Juridisk litteratur i Finland 1956—57¹
    Lagsamlingar. Del II av den enligt nya principer redigerade finskspråkiga lageditionen (se SvJT 1957 s. 60) utkom 1956 (»Suomen laki» II, 1897 s.). Den innehåller ett mycket rikhaltigt författningsmaterial från den offentliga rättens område, systematiskt uppdelat på tjugu avdelningar. Bland dem kan nämnas statsförfattningsrätt och allmänförvaltningsrätt, tjänstemanna-, kommunal-, kyrko-, skatte- och socialrätt samt lagstiftning hörande till olika grenar av förvaltningen såsom inrikesförvaltning, undervisnings- och försvarsväsendet. Del I, vars första upplaga utkom 1955, har utgivits i ny upplaga 1957. Enligt den fastställda planen skall varje år en del utges i ny upplaga, hela lagboken kommer sålunda att förnyas inom två år. Med sina goda kronologiska och systematiska register fyller lageditionen höga anspråk.
    Av den svenskspråkiga lagboken har del II utkommit (»Finlandslagverk» II, 1956, 889 s.). Sammanställningen av lagmaterialet gjordes ursprungligen av prof. GUNNAR PALMGREN, efter dennes död har materialet kompletterats av vicehäradshövding KARL LANGENSKIÖLD. Denna del omfattar Handelsbalken samt senare lagstiftning i anslutning därtill. Dessa författningar är systematiskt sammanförda i elva grupper.Bland dem kan nämnas bolags-, arbets-, försäkrings-, sjö- och näringsrätt. Del III, omfattande straff- och processrätten, utkommer 1958.
    Hovrättspresidenten Y. J. HAKULINENS finska lagbok i fickformat, som rönt stor efterfrågan, har utkommit i en tredje upplaga (»Lakikirja», 1957, XX + 1366 s.).
    Lagstiftningen rörande socialvården har av regeringsrådet AARNE TARASTI och jur. lic. KAUKO SIPPONEN sammanförts i en särskild publikation (»Sosiaalihuollon lainsäädäntö», 1957, 173 s.).
    En lagsamling avsedd för riksdagens ledamöter i utövandet av riksdagsmannavärvet har utgivits på både finska och svenska (»Riksdagsmannens lagsamling», 1957, 282 s.).

 

    Arvs- och testamentsrätt. Genom en ändring d. 31. dec. 1953 av ÄB16 kap. genomgick testamentsrätten en genomgripande omvandling.Prof. MARTTI RAUTIALA har skrivit en kommentar till de nya lagbestämmelserna, som avser upprättande av testamente och testamentesgiltighet (»Testamentin tekemisestä ja pätemättömyydestä», 1956, 148s.). Med förbigående av mera teoretiska problem har förf. tolkat ochklarlagt lagen med gott resultat. Denna första kommentar till den nya lagen är dock icke uttömmande; arbetet har delvis försvårats av attlagens direkta förarbeten är bristfälliga. Ett betydligt bättre stöd äni de inhemska förarbetena har förf. haft i den svenska lagstiftningen, till vilken de nya reglerna nära ansluter sig, och i dess grundligare förarbeten. Kommentaren tillgodoser ett angeläget praktiskt behov.
    I ett annat arbete (»Perillisen lakiosa. Perintökaaren uusitun 17

 

¹ Närmast föregående översikt, avseende åren 1954—55, se SvJT 1957 s. 60.

luvun selitykset», 1957, 211 s.) har samma förf. framlagt en fyllig kommentar till stadgandena om laglott i ÄB 17 kap. i lydelse av år 1951. Lagens förarbeten samt Sveriges motsvarande lagstiftning och därpå grundad praxis och litteratur har av förf. väl utnyttjats. Det har lyckats förf. att med tanke på det praktiska rättslivets behov på ett tillfredsställande sätt tolka och förklara de invecklade och ganska otydliga stadgandena. Framställningen visar övertygande att talrika och mångskiftande detaljproblem döljer sig bakom lagens formuleringar. Härvid är det icke blott fråga om arv och testamente, utan även omäktenskaps- och familjerättsliga problem. Förf:s förtrogenhet särskilt med äktenskapsrätten, som han i andra sammanhang ingående behandlat, har berikat framställningen och givit den större bredd.

 

    Allmän förmögenhetsrätt. Bitr. prof. SIMO ZITTING har med avseendepå lösöre i detalj undersökt det förvärvarens rättsskydd som framträder däri, att fel vilka behäftat överlåtarens kompetens, blir overksamma (»Saantosuoja irtaimisto-oikeudessa», 1956, XVIII + 201 s.). Som en röd tråd genom framställningen går de i HB 11:4 och 12:4 uttryckta principerna. Förf:s teoretiska analys är mycket ingående. Den uppspjälkning av problemen som han gör, är ägnad att klarlägga innebörden och vidden av förvärvarens rättsskydd. Den historiska bakgrund som förf. tecknar, ger ytterligare belysning åt rättsskyddsfrågan. Ett utmärkande drag är att förf., som icke söker stöd i reellaöverväganden, använder en i vissa fall mycket långt gående analogitolkning, särskilt av HB 11:4. Ur de teoretiska utgångspunkter och med det sätt att arbeta som förf. valt, ter sig de redovisade resultaten väl argumenterade.
    Till de frågor som behandlats i det föregående arbetet återkommer Zitting senare i en undersökning som behandlar rättsskyddet för den som förvärvat värdepapper (»Arvopaperin luovutuksensaajan oikeussuojasta», 1957, XIX + 187 s.). Inledningsvis utreder han begreppet värdepapper, för vilket han anser vara utmärkande, att urkunden ger uttryck åt en privat rättighet, och att innehav av densamma är en nödvändig förutsättning för rättighetens utövande. Förf. skiljer i det följande mellan tre grupper av värdepapper beroende på hurudan den rättighet är som urkunden ger uttryck åt: rätt till ett bestämt penningbelopp (t. ex. löpande skuldebrev), rätt att erhålla viss egendom (t. ex. konossement) och andelsrätt (t. ex. aktiebrev). En av utgångspunkterna för förf:s resonemang är att man i fråga om rättsskyddet bör fästa avseende såväl vid rätten till själva pappret (äganderätten) som tillden rätt som pappret ger uttryck åt (fordringsrätt, andelsrätt etc.). Ifråga om äganderätten anknyter förf. direkt till det han tidigare anfört om lösöreförvärvarens rättsskydd och tillämpar i stor utsträckning härför gällande regler.
    Prof. VÄINÖ VIHMA har i sitt senaste större arbete behandlat omöjlighetsproblemet (»Suorituksen mahdottomuus varallisuuosikeudellises sasopimussuhteessa», 1957, 338 s.). Efter en allmän översikt av problemet undersöker förf. särskilt för sig betydelsen av prestationens omöjlighet i fråga om olika avtalstyper inom förmögenhetsrätten — köp, fraktavtal, arbetsbeting, arbetsavtal etc. Av de olika avtalstyperna harlösöreköpet behandlats utförligast. Materialet har disponerats så, att

förf. undersöker olika fakta som kan tänkas framkalla omöjlighet —köpgodsets undergång, åtgärder av statsmakt, transporthinder, strejketc. — varefter han för varje grupp utreder huruvida prestationen är att anse som omöjlig eller icke. Därjämte klarlägges omöjlighetens följder i de olika fallen. I avhandlingens sista avsnitt försöker förf. fåfram allmänna regler för de situationer som betingar prestationens omöjlighet. Denna syntes blir dels en sammanfattning av de väsentligaste momenten i den föregående utredningen, dels ett preciserande av begrepp och systematik. Från begreppet omöjlighet avskiljer förf.prestationshinder som kan övervinnas med osedvanligt stora uppoffringar. Förf. skiljer även mellan omöjlighet och force majeure; det senare är ett trängre begrepp och omfattar blott sådana fall då omöjligheten härrör av en icke beräknelig orsak utanför gäldenären.
    Borgen. En systematisk framställning av reglerna om borgen harförfattats av bitr. prof. MATTI YLÖSTALO (»Takauksesta», 1957, XXII +312 s.). Den ersätter EKSTRÖMS »Om borgen», som trots en relativt oförändrad lagstiftning dock i många stycken hunnit bli föråldrad. Nylagstiftning inom centrala förmögenhetsrättsliga områden samt en omfattande rättspraxis har erbjudit ett tillräckligt stoff för en ny bearbetning av reglerna om borgen. Förf. har förtjänstfullt utnyttjat detta material samt nyare vinningar inom rättsvetenskapen. Många gamla tvistefrågor har den vägen fått ny belysning och förts fram till lösningar som verkar övertygande. Det kan nämnas, att förf., i motsatstill vad man tidigare varit benägen att göra, undviker att stöda sin argumentering på eller att dra slutsatser ur borgensförbindelsens s. k. accessoriska natur. I stället fäster förf. avseende vid borgensförbindelsernas uppgifter och syften. Det behandlade rättsområdet innesluteren stor mängd detaljfrågor, av vilka de flesta behandlats. Då arbetetdessutom är väl genomfört i systematiskt avseende, har slutresultatetblivit en mycket god och i stort sett uttömmande redogörelse för inhemsk rätt i fråga om borgen.
    Växelrätt. Bitr. prof. MATTI YLÖSTALO har grundligt undersökt tvåcentrala växelrättsliga frågor: VäxelL § 8 och § 17. (»Tutkimuksia vekseli oikeuden alalta», 1956, 183 s.). I sin utredning av ställföreträdares växelrättsliga ansvar har förf. lyckats undvika den ensidighet i bedömningen som ligger så nära, då man har att göra med en speciallag. Genom att vid sidan av VäxelLs stadganden ta med AvtL och allmänna principer om ställföreträdares ansvar har förf. förmått ge det växelrättsliga ställföreträdarskapet en mycket klarläggande belysning. Också i den andra frågan — tolkningen av VäxelL § 17 — har förf. presterat en detaljerad och vederhäftig argumentering, som klarlagtfrågan i olika riktningar.
    Bolagsrätt. Prof. CURT OLSSON har sakkunnigt kommenterat lagenom andelslag (ekonomiska föreningar) av 1954 (»Lagen om andelslag», 1956, 306 s.). Arbetet har anmälts i SvJT 1958 s. 96.
    Sjörätt. Förvaltningsrådet, juris dr RUDOLF BECKMANS handbok i sjörätt har utgivits i en ny fjärde upplaga (»Handbok i sjörätt», 1956,XII + 598 s.). Arbetet, som utgivits jämväl på finska, har anmälts i SvJT 1956 s. 426.

    Samma förf. har publicerat en kortfattad kommentar till sjömanslagen (»Sjömanslagen med kommentar och rättsfall», 1956, 51 s.).
    Försäkringsrätt. Viktigare avgöranden av HD i försäkringsmål åren 1930—54 har sammanställts av vicehäradshövdingen A. E. VEHMAS (»Korkeimman oikeuden ratkaisuja vakuutusasioissa vv. 1930—1954. Suomen vakuutuslakimiesten yhdistyksen julkaisuja XIV», 1957, 309 s.). Arbetet som ingår i försäkringsjuristernas publikationsserie, omfattar avgöranden rörande olika grenar av frivillig försäkring; de obligatoriska försäkringarna (arbetares olycksfallsförsäkring och trafikförsäkring) har icke medtagits. Avgörandena har återgivits så som de ingått i HD:s officiella rättsfallspublikation; av rättsfallen är några avfattade på svenska.
    Arbetsrätt. Arbetsrådets (motsv. svenska arbetarskyddsstyrelsen) utlåtanden och avgöranden åren 1946—56 har samlats och utgivits avjur. kand. MARTTI PULKKINEN (»Työneuvoston lausunnot ja ratkaisut 1946—56», 1957, 384 s.). Samlingen omfattar utlåtanden och avgöranden som avser arbetstidslagen, semesterlagen, arbetsskyddslagen samt några arbetsrättsliga speciallagar. Den ger en god överblick av de berörda lagarnas tolkning och praktiska tillämpning.
    Straffrätt. Prof. BRYNOLF HONKASALOS tyskspråkiga framställning av Finlands straffrätt (»Das finnische Strafrecht», Das ausländische Strafrecht der Gegenwart, II, Berlin 1957, 147 s.) är ett led i strävandena att bekantgöra centrala delar av landets rättsordning för utländska jurister. Den koncentrerade redogörelsen omfattar i huvudsak fakta om den gällande lagstiftningen — allmän straffrätt, särskilda brott och i viss utsträckning speciallagstiftning. Endast i begränsad omfattning har förf. varit i tillfälle att beröra teoretiska frågor och ge upplysning om rättspraxis. Arbetet är en god översikt av Finlands gällande straffrätt.
    Docenten INKERI ANTTILA har verkställt en kriminologisk undersökning rörande dels de sedlighetsbrott som riktar sig mot minderåriga, dels de som förövat sådana brott (»Alaikäisiin kohdistuneet siveellisyysrikokset ja niiden tekijät. Kriminologinen tutkimus», 1956, XIV + 179s., sammandrag på engelska). Inledningsvis utredes kriminologins ställning som vetenskap. Förf. ifrågasätter huruvida kriminologin kan betraktas som en självständig vetenskapsgren, då den uppstått genom att många olika vetenskaper sammanförts, och då kriminologin av denna orsak saknar en egen enhetlig metod. Hon anser likväl, att den kriminologiska forskningen, oberoende av om den betecknas som en självständig vetenskap eller icke, väl försvarar sin plats som ett enhetligt specialområde med anknytning till olika vetenskaper — biologi, psykologi, psykiatri, sociologi etc. Det material som förf. utnyttjat för sin undersökning utgöres av medicinalstyrelsens handlingar i kastreringsärenden åren 1951—54. De 503 brottsfall, som förf. bearbetat, har indelats i grupper, som blivit föremål för närmare bedömning ur olika synvinklar. Sålunda behandlas ingående de omständigheter, som bildar brottets bakgrund — hemförhållanden, uppfostran, skolgång etc.— social ställning samt förhållandena vid brottets begående. Ytterligare ges bl. a. uppgifter om de minderåriga personer som blivit utsatta

för sedlighetsbrott. En stor del av materialet har statistiskt bearbetats i tabellform.

 

    Processrätt. Återförvisning av mål från högre instans har behandlats i en doktorsavhandling utarbetad av VEIKKO REINIKAINEN (»Jutun palauttamisesta. Prosessioikeudellinen tutkimus», 1956, XLV + 417 s.).Denna fråga har fortfarande stor praktisk betydelse. Sin framställningbygger förf. på ett rikhaltigt rättsfallsmaterial, som av honom ingående bearbetats. De mera teoretiska frågeställningarna, ofta sådana som inte direkt ansluter sig till återförvisningen, har av förf. behandlats påett sätt som klart ger vid handen förtrogenhet med processrättslig doktrin samt förmåga att tränga in i problemen. Förf. har icke nöjt sig med att återge tidigare framförda åsikter utan har ofta fixerat en självständig ståndpunkt och för denna framlagt en egen argumentering. En av förf:s ledande tankegångar är att återförvisning såvitt möjligt bör undvikas, en linje som överdomstolarna icke alltid följt.
    I en annan doktorsavhandling benämnd »Civilprocessens föremål» (1956, 204 s.) har SANFRID STAFFANS dryftat ett problem, som icke tidigare varit föremål för närmare studium i Finland. Avhandlingen innehåller redogörelser för civilprocessens grundbegrepp och allmännaprinciper, en undersökning av den terminologi som på området användes av lagstiftare, domare och juridiska skriftställare, en översikt avteorier i utländsk doktrin samt en redogörelse för gällande inhemskrätt. I alltför begränsad utsträckning har förf. behandlat konkreta rättsfrågor. Avhandlingens bärande idé kan sägas vara att civilprocessens föremål utgöres av kärandens talan, men däremot icke av någon materiell rättighet eller något materiellt rättsförhållande som käranden kan åberopa som stöd för sin talan.
    Häradshövding ERIK GADD har företagit en helt ny bearbetning avsitt år 1935 utgivna arbete innefattande finskspråkiga formulär för häradsrättens protokoll (»Kihlakunnanoikeuden pöytäkirjat. Opas ja mallikokoelma», 2 utökade uppl. 1957, XII + 1101 s.). Den nya samlingen är nästan dubbelt större än den tidigare. Särskilt med beaktande avdet i domsagorna tillämpade vikariatsystemet, som fortfarande innebär, att en stor del av tingen förrättas av unga och oerfarna jurister, är formulärsamlingen, som är den enda i sitt slag, av mycket stor betydelse. Både sakligt och formellt fyller den stora krav.

 

    Statsförfattningsrätt. Allmän förvaltningsrätt. Prof. V. MERIKOSKI har tidigare utgivit en lärobok i offentlig rätt (två delar) omfattande statsförfattningens centrala delar samt förvaltningsrätten. Hans nya arbete (»Suomen julkisoikeus pääpiirteittäin» I, XII + 367 s.) är en väsentligt utvidgad och omarbetad upplaga av första delen av den tidigare läroboken. Den offentliga rätten har på senare tid genomgått en avsevärd utveckling genom ny lagstiftning, varför en modern systematiskframställning av detta växande rättsområde varit väl motiverad. Arbetet innehåller en koncentrerad framställning av statsförfattningsrätten, en redogörelse för förvaltningens organisation och för självstyrelsen ävensom för det förvaltningsrättsliga rättsskyddet och för tjänstemannarätten.
    En populär redogörelse för grunderna av Finlands samhällsskick har

sakkunnigt sammanställts av skolrådet RAGNAR MEINANDER (»Hur Finland styres», Verdandis skriftserie 8, Stockholm 1957. 114 s.).
    Landskamrern, jur. lic. ERKKI PAALANEN har presterat en utredningom lagstiftningen rörande statens kassa- och räkenskapsväsen (»Valtion kassa- ja tilinpitojärjestelmä», 1957, 116 s.). Härvid har han ävenberört frågor rörande statsförslagets verkställande och finanskontrollen.

 

    Kommunalrätt. Den tredje reviderade finska upplagan av förutv. förvaltningsrådet REINO KUUSKOSKIS kommentar till 1948 års kommunallag har översatts till svenska av Kurt Westerholm och Håkan Branders (»Den nya kommunallagen», 1957, 641 s.). Den fylliga kommentaren är rikligt försedd med hänvisningar till rättsfall och litteratur, även rikssvensk. På grund av sitt rikhaltiga innehåll har kommentaren karaktär av en handbok i kommunalrätt. Den behandlar de flesta rättsfrågor som uppkommer i samband med en kommuns förvaltning.
    Prof. OLAVI RYTKÖLÄ har skrivit ett arbete om ändring av kommunalindelning (»Kunnallisen jaoituksen muuttaminen. Yleinen luonne jaedellytykset», 1957, XIX + 123 s.). Först behandlas den allmänna karaktären av en sådan ändring, varefter förf. i detalj redogör för ändringens olika förutsättningar.
    Samma förf. har utarbetat en elementär framställning av kommunalkunskapen (»Kunnallistiedon opas», 1957, 98 s.), närmast avsedd att tjäna som lärobok. Boken innehåller en orienterande redogörelse för de centrala frågorna inom den kommunala förvaltningen.

 

    Skatterätt. Docenten OLLI IKKALA har behandlat en skatterättslig fråga som till stora delar faller inom eller åtminstone berör företagsekonomins område, nämligen värdeminskning av anläggningstillgångar vid den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (»Käyttöomaisuuden arvonvähennykset tulo- ja omaisuusverotuksessa», 1957 XXIV + 281 s.). I praktiken spelar avskrivningarna som bekant en mycket stor roll. Detta och en oenhetlig rättspraxis har väl motiverat den detaljerade undersökning som förf. presterat. Många för det praktiska rättslivet viktiga frågor och en del teoretiska spörsmål har sakkunnigt utretts i avhandlingen.

 

    Socialrätt. Lagen om socialhjälp 1956, som ersatt 1922 års fattigvårdslag, har på grund av sin stora praktiska betydelse och sitt vidsträckta tillämpningsområde blivit föremål för flera kommenterande framställningar.
    Den mest omfattande kommentaren har författats av förvaltningsrådet A. K. IKKALA (»Huoltoapulaki selityksin» 1956, 518 s.). Förf. som iegenskap av kommittéordförande tagit del i förarbetena, har icke nöjtsig med att redogöra för lagens innehåll, utan han har även i mycket stor utsträckning undersökt och redogjort för sådana under den gamla lagens tid tillkomna avgöranden av HFD som fortfarande har praktisk betydelse. För tolkningen av den nya lagen uppdrar förf. klara riktlinjer, som kommer att vara av väsentlig betydelse för framtida praxis.
    Även regeringsrådet AARNE TARASTI har grundligt och sakkunnigt redogjort för lagen om socialhjälp (»Huoltoapulainsäädäntö», 1956, 314

s.). I hans framställning understrykes särskilt de socialvårdande synpunkterna.
    En mindre kommentar, väl lämpad för praktiskt bruk, har utarbetatsav vårddirektören ALPO ASTELJOKI (»Huoltoapulaki pykälittäin» 1956,73 s.). Den har även översatts till svenska och ingår i publikationen »Socialhjälp» (1957, 112 s.), som ytterligare innehåller några uppsatser rörande socialvård.
    En mera populärt avfattad framställning av socialvården har utgivitsav bitr. vårddirektören OSMO TOIVOLA (»Sosiaalihuollon tietokirja», 1957).
    Bibliografi. Biträdande bibliotekarien AUNE AUTTI och jur. lic. KAUKO SIPPONEN har utarbetat en »Samkatalog över utländska juridiska tidskrifter och seriepublikationer i Finlands vetenskapliga bibliotek» (1956, 215 s.). Arbetet har utkommit som nr 1 i Riksdagsbibliotekets nya publikationsserie.
    Docenten VEIKKO REINIKAINEN, som redigerade den 1951 utgivna stora bibliografin över Finlands juridiska litteratur, har utarbetat en förteckning över sådana publikationer rörande Finlands rättsordning som utkommit på franska, tyska eller engelska (»Littérature sur le droit finlandais publiée entre 1860 et 1956 en langues francaise, allemande etanglaise», Riksdagsbibliotekets publikationer 2, 1957, 179 s.).
    Övriga skrifter. Till professor T. M. KIVIMÄKIS 70-årsdag 1956 utgav den finska juristföreningen »Suomalainen lakimiesyhdistys» en diger och värdefull festskrift (»Toivo Mikael Kivimäki, Juhlajulkaisu», 1956, 533 s.). Den har anmälts i SvJT 1956 s. 573.
    Professor MARTTI RAUTIALA har utgivit en för den preliminära juridiska undervisningen avsedd starkt koncentrerad framställning av civilrätten, inkl. handelsrätten (»Siviilioikeuden peruskurssi», 1957, 148s.).
    Jur. lic. ANTTI SUVIRANTA har publicerat en undersökning rörande Helsingfors universitets donationsfonder (»Helsingin yliopiston lahjoitusrahastoista», 1956, 85 s.).
    Det av justitierådet Aminoff år 1942 utgivna registret till HD:s avgöranden t. o. m. 1939 har nu kompletterats med ett register för åren1940—54. Detta har på uppdrag av HD utarbetats av förutv. justitierådet ALEXIS EKHOLM och är helt finskspråkigt (»Korkeimman oikeuden ratkaisujen hakemisto 1940—54», 1957, 334 s.). Registret är systematiskt, och HD:s avgöranden har, liksom i det tidigare registret, kort refererats med angivande av rättsfrågan.

L. E. Taxell