Kan förare av moped straffas för bristfälligheter på mopeden?
    I pressen har under senare tid förekommit artiklar, vari hävdatsatt en mopedförare, som icke äger det fordon, varpå han färdas, icke skulle kunna fällas till ansvar för eventuella bristfälligheter i fordonets beskaffenhet och utrustning. Det har sålunda exempelvis gjortsgällande, att avfattningen av 3 § första stycket mopedkungörelsen (MpK) skulle lägga hinder i vägen för fällande till ansvar för förandeav annans moped, som saknar författningsenlig ljudsignalanordning. Dylika påståenden äro så pass uppseendeväckande, att det kan synasbefogat att underkasta dem en kritisk granskning.
    De författningsrum, som därvid måste undersökas, äro dels 2 §första stycket och 3 § första stycket MpK och dels 65 § 1 mom. och3 mom. andra stycket vägtrafikförordningen (VTF), vilka intages härför överskådlighetens skull.
    2 § första stycket MpK:
    I stället för stadgandena i 4 § VTF skall för cykel med hjälpmotor gällavad som föreskrives i 7 § samma förordning. Dock skall sådant fordon, dådet tages i bruk, vara försett med
    a) minst två av varandra oberoende, effektivt verkande bromsar;
    b) i stället för ringklocka, apparat, med vilken kan givas ljudsignal medjämn, dov ton samt
    c) på lämplig, lätt synlig plats anbragt skylt av metall, upptagande i tydlig skrift ägarens namn samt hans adress eller identitetsbeteckningenligt folkbokföringen även som motorns typbeteckning och tillverkningsnummer.

    3 § första stycket MpK:
    Förseelse mot 2 § första stycket straffas enligt 65 § första mom. VTF.

    65 § 1 mom. VTF:
    Brukas fordon på väg, oaktat fordonet icke överensstämmer med de i 2—8§§ eller med stöd av dessa paragrafer meddelade bestämmelser om fordonetsbeskaffenhet och utrustning, skall ägaren straffas med dagsböter, om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon, och eljest med böterhögst trehundra kronor...

    65 § 3 mom. andra stycket VTF:
    Har förseelse, som i 1 eller 2 mom. sägs, skett och ägde föraren vetskapom hindret för fordonets brukande, vare även han förfallen till ansvar, somstadgas i nämnda moment.

STIG L. AGE 405    Som obestridd huvudregel i bestraffningshänseende beträffande alla i VTF omnämnda fordon, om vars beskaffenhet och utrustning föreskrifter givits i 2—8 §§ VTF, gäller att, om förseelse skett mot dessabestämmelser, både ägaren och föraren straffas under i 65 § 1 mom. resp. 3 mom. andra stycket VTF givna förutsättningar. Mopeder äro nu emellertid inte direkt omnämnda i paragraferna 2—8 VTF utanföreskrifterna rörande dessa fordons utrustning och beskaffenhet hagivits dels direkt i MpK dels genom hänvisning från MpK till 7 § VTF, som handlar om cyklars beskaffenhet och utrustning. Vad angår bestraffning av förseelser mot utrustningsbestämmelserna har detta lagstiftningstekniskt ordnats så, att i MpK hänvisats till 65 § 1 mom. VTF, som handlar om ägarens ansvar för bristfälligheter på fordon. Det är uppenbarligen formuleringen av denna hänvisningsbestämmelsei MpK, som ligger bakom påståendena, att mopedförare icke skullekunna bestraffas. Man har förmenat, att eftersom 3 § första stycket MpK endast hänvisar till 65 § 1 mom. VTF och icke jämväl till samma paragrafs 3 mom. andra stycke, skulle förare av moped icke kunna åtkommas med straff.
    Till en början inställer sig då frågan, om det kan antagas ha varit lagstiftarens mening, att mopedförare icke skulle kunna bestraffas för bristfälligheter på fordonet. Mopeden är till sin rätta natur en motorcykel, närmare bestämt en lätt motorcykel, beträffande vilken vissa lättnader i förhållande till för motorcyklar gällande bestämmelser medgivits. Å andra sidan gäller i vissa hänseenden strängare reglerför mopeder än för vanliga cyklar (bromsar, ljudsignalapparat etc.). För cyklar, motorcyklar och bilar enligt VTF gäller som ovan sagts utan vidare att såväl förare som ägare kan straffas vid förseelse mot utrustningsbestämmelserna. Finnes det då anledning till antagande att för moped skulle i bestraffningshänseende gälla lindrigare bestämmelser än för cyklar eller annorlunda än för fordon i allmänhet? Uppenbarligen inte! Det kan icke antagas, att lagstiftaren avsett att sätta mopedförare i sådan undantagsställning att de icke såsom förareav cyklar och motorcyklar skulle kunna fällas till ansvar för förseelse mot utrustningsbestämmelserna.
    Om man alltså med full rätt utgår från att lagstiftaren icke menat att stadga lindrigare bestämmelser i ifrågavarande avseende för mopedförare, blir nästa spörsmål, om det kan föreligga någon lapsus från lagstiftarens sida så att helt oavsiktligt kommit att stadgas, att endast ägaren skulle kunna straffas. Det kan icke förnekas, att det av och till förekommer bristfälliga lagstiftningsprodukter, men det tyckes mig ändå svårt att acceptera tanken på en »groda» av sådant format. En närmare undersökning visar också enligt mitt förmenande, att det icke föreligger något lagstiftningsfel och att lagstiftningen väl möjliggör bestraffande även av mopedföraren.
    Som av det tidigare anförda framgår hänvisar 3 § första stycket MpK beträffande straffbestämmelser till 65 § 1 mom. VTF, vilket lagrum utsäger att, om fordon brukas på väg, oaktat det icke överensstämmer med givna bestämmelser om beskaffenhet och utrustning, straffas ägaren. Nu lyder ju samma paragrafs 3 mom. andra stycketså här: »Har förseelse, som i 1 eller 2 mom. sägs, skett och ägde fö-

406 MOPEDFÖRARES STRAFFANSVARraren vetskap om hindret för fordonets brukande vare även han förfallen till ansvar, som stadgas i nämnda moment.» För bestraffande avförare av fordon fordras sålunda dels att förseelse skett mot 1 (eller 2) mom. och dels att föraren ägde vetskap om den straffbara bristfälligheten. För att taga ett exempel direkt från VTF är ju den vanliga gången, när man har ett utrustningsfel på en cykel, att man förstundersöker, om det är fråga om en straffbar förseelse enligt 65 § 1 mom. VTF, som ju stadgar straff för ägaren, och därefter vid jakandesvar på denna fråga, direkt ur 3 mom. andra stycket utläser, att även föraren skall straffas.
    Hur ställer sig detta nu, när fråga är om en moped, som brukas utan exempelvis författningsenlig ljudsignalanordning? Detta är en klar förseelse mot 2 § första stycket b) MpK. Av 3 § första stycket MpK hänvisas man till 65 § 1 mom. VTF, som utsäger, att ägaren skall straffas. Det föreligger alltså en förseelse, som i 65 § 1 mom. VTF sägs. Om det nu antages, att föraren ägde vetskap om felaktigheten, synesfull täckning föreligga för bestraffning även av mopedföraren. »Har förseelse, som i 1 mom. sägs, skett och ägde föraren vetskap ...»
    Kan nu avfattningen av 3 § första stycket MpK anses lägga hinder i vägen för denna tolkning? Nej, det synes mig icke vara fallet. Enligt sin ordalydelse är detta paragrafstycke en hänvisning till VTF:s straffbestämmelse för ägare. Men detta synes med hänsyn till lydelsen av 65 § 3 mom. andra stycket VTF vara fullt tillräckligt. Som ovan visats torde föraren vara straffbar om förseelse mot 1 mom. föreliggeroch han har vetskap. Det synes sålunda alldeles överflödigt att i 3 § första stycket MpK göra någon hänvisning till 65 § 3 mom. andrastycket. Annorlunda uttryckt: har man kommit till straffbarhet enligt 1 mom. för ägaren följer utan vidare av 3 mom. andra stycket straffbarhet för föraren.
    Svaret på den i rubriken uppställda frågan är sålunda enligt minmening att mopedförare enligt gällande lagstiftning både kan och skall straffas.

Stig L. Age