Fråga om rätt borgenär beträffande köpeskllingsfordran för varudokument i samband med skingringsförbud för bank
    Det händer inte så sällan att myndighets förordnande om skingringsförbud delgives bank. I regel uppstår härvid knappast några komplikationer för banken, då det rättsliga problemet ju närmast berör andra parter. En viss typ av skingringsförbud föranleder dock ofta vissa besvärligheter för bankerna, nämligen skingringsförbud beträffande av svensk importör till svensk bank erlagd köpeskilling för varudokument. Man kunde tycka, att några komplikationer icke heller då skulle behöva uppkomma för den banken, eftersom det ju närmast rör ett rättsförhållande mellan den svenske importören och den utländske säljaren. Men här dyker oftast upp intresset hos en tredjeman, den av säljaren anlitade utländska banken, som översänt dokumenten till den svenska banken för erhållande av likvid.
    Innan jag går in på, vilka olika typiska situationer som härvid kan föreligga, bör något nämnas om orsaken, varför ett dylikt skingringsförbud utverkats av den svenske importören. I flertalet fall föreligger det ett skadeståndsanspråk från importörens sida mot den utländske säljaren, ej sällan uppkommet i samband med ett tidigare köp mellan samma parter. Givetvis står det den svenske köparen fritt att göra gällande sitt skadeståndsanspråk vid säljarens utländska forum, men av lätt insedda skäl ger sig den svenske köparen icke in härpå. För honom är det uppenbarligen bekvämare och billigare att söka få saken rättsligen prövad vid svensk domstol. Detta kan ske, om bl. a. den utländske säljaren tillhörig egendom finnes i Sverige (R. B. 10 kap. 3 §). Denna situation kan den svenske importören framskapa genom bl. a. utverkande av skingringsförbud beträffande den köpeskilling som tillkommer den utländske säljaren. Det är såtillvida föreståeligt, att den svenske importören går tillväga på detta sätt. Men det är också då som han kommer i konflikt med den utländska bankens intressen, vilket gör situationen mera komplicerad. Man kan härvid särskilja tre olika typfall, remburs, dokumentinkasso utan lämnande av förskott till säljaren och dokumentinkasso med lämnande av sådant.
    Föreligger remburs, innebär detta, att den utländska banken framför säljaren får anses vara rätt borgenär beträffande det inbetalade köpeskillingsbeloppet, då ju säljaren fått betalt av den utländska banken, när han hos den presenterade dokumenten, och den utländska banken har säkerhet i dokumenten för sin fordran beträffande rembursbeloppet. Föreligger i stället från säljarens sida ett inkassouppdrag till den utländska banken utan att säljaren därvid erhållit något förskott av banken, innebär detta, att den utländska banken omhändertager dokumenten, inkasserar köpeskillingen genom den svenska banken och sedan, i den mån den inflyter, redovisar beloppet till säljaren. Undersådana förhållanden torde den utländska banken icke ha några egna intressen i denna sak i vidare mån än i fråga om provision och kost-

29—583004. Svensk Juristtidning 1958

450 KÖPESKILLINGSFORDRAN FÖR VARUDOKUMENTnader för utförande av uppdraget, och det är då säljaren, som fortfarande är rätt borgenär beträffande köpeskillingen. Ganska ofta förekommer emellertid att vid inkasso mot dokument den utländske säljaren erhållit ett förskott av den utländska banken i samband med att dokumenten av honom lämnas till banken för inkassering, varvid den utländska banken betingat sig säkerhet i dokumenten såsom varande rätt borgenär beträffande köpeskillingsbeloppet. Under sådana förhållanden har den utländska banken ett stort intresse av att få uppbära köpeskillingsbeloppet, och uttagandet av skingringsförbud innebär för denna bank därför en stor olägenhet. Föreligger skingringsförbud vid dokumentinkasso, uppkommer alltså tvekan, om det är säljaren eller den utländska banken som är rätt borgenär. Den svenska banken kan nämligen icke i regel vid »dokumentinkasso» med ledning av handlingarna se, om förskott lämnats den utländske säljaren eller ej.
    Man kunde tycka, att den beskrivna situationen skulle ha varit föremål för svensk överrätts prövning åtskilliga gånger, men så synes icke ha varit fallet att döma av rättsfallsreferat. Vid hovrätten för VästraSverige har den emellertid i år varit föremål för prövning, varvid kan hänvisas till särskilt referat i rättsfallsavdelningen i detta häfte (rf s.56). Utgången blev den, att skingringsförbudet undanröjdes, sedan utredning förebragts därom, att den utländske säljaren vid inkassouppdragets lämnande till den utländska banken erhållit förskott.
    Ovan har nämnts, att när fråga är om skingringsförbud icke vid »dokumentinkasso» men i samband med remburs den utländska banken,som erlagt köpeskillingsbeloppet till den utländske säljaren, får ansesvara rätt borgenär. Den utländska bankens krav mot den svenska banken på betalning för den utlagda köpeskillingen är en självständigfordran på grund av rembursen. Något kvittningsgillt motfordringsanspråk från den svenska bankens sida som ombud för den svenske importören torde den utländska banken icke behöva finna sig i. Det anses ju allmänt, att säljarens bank icke kan betala säljaren hans fordranpå köpeskillingen, när han presenterar dokumenten, genom att kvittamed en köparens fordran på säljaren, som hänför sig till ett annaträttsförhållande än det aktuella leveransavtalet, t. ex. ett tidigare sådant mellan samma parter. (Se t. ex. GUNNAR PALMGREN »Betalning genom remburs» Helsingfors 1947, s. 39—40, samt LÖGDBERG »Spörsmålangående rembours», Uppsala 1950, s. 92.) Så mycket mindre bör dåsådan kvittning anses möjlig, när säljarens bank efter betalning till säljaren kräver köparens bank på rembursbeloppet.
    Sammanfattningsvis torde följande kunna sägas beträffande den föreliggande situationen. Har till svensk bank inbetald köpeskilling förvarudokument belagts med skingringsförbud och föreligger betalninggenom remburs, gör sökanden klokast i att omedelbart anhålla om förbudets upphävande för undvikande av onödiga rättegångskostnader,som kan bli avsevärda. Föreligger »dokumentinkasso» och förebringasutredning om, att den utländska banken förskottsvis erlagt köpeskillingen till säljaren, bör sökanden förfara på samma sätt. Skulle vid »dokumentinkasso» förskott icke ha betalats, gör den svenske köparenklokt i att försöka få saken bragt ur världen förlikningsvis — det brukar kunna gå med tanke på den utländske säljarens olust att vilja processa i främmande land.

Arne Lyth