OLOF KINBERG 475    Margery Fry in memoriam
    Den 21 april 1958 avled en av Englands märkligaste kvinnor, Margery Fry, vid 84 års ålder. Hon tillhörde en kväkarsläkt som under fleragenerationer gjort sig bemärkt genom viktiga kulturinsatser. Under första hälften av 1800-talet vann Elizabeth Fry berömmelse såsom fängelsereformator. Margerys far var Justice of Appeal. Hennes bror Roger var målare och professor i konsthistoria vid Londons universitet.
    Margery Fry var student vid Sommerville College i Oxford och senare under några år rektor vid detta college.
    Under första världskriget arbetade hon i Frankrike å en av kväkarna startad sjukvårdsorganisation vid ententens armé. Senare lämnade hon så som religiös agnostiker kväkarsamfundet.
    År 1919 blev hon Honorary Secretary vid Penal Reform League som under hennes ledarskap sammansmälte med en annan förening för strafflagsreform, Howard Association, under benämningen Howard League for Penal Reform. Hon var vidare Justice of Peace och ordförande i en Juvenile Court i London.
    Utan officiellt uppdrag besökte hon under en längre vistelse i Kinauniversitet i detta land för att åstadkomma ökad förbindelse mellandessa och engelska universitet. Såsom medlem av the University Grants Committee hade hon stort inflytande på den engelska universitetsorganisationen. Hon var också under flera år medlem av BBC:s administrativa råd. Såsom medlem av en Departemental Committee, Advisory Council on the Treatment of Offenders vid Home Office och Colonial Office Social Welfare Committee medverkade hon att hindra att barn hamnade i straffanstalter och att skaffa engelska Afrika Probation Officers och skapa inrättningar för skyddsuppfostran i Västindien.
    Under flera decennier var Margery Frys dominerande intresse kriminalpolitik och uppfostringsfrågor, vilka ju höra nära samman. Hon betraktade brottslingar såsom framför allt olyckliga människor och hade stark medkänsla med dem för deras olycksöde. Hon arbetade energiskt på dödsstraffets avskaffande och deltog i Howard League's strävanden i detta syfte. Hennes långvariga kamp mot dödsstraffet bidrog också till parlamentsbeslut varigenom tillämpningen av detta straff begränsades.
    I likhet med många andra trodde hon att brottsligheten mycket ofta har sina rötter i människors utveckling under barna- och uppväxtåren. Hon förbisåg emellertid inte den individuella brottsfaktorn utan ansåg att brott är en yttring av »någonting felaktigt hos brottslingen och borde studeras alldeles som en fysisk sjukdom.» Hon var sålunda fri från den på olika håll ofta framförda, dilettantiska uppfattningen att brottet har sitt ursprung liksom i en pålrot, medan den i verkligheten är produkten av ett invecklat system av rottrådar som genomväxer hela samhällsstrukturen.

476 OLOF KINBERG    Margery Frys medkänsla med dem som socialt förolyckats hade dock aldrig karaktären av sentimentalism. Hennes erfarenhet som ledamot av en barndomstol i London hade lärt henne att den som har att göra med unga brottslingar behöver »ett varmt hjärta och ett kallt huvud». Hon hade självfallet mycket sinne för brottsförebyggande åtgärder och ansåg att en polisman på sitt pass i detta avseende är värd lika mycket som mången domare vid domarbordet.
    Den för närvarande aktuella samhällsskyddsrörelsens praktiska syfte är i första hand att uppspåra farligheten hos människor som begått brott. Det oaktat får man se publikationer i rörelsens anda där farlighetstillståndet förbigås med tystnad, alldeles som om farliga brottslingar vore ett okänt släkte. För Margery Fry däremot var det ett faktum att det finns farliga, »hopplösa» brottslingar. Med sin empiriska och praktiska läggning förstod hon väl att sådana måste hållas internerade på mycket lång tid, men under möjligast humana förhållanden.
    Vid mer än 80 års ålder började Margery Fry arbeta för att våldsbrottslighetens offer eller av dem beroende anhöriga skulle, i den mån detta är görligt, få ekonomiskt vederlag för den skada och förlust delidit. I The Observer skrev hon förra året en artikel, »Justice for Victims», vari hon yrkade att det allmänna skulle ingripa när brottslingen inte var i stånd att lämna skadestånd. För att belysa den kalla likgiltighet varmed offer för våldsbrott behandlas i vår tids »välfärdssamhällen» berättar hon om ett fall där två våldsverkare misshandlaten man så att han blivit blind. Domstolen utdömde ett skadestånd på £ 11.500. Brottslingarna som var medellösa ålades i domen att betala offret 5 shilling i veckan vardera. Offret skulle alltså behöva leva ytterligare 442 år för att erhålla den sista avbetalningen. »Ett bittert hån», tillägger Margery Fry.
    Om våldsbrottens antal och art fortsatte att vara desamma som år 1956 så skulle det allmännas kostnader för att lämna ekonomisk kompensation åt offer för sådana brott, beräknade efter den skala som tilllämpas vid olycksfall inom industrin, uppgå till £ 150 000 årligen, vilket belopp motsvarar mindre än en penny per man för medborgare över 14 års åldern.
    Efter Margery Frys bortgång hölls i parlamentet en parentation över hennes person och insatser för det allmänna bästa. I denna föreslogs att parlamentet, för att hedra hennes minne, skulle anta en lagstiftning till skydd för våldsbrottslighetens offer.

 

    Omständigheterna har gjort att jag sedan mer än tjugo år väl käntMargery Fry. På uppdrag av Howard League gjorde Margery, en annan engelsk dam och jag en två månaders resa i Balkanstaterna för att få närmare kännedom om deras fängelseväsen. Det hade nämligen till Nationernas förbund kommit upplysningar om att man i dessa länder använde »pinliga förhör» (tortyr), bl. a. ifråga om personer som påstods ha begått politiska brott. Emellertid hade den politiska fimbulvinter som sedan flera årtionden grasserar i åtskilliga europeiska diktatur- och polisstater redan befriat oss från den illusionen att tortyr såsom en av rättvisans arbetsmetoder skulle ha avskaffats genom Beccarias märkliga bok mot straffjustitsen och franska revolutionens beslutatt avlägsna tortyren ur straffprocessen.

MARGERY FRY IN MEMORIAM 477    Sedan 1937 då jag genom Balkanresan hade den förmånen att lära känna Margery Fry har vi underhållit en fortsatt korrespondens och årefter år varit varandras gäster i våra hem. Min kännedom om Margery är sålunda inte grundad enbart på hennes offentliga verksamhet och hennes tal och skrifter.
    I många avseenden var Margery Fry föga engelsk. Biologiskt var hon snarast av i berisk typ: tämligen kortväxt, med mörkt hår och varma, bruna, glittrande ögon, snabba livliga rörelser, frånvaro av all högtidlighet, stelhet och kantighet. Hennes sympati för sydlänningar var också mycket framträdande: hon brukade säga att om hon inte varit engelska skulle hon helst ha velat vara italienska. Det fanns heller ingenting av colour feeling hos henne. Hon trivdes med alla hudfärger och var särskilt förtjust i kineserna med deras humor, kvickhet och känslo finess.
    Hennes andliga instrument var mångsträngat. Hon var musikalisk, målade och tecknade och var utpräglat artistisk i sin syn på livet och i sitt sätt att vara. Hennes intelligens var spelande och mångsysslande och hon hade grundliga kunskaper inom flera områden. Bakom löjet och kvickheten som ofta lekte på hennes läppar fanns det allvar, beslutsamhet och mod. Hennes själsliga och praktiska generositet kände knappast några gränser; hon hade tid för allt som väckte hennes intresse och för alla som behövde hennes hjälp i råd och dåd. När tyskarna ockuperade Danmark och Norge och det såg hotfullt ut för Sverige telegraferade hon och inbjöd mig och min familj att komma till London såsom hennes gäster under den tid kriget varade.
    För alla som känt Margery Fry är hon oförgätlig.

Olof Kinberg