TORE STRÖMBERG. Åtalspreskription. Institutet för rättsvetenskapligforskning [XII]. Lund 1956. Norstedts. XIV + 238 s. Kr. 22,00.
    TORE STRöMBERGS bok om åtalspreskription hör till dem som avsevärt vinner vid närmare bekantskap. Vid den första genomläsningen stannar man alltför ofta vid enskilda detaljfrågor, där framställningen ger anledning till tvivelsmål och kan hända väcker lust att säga emot. Såsom ett uttryck för detaljrikedomen kan nämnas att mer än en tredjedel av boken - paragraferna 8 och 10 — ägnas preskriptionstidens begynnelsepunkt i särskilda fall. Ofta får man av framställningen i dessa detaljfrågor den omedelbara känslan att det hela rör sig om ett slags ord magi, där olika lösningar av tämligen likartade rättsfrågor motiveras med ganska slumpartade skiftningar i lagstiftarens sätt att uttrycka sig.
    Vid ett närmare inträngande i ämnet finner man emellertid att felet icke är Strömbergs. Roten till det onda ligger däri, att lagstiftaren oftaicke tillräckligt övervägt vilka konsekvenser som kunde komma att dragas därav att de i lagtexten förekommande brottsbeskrivningarna stiliserades si eller så. Äldre doktrin och praxis har sedan ofta anlagt formalistiska och begreppsjuridiska tänkesätt samt omfattat sådana mindrelyckade slutsatser, som icke alls ingått i lagstiftarens medvetande och som med en något grundligare och vidsyntare eftertanke hade kunnat undvikas.
    I själva verket finner man att Strömberg gjort betydande insatser för ett klarläggande av ämnet samt att han i åtskilliga viktiga punkter lyckats röja upp fältet och nedkämpa tidigare missförstånd och felaktigatankegångar. Mot bakgrunden härav kan det väl anses helt ursäktligt, att han icke på en gång lyckats avhugga drakens alla huvuden, utan i vissa stycken ryckts med av en del tidigare tankegångar som hade varit förtjänta av att på samma sätt nagelfaras och utmönstras.
    Till Strömbergs förtjänst ville jag bl. a. räkna, att han på ett mycke tåskådligt och övertygande sätt klarlagt varför en successiv preskription bör tillämpas vid brott som består av upprepade handlingar eller innebär bedrivande av en verksamhet. Vidare har han på ett åskådligt sätt utrett varför s. k. efterhandlingar vid de centrala förmögenhetsbrotten icke bör bilda någon ny utgångspunkt för preskriptionstiden — ja icke ens vid häleribrott.
    På minuskontot ville jag däremot föra den omständigheten, att Strömberg såsom huvudregel anger att preskriptionstiden räknas från brottetsfullbordande, d. v. s. från konsummationspunkten — den tidpunkt då brottets kännetecken är uppfyllda. Det står icke i lagen, att preskriptionen skall räknas från den dag då brottet fullbordades, utan från den dag då brottet begicks. Vid sådana brott, vilkas »begående» är utsträckt i tiden, kan man peka på en tidpunkt då »begåendet» börjar och entidpunkt då »begåendet» upphör. Den senare tidpunkten bör betrak-

BO PALMGREN 527tas såsom utgångspunkt för preskriptionen, även om brottet är av den beskaffenheten att brotts kännetecknen blir uppfyllda och brottet därmed fullbordat redan på ett tidigt stadium av brottets begående. I sak är Strömberg helt med om detta. Men han når samma slutresultat blott genom att låta preskriptionstidens begynnelsepunkt i sådana fall »förskjutas». En sådan omväg blir helt onödig, om man icke begagnar den tankebild som han betjänat sig av.
    Strömbergs tankebild ger för övrigt anledning till onödiga svårigheter vid tillämpningen av stadgandet i SL 5: 18 om preskriptionsavbrott på grund av nytt brott. I stället för den nödlösning, som han rekommenderar, kan man med en annan tankebild finna en naturligare och i allo tillfredsställande lösning — preskriptionen för det tidigare brottet avbrytes när det nya brottets »begående» börjar, men den nyapreskriptionstiden börjar löpa först när det nya brottets »begående» upphör.
    De verkliga svårigheterna inställer sig i sådana fall då lagstiftaren utan all tanke på preskriptionen utformat en brottsbeskrivning så onöjaktigt, att det icke klart framgår vad som egentligen hör till brottetsbegående. Här har lagsiftaren lämnat fritt spelrum för de mest skiftande lösningar. Det sunda förnuftet har här stundom haft att kämpa en hård kamp mot en alltför formalistisk bokstavstrohet. Strömbergsdetaljerade framställning är i många punkter till god lärdom för lagstiftaren — icke minst för den som skriver straffstadganden i speciallagar. Man hade gärna sett att han hade varit mera kritisk mot stiliseringen av vissa straffstadganden i den gällande rätten.
    Mycket intressant och givande är Strömbergs utredning av frågan därom, vilket straffmaximum som skall vara bestämmande för preskriptionstidens längd i de fall, då olika strafflatituder står till förfogande samt tillämpningen av den ena eller den andra latituden i betydandemån kan vara beroende av domstolens bedömning av det enskilda fallet. Han visar på ett övertygande sätt, att det avgörande i allmänhet ärden latitud som domstolen i det enskilda fallet finner tillämplig. Detta gäller t. o. m. vid s. k. gradindelade brott — exempelvis snatteri, stöld, grov stöld — där de grundläggande brottsrekvisiteten är gemensamma, men en mer eller mindre vag bedömning av brottets svårhetsgrad medför att den ena eller den andra etiketten klistras på gärningen.
    Men i avvikelse från detta betraktelsesätt har man visat benägenhet att räkna preskriptionstidens längd efter den strängaste latitudens maximum i de fall, då lagen endast i de allra allmännaste ordalag stadgaten högre eller lägre latitud för »synnerligen försvårande omständigheter» eller »synnerligen förmildrande omständigheter». Strömbergs framställning återger i detta avseende säkerligen den förhärskande lagtolkningen, som har den historiska förklaringen att preskriptionsreglerna tidigare betraktades såsom särskilt riktade till åklagaren eller målsägaren, vilka tänktes böra på förhand kunna beräkna hur lång tidde hade på sig för att väcka åtal.
    Den skenbart moderna synen på de gradindelade brotten beror påtagligen på att de härstammar från äldre brottstyper som hade skarpare konturer än i nu gällande rätt. Nu när gränserna suddats ut, finns det knappast längre någon reell olikhet mellan de brott, som Ström-

528 BO PALMGRENberg hänför till de gradindelade brotten, och de brott där en gradindelning angivits i ännu allmännare ordalag.
    Man vågar måhända förutspå en kommande rättsutveckling i den riktningen att preskriptionstidens längd vid alla brott skall beräknas efterden strafflatitud som domstolen i det enskilda fallet finner tillämplig. Strömberg nämner att en sådan tolkning åtminstone i viss utsträckningvunnit fotfäste inom specialstraffrätten — en företeelse som man kunnatlägga märke till även i Finland. Det vore enligt min uppfattning envinning för rättslivet, om denna tolkning skulle slå igenom över helalinjen. Den ojämnhet, som i många avseenden vidlåder preskriptionsinstitutet, skulle då i betydande grad minskas.
    I sin korta historiska översikt har Strömberg i huvudsak följt WIJKANDER, vars framställning dock numera måste betraktas såsom föråldrad och ofullständig. Det är att beklaga, att det icke finnes tillgång tillnågon mera pålitlig rättshistorisk framställning av institutet åtalspreskription.
    Nu får en punkt i Uppsala beslut av den 29 juni 1538 stå såsom en ganska ensam och monumental rättskälla, utan att sättas i samband med de talrika stadganden i äldre rätt, genom vilka man ville förhindra målsäganden att förtiga eller nedlägga saken. Här må nämnas konungabalken kap. 25 samt tingmålabalken kap. 28 och 29 i Magnus Erikssonslandslag, respektive konungabalken kap. 29 samt tingmålabalken kap. 17 och 18 i Kristoffers landslag, straffbalken kap. 1 § 1 i 1734 års lag, ävensom motsvarande punkter i olika beslut som föregick Uppsala beslut — av vilka till eftervärlden bevarats åtminstone Skenninge stadga 1335 p. 8, Uppsala stadga 1344 p. 20 och Tälje stadga 1491 p. 10. Tillsitt sakliga innehåll var dessa stadganden av samma karaktär som ifrågavarande punkt i Uppsala beslut, fastän de allra flesta av dem icke utsatte någon viss tidsfrist för målsäganden, utan lät målsäganden förlora sin rätt om han icke utan dröjsmål väckte sin talan. Något motsvarande hot svävade varken enligt Uppsala beslut eller enligt de andra stadgandena över den som hade att föra det allmännas talan. Tvärtommåste det allmännas ombud visa större aktivitet om målsäganden förverkat sin talan. Enligt vissa specialstadganden fick åklagaren i sådana fall rent av för egen räkning tillgodonjuta målsägandens bötesandel. Stadgandena i 1734 års lag innebar sålunda knappast i detta avseende en sådan »tillbakagång» av preskriptionsinstitutet som Strömberg antyder.
    Strömberg begagnar i någon mån finländsk litteratur som hänför sig till preskriptionsinstitutet — dock icke sådana grundläggande källor som FORSMANS föreläsningar och GROTENFELTS kommentar samt ej heller HAGSTRÖMERS granskningar av strafflagsförslagen. Med tanke på uppläggningen av mycket i Strömbergs argumentering vid tolkningenav Sveriges strafflag hade man gärna sett att han gjort någon jämförelse med de besläktade stadgandena i Finlands strafflag, som i sak företer många likheter, men skiljer sig i fråga om ordvalet just på två ställen som bildar centrala punkter i Strömbergs bevisföring.
    I Sverige heter det: »Straff vare förfallet», men i Finland: »Rätt att åtala brott vare förfallen». I Sverige skall preskriptionstiden i allmänhet räknas »från den dag brottet begicks», men i Finland »ifrån, men

ANM. AV TORE STRÖMBERG: ÅTALSPRESKRIPTION 529ej med den dag, då den brottsliga handlingen utfördes». Det hade varit intressant att se Strömbergs vetenskapligt kritiska strålkastarljus inriktat på just dessa olikheter i lagstiftarens uttryckssätt.
    Strömbergs bok kommer påtagligen såsom han själv önskat att vara rättspraxis till god upplysning och vägledning. Många sådana konkreta straffrättsliga och processrättsliga problem passerar revy, som domare, åklagare och advokater kan komma att stöta på i sin verksamhet. Då och då har man måhända anledning att anmäla avvikande mening — men över hela linjen är man tacksam för problemställningar och överväganden, för sakliga upplysningar och uppslagsändar på ett område där det icke är så lätt att utan vägledning kunna orientera sig, men där mycket kan hänga på ett enda litet ord.

Bo Palmgren