LENNART GEIJER och FOLKE SCHMIDT. Arbetsgivare och fackföreningsledare i domarsäte. En studie i rättsbildningen på arbetsmarknaden. Med en sammanfattning på tyska. Lund 1958. Seelig & C:o (i distribution). 404 s. Kr. 27,00.

    Arbetsdomstolen (AD) har som bekant s. k. paritetisk sammansättning; den består vid handläggning av de enskilda målen utav dels ett utanför partsintressena stående ämbetsmannaelement — två yrkesdomare och en ledamot med särskild insikt i arbetsförhållanden m. m.— dels ock företrädare för de stora arbetsmarknadsorganisationerna, nämligen två ledamöter utsedda efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och två ledamöter utsedda efter förslag av LO. Den ene av de av LO föreslagna ledamöterna ersättes i tjänstemannamål av en av TCO föreslagen ledamot. Författarna till förevarande arbete har satt sig före att undersöka samspelet mellan ämbetsmännens och »lekmannaledamöternas» inverkan på den rättsbildning som äger rum genom AD:s dömande verksamhet. Den huvudsakliga källan har varit reservationerna i AD.

    Efter en inledande avdelning om problemställning och allmänna iakttagelser följer arbetets huvudavdelning (s. 29—334) innehållande specialundersökningar. Här behandlas fem grupper av frågor, som urnu förevarande synpunkt ansetts särskilt intressanta, nämligen 1) när föreligger en föreningsrättskränkning?, 2) kring § 23 och andra klausuler om arbetsgivarens rätt att säga upp arbetstagaren, 3) kollektivavtalets tvingande verkan och de personliga avtalen, 4) omfattningenav fredsplikten enligt 4 § kollektivavtalslagen och 5) arbetstagares arbetsskyldighet inom kollektivavtalets ram. En avslutande avdelning upptar ytterligare vissa synpunkter på det framlagda materialet och slutsatser. För specialundersökningarna jämte ett avsnitt i sista avdelningen (s. 362—376) svarar LENNART GEIJER ensam; han har våren 1958 disputerat och vunnit juris doktorsgraden på dessa partier av boken. Undertecknad var författarens opponent vid disputationsakten.
    Inom AD har vi alltid utan vidare utgått från att alla ledamöterna oavsett proveniens känner sig som verkliga domare med individuellt domaransvar. Boken syftar väl i första hand till att försöka klarlägga, hur det i verkligheten förhåller sig med lekmanna ledamöternas opartiskhet. Skall vi i domstolen tacka och ta emot, när författarna på grundval av de gjorda undersökningarna anser sig kunna konstatera, att det saknas belägg för att lekmannaledamöterna skulle ha varit medvetet partiska (s. 357 f)? Nog menar jag, att det går för långt, när Geijer s. 285 (vid behandling av domen 1951 nr 2) säger: »Härmed illustreras hur lekmannaledamöterna byter position, när det passar sig med hänsyn till den egna sidans intresse.» (De jämförda målen avser helt olika slags frågor.) Jfr också vissa uttalanden i anslutning till det s. k. smedmästarmålet (1946 nr 68) s. 82 rad 3 ff. — Geijers

382 ERLAND CONRADIbenägenhet att dramatisera framställningen har väl också i övrigt ibland förlett honom till onödigt tillspetsad kritik av vissa domar. Jag syftar närmast på uttalanden s. 123 och s. 140 (första stycket andrapunkten) om Lindhagens ståndpunkt i målet 1932 nr 100. (»Domstolen har ansett det nödvändigt att ytterligare motivera sin inställning.»— »Efter denna redogörelse förklarar domstolen, tydligen för att dämpa missnöjet på arbetarhåll:— — —» — »Den (kritiken) torde visa att den av majoriteten uppställda 'allmänna rättsgrundsatsen' i själva verket innebar ett försök till teoretisk motivering för arbetsgivarsidans intresseståndpunkt.»)
    Denna dom som ägnats stort utrymme i boken avsåg tillämpningen av ett ofta förekommande kollektivavtalsstadgande, att arbetsgivaren— med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt — äger att frittantaga och avskeda arbetare (förutvarande § 23 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar). I målet yrkades från arbetarsidan, att —oaktat denna klausul fanns i kollektivavtalet — AD måtte förklara uppsägning av en arbetare ogiltig, därför att uppsägningen med hänsyn till omständigheterna var i hög grad orättvis. AD under Lindhagens ordförandeskap ogillade yrkandet med en bred principiell motivering och åberopade därvid såsom en huvudsynpunkt, att någon tvekan icke kunde råda om att i Sverige likaväl som i andra länder ett arbetsavtal som slutits på obestämd tid kan uppsägas till upphörande efter viss uppsägningstid och utan att skäl för uppsägningen behöver anföras vare sig denna äger rum från den ena eller den andra sidan; denna allmänna rättsgrundsats var i förevarande fall som nys ssagts uttryckligen bekräftad i kollektivavtalet.
    Geijer är mycket kritisk mot denna dom, men i allt väsentligt är kritiken oberättigad, och författarens argumentering utsattes också under disputationsakten (av samtliga opponenter) för nedgörande angrepp. Man kan nog våga det omdömet, att Geijer i denna del på ett olyckligt sätt sammanblandat juridik och politik. Och det är naturligtvis helt på tok, när han s. 140 ff påstår att den rättsliga konstruktion på vilken domen vilar fick sitt första grundskott redan 6 år senare genom tillkomsten av huvudavtalet. Motsatsen är fallet. Rättsligt sett utgår nämligen huvudavtalet från den grundprincipen, att det i fortsättningen liksom dittills tillkommer arbetsgivaren ensam att avgöra, om han vill behålla en viss arbetare i tjänst eller icke.
    Geijer har icke heller i övrigt alltid lyckats riktigt bra i sin behandling av rättsfallsmaterialet. Jag vill anföra några exempel, som har det gemensamt att i alla fallen författaren — enligt min uppfattning med orätt — trott sig finna bristande konsekvens i dömandet.
    a) S. 56 behandlas domarna 1931 nr 107, 1937 nr 57 och 1939 nr 76. Om flera motiv föreligger till uppsägning av en arbetare och ett avdessa motiv är föreningsrättskränkande, har AD i de två äldre målen med Lindhagen som ordf. (och med Hagander som vice ordf. i 1937 års mål) givit företräde åt det objektivt godtagbara skälet och låtit uppsägningen stå fast, medan domstolen i 1939 års dom med Hagander som ordf. ansett föreningsrättskränkning föreligga. Geijer karakteriserar dessa mål så, att det ej gått att avgöra, vad som varit huvudmotiv och vad som varit bimotiv för uppsägningen. Jag tror däremot,

ANM. AV GEIJER—SCHMIDT: ARBETSGIVARE O. FACKFÖRENINGSLEDARE 383att skillnaden i utgången just sammanhänger med vad som ansetts vara det huvudsakliga motivet. Till ytterligare belysning vill jag åberopaen senare (enhällig) dom 1949 nr 56 (III); jfr även 1950 nr 21.
    b) På s. 235 redogör Geijer för domarna 1932 nr 14 och 1935 nr 35, som avser vad han kallar lönesänkningsspärrar, d. v. s. till nya kollektivavtal fogade övergångsbestämmelser, i vilka anges att vissa individuellt utgående löner skall tillämpas också i fortsättningen, oaktat det nya kollektivavtalet upptar lägre löner. I dessa två mål prövades, om lönesänkningsspärren skulle omfatta också företag som under avtalstiden vunne inträde i arbetsgivarorganisationen. I det första målet, med Lindhagen som ordf., besvarades frågan jakande; i det senare, med Frans August Lind som ordf., nekande. Enda skillnaden var, säger Geijer, att kollektivavtalet i det senare målet ej innehöll uttrycklig bestämmelse att det skulle gälla nytillträdande arbetsgivare, men det följer ju enligt Geijer av lagen. Det är icke riktigt att detta var den enda skillnaden. I det äldre målet hade arbetarna till den opartiske ordföranden under avtalsförhandlingarna sagt ifrån, hur de tolkade övergångsbestämmelsen. I det senare målet hade enligt vad arbetsgivarparten obestritt uppgivit garantiklausulen hämtats från ett äldre avtal, där den hade den av arbetsgivaren angivna innebörden.
    c) S. 318 ff behandlas vissa mål om tidstämpling. Geijer påpekar, att Hagander varit skiljaktig och velat grunda arbetarnas skyldighet att tidstämpla utom arbetstiden på en kombination av avtalsföreskrifter om att arbetsgivaren äger föreskriva tidstämpling och att arbetstidenskall vara effektiv (1937 nr 23), medan majoriteten med Lindhagen i spetsen för att antaga tidstämplingsskyldighet nöjt sig med att avtaletföreskriver effektiv arbetstid el. likn. Därefter påstår Geijer emellertid (s. 322 överst), att Lindhagen i målet 1943 nr 109 icke varit konsekvent utan gått över till Haganders linje. Detta kan icke vara riktigt. Skrivningen i domen 1943 nr 109 i ifrågavarande del överensstämmer nästan ordagrant med vad som upptagits i domen 1936 nr 107, där Lindhagen och Hagander var ense, och innebär icke mera än att den bestämmelse om rätt för arbetsgivaren att anordna tidstämpling, som nu väl en gång fanns i avtalet, skulle — mot bakgrunden av att arbetstiden var »effektiv» — tolkas så att arbetsgivaren ägde anordna tidstämpling utom arbetstiden. Detta är uppenbarligen något annat än att bestämmelsen om rätten att anordna tidstämpling nödvändigtvis måste förekomma i avtalet för att man skall komma till samma resultat.
    Jag vill påpeka ett uppenbart misstag på s. 270. Geijer påstår att ledamoten Bexelius i det s. k. Dagspostmålet 1945 nr 62 deklarerat, att han anser en sympatiåtgärd, som ansluter sig till en icke facklig primäråtgärd, förbjuden i och för sig, oavsett om den faller under någonannan punkt. Detta har Bexelius aldrig gjort gällande. Han har tvärtom funnit, att den i målet avsedda stridsåtgärden måste betraktas som en primär, självständig stridsåtgärd, och med utgångspunkt häri bedömt dess tillåtlighet enligt de tidigare punkterna i 4 § första stycket kollektivavtalslagen. Vid denna bedömning har han tydligen lagt ungefär samma synpunkter till grund som den norska arbeidsretten i sindom 1937 s. 22.

384 ANM. AV GEIJER—SCHMIDT: ARBETSGIVARE O. FACKFÖRENINGSLEDARE    Huvudomdömet om boken måste nog bli, att författarna knappast har lyckats ge något egentligen nytt bidrag till belysning av mekanismen i AD:s dömande. Detta vore väl också för mycket begärt. En svaghet i metoden — också uppmärksammad av författarna (s. 382) — måste anses vara, att i huvudsak endast mål med reservationer medtagits och att därför redovisningen av lekmannaledamöternas inställning ickeblivit helt rättvisande. Men boken är välskriven — på sina ställen rentav spännande — och det har icke varit utan sitt intresse att få se materialet sammanställt på det översiktliga och trevliga sätt varpå det här presenteras. Och Geijers prestation att vid sidan av betungande yrkesarbete genomföra en uppgift av denna krävande natur är värden speciell honnör.

Erland Conradi