Sekretessen rörande tvångsmedel i brottmål
Bestämmelser rörande sekretess vid förundersökning i brottmål är upptagna i 1937 års s. k. sekretesslag. Dessa bestämmelser avser i första hand polismyndighets och åklagares verksamhet till förekommandeeller beivrande av brott. Huvudregeln är att handlingarna är hemliga intill dess att beslut föreligger om åtal, åtalseftergift eller strafföreläggande. Bestämmelserna gäller även handlingar rörande användningav tvångsmedel i brottmål och de har alltså direkt tillämpning även påhandlingar i vissa domstolsärenden. I kommentaren till rättegångsbal-
ken (GÄRDE m. fl. s. 380) säges också att jämlikt 10 § sekretesslagenmå rättens beslut ävensom andra handlingar i ärende rörande husrannsakan ej utlämnas i vidare mån än som erfordras för åtgärdens verkställande. Domstolshandlingar i ärenden rörande användning avtvångsmedel i brottmål är alltså i princip hemliga enligt de bestämmelser som finns upptagna i 10 § sekretesslagen. Att denna paragrafär direkt tillämplig innebär att domstolen inte behöver meddela något förordnande att den skall gälla.
Sekretessen rörande domstolshandlingar i allmänhet regleras av 36 § sekretesslagen. Gränsen mellan 10 och 36 §§:s tillämpningsområden är inte alldeles klar. Till en början kan anmärkas att 36 § avser inte endast mål utan även ärenden. Av förarbetena framgår att man beträffande ärenden i första hand tänkt på sådana som till sin natur är att jämställa med verkliga mål (se prop. 1947 nr 260 s. 19). Åtskilliga ärenden är otvivelaktigt till sin natur sådana att sekretessreglerna i 36 § icke skall tillämpas utan övriga bestämmelser i sekretesslagen gälla även då en sekretessbelagd handling ingivits till domstolen. Hur gränsen här skall dragas beror främst på tolkningen av ordet förhandling i 36 §.
Uttrycket förhandling förekommer på många ställen i rättegångsbalken. Det användes för att beteckna en särskild form av handläggningsom skiljer sig från annan handläggning. Många ärenden handlägges å domstolarnas kanslier i sådan form att förhandling i rättegångsbalkens mening inte är för handen. Skillnaden mellan förhandling samthandläggning av kansliärenden är av stor principiell betydelse. Grundsatsen om offentlighet anknyter exempelvis till begreppet förhandling. I kommentaren till rättegångsbalken framhålles, att för förhandlingförutsättes ett å viss tid och plats hållet domstolssammanträde, vid vilket parter och andra äger vara tillstädes och utöva processuell verksamhet. (Ang. hithörande frågor se vidare kommentaren s. 47—48.)
Även utanför rättegångsbalken förekommer begreppen förhandling och annan handläggning, exempelvis i 1946 års lag om handläggningav domstolsärenden. Förhandling bör väl här ha samma innebörd somi rättegångsbalken. Sålunda talas det om att rätten skall utsätta tid och ställe för förhandling, då sökanden eller annan finnes böra höras. Detta kan rimligtvis inte hindra att rätten eller någon dess befattningshavare formlöst inhämtar upplysningar från sökanden eller annan, alltså utan att kalla till ett formellt och offentligt förhandlingssammanträde. Möjligheten att även i kansliärenden införskaffa upplysningar blir av vikt i sådana fall då förhandling inte lämpligen kan äga rum.
Innan rätten beslutar om häktning eller reseförbud eller annan sådan tvångsåtgärd som omtalas i 24—27 kap. rättegångsbalken, skall förhandling hållas. Motsvarande bestämmelser om förhandling finns inte meddelade beträffande husrannsakan eller kroppsvisitation ellerannan sådan tvångsåtgärd som regleras av 28 kap. rättegångsbalken. Rätten kan alltså handlägga ett ärende rörande husrannsakan såsomett rent kansliärende. Fråga är emellertid om man inte skall gå ett stegvidare och säga att ett sådant ärende bör handläggas såsom kansliärende. Syftet med en husrannsakan eller en kroppsvisitation kan ju äventyras om rätten kallar till sammanträde och håller förhandling. I
varje fall tar man en risk i detta avseende om man tillåter en processuell verksamhet av samma natur som den som förekommer i mål. Man kan nog antaga att processlagberedningen utgått från att förhandling icke skulle hållas i ärenden rörande sådana åtgärder somomtalas i 28 kap. rättegångsbalken samt avvikelse ej skulle göras frånvad som eljest gäller om allmänna handlingars hemlighållande. Då förhandling ej hållits vid rätten skall beträffande sekretess alltså gälla 10 § sekretesslagen och ej 36 §. I rättspraxis har dock ansetts att 36 § skulle kunna analogivis tillämpas i mål som avgjorts utan förhandling. (Se härom prop. 1947 nr 260 s. 21.)
Såsom förut antytts bör väl den omständigheten, att förhandlingicke skall hållas i ett ärende rörande husrannsakan, icke hindra att den undersökningsledare eller åklagare, som yrkat husrannsakan, muntligen inför rätten uppger de omständigheter på vilka hans yrkande är grundat. Man kan här göra en jämförelse med vad som gäller enligt lagen om handläggning av domstolsärenden. Enligt 2 och 3 §§ denna lag skall sökanden uppge de omständigheter på vilka hangrundar sin ansökan och rätten kan ålägga honom att i denna del fullständiga sin ansökan. Härifrån skiljes det fall att förhandling enligt 4 § utsättes för hörande av sökanden eller annan som ärendet angår. Endast i det senare fallet synes 36 § sekretesslagen bli tillämplig. (Ang.de fall då förhandling erfordras enligt 4 § nyssnämnda lag, se NJA II1947 s. 91.)
Av intresse är också att göra en jämförelse med vad som gäller enligt lagen den 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. 4—6 §§ i denna lag ansluter sig till reglerna i 27 kap.9 och 16 §§ rättegångsbalken. Enligt de nämnda lagrummen skall rätten besluta om vissa tvångsmedel eller pröva av undersökningsledareneller åklagaren fattade beslut om sådana medel. Det ligger i sakensnatur att en verklig partsförhandling inför rätten i dessa ärenden regelmässigt inte kan hållas. Om så skedde skulle syftet med åtgärdenkunna förfelas. Under förarbetena till 1952 års lag uttalades (se NJA II 1953 s. 132, 137, 140, 142, 144), att föreskrift inte borde meddelas om att rätten i anledning av inkommen anmälan skulle hålla förhandling. Detta hindrade givetvis ej att rätten, där så funnes påkallat och det kunde ske utan att äventyra ändamålet med den åtgärd anmälningen avsåge, hörde den misstänkte eller annan som åtgärden avsåge. En förhandling förutsatte uppenbarligen, att den anhållne eller åtminstone för honom utsedd försvarare vore närvarande; och vid förhandlingen måste, om den skulle bliva av något värde, materialet från förundersökningen framläggas. Ur utredningens synpunkt kunde emellertid vara äventyrligt att på detta stadium förebringa det material, över vilket polisen förfogade. — Av dessa uttalanden synes man kunna hämta stöd för uppfattningen att rätten, utan att hålla förhandling, kan muntligen höra undersökningsledaren eller åklagaren. Detta bör gälla såväl då rätten har att fatta beslut om tvångsmedel som då rätten, efter skriftlig anmälan, har att pröva en redan vidtagen åtgärd.
Så snart verklig förhandling hållits i ett mål eller ärende, även omförhandlingen hållits inom stängda dörrar, inträder den effekten att domstolens protokoll och beslut samt till domstolen ingivna handlingar
i princip blir offentliga. För att sådana handlingar skall kunna hållas hemliga erfordras att förhandlingen hållits inom stängda dörrar samt att domstolen meddelat särskilt förordnande att handlingarna ej måutlämnas. Sådant förordnande måste meddelas då ärendet slutligen avgöres; det kan inte lagligen meddelas efteråt såsom en komplettering till beslutet. (Se NJA 1953 s. 621.) Frågan huruvida i ett mål eller ärende förekommit förhandling eller endast annan handläggning är inte bara en terminologisk fråga utan berör viktiga rättsliga verkningar. Förhandling i ett ärende torde motsvara huvudförhandling i ett mål. Sålunda torde av rättegångsbalken 17 kap. 2 § följa att, om förhandling vid rätten ägt rum i ett ärende, avgörandet skall grundas på vad som förekommit vid förhandlingen.
Carl Svennegård