Västtysk familjerättsreform
Enligt Förbundsrepubliken Tysklands grundlag den 23 maj 1949 äro män och kvinnor lika berättigade och skulle de rättsregler, som strida mot denna grundsats, upphöra att gälla från och med den 1 april 1953. Det var vid lagens tillkomst avsett, att likställighetsprincipen skulle genomföras medelst ny lagstiftning. Detta medhanns emellertid icke, och därigenom uppstod en lucka, som måst utfyllas av rättspraxis (sehärom SCHMIDT, Den tyska äktenskapsrätten under omdaning, SvJT 1953 s. 518). Ehuru domstolarna på ett skickligt sätt skilt sig fråndenna besvärliga uppgift, voro förhållandena dock i längden ohållbara. Luckan har nu sent omsider efter långvarig förberedelse och livliga strider utfyllts genom den s. k. likställighetslagen (Gesetz über die Gleichberechtigung von Mann und Frau auf dem Gebiete des bürgerlichen Rechts) av den 21 juni 1957, vilken trätt i kraft den 1 juli 1958.1
Den nya lagen innefattar delvis en stadfästelse av rättspraxis, sådan den under tiden utvecklats, men delvis även nya regler. Lagen avser att förverkliga likställigheten endast på civilrättens område, ochså har skett i form av ändringar i eller tillägg till Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) och därmed sammanhängande processuell lagstiftning, såsom civilprocesslagen (ZPO), lagen om frivillig rättsvård och konkurslagen. Däremot ha reglerna i kontrollrådets äktenskapslag av 1946 om äktenskaps ingående och upplösning behållits oförändrade. Utrymmet medger endast en redogörelse för huvuddragen i detta omfattande och komplicerade lagverk.
I. Egendomsordningen i äktenskapet är både i sak och till omfånget lagens egentliga kärnpunkt. Enligt BGB gällde tidigare som primärordning egendomsseparation med rätt för mannen att förvalta och nyttja hustruns egendom, i den mån den icke var enskild (Vorbehaltsgut). Mannens förvaltnings- och nyttjanderätt upphörde den 1 april 1953, men i övrigt förblev ordningen bestående. Något slags giftorätthar alltså hittills icke funnits. Den nya legala ordningen (§§ 1363—1390)2 innebär en reglering, som kan karakteriseras som ett slags begränsad giftorätt. I äktenskapet råder visserligen alltjämt egendomsskillnad. Ej heller egendom, som förvärvas under äktenskapet, blir gemensam, och vardera maken råder i princip självständigt över sin egendom. Men den ökning i makarnas tillgångar, som uppkommit under
äktenskapet, skall mellan makarna utjämnas, när den legala ordningen dem emellan upphör, i regel vid äktenskapets upplösning. Makarna ha alltså gemensamt del i sådan förmögenhetsökning, och ordningen kallas därför tillökningsgemenskap (Zugewinngemeinschaft).
Förvaltningsinskränkningar gälla endast i två hänseenden, nämligen dels så, att make ej må utan andra makens samtycke förfoga över sin förmögenhet i dess helhet (§ 1365), dels ock därutinnan, att han ej heller äger förfoga över honom tillhöriga lösören, som ingå i makarnashushåll (§ 1369). Rätten äger dock i vissa fall på ansökan tillåta åtgärden, om samtycket vägras.
Förmögenhetsökningens utjämning (bodelning) sker efter olika regler, beroende på anledningen till den legala ordningens upphörande. Olika regler gälla sålunda å ena sidan för bodelning till följd av enamakens död och å andra sidan för bodelning av någon annan orsak, d. v. s. med anledning av dom å förtida utjämning (boskillnad), å äktenskaps återgång, nullitet eller äktenskapsskillnad eller ock slutligen till följd av äktenskapsförord.
a) Utjämning av annan anledning än ena makens död sker enligt följande grunder. Vardera makens förmögenhetsökning i äktenskapet (eller under den mindre tid, under vilken den legala ordningen gällt mellan makarna) fastställes genom bouppteckning. Det belopp, var med makes behållna utgående egendom överstiger hans behållna ingående egendom, utgör hans förmögenhetsökning (§ 1373—1375). Överstiger makes sålunda beräknade förmögenhetsökning andra makens, har denna en utjämningsfordran (Ausgleichsforderung), motsvarande halvaöverskottet (§ 1378). Är t. ex. mannens förmögenhetsökning 10 000 DM och hustruns 4 000 DM, är alltså mannens förmögenhetsökning 6 000 DM större än hustruns, har hustrun ett utjämningsanspråk mot mannen å halva skillnaden eller 3 000 DM.
Emellertid har make sådan andel i andra makens förmögenhetsökning endast i den mån andra maken vid bodelning faktiskt innehar egendom. En förmögenhetsökning, som uppkommit därigenom, att brist iandra makens ingående egendom utjämnats, räknas därför icke, och denna må sålunda vid bodelning ej åsättas lägre värde än 0 (§ 1374).
Såsom förmögenhetsökning räknas in dubio ej heller egendom, som förvärvats genom arv eller testamente, gåva eller hemgift. Sådan egendom skall därför vid bodelning tilläggas förvärvarens ingående egendom, vari andra maken ej har del (§ 1374).
För att förenkla bodelningsförfarandet gälla vissa presumtioner. Ha makar gemensamt upprättat en tillgångar och skulder omfattande förteckning över ingående egendom, som tillhör vardera maken eller enav makarna, äger förteckningen vitsord mellan makarna även beträffande däri intagna värdeuppgifter, såframt det ej visas, att den äroriktig. Vardera maken må föranstalta om upprättandet av förteckningöver sin ingående egendom och påkalla andra makens medverkan härvidlag men kan ej kräva, att även den andra maken upprättar förteckning över sin ingående egendom. Om sådan förteckning ej upprättats, presumeras dock att någon ingående egendom icke förekommit. I detta fall antages alltså makes hela utgående egendom utgöra förmögenhetsökning (§ 1377).
Utjämningsanspråket är till sin natur ett betalningsanspråk, som uppkommer i och med egendomsordningens upphörande. Från denna tidpunkt må anspråket ärvas och överlåtas. Dessförinnan må make icke förfoga däröver eller förplikta sig därtill (§ 1378). Anspråket må ej heller utmätas, förrän det godkänts i avtal eller talan därom instämts till domstol (§ 852 ZPO). Anspråket preskriberas efter samma reglersom laglott, nämligen efter tre år från erhållen kännedom om anspråkets uppkomst, dock senast 30 år därefter (§ 1378).
Avräkningsskyldighet föreligger in dubio för sådana gåvor från andra maken, som med hänsyn till makarnas levnadsförhållanden icke äro sedvanliga skänker (§ 1380).
En strikt tillämpning av reglerna om utjämningsfordran kan dock i vissa fall leda till grov obillighet och därför motivera en jämkning urskälighetssynpunkt. Make må sålunda vägra fullgöra sin utjämningsplikt, i den mån utjämningen efter omständigheterna skulle vara grovtobillig (§ 1381). Såsom exempel på en dylik situation nämnes i lagen att andra maken under längre tid försummat sina ekonomiska förpliktelser i äktenskapet och försummelsen kan läggas denna make till last. Hit hör ej endast makes underhållsplikt i egentlig mening utan även hustruns skyldighet att sköta hemmet (§ 1360). Även annan grov försummelse i äktenskapet kan enligt motiven föranleda till en jämkningi den skyldiges utjämningsfordran. Jämkning må också äga rum för undvikande av grov obillighet i sådana situationer, då vållande från andra makens sida icke föreligger, t. ex. när penningvärdets fall gjorten beräknad förmögenhetsökning endast fiktiv.
Make, som skulle drabbas särskilt hårt, om han nödgades genast förnöja andra maken, må beviljas betalningsanstånd, om så kan ansesskäligt även från den andra makens synpunkt. För skulden skall dock erläggas ränta och, om rätten så förordnar, ställas säkerhet (§ 1382).
Den berättigade må kräva fullgörelse i sakvärden i stället för betalning, om så erfordras för undvikande av grov obillighet för honom och prestationen skäligen kan begäras av andra maken (§ 1383). Dennamöjlighet är dock avsedd endast som nödfallsåtgärd i tider, i vilkapengar sakna värde, medan utjämningen i normala tider regelbundetskall ske kontant.
Har make utan andra makens samtycke inom tio år före egendomsordningens upphörande minskat sin förmögenhet genom opåkalladegåvor eller slöseri eller ock genom rättshandlingar, som företagits i avsikt att tillskynda andra maken skada, utgår vederlag till denna i denformen, att sålunda uppkommen förmögenhetsminskning tillägges vederbörandes utgående egendom vid utjämningsanspråkets beräkning (§ 1375), dock endast i den mån så kan ske utan nackdel för dennesborgenärer (§ 1378). För täckande av därigenom uppkommande brist kan andra maken emellertid ifråga om transaktioner, företagna i skadeavsikt, begära återvinning av tredje man i ond tro (§ 1390).
Under vissa förutsättningar erbjudes möjlighet att vinna förtida utjämning (boskillnad). Så är fallet, när makarna levat åtskilda sedan minst tre år. Make, som är berättigad till särlevnad, alltså till äktenskapsskillnad på grund av andra makens vållande (§ 1353), må påkalla boskillnad, såvida ej även andra maken har samma rätt till sär-
levnad (§ 1385). Make är vidare berättigad att vinna boskillnad, om andra maken under längre tid försummat sina ekonomiska förpliktelser i äktenskapet och försummelsen kan läggas denna make till last samt anledning förekommer till antagande, att han ej heller framdeles skall fullgöra sina förpliktelser. Boskillnad må även begäras, om andra maken utan erforderligt samtycke förfogat över sin förmögenhet i desshelhet eller minskat den genom åtgärd, som grundar anspråk på vederlag. Boskillnadsanledning är slutligen även det förhållandet, att andra maken utan giltigt skäl ihärdigt vägrar att ge upplysningar om sin förmögenhet (§ 1386). I och med boskillnaden upphör den legala egendomsordningen mellan makarna och utjämnas dessförinnan uppkommen förmögenhetsökning definitivt samt gäller för framtiden fullständig egendomsseparation dem emellan (§ 1388).
b) Utjämning med anledning av ena makens död.
Med hänsyn till de bevissvårigheter, som reglerna om förmögenhetsökningens beräkning och utjämning kunna medföra särskilt vid dödsfall, förverkligas utjämningen i sådant fall i princip på annat sätt,nämligen därigenom att efterlevande makens legala arvslott ökas med 1/4 av arvet (§ 1371). I stället för bodelning inträder alltså en ökning av arvslotten. Då make enligt § 1931 tager 1/4 av arvet, om bröstarvingar finnas, samt eljest 1/2 därav, om arvlåtaren lämnat föräldrar eller deras avkomlingar eller ock far- eller morföräldrar efter sig, innebär reformen, att make erhåller i förstnämnda fall 1/2 och i sistnämnda 3/4 av arvet. Denna regel tillämpas rent schematiskt utan hänsyn därtill, om någon förmögenhetsökning över huvud uppkommit hos den avlidne. Efterlevande makes utvidgade arvsrätt gäller t. o. m., närdet är utrett, att endast hans egen förmögenhet ökat eller att denna ökning överstiger en sådan i den avlidnes egendom. Denna utvidgningav makes arvsrätt är dock icke generell utan gäller endast i äktenskap, vari den legala egendomsordningen råder, och sålunda ej i sådana, vari makarnas förmögenhetsförhållanden regleras efter annan ordning. Makes ökade arvslott är alltså till sin natur endast ett surrogat för den utjämningsfordran, som kan följa med tillökningsgemenskapen.
Enligt tysk rätt har efterlevande make laglott, motsvarande hälftenav hans arvslott eller, om den avlidne efterlämnat bröstarvinge, 1/8 av arvet (§§ 2303, 1931). Reformens konsekvens är alltså, att makes laglott i här avsedda fall ökas till 1/4.
Emellertid gäller regeln om makes utvidgade arvsrätt endast under förutsättning, att han över huvud ärver eller tar legat efter sin make, vilket dock ej är fallet, om han avstår från arvet eller legatet (§§ 1953, 2180) eller arvlåtaren gjort honom arvlös (§ 2335) eller om han förverkat sin arvsrätt (§§ 2339 ff) eller ock om den avlidne före dödsfallet anhängiggjort talan mot honom om äktenskapets återgång eller äktenskapsskillnad och det kan antagas, att denna talan skulle ha bifallits och svaranden förklarats bära skulden (§ 1933). I dessa situationer har efterlevande make anspråk på utjämning av förmögenhetsökning jämte ev. laglott enligt vanliga regler (§ 1371). Härvid gällerden särbestämmelsen, att make, som avstår från arvet, behåller sin rätt till laglott, i motsats till vad som eljest är fallet (§ 2303). Detta sammanhänger med att make kan ha skäl att med tanke på vederlag,
återvinning m. m. i stället för sin — låt vara utvidgade — arvsrätt föredraga en förmögenhetsutjämning efter vanliga regler. Därigenom skall han icke gå miste om sin laglott, som dock i sådant fall icke utgår med förhöjning.
Makes utvidgade rätt till arv och laglott medför givetvis en motsvarande minskning i bröstarvinges rätt. Denna olägenhet kompenseras dock i regel genom barns arvsrätt, sedan även den efterlevande avföräldrarna avlidit. Men sådan kompensation kan icke väntas tillkommaden avlidnes bröstarvingar i tidigare gifte eller — ifråga om kvinna —hennes barn utom äktenskapet. Denna nackdel avhjälpes dock i någon mån därigenom, att efterlevande make förklaras skyldig att i mån av behov vidkännas kostnaden för sådan bröstarvinges tillbörliga utbildning. Denna förpliktelse är emellertid begränsad till de medel, som maken erhållit på grund av ökningen i sin legala arvsrätt, och föreligger således icke, om maken ej ärver eller hans förvärv beror på testamente (§ 1371). Make kan alltså genom att avstå från arvet och istället enligt vanliga regler begära förmögenhetsutjämning jämte laglott erhålla befrielse från underhållsskyldighet mot styvbarn.
c) Avtalsenlig egendomsordning.
Trolovade eller makar äga genom äktenskapsförord utesluta eller ändra den legala egendomsordningen eller bestämma om annan egendomsordning (§ 1408). Utesluta de den legala ordningen, gäller in dubio i stället fullständig egendomsseparation (§ 1414), vars innebörd icke ansetts erfordra en reglering i lag. Däremot innefatta lagens §§ 1415—1518 närmare bestämmelser om en annan avtalsenlig egendomsordning, nämligen egendomsgemenskapen (Giitergemeinschaft). Andra, i tidigare lagstiftning reglerade egendomsordningar ha kommitur bruk och därför utgått. I framtiden har man därför huvudsakligenatt räkna med tre alternativa egendomsordningar, nämligen dels tillökningsgemenskap som legal ordning och dels i stället antingen egendomsseparation eller egendomsgemenskap. Visserligen må makarna ingå äktenskapsförord även om annan egendomsordning, som icke regleras i lagen, men så må ej ske genom enkel hänvisning till tidigareinländsk eller till utländsk lagstiftning utan det fordras detaljerade avtalsbestämmelser i sådant avseende, och sådan möjlighet torde därförsakna praktisk betydelse. Ett undantag gäller dock, när endera makenhar hemvist i utlandet. I detta fall må makarna genom enkel hänvisning till lagen i landet ifråga avtala om att där gällande egendomsordning skall tillämpas i äktenskapet (§ 1409). Har t. ex. endera maken i tyskt äktenskap hemvist i Sverige, må makarna genom äktenskapsförord bestämma, att äktenskapets rättsverkningar ifråga om deras förmögenhetsförhållanden skola regleras av svensk lag.
II. Makars övriga ekonomiska rättsförhållanden.
a) Hustrun äger, som hittills, att inom sitt verksamhetsområde såsom husmoder företaga rättshandlingar med förpliktande verkan för mannen (Schlüsselgewalt). På grund av sådan rättshandling berättigas och förpliktas endast mannen, såvida ej annat framgår av omständigheterna. Hustrun svarar dock numera jämte honom, om han är insolvent. Mannen må visserligen inskränka eller utesluta hustruns befogenhet,
men sådan åtgärd må, om den vidtagits utan giltig anledning, undanröjas av rätten (§ 1357).
b) Makarna äro ömsesidigt pliktiga att genom sitt arbete och med sin förmögenhet bereda familjen tillbörligt underhåll. I vad avser underhållsskyldighetens fullgörande genom arbete, gäller dock den skillnaden dem emellan, att hustrun i regel icke skall vara skyldig att utöva förvärvsarbete utan endast till att sköta hemmet. Till förvärvsarbete är hon förpliktad endast i den mån mannens arbetsförmåga och makarnas inkomster av kapital icke förslå till familjens försörjning, och det ej heller motsvarar makarnas villkor, att de för ändamålet använda sina kapitaltillgångar (§ 1360).
Till tillbörligt underhåll räknas allt vad som med avseende å båda makarnas villkor erfordras för hushållningen, de gemensamma barnens samt vardera makens personliga behov. Underhåll skall lämnas på sättsom erfordras med hänsyn till sammanlevnaden, och mannen är skyldigatt ge hustrun hushållspengar för skälig tid i förskott (§ 1360 a).
En nyhet är även makes skyldighet att i skälig mån till andra maken förskottera kostnader för rättegång, som rör personlig angelägenhet eller försvar i brottmål, om andra maken icke själv kan betala kostnaden. Med rättegång om personlig angelägenhet menas härvid främst äktenskapsmål men även mål om omyndigförklaring, bördsmål o. dyl. däremot ej tvistemål om betalning, arv eller andra ekonomiska intressen. Frågan, huruvida make, som erhållit sådant kostnadsförskott, kan bli skyldig att slutligen återbära detta till andra maken, regleras icke i sammanhanget utan antingen genom dom i målet mellan makarna eller— i fråga om annan rättegång än äktenskapsmål — från fall till fall enligt allmänna regler om underhållsskyldighet (§ 1360 a).
Vid särlevnad på grund av söndring men utan dom å äktenskapsskillnad (hemskillnadsinstitutet finnes icke i tysk rätt) må make begära underhåll av andra maken, i den mån så är skäligt. Härvid skall hänsyn tagas främst till skälen för makarnas särlevnad samt deras behov och deras förmögenhets- och inkomstförhållanden. Bär mannen ensam eller i avsevärt övervägande mån skulden till särlevnaden, må hustru, som icke utövat förvärvsverksamhet, dock icke hänvisas till att genom arbete försörja sig själv annat än om hon även vid fortsatt sammanlevnad skulle ha varit pliktig till förvärvsarbete eller det efter omständigheterna — t. ex. en av hustrun tidigare utövad förvärvsverksamhet eller äktenskapets korta varaktighet — skulle vara grovt obilligt att av mannen begära underhåll. Make, som mot andra makens vilja utanlaga skäl vägrar återupptaga sammanlevnaden, har ej anspråk på underhåll. Detta skall i här avsedda fall lämnas månatligen kontant iförskott (§ 1361).
Reglerna om frånskilda makars ömsesidiga underhållsskyldighet, vilka regler ingå i 1946 års äktenskapslag, äro däremot oförändrade.
c) Rörande makarnas bohag vid särlevnad utan dom å äktenskapsskillnad gäller, att envar av dem äger utbekomma honom tillhörigaföremål men är skyldig att, om så är skäligt, utlåna eller uthyra dem till andra maken, i den mån denne behöver dem för en självständig hushållning. Hushållsföremål, som tillhöra makarna gemensamt, fördelas dem emellan efter skälighetsgrunder. Äganderättsförhållandena förbli härvid oberörda (§ 1361 a).
Fördelningen av makarnas bohag efter äktenskapsskillnad regleras däremot alltjämt genom en förordning av 1944 (se härom FISCHLER, Nyheter i tysk äktenskaps- och arvsrätt, SvJT 1945 s. 826.).
d) Till förmån för makarnas borgenärer gäller den presumtionen, att lösöre — varmed innehavare papper och in blanco transporterade orderpapper likställas —, som innehas av endera maken eller båda, tillhör den av makarna, som svarar för gälden. Denna presumtion gäller dock icke vid särlevnad med avseende å föremål, vilka innehas avmake, som icke är gäldenär.
Rörande föremål, som tjäna uteslutande ena makens personliga bruk, gäller dock både makarna emellan och i förhållande till deras borgenärer en annan presumtion, nämligen att sådana föremål tillhöra den make, för vilken de äro avsedda (§ 1362).
e) En arvsrättslig nyhet utan samband med den i äktenskapet gällande egendomsordningen avser efterlevande makes fördel av bo oskifto. (Voraus). Efterlevande make ägde redan hittills av dödsboet, förutom sin arvslott, uttaga bohag, som ingick i makarnas hem — dock ej tillbehör till fastighet — samt lysningspresenter. Emellertid tillkom honom sådan rätt endast, om den döde icke efterlämnat bröstarvinge. Nu har denna fördelsrätt utvidgats till att avse även dödsfall, där bröstarvinge efter den avlidne finnes, men för sådant fall samtidigt begränsats till föremål, som erfordras för efterlevande makens tillbörliga hushållning. Det är dock städse en förutsättning, att denne ärver på grund av lag, medan någon legal fördelsrätt ej finnes, när arvsföljden regleras genom testamente (§ 1932). Efterlevande makes fördelsrätt medför såtillvida en inskränkning i bröstarvinges eller föräldrars laglott, som värdet av de föremål, som omfattas av fördelsrätten, icke medräknas vid laglottens beräkning (§ 2311).
III. Makars personliga rättsförhållanden.
Mannens bestämmanderätt i gemensamma angelägenheter (§ 1354) är upphävd. Numera äro båda makarna likaberättigade och hustrun må sålunda — i motsats till vad fallet var i äldre rätt (§ 10) — upprätta eget domicil. Makarna äro dock liksom hittills (§ 1353) skyldigavarandra ett liv i äktenskaplig gemenskap och ha att handla därefter.
Hustrun erhåller alltjämt mannens släktnamn men må nu efter anmälan bära det med tillägg av sitt flicknamn (§ 1355).
Hustrun är berättigad och förpliktad att sköta hemmet självständigt och på eget ansvar. Hon äger utöva förvärvsarbete, om så är förenligt med hennes plikter inom äktenskapet och familjen. Och vardera maken är numera skyldig att medarbeta i andra makens rörelse, om så efter makarnas levnadsförhållanden är vanligt (§ 1356).
IV. Föräldrar och barn.
a) Bestämmelserna om föräldrarnas underhållsskyldighet mot barnen äro i princip oförändrade. Enligt äldre rätt svarade dock fadern föremodern. Numera bestämmes föräldrarnas ansvarighet efter deras förvärvs- och förmögenhetsförhållanden. De svara alltså icke solidariskt utan var för sig i mån av förmåga (§ 1606).
Dotterns anspråk på hemgift enligt äldre rätt (§ 1620) har utgått.
b) Omyndigt barn i äktenskap, vari föräldrarna sammanleva, står
numera under båda föräldrarnas föräldramakt, innefattande både vårdnad och förmynderskap (elterliche Gewalt). Båda äro sålunda berättigade och pliktiga att sörja för barnets person och egendom (§ 1626). De skola härvid handla på eget ansvar och i samförstånd samt vid skilda meningar söka enas (§ 1627).
Frågan om bestämmande rätten vid skiljaktiga meningar mellan föräldrarna var en av de större stridsfrågorna vid lagens tillkomst och blev slutligen löst genom följande kompromiss: I brist av åsämjande gäller visserligen faderns mening, men han skall härvid taga hänsyntill moderns uppfattning. Rätten må dock på ansökan utse modern att bestämma i särskilt ärende eller särskilda slags ärenden, om faderns förhållande i ärende av särskild vikt strider mot barnets bästa eller om så erfordras för en tillbörlig förvaltning av barnets förmögenhet. Rätten må även på ansökan i barnets intresse tillerkänna modern bestämmanderätten både i personligt och ekonomiskt hänseende, om fadern ihärdigt försummar sin skyldighet att vid skilda meningar söka enas med modern och taga hänsyn till hennes uppfattning (§ 1628).
Barnets legala ställföreträdare är dock i princip endast fadern, medan modern företräder barnet allenast i den mån hon ensam har vårdnaden resp. förmynderskapet eller tillerkänts bestämmanderätt enligt vad nyss sagts (§ 1629).
c) I fråga om skilsmässobarn förordnar rätten, vilken av föräldrarna som skall ha vårdnaden och tillika vara förmyndare, medan enligt äldre rätt fadern alltid förblev förmyndare och modern alltså endast kunde erhålla vårdnaden. Numera skola således samtliga befogenheteri princip ligga i antingen faderns eller moderns hand. Rätten må dock med hänsyn till barnets bästa förordna om en uppdelning på så sätt, att den ena av föräldrarna erhåller vårdnaden och den andra blir förmyndare.
Framställa föräldrarna ett gemensamt förslag, må rätten annorlunda förordna endast om så erfordras med hänsyn till barnets bästa. Ha de icke inom två månader från det skilsmässodomen vunnit laga kraft inkommit med förslag eller ogillar rätten detta, regleras frågan med hänsyn till alla omständigheter och barnets bästa. Bär endera enligt skilsmässodomen ensam skulden, skall den andra utses, om icke tungt vägande skäl äro däremot. Rätten må även utse särskild förmyndare, åtvilken anförtros både vårdnaden och förmynderskapet, eller god manför barnets antingen personliga eller ekonomiska angelägenheter, omså erfordras för undanröjande av fara för barnets psykiska eller fysiska bästa eller för dess förmögenhet (§ 1671).
d) Motsvarande regler gälla, när föräldrarna leva varaktigt åtskilda utan dom å äktenskapsskillnad, dock att rätten i sådant fall fattar beslut endast på ansökan (§ 1672).
e) Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden och förmynderskapet den andre. Tidigare föreskrift, att änkan gick sin rätt förlustig genom omgifte, gäller ej längre (§ 1681).
V. Övergångsbestämmelser (art. 8 Gleichberechtigungsgesetz).
a) I äktenskap, i vilket den då legala egendomsordningen — egendomsseparation med förvaltnings- och nyttjanderätt för mannen —gällde den 31 mars 1953, gäller i brist på avtal i stället tillökningsge-
menskap från den 1 juli 1958, med mindre endera maken senast den 30 juni 1958 till vederbörande domstol inkommit med officiellt bestyrktförklaring, att i stället egendomsseparation skall råda i äktenskapet.
I äktenskap, som ingåtts under tiden den 1 april 1953—den 1 juli 1958 gäller i princip samma regel, dock med det undantaget att make i äktenskap, som ingåtts efter lagens publicering den 21 juni 1957, icke berättigats att genom ensidig förklaring förhindra att tillökningsgemenskap införes mellan makarna från den 1 juli 1958.
För äktenskap, vari avtalsenlig egendomsordning varit gällande, föreskrivas dock särskilda övergångsbestämmelser.
b) För makars övriga rättsförhållanden gäller den nya lagen, även om äktenskapet ingåtts före lagens ikraftträdande. Rörande efterlevande makes fördel av bo oskifto är dock tidpunkten för dödsfallet avgörande.
c) Förhållandet mellan föräldrar och deras barn i äktenskap regleras av den nya lagstiftningen, även om barnet blivit fött dessförinnan.
Josef Fischler