ökad kostnad göra om förslaget.⁴⁰ Om vi bortse från fall, där förvaltaren och rättens ombudsman culpöst orsakat, att rättelse måst utverkas genom klandertalan, synes emellertid denna ståndpunkt oberättigad. Ej ens Ekdahl menarför övrigt, att konkursfunktionärerna icke kunna vara berättigade till ytterligare ersättning, då enligt hans åsikt sådan skall utgå med belopp, som för det nya förslaget varit skäligt, därest det från början framlagts.⁴¹

 

³⁸ Att förvaltarens och rättens ombudsmans arvode normalt skall bestämmas i särskild ordning kunde man måhända här i och för sig bortse från, eftersom de garantier för arvodets skälighet, som med den särskilda arvodesprövningen åsyftats, i lika hög grad äro till finnandes, om ersättning för inställelsen prövas av rätten i klandermålet. — Här må anmärkas, att ett i viss mån likartat spörsmål kan uppkomma i mål om förvaltares arvode, nämligen då förvaltaren fullföljer talan till högre instans och, såsom stundom sker, rättens ombudsman ålägges att efter borgenärernas hörande inkomma med yttrande. För kostnader och arbete i anledning härav är ombudsmannen givetvis principiellt ersättningsberättigad. I målet framställt yrkande om sådan ersättning har emellertid i hovrättspraxis i ett fall (Sveahovrätts beslut den 20 okt. 1937 avd. I civ. nr 451) lämnats utan bifall, ochi ett annat fall (Svea hovrätts beslut den 5 aug. 1937 avd. II civ. nr 52) har förklarats, att ersättning icke kunde tillerkännas ombudsmannen »i förevarande ordning». Denna ståndpunkt föranleder i praktiken inga komplikationer i fråga om möjligheten att i annan ordning uttaga ersättningen, eftersom slutredovisning och utdelningsförslag nästan aldrig framläggas, förrän arvodesfrågorna slutligt avgjorts. Situationen skiljer sig i så måtto frånden här aktuella. I båda fallen undgår emellertid tappande part ersättningsskyldighet.³⁹ Jfr EKDAHL, a. a. s. 279 f. I annat fall blir konsekvensen, såvitt gäller frågor som genom återförvisningsbeslutet icke slutligt avgjorts, bl. a. att utgångspunkt för beräkning av tid för klandertalan mot det nya förslaget saknas.⁴⁰ Se EKDAHL, a. a. s. 279.⁴¹ Se EKDAHL a. st. Enligt denna princip skulle dock tydligen rättens ombudsman aldrig vara berättigad till ersättning för utlägg för förnyat kungörande, eftersom, under förutsättning att det nya förslaget från början framlagts, endast ett kungörande blivit erforderligt. En konsekvent tillämpning av nämnda princip skulle emellertid dessutom för fall, där det nya förslaget blir enklare än det ursprungliga, innebära, att rättens ombudsman och förvaltare borde få vidkännas minskning av det arvode, som tillerkänts dem för uppgörande av det första förslaget. Detta är emellertid icke möjligt, såvida rättens arvodesbeslut vunnit laga kraft, vilket i sin tur synes ytterligare stödja antagandet, att principen som sådan är ohållbar.

    I den mån sålunda ifrågavarande kostnad skall ersättas, i vilken ordning och av vilka medel skall det ske? Problematiken synes härvidlag i väsentliga delar likartad den som möter beträffande kostnad för kungörande av klandertalan. Alternativet att kostnaderna hänföras till klandrarens rättegångskostnader ter sig dock här särdeles onaturligt, då det gäller en kostnad som icke blott uppkommer först sedan klandermålet slutligt avgjorts utan dessutom aktualiseras endast vid bifall till klandertalan. I princip skulle visserligen den vinnande klandraren kunna få kostnaden ersatt. Såvida man icke antager att - i analogi med vad som enligt 18: 14 RB gäller om domslösen — ersättningsskyldighet skulle kunna åläggas oberoende av yrkande⁴² vore emellertid risken påtaglig att den vinnande klandraren gjorde rättsförlust genom förbiseende att yrka ersättning för denna ännu icke aktualiserade kostnadspost.
    Tiden är nu inne att sammanfatta resultaten av den företagna undersökningen och mot varandra ställa de framförda synpunkterna, såvitt gäller ansvaret för de av klandertalans kungörande föranledda kostnaderna. Därvid må till en början erinras om att lösenkostnaden enligt ordalydelsen av 10 § LösenF utgör konkurskostnad. Det är som nämnts näppeligen möjligt att påvisa något sakligt skäl för att i fråga om kostnadsansvaret göra en skillnad mellan å ena sidan lösenkostnad och åandra sidan porto- och annonskostnad. Därmed synes i varje fall klart, att en på uppfattningen att samtliga ifrågavarande kostnader utgöra konkurskostnader grundad rättstillämpning icke bör i och för sig kunna läggas någon till last såsom tjänstefel.
    Långt vanskligare är att avgöra, huruvida nämnda rättstillämpning de lege lata också är den rekommendabla. Alternativet att endast lösenkostnad men icke porto och annonskostnad betraktas såsom konkurskostnad — vilket i och för sig icke är oförenligt med avfattningen av gällande bestämmelser — synes visserligen kunna utan större tvekan avvisas såsom en både teoretiskt och praktiskt otillfredsställande halvmesyr. Det måste däremot allvarligt övervägas, huruvida icke mot ordalydelsen av 10 § LösenF all kostnad för klandertalans kungörande bör anses utgöra klandrarens rättegångskostnad. Härvidlag må man först beakta, att den bestämmelse, varom fråga är, utgör en »uppsamlingsbestämmelse» (»andra expeditioner i konkursmål») och att såvitt känt intet tyder på att man vid stadgandets utformning haft för ögonen nu ifrågavarande expeditioner. Tvärtom ter sig en lösenskyldighet för boet beträffande dessa expeditioner inkonsekvent i förhållande till skyldigheten att lösa dom i klandermålet, om man — enligt vad som närmast överensstämmer med avfattningen av 10 § LösenF — utgår från att sådan skyldighet åvilar klandraren.⁴³ Det nu sagda får i sin tur ställas i

 

⁴² I den mån icke det för förslagets omgörande skäliga arvodet skulle kunna förutses i klandermålet, finge man tänka sig att ersättningsåläggandet komme att avse vad förvaltaren och rättens ombudsman visat sig ha utgivitför det nya förslagets kungörelse och vad som enligt rättens beslut vid ny arvodesprövning skall utgå till dem i ytterligare arvode.
⁴³ Att den tekniska termen må vara »klandrare» eller »den som anmält klandret» synes i och för sig icke kunna hindra, att han i förevarande hänseende jämställes med »kärande, klagande eller sökande», som enligt 10 § LösenF är skyldig utlösa bl. a. dom och slutligt beslut. Måhända kan likväl denna

relation till de övriga konsekvenser, som föranledas av att kostnaden för klandertalans kungörande antages utgöra konkurskostnad. Hur dessa konsekvenser i detalj gestalta sig, har visat sig knappast möjligt att med säkerhet fastställa. Den företagna undersökningen synes likväl berättiga påståendet att, medan kostnadernas hänförande till klandrarens rättegångskostnader är en i och för sig väsentligen tillfredsställande lösning, det motsatta alternativet icke blott aktualiserar ett fleral svårbedömbara frågor om möjligheterna till och ordningen för kostnadernas uttagande utan också under alla förhållanden leder till olyckliga eller i allt fall ytterst opraktiska resultat.
    Oavsett för vilket av dessa båda på sitt sätt inkommensurabla alternativ man stannar de lege lata, synes det de lege ferenda uppenbart, att vissa ändringar och kompletteringar av hithörande bestämmelser äro påkallade. Riktpunkten synes härvidlag böra vara den, att samtligakostnader, som föranledas av utdelningsklander, hänföras till partskostnader, och att deras fördelning bestämmes i klanderdomen. Intill den — förvisso av mången ivrigt efterlängtade — dag då lösen- och stämpelförordningarna skatta åt förgängelsen, påkallar detta först och främst en ändring av 10 § LösenF, enligt vilken kungörelser, kallelser och underrättelser i anledning av klander mot utdelningsförslag lösas av den som anmält klandret. Uttryckligt stadgande om att klandraren har att utgiva även annan kostnad för publicering av klandertalan är måhända i och för sig mindre angeläget. Det synes däremot kunna ifrågasättas, huruvida icke bör stadgas skyldighet för klandraren att förskjuta kungörelsekostnaden vid äventyr att klanderskriften anses icke rätteligen ingiven. Uppenbarligen bör konkursdomaren icke behöva löpa risken, att kostnaden sedermera icke kan uttagas av klandraren. I avsaknad av motsvarighet till stadgandet i 34 § StplF synes det likväl knappast tänkbart, att klandertalan skulle kunna deserteras på den grund, att kungörelsekostnad icke erlagts inom den för anmälande av klander föreskrivna fristen. Det kan näppeligen heller ifrågakomma, att konkursdomaren skulle äga vägra kungöra klandertalan, innan kostnaden härför förskjutits, eftersom därmed frågan, huruvida utdelningsförslaget kommer att stå sig, skulle kunna hållas svävande under praktiskt taget obegränsad tid. Det bör här inskjutas, att avsaknaden av stadgande om skyldighet att förskjuta kostnad för kungörande av klandertalan icke kan de lege lata utgöra något argument mot att kostnaden åvilar i första hand klandraren, eftersom det icke heller stadgatsskyldighet för efterbevakare att förskjuta sådan kostnad för kungörelse och underrättelse, för vilken han enligt 111 § KL svarar. Även i sistnämnda hänseende förtjänar konkursdomarens intresse av att icke få själv stå för kostnaden, om den icke kan uttagas av borgenären, beaktande.⁴⁴ Då det alltid medför risk för rättsförlust att uppställa vissa

 

tillämpning av LösenF icke anses otvivelaktig mot bakgrunden därav, att rättens protokoll i mål rörande tvistiga fordringar ansetts icke få utan särskild begäran utskrivas till vare sig borgenär som framställt jäv eller borgenär mot vars bevakning jäv blivit gjort. Se LAWSKI s. 195 samt NT 1872 s.107 och NJA 1889 B 352.
⁴⁴ Vid efterbevakning torde det emellertid vara vanligt, att kungörelsekostnaderna, då de icke utkrävts i förskott, gottgöras konkursdomaren av förval-

prestanda inom given tid såsom förutsättning för talans upptagande,⁴⁵ vore emellertid måhända en mera tilltalande lösning av förevarande problem, att generell föreskrift gåves om rätt för konkursdomaren att av allmänna medel erhålla ersättning för kostnad som han förskjutit men som icke kan uttagas av den därför ansvarige.⁴⁶
    Såvitt gäller förvaltares och rättens ombudsmans anspråk på ersättning för inställelse i mål om utdelningsklander synes vidare kunna ifrågasättas, huruvida det icke bör föreskrivas, att sådan ersättning må kunna tillerkännas dem i klanderprocessen och eventuellt i fråga om ansvaret därför betraktas såsom klandrarens rättegångskostnad. Problemet om ersättning för kostnad i anledning av nytt utdelningsförslag efter återförvisning kunde måhända finna sin legislativa lösning i en bestämmelse, enligt vilken rätten må vid återförvisning oberoende av yrkande förplikta boet eller tappande part att gälda kostnad och arvode för nytt utdelningsförslag.
    Till sist må framhållas, att också reglerna om det slutliga ansvaret för otvivelaktiga partskostnader i mål om utdelningsklander möjligen kunna förtjäna en översyn. En sådan torde emellertid då också böra utsträckas till att omfatta spörsmål om rättegångskostnadsansvar i vissa andra konkursmål, vilka här icke kunnat närmare beröras.

 

taren, som därefter avdrager kostnaderna från utdelning som må belöpa på efterbevakningen. Bl. a. då efterbevakningen helt ogillas, kan likväl kostnadernas uttagande bli problematiskt.
⁴⁵ Jfr, angående 34 § StplF, WIKLUND i TSA 1956 s. 393 ff.⁴⁶ Man finge väl därvid tänka sig en reglering, enligt vilken konkursdomaren icke först vore nödsakad att i vanlig ordning utverka en exekutionstitel. Jfr 188 § KL och bestämmelserna om omedelbar utmätning för expeditionslösen. Förestående uppsats återger i väsentligen oförändrat skick en promemoria som utarbetats på uppdrag av JO i ett hos denne anhängiggjort ärende. Vid ärendets avgörande den 2 juli 1958 har JO såsom sin mening uttalat, att samtliga kostnader för klandertalans publicering böra utan hinder av 10 § LösenF hänföras till klandrarens rättegångskostnader.