GUNNAR HENRIZ 451    Om anteckning i fastighetsbok enligt 13 § lagfartsförordningen
    I 1875 års lagfartsordning (LF) stadgas i 13 §, att »var, som till rätten instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller käromålom återgång av köp, byte eller gåva» eller ock om lösningsrätt i vissafall, »vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet antecknas».Vidare föreskrives i samma lagrum, att »har sådan anteckning ej skett, då käromålet till handläggning förekommer, give den rätt, dit saken är instämd, käranden nödig tid därtill, och vile emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.» 14 § LF stadgar, att lagfartsansökan, som göres samma dag som anteckning enligt 13 § sker eller därefter, skall förklaras vilande till dess det visas, att lagakraftägande dom föreligger i den instämda tvisten.
    Det har visat sig, att viss oklarhet råder såväl om vad som är att hänföra till talan av den art 13 § LF avser, som ock huruvida inskrivningsdomare äger att ex officio — utan framställning från käranden — verkställa anteckning i fastighetsboken om den instämda talan. I sist berörda hänseende synes inskrivningsdomarens i Stockholm praxis icke överensstämma med praxis hos andra inskrivningsdomare i landet. Med hänsyn härtill kan det måhända vara av intresse att med utgångspunkt från det i notisavdelningen i NJA 1957 C 49 (K. M:ts beslut nr 379 den 6/4 1957) återgivna rättsfallet något belysa ovannämnda bestämmelser.
    Såsom framgår av nämnda notis anförde dödsboet efter B. besvär hos Svea hovrätt över inskrivningsdomarens i Stockholm beslut att 6/10 1954 i fastighetsbokens lagfartsspalt anteckna, att två av dödsbodelägarna, C. och Å., 1/10 1954 till Stockholms rådhusrätt ingivit ansökan om stämning å de tre boutredningsmännen (tillika testamentsexekutorer enligt ståndande testamente) med yrkande, att rådhusrättenmåtte förklara, att nämnda tre personer genom att underteckna köpekontrakt 23/8 1954 ang. dödsboets fastighet icke slutit ett för dödsboeträttsligen bindande avtal.
    I besvären framhöll dödsboet, att kärande enligt den med anteckningen avsedda tvisten vore två av de fem delägarna i dödsboet samt att svarande vore de tre testamentsexekutorerna och att alltså varken köparen av fastigheten eller dennes fångesman, d. v. s. dödboet, vore parter i målet även som att anteckningen icke föranletts av någon därom gjord anhållan. Dödsboet uttalade vidare, att i 13 § LF angivits uttömmande och icke blott exemplifierats vilka tvister, som kunde föranleda anteckning i fastighetsboken, samt att det för rättssäkerheten påfastighetsmarknaden vore av stor vikt att anteckning av ifrågavarande slag i fastighetsbok icke finge ske i andra än de i LF särskilt angivnafallen, enär annars möjlighet skulle öppnas för allehanda trakasserier från ovidkommande.
    C. och Å. bestredo bifall till dödsboets besvär samt förklarade att deras instämda talan avsåge »att få fastställt av rätten, att köpehandlingen är ogiltig», vilket »är ett käromål om återgång av köp, varom anteckning skall ske enligt § 13 lagfartsförordningen».
    (C. och Å. ingåvo i januari 1955 ansökan om stämning å köparen av fastigheten men stämningsansökan avvisades enligt rådhusrättens sedermera lagakraftvunna beslut 29/1 1955.)

452 GUNNAR HENRIZ    I infordrat yttrande över dödsboets besvär anförde vederbörande inskrivningsdomare bl. a. följande:

    Den med anteckningen avsedda »talan avser således att få fastslaget, att dödsboet icke genom köpekontraktet avhänt sig äganderätten till tomten utan alltjämt är bibehållet vid densamma. Det måste vara av vikt, att en sådan talan blir antecknad i fastighetsboken och därigenom kommer till tredjemans kännedom. Huruvida denna talan har någon utsikt att vinna bifall eller ej, är en omständighet, som givetvis icke faller under inskrivningsdomarens prövning. Även om ifrågavarande talan — såsom utredningsmännen i dödsboet göra gällande — på grund av att den icke formellt överensstämmer med innehållet i 13 § lagfartsförordningen icke borde hava antecknats i fastighetsboken, kan förefintligheten av anteckningen icke sägas hava medfört någon olägenhet för de avtalande kontrahenterna. Att märka är nämligen följande: Inskrivningsdomaren är ledamot av rådhusrättens fastighetsavdelning och utfärdar stämningar i de mål, som inkomma till avdelningen. Även utan förekomsten av denna anteckning skulle inskrivningsdomaren vid bedömande av ansökan om lagfart å tomten säkerligen känna sig nödsakad att taga hänsyn till förekomsten av denna talan och icke upptaga lagfartsansökningen till slutlig behandling, förrän denna talan blivit avgjord. Slutligen framhålles att det är praxis å rådhusrättens fastighetsavdelning, att inskrivningsdomaren i samband med utsättande av inkomna fastighetsmål låter anteckna målet i fastighetsboken, oavsett huruvida i stämningsansökningen eller i särskild ansökan göres framställning därom. Jag kan icke finna annat än att denna praxis är till fördel för bägge parter.»
 

    Svea hovrätt yttrade i beslut 26/7 1955:

    »Ifrågavarande anteckning har enligt dagboken över inskrivningsärenden skett på grund av en utav rådhusrättens fastighetsavdelning till inskrivningsdomaren gjord anmälan om stämningsansökningen. Den med anteckningen åsyftade talan avser prövning av den rättsliga giltigheten av träffat avtal om försäljning av fastigheten. Sådan talan är att hänföra under bestämmelserna i 13 § lagfartsförordningen. I ärende rörande verkställande av anteckning enligt detta författningsrum har inskrivningsdomaren icke att bedöma föreliggande processförutsättningar. Den av rådhusrättens fastighetsavdelning tilllämpade praxis att låta verkställa i 13 § lagfartsförordningen anbefalld anteckning, oavsett huruvida kärande gjort framställning härom, är väl förenlig med nya rättegångsbalkens bestämmelse, att talan i tvistemål skall anses väckt redan då ansökan om stämning inkommit till rätten. Stadgandet i 13 § sista punkten lagfartsförordningen om visst äventyr vid kärandes försummelse att inom förelagd tid låta verkställa avsedd anteckning kan icke anses utgöra hinder mot nämnda praxis och ej heller i övrigt finnes fog för erinran däremot. Även om anteckning ej skett jämlikt 13 § lagfartsförordningen, torde på grund av innehållet i 10 § första stycket samma förordning den instämda tvisten ha utgjort hinder mot bifall till ansökan om lagfart å fastigheten. I anledning av vad sålunda anförts lämnar hovrätten besvären utan bifall.»


    Dödsboet besvärade sig samt nedsatte föreskrivna belopp kr. 300: — enligt 56 kap. 2 § RB.
    I HD:s ingressvis nämnda beslut i ärendet uttalades att inskrivningsdomaren 6/3 1957 beträffande ifrågavarande fastighet i fastighetsbokenantecknat, att rådhusrätten genom slutligt beslut 31/1 1955 avvisat C:s och Å:s talan i det mål mot utredningsmännen, som föranlett denmed besvären avsedda anteckningen, att hovrätten i beslut 19/7 1955 lämnat C:s och Å:s besvär över rådhusrättens slutliga beslut utan bifallsamt att K. M:t genom beslut 28/4 1956 ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd i målet, i följd varav hovrättens beslut skulle stå fast. »Den med förevarande besvär avsedda anteckningen är härigenom att anse som avförd ur fastighetsboken. K. M. finner förty dödsboets hos

13 § LAGFARTSFÖRORDNINGEN 453K. M. fullföljde talan ej föranleda vidare yttrande.» C:s och Å:s »yrkande om ersättning för kostnaderna hos K. M. lämnas utan bifall. Dödsboet äger återbekomma de nedsatta beloppen, tillhopa trehundra kronor».
    Med 13 och 14 §§ LF praktiskt taget överensstämmande bestämmelser — i vart fall i de avsnitt, som äro av intresse i förevarande fall — funnos intagna i 8 kap. 12— 14 §§ i äldre lagberedningens år 1847 avgivnaförslag till jordabalk. Motiven till nämnda bestämmelser i 1847 års förslag innehålla emellertid intet av intresse i angivna frågor.
    I det vid 1873 års riksdag framlagda förslaget till lagfartslag äro i 14 och 15 §§ upptagna stadganden av samma lydelse som senare inflöto i §§ 13 och 14 i LF. I motiven till nämnda paragrafer i 1873 års förslag framhölls, »att i vissa uppräknade fall käromål angående fast egendom skall antecknas i lagfartsprotokollet med den verkan att samtidigt eller efteråt gjord lagfartsansökning skall hvila till dess rättegången blifvit afgjord», samt att fördelen, som vinnes med anteckningen — varigenom upplysning funnes att tillgå om tillvaron av en tvist, som kunde utöva ett väsentligt inflytande på de rättsförhållanden, som rörde fastigheten — var avgjort större än det obetydliga besvär och olägenhet som förorsakades den stämmande parten och till äventyrsden stämde.
    Om bestämmelserna i 13 och 14 §§ anföres i UNDÉNS kommentar till lagfartsförordningen, att dessa »äro motiverade av hänsyn till tredjemans intresse. Det har synts angeläget, att lagfartsprotokoll och lagfartsbok lämna upplysning rörande anhängig rättegång av denna art, med hänsyn därtill att ett bifall till käromålet kan leda till undanröjande av verkningarna av beviljade lagfarter och inteckningar».
    I motiven till 1 § i 1932 års lag om handläggning av inskrivningsärenden (NJA II 1932 s. 191) framhålles bl. a., att det genom särskilda stadganden har ålagts myndighet eller i vissa fall enskild sakägare att hos domaren göra anmälan om förhållande som i något avseende är av betydelse för bedömande av en fastighets rättsliga tillstånd samt att domaren har skyldighet att om det sålunda anmälda förhållandet göra anteckning i lagfartsprotokollet. Såsom exempel på dylika anteckningsärenden anges omskrivna stadgande i 13 § LF.
    Slutligen må nämnas, att förevarande spörsmål även behandlas i lagberedningens år 1907 framlagda förslag till jordabalk (1908 II). 2 kap. 17 §, st. 1, i förslaget till lag om inskrivning av rätt till fast egendom, lyder sålunda:
    »Hvar, som instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller talan om återgång af köp, byte eller gåfva, eller ock om rätt till lösen af frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast egendom, vare skyldig att anmäla förhållandet för antecknande i fastighetsboken. Visas ej, då käromålet till handläggning förekommer, att anteckning, hvarom nysssagts, skett, gifve rätten käranden nödig tid därtill och hvile emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.»
    Lagberedningens förslag till jordabalk 1947 I behandlar icke lagfartsfrågor, men i motiven till det i 4 kap. 27 § föreslagna stadgandet rörande talan om hävande eller återgång av köp uttalas å s. 235 (SOU1947: 38), att domstolen, då talan om köpets hävande blivit instämd skall — enligt vad beredningen tänkt sig — av eget initiativ göra an-

454 GUNNAR HENRIZmälan härom till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken.
    Ur rättspraxis' ställningstagande till förevarande spörsmål må följande anföras:
    NJA 1886 s. 457: Fråga huruvida hinder mot lagfart mötte på den grund att i lagfartsboken antecknats att lagfartssökandens fångesman vore av tredjeman till domstolen instämd angående bättre rätt till egendomen. Rådhusrätten: Enär i fastighetsboken funnes gjord anteckning om angivna rättegångförklaras lagfartsansökningen vilande jämlikt 10 och 13 §§ LF. Svea Hovrätt: Ej ändring. HD (tre justitieråd) : Ej ändring. Tre justitieråd voro emellertid skiljaktiga och funno att den mot lagfartssökandens fångesman instämda talan icke innefattade sådant klander att samma talan eller den därom gjorda anteckningen vore av beskaffenhet att utgöra hinder för den sökta lagfarten.
    I rättsfallet NJA 1924 s. 353 hade enligt N. Rev:s mening käranden, enär han redan i stämningsansökan anhållit, att hans talan måtte antecknas i lagfartsprotokollet, icke bort av Hovrätten föreläggas vid påföljd enligt 13 § sista punkten LF, att visa att hans instämda talan blivit sålunda antecknad. (HD undanröjde på annan grund Hovrättens dom.)
    Enligt ett i SvJT 1920 rf s. 2 refererat rättsfall fann Svea hovrätt, att anteckning jämlikt 13 § LF rörande instämd talan om klander av testamente omfast egendom icke hade bort ske.

    LJUNGWALD uttalar å s. D 40 i sitt arbete »Handbok i inskrivningsärenden för Södra Roslags domsaga» (1955 års uppl.) under hänvisning till Svea hovrätts nedannämnda utslag 2/3 1933, att »den som anser att hans försäljning av fastighet till en annan person av någon anledning är ogiltig och vill förhindra, att köparen får lagfart, måste instämma denne med yrkande om bättre rätt». I det åberopade rättsfallet hade säljaren per brev meddelat inskrivningsdomaren, att han ansåge sig ha frånnarrats den av honom sålda fastigheten, varför köparen ej borde få lagfart å densamma. Med anledning härav förklarades köparens lagfartsansökan vilande, då med hänsyn till nyssnämnda omständigheter köparens rätt »funnits vara tvistig» enligt 10 § LF. Hovrätten återförvisade emellertid ärendet, enär sådana omständighetericke förekommit, att ansökan bort förklaras vilande.

    BENCKERT uttalar i sitt kompendium »Om lagfart» till 10 § LF, att då det är uppenbart, att fånget är olagligt skall lagfartsansökan avslås samt att då det ej är uppenbart att fånget är olagligt men väl grundad anledning till tvekan föreligger skall ansökan förklaras vilande. Benckert anför vidare:
    »Så skall enligt föreskrift i 14 § ske, om talan redan instämts om återgång av det fång, varå lagfart begäres, och enligt 13 § anteckning härom skett i lagfartsprotokollet. Skulle åter rätten, fastän sådan anteckning ej ännu skett, känna till att talan om återgång instämts, skall sökandens rätt anses tvistig och ansökan enligt 10 § st. 1 förklaras vilande. Skulle åter, utan att tvist blivit instämd, vara känt för rätten att fångesmannen bestrider fångets laglighet (denne framträder t. ex. vid lagfartsärendets behandling och gör ett sådant bestridande) kan detta även utgöra en anledning för rätten att anse sökandens rätt tvistig. Men i detta fall bör rätten ha en viss diskretionär prövningsrätt. Är det klart t. ex. att de av fångesmannen framlagda invändningarna äro ohållbara bör ansökningen kunna bifallas.»

    Såsom framgår av det inledningsvis lämnade referatet hade alltsådet C:s och Å:s mål mot utredningsmännen, vilket föranlett anteckningen i fastighetsboken, blivit slutligen avgjort med för kärandena negativ utgång — och inskrivningsdomaren därom verkställt anteckning

13 § LAGFARTSFÖRORDNINGEN 455i fastighetsboken jämlikt 16 § LF — redan före HD:s avgörande i det här refererade anteckningsärendet. På grund härav har HD icke direkt tagit ställning till själva sakfrågan, huruvida C:s och Å:s angivna talanvore hänförlig till sådan talan, varom förmäles i 13 § LF, eller huruvida inskrivningsdomare äger att utan framställning från käranden verkställa anteckning enligt samma författningsrum.
    Emellertid synes av K. M:ts beslut rörande parternas rättegångskostnader kunna med skäl antagas, att HD för fastställande av vem som i ärendet vore att anse såsom vinnande part, haft till prövning, huruvida inskrivningsdomaren bort verkställa ifrågavarande anteckning samt därvid funnit, att C:s och Å:s talan icke fölle under bestämmelsernai 13 § LF, i följd varav anteckningen icke bort verkställas.
    Den av C. och Å. mot utredningsmännen instämda talan kunde jusvårligen anses vara en talan om »klander å annans åtkomst till fastegendom». Talan riktades ej mot vare sig besittare till fastigheten ellermot någon som t. ex. genom vunnen eller sökt lagfart å fastigheten eller innehav av fångeshandling gjorde gällande äganderättsanspråk och icke heller påstodo kärandena sig vara rätta ägare till fastigheten ifråga eller begärde att få fastställd någon äganderätt för dem. Kärandenas talanvar alltså icke av beskaffenhet att kunna medföra en för köparen bindande dom och kunde förty icke inverka på de rättsförhållanden, som rörde fastigheten. Lika litet var kärandenas talan att hänföra till »käromål om återgång av köp, byte eller gåva» — kärandena voro ju varken säljare eller köpare i den omstämda fastighetsöverlåtelsen — och uppenbarligen förelåg icke heller någon talan om sådan lösningsrättsom avses i 13 § LF.
    Allenast i nu nämnda fall skall anteckning jämlikt 13 § LF ske och skyldigheten att anmäla sin åtgärd för anteckning jämlikt sagda lagrum åvilar den som instämmer klandertalan rörande fast egendom.
    Av såväl ifrågavarande lagbestämmelser som ock förarbeten, doktrin och praxis framgår entydigt att inskrivningsdomaren icke har någon skyldighet att utan framställning därom från kärandens sida verkställa anteckning enligt 13 § LF. Till besvarande av frågan huruvida inskrivningsdomaren — utan skyldighet därtill — likväl skulle vara berättigad att så förfara, är icke mycken ledning att hämta ur rättskällorna. Emellertid synes det icke sannolikt, att den praxis, som enligt vederbörande inskrivningsdomares här ovan återgivna yttrande tillämpas å Stockholms rådhusrätts fastighetsavdelning, står i överensstämmelsemed lagstiftarens mening. Om inskrivningsdomaren skulle vara berättigad att skönsmässigt, utan framställning därom från käranden i stämningsansökan eller eljest, verkställa angiven anteckning i fastighetsboken, synes sista punkten i 13 § LF i viss mån sakna mening. Om sålunda käranden icke skulle efterkomma av domstolen givet föreläggande att låta verkställa föreskriven anteckning, men inskrivningsdomaren — utan någon som helst framställning därom från käranden och t. o. m. utandennes vetskap — trots detta inom den i föreläggandet angivna tidsfristen skulle verkställa anteckning om den instämda tvisten, skulle ju käranden icke riskera någon påföljd av sin försummelse. Ävenså kunde egendomliga konsekvenser uppkomma, därest inskrivningsdomaren —efter erhållen kännedom om den instämda talan — utan framställning

456 13 § LAGFARTSFÖRORDNINGENdärom från kärandens sida verkställer anteckning enligt 13 § LF, och käranden därefter till inskrivningsdomaren inkommer med ansökan om att anteckning om käromålet måtte göras. Skall inskrivningsdomarens svar på kärandens lagenliga ansökan bli ett avslagsbeslut eller skall en ytterligare anteckning om käromålet intagas i fastighetsboken?
    Å andra sidan synes de lege ferenda — under beaktande av den förtredje man önskvärda publiciteten rörande rättegångar, som kunna föranleda undanröjande av meddelad lagfart, och med hänsyn tagen till 13 kap. 4 § RB — det icke vara opåkallat att, då talan enligt 13 § LF väckts, domstolen ex officio gör anmälan härom till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken. (Jfr motiven till 4 kap. 27 § i 1947års jordabalksförslag.)
    Vad slutligen gäller spörsmålet, huruvida även talan av annat slag ände, som angivas i 13 § LF, skall antecknas i lagfartsboken, synes deticke kunna råda tvivel därom, att i sagda författningsrum uttömmandeangivas de tvister, som kunna föranleda anteckning enligt samma paragraf. Stöd torde saknas för det av Hovrätten i förevarande fall tillämpade betraktelsesättet att till i 13 § LF angivna käromål, som kunna föranleda anteckning, hänföra även tvist av annat slag än som uttryckligen angives i författningsrummet. Med hänsyn till att utrymme helt torde saknas att analogivis eller genom extensiv tolkning till de i sagda paragraf angivna käromålen hänföra även annan än däri angiven talan, hade alltså, enär C:s och Å:s omskrivna talan icke fölle under bestämmelserna i 13 § LF, ifrågavarande anteckning icke bort verkställas.
    En annan fråga är däremot den, huruvida den av C. och Å. instämda talan kunde ha till följd att lagfartssökandens rätt befunnes tvistig och ansökan alltså skulle förklaras vilande jämlikt 10 § LF. Till en början måste väl då krävas att sökandens rätt befunnits tvistig på grund avvad som i lagfartsärendet förekommit. Tvistig är sökandens rätt då anteckning om instämd talan enligt 13 § LF skett. Såsom tvistig — utöverde i 6, 7, 8 och 9 §§ LF angivna fallen — synes också i vissa fall sökandens rätt kunna anses för det fall att det för inskrivningsdomaren vidlagfartsärendets prövning är känt t. ex. att i 13 § LF angiven talan är instämd men anteckning i lagfartsboken ännu ej skett eller att fångesmannen — och möjligen också annan, som påstår sig ha rätt till fastigheten — bestrider fångets laglighet. I sistnämnda fall synes inskrivningsdomaren ha skyldighet till viss diskretionär prövning av huruvida det av fångesmannen eller tredje man gjorda bestridandet kan ge grundad anledning till uppfattningen att sökandens rätt bör anses vara tvistig.

Gunnar Henriz