Ett nordiskt rådgivande domstolsorgan. Till Nordiska rådets 6:e session, vilken är utsatt att äga rum hösten 1958 i Oslo, har rådsmedlemmarna, hovrättsrådet i Åbo hovrätt Harras Kyttä, som är inrikesminister i statsminister Kuuskoskis ministär, första lagutskottets ordförande, borgmästaren Olov Rylander och dommer Knud Thestrup väckt förslag om inrättande avett för de nordiska länderna gemensamt rådgivande domstolsorgan.
Förslagsställarna framhåller i sin motivering för förslaget, att den önskade rättsenheten i de nordiska länderna tryggas icke endast därigenom, att lagreglerna så långt som möjligt blir enhetliga, utan lika viktigt är att man vid tillämpningen av gemensamma regler på ett visst område följer sammavägar. Olika omständigheter, såsom inbördes olikheter i fråga om rättssystemet på andra områden, traditionella variationer beträffande de rättstillämpande myndigheternas toikningsmetoder samt rent processuella skiljaktigheter, t. ex. i fråga om bevisbörderegler, samverkar emellertid till att så ickealltid blir fallet. De sålunda antydda svårigheterna beträffande samordningen av rättstillämpningen föranledde Nordiska rådet att vid sin senaste session 1957 rekommendera regeringarna att föranstalta om utgivandet av en gemensam nordisk domssamling (rek. nr 2). Tanken bakom detta förslag var framför allt, att olikheter i rättstillämpningen i vart fall icke bör få uppkomma allenast på den grund, att man i de skilda länderna är okunniga omvarandras rättspraxis. Vetskapen om att en viss regel i ett land tolkats på ett sätt kan förmodas verka i den riktningen, att man i ett annat land tänker sig för, innan man beslutar sig för en annan tolkningsväg. Behovet avett samordnande organ även på det rättstillämpande området tillväxer, allteftersom den gemensamma nordiska lagstiftningen kommer att omspännanya fält. Med de ökade förbindelserna mellan länderna blir också intresset av större enhetlighet i rättstillämpningen allt starkare. En gemensam högstadömande instans, utrustad med befogenhet att i sista hand avgöra uppkommande tolkningstvister, skulle i själva verket innebära att man tillskapade ett överstatligt organ. En utveckling i den riktningen har dock hittills omsorgsfullt undvikits inom det offentliga nordiska samarbetet, vilket helt bygger på frivillig samverkan, och bör därför heller icke väljas på nu förevarande område. Hittills har genomgående de för de nordiska länderna gemensamma organen fått konsultativ karaktär, medan beslutanderätten förbehållits nationella instanser. Det bör icke vara uteslutet att begagna samma grundsatser även på området för rättstillämpningen. En lösning efter de normer som angivits för den nyligen inom Beneluxstaterna beslutade gemensamma rådgivande domstolen (se härom denna årg. s. 123 f.) bör sålunda vara möjlig även i de nordiska länderna.
Såsom riktlinjer för ett nordiskt rådgivande domstolsorgan angiver förslagsställarna, att dettas kompetens bör vara begränsad till slitande av verkligt kontroversiella tolkningstvister avseende gemensam nordisk lagstiftning. Rimligtvis bör icke varje tvistefråga av mera perifer art, som dyker upp i ett mål, automatiskt hänskjutas till detta organ. Det anses också tillräckligtom endast tolkningsfrågor, som uppkommer i mellaninstanserna (landsrätterna, lagmansrätterna, hovrätterna) och slutinstanserna, kan underställas