RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT

 

INTRYCK FRÅN HAVSRÄTTSKONFERENSEN I GENÉVE 1958

 

AV PROFESSOR EMERITUS TORSTEN GIHL

 

I Förenta Nationernas uppgifter ingår också folkrättens kodifikation. Det heter härom i art. 13 av FN:s stadga, att generalförsamlingen skall taga initiativ till utredningar och framlägga förslag i syfte bl. a. att främja den internationella rättens fortgående utveckling och dess kodifikation (»the progressive development of international law and its codification»). Till fullgörande av denna uppgift beslöt generalförsamlingen den 21 november 1947 att tillsätta en expertkommitté, International Law Commission (ILC), som skulle utarbeta förslag till regler inom därför lämpade ämnesområden. I allmänhet skulle reglerna innefattas i konventioner, vilkas giltighet berodde på att de antogos av staterna. Ett av de ämnen, som kommissionen grep sig an med, avsåg de internationella rättsreglerna rörande havet och territorialvattnet. Åt denna fråga ägnade kommissionen åtskilliga års arbete, var under flera förslag successivt utarbetades och underställdes regeringarna för granskning. Förslagen avsågo rättsregler rörande territorialvattnet, det fria havet, däribland den på senare tid mycket uppmärksammade frågan om bevarandet av fisk tillgången i havet, samt den s. k. kontinentalsockeln (the continental shelf), d. v. s. landmassan inom det relativt grunda område som vid ettf lertal kuster sträcker sig intill ett avsevärt avstånd från land innan de stora djupen vidtaga, och som likaledes på senare tidådragit sig mycken uppmärksamhet, särskilt med hänsyn till möjligheterna att exploatera de under havsbottnen befintliga oljetillgångarna. Vid sitt åttonde möte sommaren 1956 ansåg kommissionen att den arbetat länge nog med dessa frågor, och i sin rapport till generalförsamlingen, vartill var fogat ett omfattande konventionsförslag rörande ovanberörda ämnen, föreslog den att en internationell diplomatisk konferens skulle sammankallas med uppgift att behandla havets rätt, icke blott ur juridisk synpunkt, utan med beaktande också av frågans tekniska, biologiska, ekonomiska och politiska sidor, och att innefatta resultatet av sitt arbete i en eller flera konventioner eller andra urkunder som den

 

32—583004. Svensk Juristtidning 1958

 

498 TORSTEN GIHLkunde finna lämpliga. Generalförsamlingen fattade den 21 februari 1957 ett beslut i överensstämmelse med detta förslag men tilldelade konferensen ännu en uppgift, nämligen att undersökafrågan om fritt tillträde till havet för stater, som ej ha havskust. Efter ytterligare en del förberedelser i form av genom FN-sekretariatets försorg verkställda utredningar etc., sammanträdde konferensen i Geneve den 24 februari och pågick till den 27 april innevarande år.
    Genévekonferensen utgjorde inte det första försöket att åstadkomma en kodifikation av de internationella reglerna rörande territorialvattnet. Redan Nationernas Förbund hade försökt sig på denna uppgift, och 1930 års Haag-konferens, som sammanträdde under NF:s auspicier, hade denna fråga på sitt program. Vid konferensen enade man sig om ett antal regler rörande territorialvattnets rättsliga status, avseende främmande fartygs passagerätto. s. v., men konferensen blev likväl resultatlös emedan man ej kunde nå enighet i huvudfrågan, territorialvattnets utsträckning. Mot de makter, huvudsakligen de anglosaxiska staterna, Tyskland, Japan m. fl., som fasthöllo, att tremilsgränsen var den enda internationellt giltiga, stod ett avsevärt antal stater, som bestredo tillvaron av en dylik allmän regel och med åberopande av statspraxis hävdade att även andra gränser voro berättigade, såsom fyramilsgränsen för de skandinaviska ländernas del och sexmilsgränsen för Medelhavsländernas. Sveriges ståndpunkt formulerades i följande ordalag: »Le gouvernement suédois prétend, pour son proprecompte, à une zone de quatre milles, mais il reconnait égalementcomme légitimes les autres distances historiques appliquées à l'heure actuelle par un certain nombre d'Etats, celles des trois ou des six milles marins par exemple.» Denna ståndpunkt har svenska regeringen städse fasthållit, och den gjordes från svensk sida också gällande på Genévekonferensen. Någon frihet för staterna att godtyckligt fastställa sina territorialgränser innebär den icke, utan fastmera, att vissa typer av relativt trånga territorialgränser äro hävdvunna och att det således existerar ett slags sedvanerätt på området, låt vara att denna icke innebär en enhetlig regel.
    Det var ytterst beklagligt, att Haagkonferensen icke lyckades komma till enighet i territorialgränsfrågan. På den tiden innehades ledningen på det internationella området ostridigt av de europeiskastaterna jämte ett antal transoceana stater vars folk hade europeisk härstamning och europeisk civilisation, stater med åtminstone så till vida gemensam rättsuppfattning, som de i princip respekterade den folkrätt, som var en produkt av en europeisk ut-

RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT 499veckling. Vid Haagkonferensen rådde också enighet om att uppgiften gick ut på att i stort sett kodifiera den folkrätt, som redan fanns, och meningsskiljaktigheterna voro, så som vi nu måste se saken, icke större än att de borde kunnat överbryggas. Nu, efter det andra världskriget, är situationen radikalt förändrad. En mängd nya stater ha inträtt som självständiga medlemmar av statssamfundet och ha, tillika med ett stort antal stater, som längre tillbaka i tiden haft kolonial status, genom att ha begåvats med säte och stämma i FN erhållit en politisk maktställning som varken deras resurser eller deras civilisationsgrad skulle kunnat förskaffa dem. Uppfyllda av känslan av sin nyvunna suveränitet och besjälade av enstark rancune mot de europeiska stater, till vilka de tidigare stått i beroendeställning, äro dessa stater föga benägna att erkännaden folkrätt som huvudsakligen utbildats av de europeiska staterna och som lägger en viss hämsko på deras mera vittgående maktanspråk.
    Dessa anspråk framträdde under åren efter andra världskriget bl. a. i en tendens hos många av dessa stater att lägga under sig vidsträckta områden av vad som hittills betraktats som fritt hav. Några stater på Sydamerikas västkust proklamerade en utsträckning för sina territorialvatten av ända till 200 nautiska mil från kusten. I jämförelse härmed tedde sig Sovjetunionens anspråk på ett territorialvatten av 12 mils bredd relativt blygsamt. Sovjetunionens exempel följdes emellertid av dess satellitstater på Balkan och under tiden närmast före konferensen i stigande grad av stater tillhörande den afro-asiatiska gruppen. Från de av naturliga skäl mera konservativa västeuropeiska staterna, bl. a. Sverige, möttes dessa inkräktningar på det fria havet genomgående av protester.
    Från ovan antydda utgångspunkter är det förklarligt, att för ett stort antal stater folkrättens »utveckling» (»development») snarare än dess kodifikation framstod som konferensens uppgift. Folkrätten tedde sig för de nya staterna som en tabula rasa, påvilken man medelst majoritetsbeslut kunde inskriva nya regler. Det framhölls emellertid med styrka av åtskilliga västeuropeiskastater, bl. a. av England och Sverige, att nya regler, antagna i en konvention, endast binda de stater, som ansluta sig till konventionen, och att stater, som icke göra detta, äro fullt befogade att hålla sig till vad som dittills varit gällande rätt och även att fordra att denna gentemot dem iakttages av andra stater, även av dem som antagit konventionen.
    Emellertid var det oundvikligt att man på konferensen mindre

500 TORSTEN GIHLhörde talas om folkrätten än om staternas intressen, och de intressen det här närmast var fråga om var respektive strandstaters intressen av att exploatera havets rikedomar och att så vitt möjligt vara ensamma om att exploatera dessa rikedomar utanför sina egna kuster. Detta strandstatsintresse satte mer eller mindre djupa spår i tre av de konventioner, vari konferensens arbete resulterade, nämligen den om territorialvattnet och tilläggszonen (»zone contiguë»), den om bevarande av havets biologiska tillgångar och den om kontinentalsockeln, behandlade inom resp. första, tredje och fjärde utskottet av konferensen. Den konvention, som blev resultatet av andra utskottets arbete, konventionen angående det öppna havet, utgör egentligen en sammanfattning av ett stort antal redan gällande folkrättsliga regler rörande sjöfart, undervattenskablar etc. Hit hörde också erkännandet av att stater, som sakna havskust, ha samma rätt att idka sjöfart på havet som kuststaterna.
    Att konventionen om kontinentalsockeln skulle tillgodose strandstatens intressen låg i sakens natur. Denna konvention hade nämligen till syfte att sanktionera den under tiden efter andra världskriget utbildade praxis, enligt vilken ett antal stater i utfärdadeproklamationer lagt under sig kontinentalsockeln utanför sina kuster i avsikt att exploatera där befintliga naturtillgångar, enkannerligen mineraloljan. Från svensk sida hävdades, att detta var en ny praxis, som icke hade stöd i gällande folkrätt, utan för att erhålla internationell giltighet krävde andra staters samtycke, givet i en internationell konvention. Å andra sidan förklarade sig Sverige, med hänsyn till önskvärdheten av att ifrågavarande naturtillgångar bleve exploaterade, villigt att giva sitt samtycke till stadfästandet av sagda praxis, under förutsättning att strandstaten icke tilldelades andra rättigheter än dem som voro för realiserandet av det åsyftade ändamålet strängt nödvändiga och att intet onödigt intrång gjordes i havets frihet. Dessa önskemål voro i stort sett tillgodosedda i den konvention som antogs i konferensens fjärde utskott. Strandstatens rätt över kontinentalsockeln skulle endast avse havsbottnen och jordens innandömen därunder med där befintliga naturtillgångar, och uteslutande avse dessas utforskande och exploatering, men däremot icke vattnet däröver, som — i motsats mot vad som eftersträvats från visst latinamerikanskt håll — skulle behålla sin karaktär av fritt hav. Bestämmelser träffades för tryggande av sjöfartens säkerhet o. s. v. Emellertid fick strandstaten ensamrätt att exploatera icke blott kontinentalsockelns mineraltillgångar, såsom Sverige och åtskilliga andra stater ursprungligen önskat, utan även vissa på havsbottnen be-

RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT 501fintliga organiska tillgångar, närmast »sedentära» sådana (ostron, pärlmusslor etc.), men i den definitiva utformning, som bestämmelsen fick i konferensens plenum, blev bestämmelsen alltför oklart avfattad, och över huvud taget var den konvention, som antogs i plenum, mindre tillfredsställande än den text, vari fjärde utskottets arbete resulterat.
    Konventionen om kontinentalsockeln gällde det grunda området i den mån det sträckte sig utanför territorialgränsen och vattenområdet ovanför detta område var fritt hav. Frågan om kontinentalsockeln hade därför ingen direkt betydelse för frågan om territorialgränsen. Desto större betydelse i konferensens diskussionerom territorialvattnets utsträckning fick ett annat strandstatsintresse, nämligen fiskeriintresset, och detta sköts vid konferensen i förgrunden såsom aldrig förr. Visserligen hade fiskeriintressetäven tidigare influerat på vissa staters ställningstagande till territorialgränsfrågan, men åtminstone i nyare tid icke lett till några excessiva krav, och det var ostridigt att havets frihet innefattade lika rätt för alla nationer att idka fiske. Utanför territorialgränsen hade strandstaten ingen annan rätt i avseende på fisket än vilka andra nationer som helst. Havets frihet hade visserligen haft vissa olägliga konsekvenser med avseende på den allt mera brännande frågan om fiskbeståndets bevarande mot förödande överfiske. Detta kunde endast förhindras genom mellan de intresserade staternas slutna överenskommelser, och dessa voro icke bindande för utomstående stater, vilkas fiskare sålunda kunde profitera av de inskränkningar som de fördragsslutande staterna åladesig och därmed också göra dessa mer eller mindre resultatlösa— en omständighet som naturligtvis måste föranleda en viss obenägenhet att sluta sådana överenskommelser. Åtskilliga dylika hade emellertid kommit till stånd. Efter andra världskriget framstod frågan om bevarandet av havets biologiska tillgångar som allt mera angelägen, den behandlades ur teknisk synpunkt på en internationell konferens i Rom våren 1955 och var föremål för enrad artiklar i ILC:s förslag, som låg till grund för Genévekonferensens överläggningar.
    Under efterkrigsåren hade emellertid också framträtt en strävan hos många stater att utsträcka sitt fiskemonopol eller åtminstone kontrollen över fisket till större områden utanför kusten. Den ovan nämnda tendensen att utvidga territorialgränserna synes till stor del varit dikterad av dylika syften. Man tyckes med rätt eller orätt ha föreställt sig att stora ekonomiska fördelar för strandstaten vore att vinna genom dessa åtgärder. Vid konferensen nytt-

502 TORSTEN GIHLjades flitigt den tydligen för allehanda olika syften användbara klichén om de underutvecklade länderna, vilka nu förmenades behöva ett utvidgat fiskemonopol för att förbättra sin ekonomi. Kraven riktade sig mot de högre utvecklade länderna i Väst-Europa samt Nord-Amerika och Japan, som ju utövade ett omfattande fiske delvis i från hemlandet avlägsna farvatten i närheten av andra länders territorialgränser. Motsättningarna mellan dessa länder och de länder, som krävde utvidgade territorialgränser eller åtminstone fiskegränser, huvudsakligen länder tillhörande de afroasiatiska och latinamerikanska blocken, blevo synnerligen skarpa, och man kunde t. o. m. höra påståenden sådana som att principen om havets frihet var ett utslag av europeisk imperalism.
    I själva verket är fiskerinäringens starka utveckling i vissa länder huvudsakligen ett resultat av stora kapitalinsatser och yrkesskicklighet, tillgångar som knappast kunde ersättas av vidgat fiskemonopol för strandstaterna. Det bästa beviset härför är Island, som med sin minimala befolkning om ca 150 000 inbyggare bliviten av världens främsta fiskerinationer, i fråga om kvantitetenfångad fisk överträffande många länder med hundrafalt störrebefolkning. Den storartade utvecklingen av det isländska fisket har ägt rum under en tid, då Island haft relativt trånga fiskegränser — ända fram till 1952 hade Island till följd av en dansk-engelsk traktat tre nautiska mils bredd för det Islands invånare förbehållna fiskevattnet, som räknades från baslinjer av högst 10 mils längd, och först sagda år utsträcktes bredden till 4 nautiska mil, räknat från längre baslinjer — ett bevis så gott som något för att havets frihet icke utgör ett hinder för ett land med relativt begränsade resurser att kraftigt utveckla sitt fiske.
    Tesen om »strandstatens speciella intressen» avseende fisket även på längre avstånd från kusten urgerades för första gången på allvar vid den ovannämnda tekniska Romkonferensen 1955 rörande skydd för havets biologiska tillgångar och erkändes därmed avseende på denna fråga med knapp majoritet. Tesen blev därefter allt mer accentuerad och med en så småningom fortgående glidning började man på många håll tala om strandstatens »speciella rättigheter», t. o. m. i betydelse av strandstatens ensamrätt med hänsyn till fisket ute till havs på ett mer eller mindre obestämt avstånd från kusten. Det kan emellertid icke bestridas, och fastslogs också i konventionen rörande öppna havet, art. 2, att havets frihet innebär lika rätt för alla nationer att idka fiske och att strandstaten således icke har större rätt till fisket utanför territorialgränserna än vilken annan nation som helst. Men även

RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT 503tesen om strandstatens speciella intressen förefaller ganska dubiös.Vid varje hav, Östersjön, Nordsjön, Nord-Atlanten etc., finnas flera strandstater, och det är långt ifrån säkert att ett lands fiskarebefolkning är företrädesvis intresserad av fisket vid det egna landets kuster. Det kan mycket väl hända att den är mera intresseradav fisket ute till havs eller eventuellt vid andra länders kuster, låt vara utanför dessa länders territorialgränser, men naturligtvis med risk att lida förfång, om dessa gränser utvidgas eller om fiskbeståndet därstädes förödes. Det är ej heller säkert att strandstaten är bäst kvalificerad för att vidtaga nödiga skyddsåtgärder för fiskbeståndet inom angränsande vattenområden. Det är tänkbart att denna stats fiskarebefolkning — som till äventyrs utgör eneffektiv »pressure group» — motsätter sig de restriktioner i frågaom fisket, som kunna vara erforderliga för att fisket skall ge optimal avkastning (»the optimum sustainable yield» som det heter i den vid konferensen antagna konventionen rörande fisket) —ett allmänt intresse lika väl som ett speciellt intresse för de stater, vilkas medborgare bedriva fiske vid ifrågavarande kust och som ju mycket väl kan vara andra än enbart strandstaten.
    Likväl antog samma konferens, som fastslog den gamla principen om alla nationers rätt till fiske å det fria havet, — jämte enrad synnerligen nyttiga och välbehövliga bestämmelser om skyldighet för de stater, vilkas undersåtar idka fiske å det fria havet, att, ensamma, eller om flera staters undersåtar utnyttjade samma fiskbestånd, i samverkan sins emellan, vidtaga åtgärder till skydd för fiskbeståndet därstädes — dessutom ett antal bestämmelser som bygga på tesen om »strandstatens speciella intressen». Den mest vittgående av dessa bestämmelser ger strandstaten rätt att ensidigt utfärda skyddsbestämmelser för fiskbeståndet i till staten angränsande farvatten utanför territorialgränsen med bindande verkan för fiskare av främmande nationalitet. Föreskrifterna få ej vara diskriminatoriska, men det enda korrektivet mot missbruk är en skiljedomsbestämmelse. Den strandstaten sålunda tilldelade befogenheten förefaller att vara både olämplig och onödig, då ju strandstaten enligt andra bestämmelser i konventionen har samma möjligheter som alla andra stater att där så erfordras och staten i fråga har ettverkligt intresse i saken åväga bringa skyddsbestämmelser för fisket å fritt hav. Men det karakteristiska för tesen om »strandstatens speciella intressen» är att ett dylikt intresse anses föreligga även om intet faktiskt intresse kan påvisas.
    Strandstatsintressena spelade emellertid som sagt en framträ-

504 TORSTEN GIHLdande roll på konferensen och satte också sin prägel på förhandlingarna rörande den centrala frågan om territorialvattnets utsträckning. Denna fråga kan sägas sönderfalla i två moment, frågan om territorialvattnets bredd och frågan om utgångspunkten för dess beräkning.
    Territorialvattnet utgöres av ett till strandstatens territorium hörande bälte i öppen sjö, sträckande sig till ett visst avstånd — i allmänhet lika i ett och samma land, men något varierande förolika länder — från kusten. I art. 1 av ILC:s förslag heter det:»The sovereignty of a State extends to a belt of sea adjacent toits coast, described as the territorial sea.» »Kusten» är således utgångspunkten för territorialvattnets beräkning. Vad menas dåmed »kusten»? I ett amendementsförslag till art. 1 föreslog England, att den skulle lyda »The sovereignty of a State extends, beyond its land territory and its internal waters, to a belt of sea adjacent to its coast, described as the territorial sea», och Jugoslavien kom med ett liknande förslag. Konferensen beslöt i enlighet med det engelska förslaget. Härmed är alltså klart utsagt att territorialvattnet beräknas icke blott med utgångspunkt från landområden (fastland, öar etc.) utan även från inre vatten — ett viktigt förtydligande av begreppet »kust».
    För Sveriges del är denna uppfattning självklar. Den återfinnes i alla svenska författningar rörande territorialvattnet, förordningar rörande sjöfart, tullkontroll, främmande örlogsfartygs tillträde till svenskt territorium, neutralitet. Över allt säges att svenskt (yttre) territorialvatten sträcker sig intill ett avstånd av fyra nautiska mil från de räta linjer, som utåt havet begränsa vissa som inre territorialvatten betecknade vattenområden.1 Dessa inre (ter-

 

1 De i de svenska författningarna använda termerna »yttre territorialvatten» och »inre territorialvatten» motsvaras i ILC:s förslag och de vid konferensen antagna konventionerna av resp. »territorial sea», »mer territorial» och »internal waters», »eaux intérieurs». I enlighet med detta internationella språkbruk förefaller det lämpligt att i svenska texter använda termerna »territorialvatten» och »inre Vatten» och så har skett i denna uppsats. — En terminologisk svårighet vållas av att uttrycket »the high seas», och »la hautemer», som i vanligt språkbruk förefalla att ha rent geografisk betydelse, isagda ILC- och konventionstexter ha juridisk betydelse = havet utanför territorialgränserna. Detta benämnes här i överensstämmelse med sin juridiskakaraktär »fritt hav» eller »det fria havet». I den rent geografiska betydelse av havet utanför kusten (fastland, öar, skärgårdar etc.) användes här uttryck såsom »öppen sjö», »öppna havet» etc. »Öppen sjö» innefattar således både fritt hav och territorialvatten, men däremot ej inre vatten. Territorialvatten torde kunna definieras som till statens territorium hörande vattenområde i öppen sjö.

RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT 505ritorial) vatten uppräknas på ett något varierande sätt. Genomgående talas om »svenska hamnar, hamninlopp och vikar och vatten, som äro belägna innanför och mellan svenska öar, holmar och skär, som icke ständigt av havet översköljas», stundom, såsom i 1925 års tillträdeskungörelse, nämnas också »svenska insjöar, vattendrag och kanaler». Att de sistnämnda äro inre vatten är ju uppenbart. De ligga ju helt inom det svenska landområdet. Men det är icke dessa vatten, som i detta sammanhang äro de intressanta. Vatten, vilkas gränslinjer bilda utgångspunkt förterritorialvattnets beräkning, äro uppenbarligen de i kustlinjenbelägna vikarna och skärgårdsvattnen. Vad som gör att dessa vatten i likhet med insjöarna etc. kunna betraktas som inre vatten är tydligen en egenskap som de ha gemensam med dessa, nämligen deras nära samhörighet med landområdet. De äro delvis, om också icke helt, omgivna av land. De ingå som beståndsdelar av landområdet. Det är denna deras geografiska karaktär, som gör dem till inre vatten. Begreppet »inre vatten» är till sin natur ett geografiskt begrepp.
    Av denna deras geografiska karaktär följa vissa juridiska konsekvenser, som i korthet kunna uttryckas så att de juridiskt liksom geografiskt äro assimilerade med landområdet. Den folkrättsliga regeln om främmande fartygs rätt till oskadlig genomfart, som gäller för (yttre) territorialvatten, gäller sålunda icke för inre vatten, och detta förklaras lätteligen av de sistnämndas geografiska beskaffenhet: fartygen ha ingenting där att göra, om icke för att besöka någon av strandstatens hamnar, och eftersom strandstaten i princip, och frånsett traktater, har rätt att stänga sina hamnar, har den också rätt att stänga sina inre vatten för främmande fartyg. Skärgårdsvatten äro i detta hänseende, geografiskt och därför också juridiskt, snarare jämförliga med bukter och vikar än med sund (»straits», »détroits»), som förbindadelar av det fria havet. Av samma skäl, nämligen de inre vattnenssamhörighet med landområdet, utgöra deras yttergränser utgångspunkt för territorialvattnets beräkning.
    En dylik regel är i själva verket inte bara naturlig, utan nödvändig. Varje annan metod skulle leda till absurda resultat. Om man nämligen skulle dra baslinjen för territorialvattnet innanfördet inre vattnets yttergräns, skulle man få ett vattenområde som vore på en gång territorialvatten och inre vatten och följaktligen underkastat inbördes oförenliga folkrättsliga regler. Om man återigen drar baslinjen utanför det inre vattnets yttergräns, får man ett vattenområde som varken är territorialvatten eller inre

506 TORSTEN GIHLvatten och som är juridiskt odefinierbart. Samma metod som användes i Sverige torde vara gängse i flertalet av de länder, som omgivas av skärgård, såsom våra nordiska grannländer och Jugoslavien.2 Beträffande Norge yttrade Haagdomstolen i sin bekanta dom den 18 december 1951 i fiskeritvisten mellan England och Norge: »What matters, what really constitutes the Norwegian coast-line, is the outer line of the 'skjærgaard'.» Motsvarande gäller i själva verket om alla på liknande sätt utbildade kustlinjer. Att »kusten» innefattar icke blott fastland och öar, utan också därmed sammanhörande inre vatten, är så självklart, att uttrycket »kusten» borde tolkas på detta sätt även om det ej funnes uttryckliga bestämmelser härom.
    Denna synpunkt tyckes emellertid ha varit ILC främmande. Skärgårdar tyckas vara ett för folkrättsdoktrinen tämligen okänt fenomen, och territorialvattnets beräkning med utgångspunkt från räta baslinjer, utgörande yttergräns för vid kusten belägna inre vatten, behandlas huvudsakligen i fråga om bukter och vikar, vilka också tyckas betraktas som ett specialfall, krävande särskilda, för övrigt ganska omstridda regler. ILC, härutinnan i huvudsak följd av konferensen, föreslog därför dels en huvudbestämmelse (art. 4, den av konferensen antagna konventionens art. 3) angående den »normala» baslinjen, som säges utgöras av lågvattensmärket längs kusten, vilket tydligen innebär att man endast räknar med fastland och öar, dels ett antal särbestämmelser rörande territorialvattnets beräkning vid bukter och vikar, hamnar, flodmynningar och skärgårdar, där baslinjen utgöres av en över vattnet dragen rät linje. I själva verket äro dessa räta baslinjer, såsom också framhölls i ett amerikanskt amendementsförslag, fulltlika normala som beräkningen av territorialvattnet med utgångspunkt från land, och de olika specialbestämmelserna kunde gottoch väl ha sammanfattats i en enhetlig regel, eftersom de endast utgöra tillämpningen av en gemensam princip. Vad särskilt beträffar skärgårdarna förefaller det som om deras existens uppenbarats för ILC genom Haagdomstolens nyssnämnda dom i detengelsk-norska fiskerimålet, och kommissionens förslag (art. 5) och den av konferensen antagna konventionen (art. 4) anslutersig nära till denna dom, som uppenbarligen antages representera gällande folkrätt.

 

3 Se EVENSEN, Certain legal aspects concerning the delimitation of the territorial waters of archipelagos. UN conference on the law of the sea. Prep. document No 1.

RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT 507    Någon anledning att tillmäta domen denna betydelse finnes i själva verket icke. Domstolens egen stadga, art. 59, förklarar på goda grunder att domstolens utslag endast äro bindande för de tvistande parterna och endast i fråga om den avdömda tvisten.Några rättsbildande prejudikat utgöra de sålunda icke, och de uttalanden domstolen gör i en konkret tvist kunna icke utan vidare generaliseras till gällande folkrättsliga regler. Detta är heller ickefallet med dess uttalanden i fiskeritvisten, som naturligt nog voro helt inriktade på det mål som skulle avgöras.
    Målet gällde den yttre norska territorialgränsen, som ju är gräns för det Norge förbehållna fiskeområdet. Men som territorialvattnets bredd, fyra nautiska mil, var ostridig mellan parterna, kom tvisten i realiteten att gälla baslinjerna, vilka ju, såsom både domstolen och sedermera ILC och konferensen voro övertygade om, borde utgöras av yttergränserna för inre vatten. Men på grund av tvistens föremål intresserade sig domstolen för dessa linjer alldeles övervägande med hänsyn till deras funktion att vara baslinjer för territorialvattnet och mycket litet för deras primära egenskap av yttergräns för inre vatten eller för förutsättningarna för att ett vattenområde skall anses som inre vatten. Det förefaller som om enligt domstolens uppfattning baslinjer i vissa fall kan bli bestämda av den yttre territorialgränsen och av de syften, t. ex. ekonomiska, som man vill uppnå med hjälp av denna. Denna uppfattning synes ligga till grund för ILC:s förslag till definition på inre vatten (art. 26:2): »Waters within the base-line of theterritorial sea are considered internal waters», en definition som bestämmer »inre vatten» med utgångspunkt från territorialvattnet och således helt vänder upp och ned på det verkliga sammanhanget. Baslinjen är ju par définition utgångspunkten för territorialvattnets beräkning och måste således vara känd innan man vet något om territorialvattnet, och den måste vara fastställd helt oberoende av detta. Att den räta linjen kan användas som baslinje för territorialvattnet beror uteslutande på dess karaktär av yttergräns för inre vatten, och ett vattenområdes karaktär av inre vatten beror uteslutande på dess geografiska samhörighet med landområdet, som gör det till en beståndsdel av detta.
    ILC:s definition på »inre vatten» upptogs icke i någon av devid konferensen antagna konventionerna, men den bakomliggande tankegången synes ligga till grund för bestämmelsen om inre vatten i art. 5:1 av konventionen om territorialvattnet.
    Ehuru domstolen som sagt helt naturligt inriktade sig på avgörandet av den föreliggande tvisten mellan England och Norge,

508 TORSTEN GIHLuttalade den också några grundläggande synpunkter (basic considerations) rörande territorialgränsens bestämmande, och det är naturligtvis dessa, som ådraga sig det största intresset med hänsyn till folkrättens kodifikation.3
    Den första av dessa synpunkter hänförde sig till territorialvattnets nära beroende av landterritoriet: det är landet som ger strandstaten dess rätt över vattnet utanför dess kuster. Härav skullefölja, att, ehuru staten måste tillerkännas den valfrihet, som den kan behöva för att kunna anpassa sin gränsdragning efter praktiska behov och lokala krav, så får baslinjernas dragning icke i avsevärd utsträckning avvika från kustens huvudriktning (»the general direction of the coast»).
    Det är en truism att territorialvattnet beror av landområdet och är ett bihang till detta, varav också följer att det på ett eller annat sätt skall följa landkonturen. Men vad har detta med baslinjernasdragning att göra? Denna beror ju icke av några praktiska eller lokala behov, utan av geografiska förhållanden (dock knappast avkustens huvudriktning), som äro undandragna statens åtgöranden. Varningen mot att låta baslinjerna avvika från kustens huvudriktning förefaller därför att vara minst sagt överflödig.
    Den andra av domstolens grundläggande synpunkter avser det mera eller mindre nära förhållandet mellan vissa vattenområden och de landformationer som dela eller omgiva dem. Domstolen framhåller med all rätt den synnerliga betydelse, som denna synpunkt har i det föreliggande fallet, och yttrar: »The real questionraised in the choice of base-lines is in effect whether certain sea areas lying within these lines are sufficiently linked to the landdomain to be subject to the régime of internal waters.» Detta är naturligtvis fullkomligt riktigt, och det är endast synd att domstolen icke mera konsekvent fasthållit denna synpunkt, och att den t. ex. icke lämnat en mera exakt definition på inre vatten än vad man finner i det citerade yttrandet, som i själva verket rörsig i en cirkel. Om domstolen gjort detta, skulle den knappast behövt överbetona den norska kustens säregna karaktär, såsomden gör i det följande yttrandet: »This idea, which is at the basisof the determination of the rules relating to bays, should beliberally applied to the case of a coast, the geographical configuration of which is as unusual as that of Norway.» Det är tydligt, att användningen av räta baslinjer vid bukter och vikar är fördomstolen välbekant, under det att skärgårdar är för domstolen

 

3 Int. Court of Justice, Reports of Judgements, Fisheries Case, s. 133.

RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT 509något nytt och främmande. I själva verket föreligger här en enhetlig regel, som helt enkelt säger att yttergränserna för inre vattenutgöra baslinjer för territorialvattnet, och det är svårt att se något skäl till att denna klara regel skulle bli »liberally applied» till den norska kusten.
    I de ovan refererade synpunkterna har domstolen fasthållit de geografiska faktorernas avgörande betydelse. Denna inställning övergav domstolen i den tredje av sina grundläggande synpunkter, som går ut på att vissa ekonomiska intressen, som äro särskilt utmärkande för en viss trakt, och vilkas realitet och betydelse äro klart betygade genom långvarigt bruk, måste tagas i betraktande.
    Detta är en fullständigt ny synpunkt: dess innebörd måste vara, att kustbefolkningens ekonomiska intressen skulle kunna medföra antingen att baslinjer skulle dragas utanför de inre vattnens yttergränser, således över öppen sjö, eller att öppen sjö förvandlas till inre vatten. Det sistnämnda förefaller fysiskt omöjligt, och det förstnämnda saknar säkerligen varje stöd i gällande folkrätt.
    Domstolens här ifrågavarande synpunkt hänför sig av allt att döma till en enda av de i målet omtvistade baslinjer, som fastställts i den norska förordningen av 1935, nämligen den som dragits över den stora inbuktningen i den nordnorska kusten som benämnes Lopphavet. Vad domstolen säger härom är, icke minst på grund av den betydelse det fick för utformningen av den i Genève antagna konventionens art. 4, av mycket stort intresse.
    Det kan här lämnas därhän, huruvida Lopphavet är inre vatten eller icke. Vad som intresserar är domstolens argumentering. Domstolen tyckes i alla händelser haft sina tvivel på Lopphavetskaraktär av inre vatten. Den säger, att Lopphavet icke kan anses som en bukt. Den diskuterar sedan invändningen att den där dragna baslinjen skulle avvika från kustens huvudriktning (»the general direction of the coast»), och finner med en något skruvad förklaring, att detta i varje fall icke i avsevärd grad skulle vara fallet. Tydligen finnande argumenteringen något svag, tillgriper den ytterligare ett från norsk sida anfört skäl: Norge skulle ha historisk rätt till vattenområdet i fråga. Genom en av dansknorska regeringen på 1600-talet lämnad koncession hade nämligen en herre vid namn Lorch fått ensamrätt till fisket på vissa bankar som sträckte sig till avsevärt avstånd från detta avsnitt av den norska kusten. Av dessa fiskegrund ligger endast en del inom den nuvarande norska territorialgränsen, varemot restenligger utanför denna. Domstolen säger emellertid: »These ancientconcessions tend to confirm the Norwegian Government's con-

510 TORSTEN GIHLtention that the fisheries zone reserved before 1812 was in fact much more extensive than the one delimited in 1935.»
    Förhållandet var, såsom domstolen också framhåller, att det norska territorialvattnets bredd vid slutet av 1600-talet, då koncessionen gavs, var bestämd av synvidden, vilken gav det en utsträckning av 15 å 20 nautiska mil. När bredden sedan reducerades till 4 mil, minskades på samma sätt det Norge förbehållna fiskeområdet. Vad bevisar detta annat än det självklara förhållandet att Norges ensamrätt till fisket beror av utsträckningen av dess territorialvatten och ipso facto ändras på samma sätt som denna? Hur den vid slutet av 1600-talet meddelade koncessionen under sådana förhållanden kan vara av någon betydelse för bedömningen av sträckningen av den 1812 fastställda fyramilsgränsen eller riktigheten av den 1935 fastställda baslinjen är obegripligt. Hur baslinjen än dragits, skulle resultatet blivit detsamma: en del av fiskegrunden skulle kommit innanför och en annan del utanför den norska territorialgränsen. Hur pass långt uttill havs norrmännen eventuellt fortsatt att fiska har inte heller någon betydelse i detta sammanhang, eftersom ingenting hindrar att strandstatsbefolkningen idkar fiske utanför territorialgränsen. Icke för ty kommer domstolen till den slutsatsen att de fiskerättigheter, som Norge utövat under synviddsregeln, skapatett slags hävd för rätten till fisket inom den 1935 fastställda territorialgränsen. »Such rights, founded on the vital needs of thepopulation and attested by very ancient and peaceful usage, may legitimately be taken into account in drawing a line which, more over, appears to the Court to have been kept within the boundsof what is moderate and reasonable.»
    Ehuru detta resonemang, som dessutom bygger på en logiskt mycket tvivelaktig argumentering, förefaller att vara så helt inriktat på ett visst konkret fall att det knappast lämpar sig för generalisering, ligger det tydligen till grund för domstolens ovananförda tes, att man vid territorialgränsens dragning kan taga hänsyn till »certain economic interests peculiar to a region, the reality and importance of which are clearly evidenced by a longusage».
    ILC:s förslag, art. 5, rubricerad »räta baslinjer», och den antagna konventionens däremot svarande art. 4 bygger som sagt helt på Haagdomen i fiskeritvisten, som till stor del ordagrant går igen i artiklarnas formulering. En förutsättning för baslinjesystemets användning är, att kusten har en beskaffenhet som överensstämmer med domstolens beskrivning av den norska kusten (den måstevara »deeply idented or cut into» eller ha öar i sin omedelbara

RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT 511närhet), baslinjerna få icke »depart to any appreciable extent from the general direction of the coast», och de innanför liggand evattnen »must be sufficiently closely linked to the land domainto be subject to the régime of internal waters». Vidare medgives att man vid baslinjernas dragning får taga hänsyn till »economicinterests peculiar to a region, the reality and importance of which are clearly evidenced by a long usage».
    Vattenområden belägna innanför baslinjerna skola enligt art. 5 i konventionen vara inre vatten. Vidare finnes i denna artikelen helt ny bestämmelse, nämligen att när dragningen av baslinjerna på ovan nämnda sätt har till resultat att vattenområden, som tidigare varit territorialvatten eller fritt hav, förvandlas till inre vatten, så skall rätt till oskadlig genomfart för främmande fartygdär äga rum, på sätt som gäller i fråga om territorialvatten meneljest icke i inre vatten — ett medgivande som uppenbarligen är gjort i syfte att den internationella sjöfarten icke skall bli lidande på förändringen.
    Konventionens art. 4 har ur svensk synpunkt en stor förtjänst: skärgårdsvattnens egenskap av inre vatten har blivit erkänd. De voro visserligen redan förut enligt sin natur inre vatten, men förhållandet synes ha varit tämligen okänt för världen och kunde därför måhända bli föremål för meningsskiljaktigheter. Det verkligt anmärkningsvärda i artikeln är den möjlighet den ger att av hänsyn till strandstatens ekonomiska intressen dra baslinjer utanför gränserna för vad som ur geografisk synpunkt är inre vatten.
    Vi ha tidigare uttalat tvivel om det berättigade i de från många håll framställda kraven på utvidgning av territorialvattnen för tillgodoseende av strandstatens ekonomiska intressen, d. v. s. fiskeriintressen. Frågan är: skola vattenområden, som ur alla andra synpunkter äro fritt hav, där alla nationer ha lika rätt till fiske, till förmån för strandstaten och till förfång för andra stater göras till territorialvatten med åtföljande fiskemonopol för strandstaten? I och för sig äro väl de olika staternas eller fiskarebefolkningarnas ekonomiska intressen likvärdiga, och varför skall då några av dem behöva till förmån för en av dem avstå den rätttill fiske som tillkommer dem på fritt hav?
    Men alldeles oavsett hur man ställer sig till denna fråga, så är uppdragandet av baslinjer utanför gränsen för de vattenområden, som i ordets egentliga, geografiska mening äro inre vatten, icke det rätta sättet att tillgodose strandstatens eventuella intresse av att utvidga det vattenområde, där den har monopol på fisket. Det är ju den yttre territorialgränsen som är fiskegräns, gränsen mellan inre vatten och territorialvatten har ingenting med den saken

512 TORSTEN GIHLatt göra, utom så tillvida som en utflyttning av sistnämnda gräns, eller m. a. o. av baslinjen, leder till en utflyttning av den yttre territorialgränsen. Det är förmodligen emedan man ansett, att uppdragande av baslinjer över öppen sjö skulle betyda en alllför radikal brytning med gällande folkrätt, som man för att kunna utflytta baslinjen tillgripit omvägen att vidga de inre vattnen. Men inre vatten är, såsom här ofta framhållits, i första hand ett geografiskt begrepp. Det är emedan vattenområdet är omgivet av land, som det är inre vatten, och det är av samma skäl, som det där icke finnes någon passagerätt. Det är också på grund av det inre vattnets geografiska samhörighet med landområdet, som dess yttergräns tjänar som baslinje för territorialvattnet. Det är svårt att se, hur strandstatens eller kustbefolkningens ekonomiska intressen skulle förvandla öppen sjö till inre vatten, eller hur en statlig förordning eller en internationell konvention skulle kunna genomföra en dylik förvandling, ty dylika omständigheter eller åtgärder kan ju inte förändra geografien. Detta skulle möjligen kunna ske genom en naturkatastrof, en jordbävning eller ett vulkanutbrott, eller eventuellt genom en sekundär landhöjning eller landsänkning.
    Nu har man för att tillgodose sjöfartens berättigade intressen infört passagerätt i de utvidgade inre vattnen, och därmed har man skapat ett slag av inre vatten, som sakna de inre vattnens karakteristiska egenskaper: de äro icke tillräckligt nära förbundna med landområdet för att kunna anses som beståndsdelar av detta, och passagerätt äger rum där på samma sätt som i territorialvattnet. Man har fått ett slag av inre vatten, som icke är inre vatten, det endast kallas så.
    Olämpligheten härav är icke enbart av teoretisk art, den är också praktisk. Det blir t. ex. svårt både för de främmande fartygen och för strandstatens myndigheter, bevakningspersonal etc., att bedöma, var gränsen går mellan inre vatten och territorialvatten, och frågan huruvida villkoren för ett vattenområdes förvandling till inre vatten förelegat, frågan huruvida passagerätt föreligger eller icke o. s. v. kommer säkerligen att ge upphov till meningsskiljaktigheter.
    Med ett ord: de på ekonomiska grunder uppdragna baslinjerna är en synnerligen olycklig nyskapelse.
    Det har under senare tids diskussion av territorialvattensfrågan talats mycket om »befolkningens behov». Man kan fråga sig: vilken befolkning? och vilka behov? Den naturliga tolkningen av

RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT 513uttrycket »behov» är behovet av fisk, och den befolkning, som har behov av fisk, måste rimligtvis vara den befolkning som konsumerar fisk, och särskilt då en befolkning som har väsentligt behovav fisk för att täcka sin livsmedelskonsumtion. Ett sådant folkär exempelvis japanerna, ett hundramiljoners folk, vars flertal aldrig sett smör eller kött och knappast ens bröd utan som fyllnad i risdieten endast har fisk. Man kunde därför tycka, att Japans högt utvecklade fiskerinäring borde ha särskilda privilegiereller i alla händelser icke förhindras att fortsätta sin verksamhet på världens alla hav. Av dylika synpunkter märktes dock föga på konferensen. Kraven på utvidgning av territorialgränserna för tillgodoseende av strandstatsintressena riktade sin udd icke minstmot Japan och mot de europeiska industrinationer, som medel stett vidsträckt fiske även i mera avlägsna farvatten tillgodose sittfolks behov av fisk.
    De mest långtgående strandstatskraven kommo från ett landmed minimal befolkning och en utomordentligt högt uppdriven fiskerinäring. Vid FN:s generalförsamling 1956 påyrkade Islands representant under åberopande av sitt lands starka beroende av fisket, att det Island förbehållna fiskeområdet skulle utsträckas till ett lämpligt avstånd från kusten. Någon gräns angavs icke, och det förklarades vara likgiltigt, om vattenområdet betecknades som territorialvatten, zone contigué, vatten belägna över kontinentalsockeln, eller något annat. Vid Genévekonferensen framställde Island ett antal förslag, som med något varierande formulering gingo ut på realiserande av det vid generalförsamlingen framställda kravet.
    Den starka utvecklingen av det isländska fisket hade ägt rum, medan dess territorialvatten hade den traditionella, relativt ringa bredden. Detta hade alltså icke varit något hinder för det isländska fiskets utveckling. Inte heller förefaller det sannolikt att främmande fiskares fördrivande från stora områden av de Island omgivande vattnen skulle leda till ytterligare betydande utveckling av det isländska fisket, eftersom Island redan placerat alla sina kapitaltillgångar i fiskeflottan, som är så stor att islänningarna själva inte räcka till för att bemanna den, utan utländsk arbetskraft måste anlitas därför. Om åtgärder behövas till skydd för fiskbeståndet synes den konvention som avser detta ämne erbjuda tillräckliga möjligheter.
    Sant är emellertid, att Islands ställning som fiskenation är unik, eller nära nog unik. Den isländska fångsten av fisk torde percapita av befolkningen vara större än något annat lands, möjligen

 

33—583004. Svensk Juristtidning 1958

514 TORSTEN GIHLmed undantag av Färöarnas och enstaka öars såsom S:t Pierreoch Miquelon, som knappast kunna kallas länder. Det framgår härav att det isländska fisket endast i ringa grad tjänar landets egen konsumtion, utan övervägande är en exportnäring. Det underströks också från isländskt håll, både i FN och vid konferensen, som ett motiv för de framställda kraven, att Islands export till 97 procent består av fisk och fiskprodukter. Sammanhanget synes därför vara, att de främmande fiskarnas bortdrivande egentligen är avsett att tjäna den isländska fiskexportens intressen.Man måste då fråga sig: kan det vara en uppgift för folkrätten att främja ett syfte, som innebär, att ett industriland, som har underskott på livsmedel men äger en stor fiskeflotta, skall av hänsyn till ett annat lands exportintressen förhindras att använda denna för att fylla sitt folks livsmedelsbehov?

 

    Det var naturligtvis framför allt i den centrala frågan om territorialvattnets utsträckning som motsättningarna mellan de stater som önskade utvidgade territorialgränser och de stater som ville vidmakthålla de traditionella relativt trånga gränserna framträdde på konferensen. Till den förra gruppen hörde ett stort antal stater tillhörande de afro-asiatiska och latinamerikanska blocken samt östblocket, till den senare flertalet västeuropeiska stater samt Förenta Staterna. Över huvud taget var det påfallande, att den blockbildning, som ägt rum inom Förenta Nationerna, starkt gjorde sig gällande också här. England och Förenta Staterna vidhöllo till en början sin gamla ståndpunkt att tremilsgränsen var den enda riktiga, och tremilsgränsen tycktes få ganska stor anslutning från de mera restriktivt inställda staterna, bl. a. också från sydeuropeiska stater som hade sexmilsgräns. De stater, som önskade vidgade gränser, samlade sig kring förslag om en tolvmilsgräns. Då fiskeriintressena från denna sida skötos i förgrunden, framställdes av Canada som ett försök till kompromissett förslag om att territorialvattnets bredd skulle sättas till trenautiska mil (sedermera ändrat till högst sex mil), men att strandstaten därjämte skulle erhålla ensamrätt till fisket inom en zon

 

4 Den isländska ståndpunkten skiljer sig från den, som intages i Haagdomen i fiskeritvisten och i art. 4 av Genévekonventionen. Den sistnämnda avser skydd för en lokal fiskarebefolknings intressen (t. ex. på ett begränsat avsnitt av nord-norska kusten), den isländska avser däremot att ett land, vars huvudsakliga näringsfång är fisket, skall få skydd för sina intressen, varemot länder, som ha andra näringar, såsom bergsbruk, fabriksindustri, handel och sjöfart, skola avstå från att idka fiske (för att i stället köpa fiskfrån t. ex. Island).

RÄTA BASLINJER M. M. SÅDANT 515om tolv mil räknad från samma utgångspunkt som territorialvattnet — ett sett ur principiell synpunkt revolutionerande förslag, då fisket utanför territorialgränserna enligt gällande folkrätt är fritt för alla. Detta förslag vann dock ingen anslutning från västeuropeiskt håll, med undantag för Danmark och Norge. I syfte att nå en samförståndslösning uppgav England sin länge vidhållna ståndpunkt och accepterade med vissa förbehåll en sexmilsgräns. Detta förslag vann anslutning från västeuropeisk sida —Sverige hade för övrigt redan tidigare framlagt ett förslag om en maximibredd för territorialvattnet om sex mil — men föreföllo tillräckligt för de stater, som önskade utsträckt fiskemonopol. Som ett yttersta försök att uppnå samförstånd framlade Förenta Staternas delegation nu ett förslag om sex mils territorialgränsi förening med en tolv mils strandstaten förbehållen fiskezon, dock med rätt för de nationer, som under de sista fem åren bedrivit fiske inom området i fråga att fortsätta därmed inom de yttersta, utanför territorialgränsen belägna sex milen av zonen. Slutstriden kom att stå mellan det canadensiska och det amerikanska förslaget. I första utskottet erhöll det canadensiska förslaget i vad det avsåg fiskezonen en knapp majoritet. I konferensens plenum erhöll det amerikanska förslaget en betydligt större majoritetutan att dock uppnå den tvåtredjedelsmajoritet, som erfordradesför ett beslut av konferensen. Man nådde sålunda intet avgörande av frågan om territorialvattnets utsträckning. Den konvention om territorialvattnet, som antogs, har icke någon bestämmelse i avseende på denna kardinal punkt. Enligt förklaringar avgivna av flera av de ledande makterna anse sig dessa under sådana förhållanden oförhindrade att återgå till sina tidigare ståndpunkter, de anglosaxiska stormakterna i fråga om tremilsgränsens allmängiltighet o. s. v. Å andra sidan torde andra makter anse sig lika oförhindrade att fullfölja sina anspråk på utvidgade territorialgränser eller fiskegränser, och man kan alltså vänta sig allmän förvirring på detta område. Något annat var knappast att vänta.5
    Förenta Nationerna, världsorganisationen för fred och säkerhet och internationell samverkan, har blivit tummelplatsen för extrem nationalism och för suveränitetskrav, som hota att spränga folkrättens ram. Ett utslag härav är den hos de nya staterna, liksom hos stater tillhörande det latinamerikanska blocket och östblocket, framträdande motviljan mot obligatorisk skiljedom eller dom-

 

5 Islands åtgärd att upprätta en tolv mils fiskegräns beröres icke i denna artikel, som nedskrevs kort efter Genévekonferensen och uteslutande ägnas åt denna.

516 TORSTEN GIHLstolsavgörande i internationella frågor. Detta återspeglades också på Genévekonferensen, där FN:s stadga användes som tillhygge mot förslag om obligatoriskt domstolsavgörande och där en framstående latinamerikansk representant t. o. m. påstod att obligatorisk skiljedom var stridande mot stadgan. Den verkliga internationalism, som faktiskt förefanns innan det fanns någon världsorganisation, har förflyktigats. Nu börjar också det mest internationella av allt, det fria havet, den internationella samfärdselns stora kungsväg, som icke får underkastas någon statsherravälde, att naggas i kanten av de nya suveränitetsanspråken.Det blir allt tydligare att världen under Förenta Nationernas auspicier glider mot internationell anarki.