Allmänna verksstadgan ändrad. Tillkomsten av allmänna verksstadgananmäldes i SvJT 1955 s. 202. Därvid lämnades en kort redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i stadgan. Under år 1957 har vidtagits vissa ändringar i stadgan (SFS 1957:353 och 616). De första ändringarna är av löneteknisk natur och sammanhänger med 1957 års löneplansrevision. De sista ändringarna avser främst kapitlet om åtal och disciplinär bestraffning och berör bl. a. förhållandet mellan sådan bestraffning och judiciell bestraffning.
    I syfte att undvika dubbelbestraffning har till den paragraf som innehåller rekvisiten för disciplinär bestraffning och de disciplinära straffarterna fogats en bestämmelse som stadgar att, om åtal väckts, disciplinärt förfarande rörande den gärning som omfattas av åtalet ej må inledas eller fortsättas. Bestämmelsen innehåller vidare en hänvisning till den i 25 kap. 8 § andrapunkten strafflagen intagna regeln mot dubbelbestraffning (jfr BECKMANm. fl.. Brott mot staten och allmänheten, andra uppl., s. 617 f.). Det nya stadgandet innebär i princip att, när de judiciella myndigheterna övertagit bedömandet, vidare disciplinärt förfarande ej skall ifrågakomma. Därvid anknyter stadgandet till åtalets väckande. Finner åklagaren icke tillräckliga skäl för åtal eller fattar han beslut om åtalseftergift, kvarstår alltså möjligheten för förvaltningsmyndigheten att inleda och fortsätta disciplinärförfarande. Har åtal väckts, är däremot, oavsett om detta leder till dom i målet eller ej, vidare disciplinärt förfarande uteslutet. Detta gäller varje disciplinärt förfarande även sådant som syftar till disciplinär bestraffning, som ej kunnat ådömas av domstol, d. v. s. varning eller löneavdrag.

 

1 Vid denna redogörelses utarbetande ha medverkat hovrättsassessorn MAUHITZ BÄÄRNHIELM och hovrättsfiskalen JAN ERIK ELLIOT.

FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET 49    Bestämmelserna om i vilka fall myndigheten är skyldig att anmäla tjänsteman till åtal har ändrats i flera hänseenden. Sålunda har de olika fallen uppställts punktvis och beskrivningen av de fall, då vissa grövre brott begåtts, har fått en entydigare formulering. Den väsentligaste ändringen består emellertid däri att, då målsägande finnes, anmälningsskyldighet skall föreligga endast såvida anledning finnes att skadeståndstalan kommer att föras. Denna regel, som innebär en avvikelse från vad som gäller i fråga om straffföreläggande och, såvitt gäller annan målsägande än kronan, militära mål, har i huvudsak motiverats av processekonomiska skäl. Det har nämligen icke ansetts behövligt att av hänsyn till målsäganden tillgripa judiciellt förfarande i sådana fall då målsäganden icke har några anspråk eller uppgörelse redan träffats.
    Den förutvarande omröstningsregeln, som motsvarade rättegångsbalkens huvudregel i brottmål, har för tydlighetens skull utbytts mot en direkt hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i brottmål iöverrätt.
    I övrigt är de senast vidtagna ändringarna i huvudsak av formell natur.

B. W.