Till tolkningen av 139 § konkurslagen
I häfte 7 av SvJT (s. 399) har fil. lic. ERIK HAHR gjort gällande, att det skulle vara oriktigt att vid tillämpningen av 139 § KL använda sigav de tabeller, som i lageditionerna tidigare funnits upptagna vid KFd. 28 april 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och numera återfinnas vid KF d. 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt, vilken i sin 4 § hänvisar till desamma. Författaren underkänner, uppenbarligen utan att ha ägnat något intresse åt motiv och det ifrågavarande stadgandets tillkomsthistoria, den åsikt, som jag uttalat i mitt arbete Konkurs- och ackordslagarna, »13» uppl. s. 233—4, och han ondgör sig också över att jag (alltifrån arbetets 1 (»11») upplaga, skriven 1921) använt termen rabatträkning, som han tror har något samband med varurabatt (jfr Nordisk Familjebok, 2 uppl.).
En undersökning av den historiska bakgrunden till 139 § KL visar följande:
Prototypen till bestämmelsen är stadgandet i KF d. 16 juni 1875 (nr 42s. 34) angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall, 2 § 2 mom., vars innehåll vid tillkomsten av 1877 års UL överflyttadestill 128 § UL (numera 149 och 150 §§ UL). Bestämmelsen innehöll, såvitt nu är i fråga, att om inteckning i fast egendom, som skulle säljas exekutivt, gällde endast för ränta eller annan dylik fordran, som ej var till kapitalet bestämd, fordringen skulle efter en räntefot av 5 % uppskattas till sitt kapitalvärde å auktionsdagen, varvid uppskattningen av livräntas kapitalvärde skulle ske med användande av den dödlighets och livslängdstabell för riket, som av vederbörande myndighet sist blivit utgiven, innan förordningen trädde i kraft den 1 januari 1876. Nyssnämnda KF d. 16 juni 1875 tillhörde det lagkomplex, som framförallt bestod av de samtidigt utfärdade lagfarts- och inteckningslagarna, och avsåg närmast att, då exekutiv försäljning av fast egendom skulle ske utan förbehåll om beståndet av intecknade undantagsförmåner, garantera en riktig bedömning av frågan, om först bjuden köpeskilling med sådant förbehåll försloge till betalning av rättsägare med bättre rätt än undantagstagaren.
I brev d. 1 okt. 1875 uppdrog K. M:t åt statistiska centralbyrån att upprätta erforderliga tabeller, i anledning varav byrån i kungörelse d. 1
nov. samma år offentliggjorde en dödlighets- och livslängdstabell, grundad på förhållandena 1861—70, för att användas vid beräkning av livränta enligt KF d. 16 juni 1875 angående sättet för utmätt fast egendomsförsäljning i vissa fall. Tabellen innehöll sådana siffror, att en matematiker med stöd därav kunde räkna ut det kapitalvärde på vederbörande livränta, som erfordrades. Att de exekutiva myndigheterna skulle vara kapabla till en sådan räkneoperation förutsattes däremot icke. Tabellen föregicks därför av ett meddelande om att tabeller över livräntors värde i olika fall, beräknade med ledning av efterföljande dödlighets- och livslängdstabell och för de uti ifrågavarande förordning avsedda ändamål komme att genom justitiestatsexpeditionens försorg bliva i bokhandeln tillgängliga.
Sedan den nya UL utfärdats, ansågs uppenbarligen en administrativ bestämmelse erforderlig för att ersätta statistiska centralbyråns kungörelse. I KK d. 12 juli 1878 om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas, intogs därför en föreskrift (15 §) om att vid beräkning av livräntas kapitalvärde enligt 128 § UL »må» användasde på föranstaltande av justitiedepartementets expedition utgivna livräntetabeller.
Vid de betydelsefulla ändringar, som genom lag d. 11 okt. 1912 vidtogos i UL, gjordes även vissa modifikationer i nu ifrågavarande stadganden. Sålunda föreskrevs (110 § andra stycket UL) på föranledande av lagrådet, att kapitalvärdet av livränta även i borgenärsförteckningen skulle beräknas med användande av dödlighets- och livslängdstabell. Vidare blev i 149 § UL bestämmelsen om att det skulle förbli vid den tabell, som sist blivit utgiven innan utsökningslagen trätt i kraft, ändrad till att avse den tabell, som sist blivit utgiven. På enahanda sätt avfattades 110 § UL. Ändringarna i UL trädde i kraft d. 1 jan. 1914 men i trots av att ny dödlighets- och livslängdstabell (för tioårsperioden 1901—1910) förelåg färdig i februari 1916, blev 15 § i kungörelsen d. 12 juli 1878 gällande ända till dess författningen avlöstes av KK d. 14 dec. 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas. I sistnämnda kungörelses 12 § föreskrevs, att vid uppskattning av livräntas kapitalvärde enligt 110 och 149 §§ UL skulle användas de vidkungörelsen fogade tabellerna.
De tabeller, som sist berörts, och de tabeller, som numera äro fogade vid skatteförordningar (genom KF d. 1 juli 1918), äro likalydande och grundade på dödlighetssiffrorna för tiden 1901—1910. De ha således icke ändrats på grund av senare befolkningsstatistik.
För konkursrättens del är behovet av bestämmelser på ifrågavarande område säkerligen väsentligt mindre än inom exekutivrätten. Såvitt förmig är bekant uppmärksammades detta behov första gången i denupplaga (7 uppl.) av borgmästaren L. A. WESERS kommentar till 1862 års konkurslag, som efter Wesers död ombesörjdes av sedermera presidenten HJALMAR WESTRING år 1893. Westring löste problemet genom en hänvisning (vid 117 §) till 128 § UL. Samma ståndpunkt intog Westringi de tre följande upplagorna, dock att han i 10 upplagan, utgiven 1917, i stället hänvisades till 110 och 150 §§ UL.
1907 års konkurslagskommitté, som fann bestämmelse i ämnet böra införas i konkurslagen, upptog i sådant avseende i 147 § i sitt år 1911 framlagda konkursförslag föreskrifter »till innehållet överensstämmande med de i 128 § UL förekommande».
1919 års konkurslagsförslag överensstämde helt med kommittéförslaget, mot vilket härutinnan ingen erinran framställts.
I propositionerna till riksdagen undergick förslaget på ifrågavarande punkt ingen annan ändring än att föreskriften i anledning av en anmärkning i lagrådet upptogs såsom 139 § i konkurslagsförslaget, vilket också blev fallet i lagen.
Ehuru av det anförda torde framgå, att det var konkurslagskommitténs mening, att de ifrågavarande reglerna i konkurslagen och i utsökningslagen skulle helt överensstämma — en annan ståndpunkt skulle ha inneburit en uppenbar legislativ inkonsekvens — förordade kommittén då den i skrivelse till K. M:t d. 14 nov. 1911 angav de administrativa föreskrifter, som erfordrades jämte de framlagda lagförslagen, icke något stadgande, motsvarande det i 1878 års kungörelseupptagna. Det kan icke hava berott på något förbiseende; redan de hänvisningar, som förekommo i den Westringska lageditionen gjorde ett sådant förbiseende omöjligt. Att en omarbetning av 1878 års kungörelseförestod, kan ej heller ha spelat någon roll vid en tidpunkt, då någon proposition till ändring i UL ännu ej offentliggjorts. Däremot är det ej osannolikt, att kommittén ansåg, att man alltjämt kunde nöja sig med att analogiskt tillämpa 1878 års kungörelse och sålunda slippa att i en särskild författning upprepa nämnda kungörelses stadganden i ämnet. Då jag år 1921 utarbetade förslag till de administrativa bestämmelser, som erfordrades i anledning av den nya konkurslagens utfärdande, följde jag kommitténs ståndpunkt och ansåg det alltså tillräckligt med 1917 års KK. Icke heller detta berodde på något förbiseende. Jag erinrar mig tvärtom, att jag redan på ett tidigt stadium hade uppmärksamheten riktad på spörsmålet, om kommitténs mening i lagteknisktavseende var riktig. Tyvärr har jag, efter nära 40 år, intet klart minne av vad som i övrigt förekom på denna punkt och ej heller några anteckningar. Men alldeles frånsett vad jag klart minns kan man nog göra gällande, att en sådan dödlighets- och livslängdstabell, som man åsyftade, efter den av statistiska centralbyrån offentliggjorda åstadkommits endast genom 1917 års KK samt att säkerligen ingen tänkt sig, att man skulle följa uträkningar, som gjorts av privatperson.
Av det anförda torde framgå, att några andra tabeller än de i lageditionerna upptagna ej kunna anlitas.
Sven Lawski