PER-EDVIN WALLÉN 595Rättshistoriska studier. Andra bandet. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin. Serien II. Lund 1957. Nordiska Bokhandeln i distr. LVI +360 s. Kr. 25,00.

    I serien II av Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning har nyligen andra bandet utkommit. I denna serie skall enligt programförklaringen samlas och utgivas rättshistoriska uppsatser, litteraturanmälningar och »notiser från det rättshistoriska arbetsfältet».
    Boken inledes med tre minnesteckningar. Den första, av ambassadören STURE PETRÉN, är ägnad den svenska rättshistoriska forskningens mecenat, hovrättsrådet Gustav Olin. De två följande, båda skrivna av GERHARD HAFSTRÖM, äro ägnade minnet av Ivar Sjögren och Sven Tunberg.
    Av de tolv i boken ingående undersökningarna behandla fyra den medeltida rättshistorien. Först kommer en kort men betydelsefull uppsats av GERHARD HAFSTRÖM med titeln »Böter och baugar». Förf. sysslar här med den komplicerade medeltida bötesmatematiken. Hälsingelagen (HL) använder i ett bekant lagrum, M 6 § 2, en bötesberäkningi »bogar». Dessa »bogar» vill Hafström i likhet med flera tidigare forskare sammanställa med det fornnorska ordet baugr, 'ring'. Böterna i de äldsta norska lagarna räknas nämligen i åtskilliga fall i»baugar», alltså ursprungligen i silverringar av ett bestämt värde. Ennorsk baugr är lika med 12 öre silver. En hälsingsk bogher är däremot 16 öre. Hafström antar nu, att det i HL är fråga om 16 öre penningar, vilket omräknat till silver skulle motsvara 12 öre. Ringensvärde skulle alltså vara detsamma i norsk och hälsingsk rätt. Det bör dock framhållas, att sambandet mellan HL:s bogher och norsk rättsbaugr består, även om inte exakt överensstämmelse i fråga om värdet skulle föreligga.
    Bötesberäkning i »bogar» omtalas endast i HL. Hafström vill emellertid visa, att både västgötarättens bekanta 27-marksbot och den ihela Norden så vanliga 3-marksboten hör hemma i ett bötessystemuppbyggt på ringar. I fråga om 27-marksboten gör förf. genom ett skarpsinnigt resonemang sannolikt, att denna är detsamma som 3×6»baugar». I vad mån 3-marksboten kan placeras in i ett »baugsystem» synes mera osäkert.
    I en följande uppsats behandlar doc. ERIK ANNERS den bekanta Lekarerätten. Denna säger, att om en lekare såras, skall han få böter för sin skada på följande sätt. En otam kviga skall föras upp på en kulle, dess svans skall rakas och smörjas in med fett, och sedan skall den sårade lekaren, utrustad med nysmorda skor, försöka hålla fast kvigan i svansen, alltmedan man piskar på kvigan. Kan lekaren hålla fast kvigan, får han den i bot, kan han inte, blir han utan bot. Bestämmelserna ge uttryck åt det forngermanska skämtlynne, som bäst uppskattas på månghundraårigt håll och i litterär form. Anners visar till en början, att föraktet för lekaren är en vanlig företeelse i tysk medeltidsrätt. Samma inställning till lekaren har synbarligen rått i Norden. Det problem, som Anners vill lösa, är frågan, varifrån det originella sättet att låta lekaren få sin bot har kommit. Härvid gri-

596 PER-EDVIN WALLÉNper Anners tillbaka på keltisk rätt. Det befinnes då, att den äldsta kända keltiska rätten innehåller bestämmelser om att en kvinna, som blivit vanärad av en man, skall få sin bot på ett sätt, som mycket liknar Lekarerättens bestämmelser. Frånsett att kvinnan skall hålla en tjur i svansen (varvid tjuren säkerligen, som Anners antar, är ensymbol för den man, som övergivit henne), föreligger fullständig överensstämmelse mellan de keltiska bestämmelserna och Lekarerättens. Endast de nysm orda skorna saknas i keltisk rätt och kunna därför möjligen vara en finess, speciellt utsprungen ur västgötskt skämtlynne. Såvitt rec. kan finna, är Anners härledning av Lekarerättens bestämmelser från keltisk rätt fullständigt övertygande. Undersökningen har även däri sitt stora värde, att den fäster uppmärksamheten på den keltiska rättens av nordiska rättshistoriker hittills helt försummad eområde.
    I en utförlig undersökning behandlar prof. RAGNAR HEMMER vådaverken i de svenska landskapslagarna. I dessas straffrätt spela termerna viljaverk och vådaverk en stor roll. Viljaverken omfatta i huvudsak vad med modern terminologi skulle kallas uppsåtliga brott. Vådaverken åter rymma icke blott sådana handlingar, där enligt modernt betraktelsesätt vållande ligger gärningsmannen till last, utan även rena olyckshändelser. Genomgående bestraffa landskapslagarna vådaverk lindrigare än viljaverk. Hemmers undersökning upptar tillbehandling ett av de centrala problemen i den äldsta germanska straffrätten, den omdebatterade frågan, om uppdelningen i vilja- och vådaverk kan föras tillbaka till hednisk tid eller om den uppstått först efter kristendomens införande. I den härskande tyska doktrinen har det sedan WILDAS dagar närmast varit ett axiom, att den brottsliga viljan legat till grund för den germanska straffrätten. Därför har man heller inte behövt sväva i tvivelsmål om att uppdelningen i vilja- och vådaverk varit ursprungligt germansk. GǼDEKEN har i sitt arbete »Retsbrudet» angripit denna tyska doktrin. Hemmer kommer i sin undersökning av den svenska rättens vådaverk till resultatet, att uppdelningen i vilja- och vådaverk är följden av kyrkans och kungamaktens strävan att bygga upp en straffrätt grundad på skuldtanken. Hemmersgrundliga, om djup förtrogenhet med materialet vittnande bevisföringkan tyvärr inte refereras i en så kortfattad recension som denna. Det får vara nog att framhålla, att Hemmer anför lagrum, som klart visa tillbaka på en tid, då vådaverk liksom viljaverk gav upphov tillhämnd och fejd.
    Den fjärde medeltidsuppsatsen utgör ett omtryck av teol. och fil.dr AXEL NELSONS inledning till den av Munksgaards förlag utgivna facsimile editionen av Hälsingelagen. Då denna inledning redan blivitflerfaldiga gånger recenserad, förbigås den här.
    Den följande uppsatsen av jur. och fil. kand. LARS BERGQUIST om de svenska borgrätternas uppkomst utgör ett bidrag till såväl medeltidens som nyare tidens historia. I likhet med fyra av de följande uppsatserna, BROR KARLSSONS »Regementsformen för Västergötland 1540», PATRICK ENCKELLS »Domböcker för Savolax 1559 och 1561—65», INGVAR ZACHRISSONS »Tingsskötning enligt Östra härads domböckerför åren 1620—80» och BENGT RYDELIUS' »Prästeståndets lika gifto

ANM. AV RÄTTSHISTORISKA STUDIER 597och arvsrätt» har den ursprungliga framlagts som seminarieuppsats på prof. Hafströms rättshistoriska seminarium i Lund. BERGQUIST framställer i sin undersökning en ny teori angående uppkomsten av de svenska borgrätterna. Under åren 1691—92 upphävde Karl XI de med godsen Ängsö (Västmanland), Bergkvara (Småland) och Torpa (Västergötland) förbundna borgrätterna. Dessa borgrätter hade för godsens underlydande ersatt de ordinarie häradsrätterna, som alltså ejägt jurisdiktion över godsets folk. Vid tiden för borgrätternas upphävande antog man — och denna teori tycks ha blivit bestående — att domsrätten haft sin grund i privilegier, som tillerkänts ägarna avresp. gods. Bergquists uppfattning är däremot, att borgrätterna gå tillbaka på de medeltida gårdsrätterna, d. v. s. den speciallagstiftning, som gällde i första hand kungens väpnade folk. Rätt att dömaefter gårdsrätt tillkom även rådets medlemmar. Bergquist visar nu, att på Ängsö, Bergkvara och Torpa ha suttit riksråd i nästan obruten succession. På dessa gårdar bör sålunda sedan lång tid tillbaka ha funnits en borgrätt, som dömt efter gårdsrätt. Gårdsrätten, d. v. s.speciallagstiftningen, har så småningom kommit ur bruk och ersatts av Landslagen, men borgrätten, specialdomstolen, har blivit kvar. Teorien är lika skarpsinnig som tilltalande, men mer än en hypotes blirden knappast.
    Jur. stud. BROR KARLSSON ger en värdefull redogörelse för ett av Gustav Vasas förvaltnings- och jurisdiktionsexperiment, regementsformen för Västergötland 1540. Denna, sannolikt inspirerad av kungens tyska rådgivare, ledde till upprättandet av ett regementsråd förVästergötland. Detta regementsråd hade såväl administrativa som judiciella funktioner. Förf. har undersökt dess praxis under den kortatid det fungerade (politiska konstellationer stoppade redan 1542 mer eller mindre dess verksamhet) och dragit åtskilligt av intresse frami ljuset.
    Jur. stud. PATRICK ENCKELLS uppsats har karaktären av en utförlig anmälan av den edition av domböckerna för Savolax 1559 och 1561—65, som PIRINEN på uppdrag av Finska Riksarkivet verkställt. Givetvis äro de savolaxiska domböckerna av stort värde för forskningen. Enckell riktar särskilt uppmärksamheten på en egendomlighet, som framträder i domböckerna. I ett stort antal mål omnämnes nämligen dels den vanliga nämnden, dels rannsakan av tolv män. Dessa tolv män ger Enckell namnet »undersökningsnämnd». Hans teori är, att de tillkommit som ersättning för den ursprungliga nämnden, som från att ha varit ett bevismedel övergått till att bli en del av domstolen. Då Enckell emellertid betonar, att det alltid finns ett jordrättsligt moment i de mål, där »undersökningsnämnden» uppträder, vore det värtatt undersöka, om inte »undersökningsnämnden» är identisk med elleri varje fall står i samband med den synenämnd, som enligt Landslagen skulle förekomma i vissa jordrättsliga mål.
    Med sin undersökning av innebörden av uttrycket »handsken ärkastad» har fil. mag. LIZZIE CARLSSON fogat ytterligare en värdefullrätts- och kulturhistorisk undersökning till raden av sina föregående. Förf. vill kasta ljus över tvekampens former vid olika tider. När det gäller tvekampen i äldsta tid, tiga källorna i stor utsträckning. Det är

598 PER-EDVIN WALLÉNendast ur den s. k. Hednalagen samt de isländska sagorna, som sparsamma upplysningar stå att vinna. I ett par rättsfall från 1600-talet har emellertid förf. funnit vissa bruk i samband med tvekampen, som säkert kunna föras långt tillbaka. I Kinnevalds härads dombok för 1610 anges, att en bråkmakare Måns Jönsson utmanat en dräng påenvig genom att sätta en stång i marken och mana drängen till kamp. Att sätta stång i marken var, som förf. säkerligen med rätta antar, ett sätt att fridlysa kampplatsen.
    Ett annat fall har förf. hämtat ur Konga härads dombok för 1680. En viss Håkon utmanar två trätobröder genom att slå »kieppen och wanten i jorden». Att kasta en handske är ju en gammal symbol förutmaning, och enligt förf. kan seden ledas tillbaka till den tidiga medeltidens franska riddarseder. Även »kieppen» eller staven har variten vanlig symbol vid utmaningar. Detta skulle alltså vara förklaringentill att Håkon »slog käppen och vanten i jorden». Detta synes sannolikt, ehuru det förefaller rec., som man här även kunde ha att göra med reminiscenser av det av förf. tidigare nämnda bruket att fridlysa stridsplatsen genom att sätta stång i marken.
    Prof. JAN ERIC ALMQUIST, som i sin forskning redan tidigare ingående sysslat med Johan Stiernhöök (1596—1675), ger i en intressant uppsats en sammanfattande bild av Johan Stiernhööks liv och verksamhet. I Almquists skildring möter oss Stiernhöök som en plikttrogen och oförtröttlig domare och lagstiftare. Likväl är det inte häri, som Stiernhööks egentliga storhet ligger. Han hade inte bara en starkkänsla för rätt och plikt, han hade också ett intensivt intresse förrättens historia. Även sedan han omkring 1660 hade blivit blind, fortsatte han att arbeta på sitt stora rättshistoriska verk »De jure Sveonumet Gothorum vetusto». Detta är ett originellt och för sin tid säreget arbete. I en tid, då vår stormaktsställning krävde, att allt utom barbariet borde visas ha varit en gång fosterländskt och då flinka professorertillverkade de åldriga källor en omild tradition vägrat oss, bekämpade Stiernhöök i sin rättshistoria alla dessa fantasterier och gav en nykter och källkritisk syn på tillkomsten av våra äldsta lagar. Också dröjde det länge, innan Stiernhööks storhet som rättshistorisk författare blev uppenbar. Först under 1830-talet upptäckte medlemmar av den historiska skolan som Järta och Geijer självständigheten och originaliteten i Stiernhööks arbete och beredde plats för honom bland de klassiker på olika områden, som alla vördar men just ingen läser.
    Den följande uppsatsen, av jur. kand. INGVAR ZACKRISSON, sysslarmed en undersökning av praxis vid fastighetsöverlåtelser enligt Östrahärads domböcker för åren 1620—80. Det är framför allt innebörden av termerna tingsskötning, stångfällning och skafthållning som förf. undersöker. Tingsskötning och stångfällning synas i de nämnda domböckerna ofta vara identiska begrepp och åsyfta hela överlåtelseakten inför rätta. Skafthållning innebär enligt förf., att överlåtelseakten fullbordas genom att köpare, lagläsare och nämnd hålla i ett spjut, som nedfälles mot tingbordet, osäkert hur.
    En mycket förtjänstfull undersökning har jur. stud. BENGT RYDELIUSägnat frågan, när prästeståndets lika arvs- och giftorätt stadfästes. Enligt hävdvunnen uppfattning skall Johan III 1569 ha beviljat präste-

ANM. AV RÄTTSHISTORISKA STUDIER 599ståndet det privilegiet, att prästänkor hade giftorätt till halva boet och att prästdöttrar ärvde lika med söner. Rydelius visar, som det synes övertygande, att denna lika gifto- och arvsrätt stadfästs först i 1647 års privilegier, låt vara att en dylik lika arvs- och giftorätt då redanmåste ha existerat i praxis under lång tid. Prof. SVEN KJÖLLERSTRÖM har också i sin skrift »Johan III och Kristi lekamens fest» givit uttryckåt samma uppfattning.
    Slutligen har f. d. häradshövdingen NILS EDLING tryckt ett par manuskriptfynd, som han gjort i Uppsala universitetsbibliotek. Det rörsig om utlåtanden över lagkommissionens förslag till giftermåls- och ärvdabalk av år 1690, inkomna dels från Göta hovrätt, dels från Östergötland. De av Edling tryckta utlåtandena, som ha karaktären av skriftliga diskussionsinlägg, saknas hos Sjögren och komplettera alltså dennes utgåva av förarbetena till 1734 års lag.
    Band II av Rättshistoriska studier avslutas med en bibliografi övernordisk rättshistorisk litteratur under åren 1950—55. Därmed ha vi fått en välkommen fortsättning på den utmärkta bibliografi, som påbörjades i första bandet av Rättshistoriska studier och som omfattadeåren 1941—49.

Per-Edwin Wallén