Festskrift till Professor, Dr. juris Poul Andersen 12. Juni1958. Under redaktion av E. A. ABITZ, J. L. FKOST, A. VINDING KRUSE, ALF ROSS och MAX SØRENSEN. Kbhvn 1958. Udgivetaf Danmarks Juristforbund. 450 s. Dkr. 25,00, inb. 35,00.

    Sober, tilltalande i utformningen och förnämlig till sitt innehåll, värdig sitt föremål är den festskrift, som Danmarks Juristforbund utgivitmed anledning av Professor Poul Andersens sjuttioårsdag. »Sjældenthar vel nogen videnskabsmand kunnet se tilbage på et livsverk, der eren så fuldkommen virkeliggørelse af hans ungdoms program», skriver MAX SØRENSEN i företalet. Bidragen till festskriften belysa omdömetsriktighet. Vittnesbörd om särskilt utvecklingen av den danska förvaltningsrättsliga doktrinen på det av Poul Andersen lagda fundamentetges i flera bidrag, men författningsrätten och den nordiska debatten och det nordiska samarbetet få också sitt. Om samlingsverk nödgas man kanske ibland säga att de blivit ojämna, någon gång t. o. m. oinspirerade. Men i detta fall tycks det som om festföremålet själv dirigerat och inspirerat en orkester vars medlemmar varit angelägna att handha sina instrument med all sin skicklighet.
    Att särskilt anmäla de olika bidragen kan knappast komma i fråga och om anmälaren stannar vid några av dem och förbigår andra är detta inte uttryck för en värdering utan snarare för hans egen intresseriktning. NILS STJERNQUIST, som lämnat ett av de svenska bidragen, skriver om ett traditionellt ämne »Statsrätt och statskunskap». Han förpå sätt och vis en debattepok till slut, då han konstaterar, att de båda disciplinerna närmat sig varandra och behöva varandra. Inte minstär det en ny, mer realistisk inriktning av rättsvetenskapen som åstadkommit detta närmande. När statsrätt och förvaltningsrätt numera i den akademiska undervisningen blivit ett ämne, »offentlig rätt», kommer detta kanske att innebära ytterligare observans av de reala sambanden mellan det som tett sig som politiskt och det som tett sig som juridiskt. Den ganska försummade statsrätten kan komma att få betyda mer, då dess problem studeras jämsides med rättstillämpningsproblemen inom förvaltningen.
    MAX SØRENSEN skriver »Om retten till diplomatisk beskyttelse», d. v. s. medborgarens i nationell offentlig rätt grundade anspråk på att få åtnjuta diplomatiskt skydd i utlandet genom utrikesförvaltningen och regeringen. Ämnet har på sistone behandlats i artiklar i en rad utländskatidskrifter. Sørensens intressanta resultat för dansk rätts del kan emellertid inte omedelbart appliceras på svenska förhållanden, eftersom samma möjligheter som i Danmark att genom hänvändelse till domstolgöra »rätten till diplomatiskt skydd» effektiv inte finns i Sverige. —Ett problem om domstolarnas kontroll av den politiska makten diskuteras också av ALF Ross i artikeln »Kan domstolenes kompetence tilat prøve loves grundlovsmæssighed berøves dem ved lov?» Ross kom

 

ANM. AV FESTSKRIFT TILL POUL ANDERSEN 591mer fram till att denna kompetens, som inte tillagts (eller frånkänts) domstolarna i grundloven, vilar på rättspraxis, d. v. s. är domarskapadrätt. Resultatet blir, att prövningsrätten kan avskaffas genom vanlig lageller, snarare, att Ross ställer prognosen, att danska højesteret inte skulle underkänna en sådan lag utan »for sidste gang udøve sin prøvelseret med det udfald at loven anerkendes som gyldig och prøvelseretten dermed bortfalded». Förf. diskuterar också något den politiskamaktkamp mellan folketinget och højesteret, som kunde förmodas bli resultatet av att denna senare icke handlade enligt prognosen. Här finns beröringspunkter med en förmodan av UNDÉN (SvJT 1956 s. 263),att om svenska högsta domstolen skulle underkänna en författning sådan som förordningen om kvarlåtenskapsskatt, »så skulle därmed inte sista ordet vara sagt angående domstolarnas konstitutionella roll».
    TORBEN LUND ger en komparativ framställning av problemet »Retsbeskyttelse mod afbildning». Kärnfrågan är om den enskilde äger rätt till den egna bilden i den mening att t. ex. hans fotografi inte får avbildas och spridas, t. ex. genom pressen, utan hans tillstånd. Det visar sig att regler härom finns i vissa länders lagstiftning, men inte i Danmark eller Sverige. Man måste anta att avbildande blir otillåtet endastom det, som förf. uttrycker saken, »skader den pågældendes ære, anseelse eller værdighed», d. v. s. är ärekränkande. Härutinnan har förf. varit i den lyckliga situationen att kunna illustrera sin framställning med egna erfarenheter:

    »Forfatteren af disse linier har selv for nylig måttet se sitt privatbillede iet dagblad i forbindelse med en tekst, der oplyste, at han under en fest havdestået på hænder på bordet, og ligeledes, at hans billede i et andet stort dagblad blev bragt ved en artikel med overskrift 'Negerhaderen vil skærpe racekampen'. Jeg er ikke atlet (deltog iøvrigt overhovedet ikke i den pågældendefest) og heller ikke belemret med racefordomme, og der er formentlig icketvivl om, at anbringelsen af mit billede i forbindelse med de anførte artiklermå være ulovlig, selv om de subjektive strafbarhetsbetingelser formentligmangler.»

    Man måste antaga, fastän det inte sägs uttryckligt, att artiklarna inte utsade, att Torben Lund stått på händerna på bordet, utan att endastbilden förmedlade intrycket att han avsågs. Den anförda bristen på subjektiva straffbarhetsbetingelser får väl då förmodas vara, att redaktionen genom något ursäktligt misstag råkat publicera en bild av fel person. Men bilden i sig är väl dock icke ärekränkande. Mer typiskt är exemplet, som också ges, då genom fotomontage en känd kvinna avbildats vid sidan av en naken man.
    Bland de svenska bidragen märks sådana av ERIK FAHLBECK, NILS HERLITZ, HALVAR G. F. SUNDBERG och OLE WESTERBERG.

Hilding Eek