Några frågor rörande syn i rättegång
Huvudstadgandet om syn som särskilt bevismedel i rättegång finnes i 39 kap. 1 § rättegångsbalken, där det stadgas, att för skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, rätten må hålla syn å stället.
Det är mig ej bekant i huru stor utsträckning denna paragraf utnyttjas av domstolarna,1 men jag har vid handläggningen av de allmänna mål jag kommit att syssla med i Svea hovrätt fått den bestämda uppfattningen att syn förekommer förhållandevis sällan. Om man gjorde en rundfråga bland rikets domare rörande anledningen härtill skulle säkerligen de flesta svara, att de av tidsnöd ansåge sig förhindrade att — utom i särskilda fall — hålla syn, men att de, om arbetsbördan ej vore så pressande, gärna skulle hålla syn oftare än som sker. Det torde nämligen råda en enig mening om de uppenbara fördelaren syn ur skilda synpunkter innebär. För att taga ett exempel kan nämnas syn för utrönande av siktförhållandena m. m. i mål angående trafikolyckor.
Är det då så säkert att en syn försinkar målet? Jag har under våren 1957 varit med om en syn, som tvärtom förkortade målet med åtskilliga förhandlingsdagar. Målet hörde till de så kallade mammutmålen. Huvudförhandlingen inför Svea hovrätts femte avdelning varade flera
månader, och ett avsnitt rörde åtal för grovt bedrägeri i samband med en skogsaffär avseende ett skogsskifte i Sälenfjällen. Man avsåg att höra ett stort antal vittnen om skogsskiftets avlägsna belägenhet och omtraktens utseende och beskaffenhet, om drivningsförhållanden m. m. Häradsrätten hade ej hållit syn på skiftet. Hovrätten beslöt emellertidatt upptaga frågan om vittnena skulle få höras eller icke först sedan hovrätten själv besiktigat skiftet. Det blev en minnesrik — man kanske också kan säga en strapatsrik — färd över kalfjället i snövessla och på skidor. Och därefter en grundlig besiktning av skiftet. Efter synen avstodo parterna från att höra ett avsevärt antal vittnen, och viss annan utredning blev också onödig. En följd blev sålunda att detta stora mål kunde förkortas — något som särskilt beträffande dessa mammutmål väl för envar framstår såsom ytterst önskvärt. Det bör också tilläggas, att synen var i hög grad givande för bedömningen av målet; flera iakttagelser vid synen redovisades i domskälen. Det kan invändas, att detta mål var av säregen beskaffenhet. Jag har emellertid den uppfattningen att även mål av ordinär beskaffenhet, t. ex. bilmål, ofta skulle kunna förkortas genom syn, bland annat därför att en synväl nästan alltid medför, att domare och parter lättare än på annat sätt kunna skaffa sig ett riktigt grepp om målet.
Om nu häradsrätten i det nyss åsyftade fallet företagit syn på stället, hade detta då med hänsyn till bestämmelserna i 35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken, som stadgar att hovrätt ej får besluta om förnyad bevisupptagning med mindre hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen, hindrat hovrätten att själv2 besluta om syn i syfte att förkorta processen?
I kommentaren av GÄRDE m. fl. till nya rättegångsbalken uttalas,3 att med hänsyn till nämnda bestämmelser endast mera sällan torde ifrågakomma att syn beslutas av högre rätt. Till närmare utveckling av vad som menas med att hovrätten finner förnyad syn vara av betydelse för utredningen anföres,4 att det måste föreligga positiva skäl för att ett förnyat upptagande kan leda till ett annat resultat. Men det nämnes också, att det vid en bevisupptagning utan parternas begäran särskilt bör beaktas att en sådan bevisupptagning kan ådraga parterna opåräknade och i förhållande till tvisteföremålets värde oskäliga kostnader, dock att sådana hänsyn icke böra tilläggas samma betydelse imål angående grovt brott, då den tilltalade förnekar gärningen, eller eljest i mål, i vilka bevisprövningen med hänsyn till bevisningens omfattning eller beskaffenhet är i hög grad beroende av att hela bevismaterialet i ett sammanhang framlägges för hovrätten. Enligt min mening hade varken ordalagen i 35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken eller dess andemening lagt hinder i vägen för hovrätten att i nu föreliggande situation själv förordna om sådan syn i syfte att söka förkorta målet eller för att skaffa sig ett bättre grepp om detta eller i båda syftena.
I detta sammanhang må också erinras om tilltrosbestämmelserna i 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § (jfr 55 kap. 14 §) rättegångsbalken.5
Jag har förut nämnt fördelen av syn särskilt i bilmål och framhållit såsom min uppfattning att syn i dessa mål i allmänhet ej försinkar målet. En rekonstruktion på platsen av en bilolycka behöver ej taga så lång stund. Och sedan går det lättare och fortare att skriva domen, när man ser det hela framför sig. Möjligheten till ett säkrare domslut ligger också i öppen dag. Jag har i hovrätten varit med om att efter enav hovrätten beslutad syn på en avlägsen plats i ett trafikmål rätta tillen av underrätt meddelad dom, som vid synen befanns vara sakligt felaktig.
Ett flitigare användande av syn på platsen skulle sålunda enligt min mening vara önskvärt, och jag tror att man, åtminstone i vissa mål, snarare skulle vinna än förlora tid därpå. Jag vill emellertid ingalunda förneka att fall förekomma, då man med fog kan påstå att åberopade fotografier, skisser och modeller m. m. göra samma nytta som syn. Vad jag nu anfört gäller såväl underrätt som hovrätt.
Mina iakttagelser om förekomsten av syn i de allmänna målen gälla ej beträffande jorddelningsmål. Där förekommer ofta syn i första instans.6 Men för hovrätterna gäller här en särskild regel, som jag harsvårt att förstå. I 21 kap. 58 § andra stycket jorddelningslagen stadgas nämligen att bevis genom syn på stället må upptagas i hovrätten, allenast om synnerliga skäl därtill äro.7 Någon särskild motivering till stadgandet kan icke återfinnas i förarbetena till detta. Det får väl antagas, att det införts för att minska parternas processkostnader. Min erfarenhet från tjänstgöring på jordrättsavdelning i Svea hovrätt ärden att syn i jorddelningsmål i hovrätten i åtskilliga fall skulle vara synnerligen önskvärd och lämplig. Naturligtvis förekomma jorddelningsmål, där behov av syn ej föreligger, t. ex. fall då hovrätten enbart har att taga ställning till rent juridiska frågor, men ofta har man att ingå på skälighetsbedömningar, därvid ett besök på platsen måste anses mycket lämpligt.
Då man söker tolka stadgandet i 21 kap. 58 § andra stycket jorddelningslagen finner man det onekligen anmärkningsvärt, att för de jorddelningsmålen närstående expropriationsmålen icke finnes något motsvarande stadgande. Tvärtom föranleder väl stadgandet i 29 § expropriationslagen - däri föreskrives att huvudförhandling i målet skall av domstolen (varmed avses underdomstolen) hållas vid syn åstället eller, där målet kan prövas utan syn, på annan plats — närmast att även hovrätten bör hålla syn på platsen, om några särskilda skäl ej äro däremot. Svea hovrätts jordrättsavdelning, som handlägger under hovrättens domvärjo förekommande expropriationsmål, håller också ganska ofta syn i sådana mål. Däremot håller hovrätten sällan syn i jorddelningsmål. En förklaring till skillnaden i nu berörda hänseende mellan expropriationsmål och jorddelningsmål är måhända att söka däri, att vid jorddelningsmålen ärendet, då det kommer till hovrätten, kan sägas hava redan handlagts vid två instanser, nämligendels av vederbörande förrättningsman dels av ägodelningsrätten. För min del vill jag tolka stadgandet i 21 kap. 58 § andra stycket jorddel-
ningslagen så, att om hovrätten anser sig icke kunna få något grepp om ett jorddelningsmål, därest syn icke skulle företagas, sådana synnerliga skäl föreligga, varom talas i stadgandet.
Beträffande kostnaden för syn skall, enligt 39 kap. 4 § rättegångsbalken, om saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, nämnda kostnad utgivas av parterna en för båda och båda för en eller, om synens hållande påkallats blott av ena parten, av den parten ensam. Iannat fall skall kostnaden utgå av allmänna medel. Man har sålunda gjort skillnad mellan dispositiva och indispositiva mål. Expropriationsmålen intaga här en särställning i det att de kunna sägas vara i vissa hänseenden av indispositiv och i vissa hänseenden av dispositivkaraktär.8 Svea hovrätts jordrättsavdelnings nuvarande praxis9 beträffande kostnaden för syn i expropriationsmål är den att i dessa mål den part, som begär syn, skall gälda kostnaden för synen och att sedan jämlikt 67 § expropriationslagen prövas vem som ytterst skall gälda sagda kostnad.10 En annan sak är att hovrätten i vissa fall ansett det lämpligt att — ej blott på grund av tillämnad syn — utan även av andra skäl, t. ex. att parter och vittnen bodde på platsen, hålla huvudförhandlingen på ort och ställe samt att på grund därav någon särskild synekostnad icke uppstått.11
Tage Silfverskiöld