SVANTE BERGSTRÖM. Om allmänt vattenområdes rättsliga ställning. Mitdeutscher Zusammenfassung. Uppsala 1957. Institutet för offentlig och internationell rätt. 58 s. Kr. 2,40.

    Med termen allmänt vattenområde betecknas som bekant dels havsterritoriet utanför vad som ingår i de enskilda fastigheterna, dels på jämförligt sätt de största insjöarnas vatten utanför det som hör tillfastigheterna. Definitionen gäller svensk rätt, men begreppet i fråga har med varierande innebörd sin motsvarighet i andra länder. Spörsmålet om de allmänna vattenområdenas rättsliga karaktär har på senare år vunnit ökad aktualitet såväl i Sverige som i utlandet. Förklaringen är väl närmast att modern teknik skapat helt andra förutsättningar än tidigare för utvinning av naturtillgångar på havs- och storsjöbottnen. Redan möjligheten av att där i större skala bedriva sand-, grus- och stentäkt har ökat intresset för ifrågavarande områden. Än mera accentueras givetvis detta intresse, i den mån områdena konstateras hysa exploaterbara mineral- eller oljefyndigheter. I ena som i andra fallet har emellertid inställt sig frågan: vem innehar dispositionsrätten till de allmänna vattnen?
    För svensk rätt kan frågeställningen preciseras att avse huruvida allmänt vattenområde ligger under kronans äganderätt eller inte alls omfattas av någons enskilda äganderätt. Innebörden av det senare alternativet skulle närmast vara att allmänt vatten låge fritt för envarsutnyttjande, försåvitt ej staten i kraft av sin offentligrättsliga överhöghet över det svenska territoriet skulle genom särskilda föreskrifter habegränsat sagda fria förfogande. I Finland, där begreppet allmäntvatten är bestämt i nära anslutning till vad som gäller för de svenska förhållandena, blir också spörsmålet angående rätten till allmänt vattenområde i stort sett detsamma som i vårt land. Ett dominerande drag beträffande övriga länder med havskust är att territorialvattnet ej till någon del ingår i strandfastigheternas ägovälde. Såtillvida kan alltså för dessa länders vidkommande det allmänna vattenområdet sägas vara identiskt med territorialvattnet. Ser man till naturen av statens rättsanspråk på de allmänna vattnen, uppvisa emellertid här åsyftadeländer långtifrån någon enhetlig bild. På de flesta håll betraktas välstatens rättsförhållande till territorialvattnet såsom allenast en höghetsrätt, ett uttryck för statens imperium över terrritoriet alltså (exempelvis i Danmark, Storbritannien och Nordirland, Frankrike), men här och var möter en stadgad uppfattning om att havsterritoriet omfattas av en statens direkta äganderätt (t. ex. i Nederländerna, vissadelstater i USA). I åtskilliga länder äro emellertid övervägandena kring det statliga rättsanspråkets karaktär lika tveksamma som i Sverige (möjligen kan detta omdöme ha sitt berättigande bl. a. i fråga om Västtyskland).
    Redan vad som antytts om den tilltagande styrkan hos de intressen, som knyta sig till ett exploaterande av förefintliga nyttigheter på

havsbottnen, torde göra tydligt att i länder, där tvekan alltjämt råder rörande exploateringsbefogenheten inom allmänt vattenområde, denna tvekan måste inom snar framtid undanröjas genom uttrycklig lagstiftning. Detta steg har redan tagits i Finland, där hela spörsmålet om rätten till allmänt vatten kommit i brännpunkten inte minst på grund av vissa enskilda projekt att utvinna järnmalm från havsbottnenutanför Åland. I en särskild lag om rätt till allmänna vattenområden, tillkommen innevarande år, stadgas sålunda att dylika områden »jämtebotten» äro finländska statens egendom och att utan viss myndighetstillstånd ingen må på områdena bygga något eller ta någon del av området för varaktigt bruk eller från bottnen upptaga sten, sand, gruseller annat ämne, såvida fråga ej är om åtgärd, till vilken vederbörande har rätt med stöd av stadgande i lag eller med stöd av myndighetsbeslut eller förordnande, som grundar sig på sådant stadgande. — I vårt eget land har däremot en liknande totalreglering av förevarandespörsmål ännu icke kommit till stånd. I så måtto har dock ett legaltingripande skett som genom en lag av år 1953 förordnats att rättentill sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde tillkommerkronan. Bakgrunden till 1953 års lag var att visst enskilt företag gjort framställning hos vattendomstolen om tillstånd att upptaga sand inom allmänt vattenområde utanför Skanör med Falsterbo. Vattendomstolen hade, ur de synpunkter den skulle beakta, ej funnit hinder motbifall till framställningen, men kammarkollegiet hävdade i skrivelsetill Kungl. Maj:t uppfattningen, att inom allmänt vattenområde nyttigheter såsom sand icke finge tillgodogöras utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Det var kammarkollegiets skrivelse som var det direkta incitamentet till lagstiftningsärendet, vilket f.ö. utlöste stor tveksamhet både inom lagrådet och vid riksdagsbehandlingen. I propositionen (nr 212/1953) hade justitieministern emellertid betonat lagstiftningens karaktär av provisorium i väntan på att det klarlades vilken rättslig ställning man skulle tillägga allmänt vattenområde. Att rättsläget härvidlag tills vidare är ytterst osäkert medgavs öppet i propositionen; allmänt vattenområde kunde anses tillhöra kronan — anfördes det —men man kunde måhända också hävda att det på annat sätt vore endet allmännas tillhörighet eller att det icke tillhörde någon. Propositionen varslade om att en generell utredning rörande hithörande frågor skulle åvägabringas. Beslut härom meddelades redan i samband med promulgerandet av lagen. Utredningen anförtroddes åt kammarkollegiet. Den är ännu ej slutförd.
    Medan vi sålunda avvakta de besked, vari kollegiets undersökningkommer att resultera, har preceptor BERGSTRÖMS skrift kommit somen påminnelse om problemet och som ett försök till självständigt ställningstagande. Förf:s metod har varit att fixera och kritiskt granskaolika tänkbara grunder för en kronans äganderätt till allmänt vattenområde. A priori har därvid fastslagits att, om ingen sådan grundskulle befinnas hållbar, området måste konstateras sakna ägare, någotsom snarast skulle innebära, att det utgjorde vad förf. med begagnandeav en tidigare ibland använd term kallar »riksallmänning». I förstahand har förf. funnit förtjänt pröva den eventuella grund för kronansanspråk, vilken skulle bestå i att kronans i äldre tid uppkomna regal-

rätt till allmänt vattenområde — här var ju närmast fråga om en regalrätt till fisket — hade karaktären av en äganderätt i modern mening, bestående än i dag. Förf. har avvisat sistnämnda möjlighet. Ifrågavarande regalrätt berörde enligt hans mening inte havsbottnen; med den tidens betraktelsesätt saknade över huvud taget rätten tillgrunden under vattnet all aktualitet. Dock tillstår förf. att man, utifrånden nutida föreställningen om en i och för sig tänkbar äganderätt till allmänt vattenområdes botten, skulle kunna ställa spörsmålet, huruvida icke regalrätten i våra dagar vore att »omtyda» till en äganderätt. Slutsatsen av övervägandena på denna punkt har emellertid blivit, att en grundläggande förutsättning för en dylik omtydnings berättigandesaknas, nämligen ett visst mått av korrespondens mellan regalrättens och den moderna äganderättens styrka. Förf:s nästa undersökningsobjekt är i vad mån det finnes fog för åsikten att kronan, oaktat fiskeregalet inte hade en tillräcklig inneboende styrka för att bära upp enmodern äganderätt, på annat sätt hävdat sin äganderätt till allmäntvattenområde, så att man till följd härav kunde omtyda regalrätten till en äganderätt. Tre skilda gebit ha därvid stått i blickpunkten förförf. — jakträtten, rätten till sand-, grus- och stentäkt samt rätten till öar på allmänt vattenområde. Den förda diskussionen har också idetta fall utmynnat i ett avvisande av den ifrågasatta äganderättsgrunden; generellt har uttalats att kronan, trots vissa ansatser till regalrätt, inte heller utanför området för fiskeregalet hävdat sin äganderätttill allmänt vattenområde på ett sådant sätt, att den gamla regalrättenkunde omtydas till en modern äganderätt. En sista tänkbar grundvalför kronans äganderättsanspråk till det allmänna vattenområdet skulle enligt förf. vara, att kronans äganderätt berodde på en allmän rättsprincip, jämlikt vilken all jord, som ej vore i enskild ägo, tillhörde kronan. Ej heller denna tes har emellertid godtagits, och förf. hardärmed haft att acceptera det uppställda alternativet till en kronansäganderätt, d. v. s. att allmänt vattenområde vore en riksallmänning (res communis omnium) med staten såsom förvaltare och som målsman för allmänningsintresset.
    Det intresseväckande resonemang, som förf. presenterar och som naturligtvis inte kan skänkas rättvisa genom ett helt summariskt referat, stöder sig på ett material av skiftande natur. Förf. har granskatde stadganden alltifrån äldsta tid, vilka varit av betydelse för kronans regalrätt till de allmänna vattnen eller vilka eljest erbjuda intresse, när det gäller att bedöma dylika vattens rättsliga ställning. Vilken vägledning som sålunda är att hämta inom förefintlig lagstiftning har förf. sökt precisera genom att redovisa tillgängliga motiv. Vidare återgivas och kommenteras några i den rättsvetenskapliga litteraturen förekommande uttalanden om allmänt vattenområde; det framgår att själva frågan angående den rättsliga karaktären hos dylikt område hittills endast i ringa utsträckning uppmärksammats av denjuridiska forskningen. I de hänseenden som nu berörts synes förf., såvitt anmälaren kan bedöma, inte ha förbigått något material av påtaglig relevans. Kammarkollegiets blivande materialredovisning börväl alltså i dessa delar inte förväntas innefatta mera väsentliga kompletteringar. Däremot må det kanhända vara en tillåten förhoppning, att

kollegiet med dess utredningsresurser skulle bland bevarade urkunder från äldre tid lyckas spåra dokument (kungl. brev och jämförliga handlingar), som med sikte på de enskilda fallen gåve en mera konkret bildav den samtida faktiska uppfattningen om regalrättens innebörd såvitt angår de allmänna territorialvattnen — ett par urkunder av häråsyftad struktur ha f.ö. framdragits i ljuset redan i Bergströms skrift. Man kan icke värja sig för misstanken att dylika i kasuistiska sammanhang tillkomna dokument ofta på ett mera rättvisande sätt än motivuttalanden till författningsstadganden ge uttryck för den rättsuppfattning, som i verkligheten varit den bestämmande. Detta omdöme skulle, om det nu är riktigt, förklaras av att förarbeten till ny lagstiftning ävendå de redovisa dittillsvarande rätt kunna ha influerats av tankeriktningar, som haft stöd i främmande rättssystem och för tillfället varit generellt vedertagna inom tongivande doktrin.
    Bland handlingarna i 1953 års lagstiftningsärende förekom en skrivelse — närmast utformad såsom ett privatbrev — av en ledamot i lagberedningen. Förf. har delvis citerat innehållet i skrivelsen och iviss mån åberopat den som hållpunkt för sina slutsatser. Därtill anmodad av ledamoten i fråga vill anmälaren begagna tillfället framhålla, att skrivelsen i själva verket var tänkt att avspegla lagberedningens, ej bara vederbörande ledamots, informella åsikt i saken; detta torde jämväl ha framgått av ordalagen.
    Skulle någon liten kritisk synpunkt vedervågas i denna recension, får den avse avsaknaden av varje redogörelse för utländsk rätt. Förf. harförsvarat detta med en hänvisning till att den svenska rätten uppvisaren särprägel på förevarande område. Att så åtminstone delvis är fallet skall icke bestridas. Inledningsvis har anmälaren själv antytt, att inomutländsk rätt föreställningen om en statens enskilda äganderätt till territorialvattnet är i vid utsträckning utesluten. Men följaktligen skulle rättstillståndet i dessa fall vara jämförbart med det som förf. anser sig böra konstatera för de svenska förhållandena: statens relation till det allmänna vattenområdet kan betecknas såsom ett imperium, ej ett dominium. Under sådana omständigheter hade det otvivelaktigt varit av stort intresse att ta del av förf:s syn på räckvidden av enskild förfoganderätt över territorialvattnen i de främmande länder, där nyssnämnda motsvarighet är för handen.

Peter Westerlind