LOUIS LE MAIRE. Spredt fægtning. Kbhvn 1957. Munksgaard. 153 s. Dkr. 12,00.

    Direktören för danska statens sinnessjukhus LOUIS LE MAIRE — tidigare straffrättsprofessor i Århus — har engagerat sig på många fria fronter, och som skribent har han i ovanligt hög grad tagit dagspressen till språkrör vare sig det gällt funderingar kring poesi och kriminalpolitik eller inlägg i den blossande debatten om ungdomskriminalitet. Nu har han emellertid känt behov av att »konsolidera hemmafronten», och inför det planerade återtåget har han samlat ett antal föreläsningar, tal och artiklar till en liten essaysamling under den modesta titeln »Spredt fægtning».
    Huvudparten av boken upptas naturligtvis av juridiska ämnen, men de ges nästan alltid det vidare perspektiv, som betingas av att le Maire inte bara vill vända sig till fackmännen. Det är sällan juristen ensam som kommer till tals (och det kan någon gång beklagas), det är i mångt humanisten somför pennan, han som anses vara så sällsynt innanför juridiska kostymer. Det ger boken en varm ton, en fin grundstämning, som man inte är bortskämdmed när frågor om våldsbrott, återfallsfrekvens och skadeståndsrätt behandlas, och det ger utrymme för en spelande humor. Mången gång vill mananteckna avvikande mening — en del av hans uttalanden i kommentarentill SVEN CLAUSENS »Essays om Naturret» tycks mig ganska äventyrliga —men som helhet gläds man åt bokens juridiska avsnitt.
    När le Maire går utanför sina områden kan man å andra sidan finna uppsatserna litet väl tillfälliga: tal vid student- eller skådespelarjubiléer harnog sällan intresse bortom dagen, då de hölls, eller utanför kretsen, somlyssnade till dem. Här brister le Maire i stringens och man känner sig frestad att tala om »adspredt fægtning», som går ända därhän att han hugger isten. I talet »I forbund med skuespillerne», vill le Maire bevisa, att skådespelarprestationen, och inte pjäsen eller föreställningen är det, som griper åskådaren och fastnar hos honom; han citerar en rad ur en pjäs »somingen i dag minns» och påstår, att repliken en gång serverats så roligt aven skådespelerska, att den under en mansålder övervintrat hos en av hennes beundrare, även sedan pjäsen glömts av alla. Det framgår av citatet, att pjäsen var Hjalmar Söderbergs »Aftonstjärnan», och det är väl antagligtatt repliken övervintrade just därför att det lilla stycket i sin söderbergska vemodsfulla bitterhet låg och växte någonstans i beundrarens själ.

J. G.

 

EBERHARD SCHMIDHÄUSER. Gesinnungsmerkmale im Strafrecht. Tüb. 1958. J. C.B. Mohr (Paul Siebeck). XVI + 276 s. DM 31,00.

    I de flesta ländernas strafflagar återfinnas brottstyper, vid vilkas juridiskautformning särskild hänsyn tages till gärningsmannens i handling ådagalagda klandervärda sinnelag. Lagstiftarens tanke uttryckes genom att han såsom särskilda brottsmoment vid ett betydande antal delikt upptager rättsfakta sådana som »vinningslystnad», »ondska», »arghet», »hänsynslöshet»,

 

»grymhet», »råhet», »likgiltighet för annans liv» etc., för att nämna några lokutioner, som förekomma i svensk lag eller svenska lagförslag. Brottsmoment av angivna slag, som i tysk doktrin betecknas med den träffande men svåröversättliga termen »Gesinnungsmerkmale», kunna undantagsvis spela rollen av verkliga brottsrekvisit, av vilken en handlings straffbarhet överhuvud beror. Det vanliga är emellertid att förhandenvaron av det klandervärda subjektiva förhållandet föranleder att brottet hänföres under en svårare brottsart eller att någon särskild straffskärpningsregel träder i tilllämpning. Stundom förekommer i strafflagarna att förkastliga resp. hedervärda motiv till ett brott uppställas såsom en allmän straffmätningsgrund eller äro av utslagsgivande betydelse vid valet av straffart eller ådömandeav särskild påföljd av typen »ärestraff» för brottet.
    Hela den materia som sålunda sammanhänger med ett speciellt sinnelag hos gärningsmannen rymmer en rad teoretiskt oklara och praktiskt svårbemästrade problem både för lagstiftaren och lagtillämparen. För att blott nämna en synpunkt kan man peka på den både kriminalpolitiskt och straffrättsdogmatiskt djupgående skillnaden mellan att uppfatta brottsrekvisit eller straffmätningsgrunder av berörda slag såsom hänförande sig till en mera varaktig, även vid sidan av det aktuella brottet manifesterad, sinnesart hos gärningsmannen eller till det isolerade brottet, som under angivna omständigheter framstår såsom en socialetiskt sett särskilt klandervärd (resp. mera ursäktlig) gärningstyp.
    Den berörda problemställningen, insatt i dess psykologiska, rättsfilosofiska, kriminalpolitiska och positivrättsliga sammanhang, diskuteras ingående i det här anmälda arbetet. Framställningen är — åtminstone för en svensk läsare — tämligen svårtillgänglig, men författarens utredningar och synpunkter äro av påtagligt värde för en djupare förståelse av straffbudens och straffmätningens sociala funktion och belyser på ett synnerligen intressant sätt brytningen mellan de skilda grundåskådningar rörande straffrättens utformning som »Tatstrafrecht» eller »Täterstrafrecht», vilken brytning gör sig märkbar i det straffrättsliga reformarbetet och den vetenskapliga diskussionen flerstädes i världen.

I. A.