Instansordningen i tvistemål
    Hovrättspresidenten KNUT ELLIOT framlägger i en artikel i denna tidskrifts innevarande årgång s. 84 ff. ett förslag till omorganisation av våra underrätter ifråga om rättegången i tvistemål, som innebär en avsevärd kvalitativ förstärkning av underrättsorganisationen på landet och i stad, som hör till domsaga. Förslaget synes emellertid föra längre och böra föranleda överväganden om icke tiden vore mogen för längre gående organisatoriska förändringar i rättegångsväsendet. Elliot synes heller icke själv vara främmande för en dylik tankegång, då han i slutetav sin artikel antyder, att hans omorganisations förslag kan aktualisera ändringar i, bl. a., instansordningen.
    Med den nya rättegångsbalken avsågs att söka råda bot på vissa väsentliga brister, som vidlådde den äldre rättegångsordningen, framförallt den ofta påtalade långsamheten i rättsskipningen. Däremot var den äldre ordningen — vad man än i övrigt kunde anmärka mot densamma— dock billig. Till den nya rättegångsordningen knöts förhoppningen, att den rättssökande allmänhetens berättigade krav på att erhålla en snabb och billig rättsskipning skullle komma att förverkligas.
    Sedan det nya rättegångsförfarandet nu tillämpats i något över 10 år och sedan mera än 25 år förflutit från det för riksdagen framlades förslag till huvudgrunderna för den sedermera genomförda rättegångsreformen, torde väl nu vara möjligt att bedöma verkningarna av den nya rättegångsordningen i vissa hänseenden.
    Vad angår snabbheten i förfarandet synes, även om förhållandenaskulle vara bättre nu än under den gamla ordningens tid, läget dock vara långt ifrån tillfredsställande. En undersökning ifråga om den tid, som förflutit från underrättens (i några fall överexekutors) dom eller beslut och till dess högsta domstolens dom meddelats i 75 tvistemål (vattenmål eller mål i forumfrågor ej medtagna), refererade i NJA årgång 1956, visar sålunda följande.
    I åtta mål var tiden tre år eller mera, i trettio mål två upp till tre år, i tjugu mål ett och ett halvt upp till två år, i tio mål ett upp till ett och ett halvt år samt i sju mål under ett år. Genomsnittstiden i de undersökta 75 målen utgjorde ett år och elva månader.
    Med hänsyn till att dagen för målens anhängiggörande vid underrätten icke alltid kunnat utläsas ur referaten, har i beräkningen hänsyn icke kunnat tagas till den tid, målen handlagts vid underrätt. Sistnämnda tid torde emellertid — försiktigt räknat — i genomsnitt uppgå till omkring sex månader.
    Om sistnämnda antagande är riktigt, skulle det alltså i tvistemålen genomsnittligt taga två år och fem månader för att i mål, i vilka prövningstillstånd medges, erhålla en laga kraftägande dom.
    Av en undersökning av 336 mål, i vilka prövningstillstånd under år 1956 ej medgivits, framgår att den tid, som förflöt från dagen för hov-

540 TORE FLODINrättens dom till den dag, högsta domstolens prövningsavdelnings avslagsbeslut förelåg, utgjorde i medeltal 12 1/2 månader eller sålunda något över ett år. I ovannämnda 75 mål, i vilka prövningstillstånd meddelades, utgjorde den tid, som förflöt mellan underrättens och hovrättens domar, i genomsnitt sex månader.
    En av orsakerna till att så lång tid erfordras för att erhålla en slutlig dom i ett tvistemål är att det gamla uppskovssystemet fortlever i form av upprepade förberedelsesammanträden. Det i princip riktiga systemet med huvudförhandling bidrager också till att göra rättegångarna tidsödande. Det borde därför undersökas, om icke huvudförhandling i mål, där bevisupptagning icke skall ske, skulle med fördel och utan men för rättegångsförfarandet kunna helt eller delvis ersättas med ett skriftligt förfarande. Att därigenom en av huvudprinciperna för vårt nya rättegångsförfarande i viss utsträckning skulle komma att åsidosättas är riktigt. Om emellertid verkningarna av principen i praktiken visa sig medföra olägenheter, synes principens tillämpning böra inskränkas till förmån för det praktiska rättslivets befogade krav.
    Att rättegångskostnaderna blivit väsentligt högre efter det nya rättegångssystemets införande beror icke endast på penningvärdeförsämringen utan också på att rättegångsombudens arbete för att på bästa sätt utföra huvudmannens talan blivit väsentligt mera tidsödande. Man behöver endast peka på den betydligt ökade tid, som numera åtgår, bl. a., dels för att förbereda — genom utformande i skrift av sakframställning och plädering — dels för det muntliga föredragandet inför de olika instanserna av den sålunda förberedda sakframställningen och pläderingen.
    Näringslivet och de enskilda medborgarna i gemen hava rätt att fordra att rättsskipningen är så ordnad och organiserad att icke endast möjligast bästa kvalitativa utan också ett snabbt definitivt avgörande erhålles i en anhängiggjord rättegång. Men med ovan berörda resultat av undersökningen för ögonen är det icke ägnat att förvåna att den rättssökande allmänheten icke funnit den nuvarande rättegångsordningen i tvistemål tillfredsställande ur snabbhetssynpunkt. Det framstår alltmera, både för affärslivet och för den enskilde, såsom något avskräckande, att en rättegång för närvarande måste beräknas taga — ofta orimligt —lång tid i anspråk innan ett slutligt avgörande föreligger. Härtill kommer att rättegångskostnaderna bliva så betydande.
    Det synes med fog kunna ifrågasättas, om icke det nuvarande omständliga och tidsödande domstolsförfarandet, även om det leder till materiellt riktiga avgöranden, i verkligheten genom sin långsamhet kan vålla och också ofta vållar den rättssökande ekonomisk förlust. Den somvänder sig till domstol gör det ju icke endast för att få sin juridiska rätt i saken fastställd utan även för att erhålla en definitiv dom för att därigenom utbekomma det belopp i penningar eller erhålla de andra prestanda saken gäller så fort som möjligt. Genom svarandens under den långa väntetiden inträffade insolvens kan käranden emellertid gå sin rätt förlustig. Att en tidsödande rättegång också på grund av penningvärdets fortgående försämring kan komma att tillskynda den rättssökande allmänheten ekonomiska förluster är uppenbart och har också uppmärksammats i motioner i riksdagen ifråga om expropriationsmålmen gäller givetvis även för tvistemål av andra slag.

INSTANSORDNINGEN I TVISTEMÅL 541    Det nuvarande otillfredsställande läget framgår icke minst av det mycket livliga användandet av skiljedomsförfarandet. Det är med säkerhet icke på grund av att avtalsslutande parter anse att de erhålla ett kvalitativt sett bättre avgörande, som de överenskomma att hänskjuta uppkommande tvistefrågor till avgörande av skiljenämnd i så stor utsträckning, som nu är händelsen. Skiljedomsförfarandet omfattas på många håll inom både jurist- och lekmannakretsar med skepsis ur rättssäkerhetssynpunkt. Parterna räkna däremot med att genom skiljemannaförfarande inom rimlig tid komma till ett slutligt avgörande av sin tvist. Om icke tidsfaktorn spelade en så stor, ofta avgörande roll, skulle många avtalsslutande parter med säkerhet föredraga att låta de allmänna domstolarna avgöra uppkommande tvistefrågor.
    Sekreteraren i näringslivets opinionsnämnd STEN TENGELIN framhåller i en artikel om den illojala konkurrensen i blickpunkten i NIR 1957 s. 140 ff. att den frivilliga verksamhet, som näringslivets opinionsnämnder i Stockholm m. fl. städer utövar, fått en förhållandevis stor omfattning, och att detta kanske främst berott på att dess institutioner i allmänhet kunnat arbeta snabbare än domstolarna och därmed äro i stånd att avvärja allt för omfattande skadeverkningar av en påtalad åtgärd.
    Såsom skäl för att tvistefrågor så ofta hänskjutas till avgörande av skiljenämnd i stället för till de allmänna domstolarna brukar anföras, att åtskilliga tvistefrågor lämpligare och bättre kunna bedömas och avgöras av en skiljenämnd. Det torde emellertid i själva verket vara mycket få fall — en eller annan rent teknisk fråga i entreprenadkontrakte. dyl. — som icke en domstol lika bra om icke bättre skulle bedöma och avgöra. Huvudanledningen till skiljemannaförfarandets livliga förekomst är i stället — såsom ovan antytts — den betydande tidsvinst, som skiljemannaförfarandet erbjuder. Och tid är — som bekant — pengar!
    Det var ur nu berörda synpunkter beklagligt, att processlagberedningens välmotiverade förslag om att tvistemål under vissa förutsättningar skulle kunna upptagas omedelbart av hovrätt såsom första och enda instans icke accepterades av de lagstiftande myndigheterna. De invändningar, som framfördes mot förslaget från två ledamöter av lagrådet och av departementschefen i 1942 års proposition, äro i och för sigallt annat än övertygande och framstå i belysningen av den konstaterade långsamheten i rättsskipningen även enligt den nya rättegångsbalken såsom föga välgrundade. Det skulle emellertid föra för långt att härnärmare behandla dessa invändningar.
    Såsom ansvarig för rättsvården måste det åligga staten att tillhandahålla en rättsvård, som tillgodoser icke endast kravet på att, så vitt i mänsklig förmåga står, materiellt riktiga domar avkunnas utan ävenatt dessa meddelas med den snabbhet, som den rättssökande allmänheten skäligen kan påfordra, samt är så organiserad att den smidigt anpassar sig efter det praktiska livets skiftande krav.
    I en tid, då på samhällslivets olika områden uppställts allt starkare krav på effektiv, säker och snabb handläggning av skiftande ärenden, lider vårt rättegångsförfarande alltjämt av en besvärande långsamhet. Det framstår såsom en brist i samhällsorganisationen att en så viktig del av densamma som rättegångsväsendet icke fyller de krav på snabbhet, som medborgarna ha rätt att ställa, med påföljd att tvistemål i stor

542 TORE FLODINutsträckning och ofta avseende betydande värden hänskjutas till avgörande av skiljenämnd i stället för till de allmänna domstolarna. Iden i SvJT 1958 s. 316 införda recensionen av C. o. S. KÄLLENIUS' arbete Byggnadsjuridik framhålles att flertalet av alla tvister å byggnadsområdet numera avgöres av skiljemän.
    Men rättegångsorganisationen är också alltför onyanserad i sin uppbyggnad och verksamhet för att kunna effektivt och snabbt lösa rättstvister inom det moderna, rationella samhällslivet.
    Att en rättegång i tvistemål från dess anhängiggörande till dess högsta domstolens dom föreligger skall taga i medeltal omkring två och ett halvt år i anspråk framstår såsom klart otidsenligt. Med handelns och näringarnas allt starkare utveckling och med en fortgående ökning av landets befolkning måste man vidare räkna icke endast med ett ökat antal tvister utan även med att tvisterna bliva mera invecklade och vidlyftiga samt påfordra sakkunnigutredningar i ökad omfattning och därigenom bliva än mera tidsödande än vad nu är händelsen. Föreningen Sveriges häradshövdingar och hovrätten över Skåne och Blekinge framhålla detta för ett visst slag av rättegångar, nämligen rättegångarna förfastställande av faderskap till barn utom äktenskap enligt de ändraderegler härom, som föreslagits i samband med den blivande nya ärvdabalken (K. prop. nr 144 år 1958 s. 179 och 187).
    Självklart är det av stor vikt att den av staten organiserade rättsskipningen icke endast är snabb (och billig) utan att den också uppfyller höga krav på tillförlitlighet. Att det svenska domstolsväsendet i sist nämnda hänseende fyller de högsta anspråk lärer icke råda någon tvekan om. Än mera bleve detta fallet, om Elliots förslag till omorganisation av underdomstolarna kommer till utförande.
    Fråga är emellertid om icke redan med den nuvarande ordningen tillförlitlighetskravet blivit i allt för hög grad tillgodosett på bekostnad av den i lika hög grad önskvärda snabbheten i rättsskipningen. Man synes med fog kunna ställa frågan, om icke vårt rättegångsförfarande är överorganiserat och att så i ändå högre grad bleve händelsen, om Elliots omorganisationsförslag genomföres.
    För närvarande har ett vid rådhusrätt anhängiggjort tvistemål, när högsta domstolens dom fallit i mål, i vilket prövningstillstånd meddelats, varit föremål för bedömande och avgörande av icke mindre än tolv domare förutom de justitieråd, som prövat ansökningen om prövningstillstånd, men som icke deltagit i målets avgörande i högsta domstolen. I tvistemål, vari prövningstillstånd ej meddelats, har målet prövats av tio domare. Härtill kommer den revisionssekreterare och alla de jurister, som i underdomstolarna tagit befattning med målet, men vilkas åsikter om och synpunkter på målet icke »utåt» kommit till synes.
    Ett på dylikt sätt anordnat instansförfarande måste anses vara icke bara alldeles för tungrott och tidsödande utan även ur rättssäkerhetssynpunkt överorganiserat. Det är givetvis icke i och för sig något fel att en tvist grundligt prövas och bedömes, men det måste finnas någon gräns även för grundligheten, som annars av den rättssökande allmänheten lätt kan uppfattas såsom ett självändamål.
    För att åstadkomma ökad snabbhet i rättsskipningen kunde givetvis antalet befattningshavare vid domstolarna ökas och dessas organisa-

INSTANSORDNINGEN I TVISTEMÅL 543tion i övrigt utvidgas. Häremot talar dock, bl. a., statsfinansiella skäl och svårigheterna att besätta ett ökat antal domarebefattningar med härför väl kvalificerade jurister. En annan möjlighet synes ligga närmare till hands.
    Så kvalificerade som våra domstolar redan nu äro och med Elliots omorganisationsförslag i än högre grad kunna beräknas bliva, framstår ett treinstanssystem såsom det nuvarande onödigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Ur sistnämnda synpunkt måste ett såväl rättsligt som sakligt bedömande av en tvist utav två instanser vara tillfyllest.
    Här må anmärkas att högsta domstolen ändrade eller jämkade hovrätternas domar endast i 26 av 389 undersökta, under år 1956 av högstadomstolen avgjorda, i NJA refererade 53 s. k. A-mål och redovisade 336s. k. C-mål av tvistemåls natur. I alla övriga 363 mål antingen meddelades ej prövningstillstånd eller fastställdes det slut, vartill hovrätternakommit i målen. Ändring eller jämkning i hovrätternas domar skeddesålunda endast i 6,6 % av de undersökta målen. I de 53 av högsta domstolen, efter meddelat prövningstillstånd, avgjorda tvistemålen ändrades eller jämkades hovrättens dom i 26 och fastställdes i 27 fall (49 % resp. 51 %).
    Hur ett tvåinstanssystem bör närmare utformas skall icke här beröras. Framhållas må endast, att hovrätt skulle kunna vara första instans i tvistemål i vilka tvisteföremålets värde uppgår till eller överstiger ett visst, icke allt för lågt belopp, samt sista instans i övriga tvistemål. Om ett dylikt system infördes, skulle förstnämnda slag av mål prövas avnio och övriga mål av sju domare, vilket måste anses betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. Ovan berörda undersökningar visa, att hovrätternas dömande verksamhet står på ett ur rättssäkerhetssynpunkt högt plan och att hovrätterna arbeta snabbt.
    Tänkbart vore också att vissa mål från underinstansen skulle kunna, såsom tidigare var händelsen, få fullföljas direkt till högsta instans. Processlagberedningens förslag, att hovrätt skulle i vissa tvistemål och under vissa förutsättningar kunna vara första och sista instans, borde genomföras. Beaktas borde också möjligheten att låta högsta domstolen, om parterna gemensamt avtalat eller göra framställning därom och domstolen i varje särskilt fall så medger, vara första och sista instans i mål, som med hänsyn till de ekonomiska värden, varom fråga kan vara, ellerpå de i RB 54 kap. 10 § 1. p. angivna grunderna anses vara särskilt betydelsefulla.
    Avgörande är emellertid att vårt rättegångsväsen i nu berörda hänseenden »moderniseras», så att det fyller, förutom det självklara kravet på säkerhet och tillförlitlighet, det alltmera påträngande, naturliga kravet på snabbhet. Med ett tvåinstanssystem såsom det normala, synes en tidsvinst av omkring ett år eller mera kunna ernås.
    Med ett snabbare rättegångsförfarande skulle också följa att rättegångarna kunna beräknas bliva icke obetydligt billigare för den rättssökande allmänheten, en faktor av stor betydelse. Genom ovan antydda reformer skulle också användandet av skiljemannaförfarandet kunna beräknas minska och medföra icke obetydliga kostnadsbesparingar för parterna, ty skiljedomsförfarandet är, även i ur ekonomisk synpunkt »små» mål, sannerligen icke billigt.

544 TORE FLODIN    Mot införande i Sverige av ett tvåinstanssystem och av i andra länder förekommande olika domstolstyper såsom första instanser framfördes under förarbetena till den nya rättegångsbalken vissa invändningar. Ett av skälen för att hålla fast vid det sedan ålder rådande tre-instanssystemet var att man med det nya rättegångsförfarandet hoppades påen ökad snabbhet i rättsskipningen. Denna förhoppning har dock icke infriats, varför tidpunkten nu synes vara inne att upptaga frågan om instansordningen till förnyat övervägande, något som vid rättegångsreformens genomförande förutsattes kunna komma att bliva nödvändigt.
    Ett skäl mot hovrätt såsom första instans i vissa mål och såsom sista instans i övriga tvistemål var att underrättsinstanserna befarades skola sjunka ned till domstolar för endast bagatellmål. Häremot må här endast erinras, att så är redan och torde i framtiden än mera bliva fallet om alla ur ekonomisk synpunkt betydande dispositiva tvistemål hänskjutas till avgörande av skiljemän. Och i så fall äro och bli icke endast underdomstolarna utan alla instanserna undandragna befattningen med och avgörandet av dylika mål.
    Ett tvåinstanssystem av ovan antytt slag skulle visserligen medföra att alla mål, i vilka tvisteföremålets värde understiger visst belopp, skulle undandragas högsta domstolens prövning. I dylika mål förekommande rättsfrågor av principiell betydelse skulle därför icke bliva föremål för högsta instansens bedömande. Detta må vara en nackdel. Men häremot står, att den rättssökande inom kortare tid än eljest bleve händelsen erhåller ett definitivt avgörande, vilket i regel väger tyngre. Alla betydelsefulla mål, som hänskjutas till skiljemän, undandragas redan nu högsta domstolens bedömande till skada för rättsenheten. Om processlagberedningens förslag om hovrätt såsom första och sista instans i vissa tvistemål genomföres, kommer dock en allmän, högt kvalificerad domstol att bedöma icke endast sakfrågorna utan även förekommande rättsfrågor. En dylik anordning kommer att motsvara och kunna ersätta ett skiljemannaförfarande och vara förenad med en snabb handläggning och med bättre möjligheter att åstadkomma utredning genom partsförhör under sanningsförsäkran och vittnesförhör under edsansvar omedelbart inför den dömande domstolen än skiljenämnderna ha.
    Elliot framhåller, att det är ett erkänt rättssäkerhetsintresse att alla skola vara lika inför lagen och att lagen skall vara lika för alla. Ett tvåinstanssystem såsom det ovan antydda inkräktar givetvis på sistnämnda princip, men det praktiska livets krav måste tillerkännas företräde framför en teoretiskt aldrig så riktig princip.
    Elliot har ställt en viktig detalj av rättegångsbalken under debatt och framlagt ett förslag till ändring av underinstansernas organisation. Den tid, som förflutit sedan nya rättegångsbalken trädde i funktion, synes såsom framgår av den juridiska debatten, berörande olika avsnitt av rättegångsförfarandet, giva anledning till att nu låta verkställa en översyn av de rättegångsbalkens olika bestämmelser, som under de gångna åren visat sig i praktiken vara mindre väl avvägda eller otillfredsställande. Såsom en av de viktigaste uppgifterna framstår därvid nödvändigheten att snarast åstadkomma ett snabbare och därigenom också för den rättssökande allmänheten billigare rättegångsförfarande.
    Såsom ett ändamålsenligt medel att åstadkomma nödvändig ökad

INSTANSORDNINGEN I TVISTEMÅL 545snabbhet i rättsskipningen framstår införandet av ett tvåinstanssystem.Detta skulle kombineras med att hovrätt skulle vara första och enda instans i tvister, som parterna före eller efter tvists uppkomst beslutat hänskjuta till avgörande av hovrätt och som avse ekonomiska värden avvisst, ej allt för lågt värde. Vidare borde, på sätt ovan antytts, högstadomstolen också kunna vara första och enda instans i vissa mål.

Tore Flodin