Ogiltigförklarande av uppsägning till avflyttning
    I ett föregående häfte av SvJT (s. 192 ff) har advokaten GUNNARMOLIN tagit upp frågan om utgångspunkten för beräkning av 14-dagarsfristen i 7 § 2 st. hyresregleringslagen för de fall, där delgivning avuppsägning skett enligt 2 kap. 38 § tredje stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Han är av den meningen att det ur såväl hyresgästsynpunkt som hyresvärdssynpunkt skulle vara önskvärt med en lagändring och jag vill gärna instämma med honom såtillvida att enklarare lagbestämmelse kan anses påkallad. Den lösning som föreslås synes emellertid knappast vara den som ligger närmast till hands. Innan jag går in därpå vill jag i korthet erinra om vad som förekommitmed avseende å detta problem utöver de omförmälda avgörandena i hyresrådet.
    Hyresregleringskommittén, som bl. a. företog en översyn av bestämmelserna i hyresregleringslagstiftningen, erhöll från hyresrådet en skrivelse, vari det redogjordes för hyresrådets praxis i här berördauppsägningsfall. Hyresrådet yttrade sålunda: »Hyresrådet har i principvid bedömande av sådana fall tillämpat den regeln, att fristen ansettsbörja löpa först den dag den uppsagde sist måste antagas ha erhållitdel av uppsägningens innehåll. Då emellertid meningarna inom hyresrådet varit delade synes det angeläget att ett förtydligande av lagtexten sker på denna punkt.»
    Hyresgästernas Riksförbund framförde därjämte till kommittén önskemålet att 7 § andra stycket erhölle en förtydligande ordalydelse ik lar överensstämmelse med hyresrådets materiellt riktiga ställningstagande till problemet.
    Sedan hyresregleringskommittén i sitt betänkande IV (SOU 1955: 35s. 67—68) redovisat de båda ståndpunkter som kommit till uttryck i hyresrådets avgöranden dels 1949 och dels i fallet YD 593 den 5/121951, fann man att, ehuru sålunda skäl kunde anföras för bägge meningarna, det vore riktigast att låta fristen löpa från den tidpunkt då uppsägningen enligt 2 kap. 38 § tredje stycket skall anses ha skett. För att i möjligaste mån rättsförluster skulle kunna undvikas för hyresgästerna, föreslog kommittén emellertid att fristen i dessa fall skulleutsträckas till fyra veckor.
    I en reservation till kommitténs betänkande tillät jag mig framföra den meningen att hyresrådets senare praxis vore helt i hyresregleringslagstiftningens anda och att syftet att skydda hyresgästen mot en obillig uppsägning kunde helt förfelas om fristen räknades från den i 2: 38 angiva uppsägningstidpunkten, men hyresgästen under tiden levde i fullständig okunnighet om uppsägningen. Vid bilsemestrar och utlandsresor vore det icke vanligt bland folk i allmänhet att ordnamed eftersändning av post och ännu ovanligare att ställa ombud försig. Kommitténs förslag om en frist av fyra veckor skulle icke undan-

röja alla risker för rättsförluster och kunde för övrigt ge anledning till missförstånd så att framställningen om ogiltigförklaring gjordes försent i sådana fall då fjortondagarsfristen skolat iakttagas. Av dessaskäl förordade jag att 7 § erhöll en lydelse som uttryckligen stadfästehyresrådets praxis.
    Det finnes emellertid en betydligt enklare väg att komma till rättamed denna fråga, en ordning som samtidigt eliminerar alla risker förrättsförluster för hyresgästerna. Så blir nämligen fallet, om man lägger på hyresvärden att hos vederbörande myndighet (hyresnämnden) begära att få en verkställd uppsägning godkänd. Det får anses så mycket naturligare numer att övergå till en sådan ordning som hyresgästens rätt till kvarboende i förhyrd lägenhet i princip fastslagits genom1956 års lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Gösta Järtelius