Lagfrågor vid 1958 års allmänna kyrkomöte
Innevarande års allmänna kyrkomöte, vilket avhölls under tiden d. 30 aug.—d. 29 sept., förelades av K. M:t tre lagförslag. Förslagen hade tidigare bifallits av årets B-riksdag.
Den främsta anledningen att till allmänt kyrkomöte kallades även detta år var uppenbarligen, att K. M:t önskade ånyo framlägga det avföregående års kyrkomöte avvisade förslaget till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst (se SvJT 1957 s. 663). I förslaget, vilket innebär att kvinna skall äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst, hade i år vidtagits allenast den ändringen, att dagen för lagens ikraftträdande bestämts tilld. 1 jan. 1959 i stället för d. 1 juli 1958. När lagförslaget förelades riksdagen, erinrade föredragande departementschefen om att vid ärendets tidigare behandling förslaget av K. M:t motiverats utifrån två huvudsynpunkter, nämligen dels principen om mans och kvinnas likställighet i vårt samhälle, dels omsorgen om kyrkans bästa. Det vore väl förståeligt, att kyrkomötets avslagsbeslut förra året på många håll mottagits, med djup besvikelse, och beslutet hade icke givit K. M:t anledning att ändra sitt ställningstagande i saken.
Kyrkomötets särskilda utskott, till vilket lagförslaget hänvisades, uttalade, att ett bifall till lagförslaget icke bör få medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna tillpräst, att präst icke bör kunna åläggas att i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse, han hyser i denna fråga, samt att prästlöftena ej bör få tolkas så att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga dem. Utskottsmajoriteten anförde för sin del vidare, att enligt evangelisk-luthersk uppfattning alla frågor om utformningen av prästämbetet måste bedömas och lösas utifrån synpunkten att Ordets väg
till människorna bäst befrämjas. En bestämd, historiskt föreliggande utgestaltning av prästämbetet kan därför icke vara för kyrkan ovillkorligen förpliktande. Den av förslagets motståndare åberopade representationstanken innebär enligt samma uppfattning, att apostlarna och de som senare i kyrkan förmedlar det kristna budskapet talar och handlar på Kristi befallning och å Hans vägnar, men icke att prästen föreställer Kristus inför församlingen. Aposteln Pauli anvisningar till församlingen i Korint i I Kor. 14, vilka likaledes brukar åberopas motförslaget, bör förstås som ordningsregler och den däri ingående föreskriften om kvinnans tigande i församlingen som en konkret tillämpning i den rådande situationen av Kristi bud om kärleken till nästan. Utifrån bl. a. dessa överväganden hemställde utskottet i enlighet med majoritetens uttalade mening, att lagförslaget måtte godkännas av kyrkomötet. Två avslagsreservationer förelåg inom utskottet, den ena i första hand grundad på en annan exegetisk tolkning av I Kor. 14 än den åt vilken utskottsmajoriteten givit uttryck. I den andra reservationen erinrades om att i sak samma resultat som det, till vilket lagförslaget syftade, kunde nås om tredje stycket av § 28 regeringsformen —vilket innehåller, att kvinna ej må utnämnas till prästerlig tjänst, om ej annat blivit bestämt i kyrkolags form — upphävdes. Denna utvägförordades enär genom densamma bl. a. vunnes, att frågan om biskopsrätt att självständigt bestämma om prästvigning icke skulle av kyrkomötet behöva beröras i förevarande sammanhang. — Utgången av ärendet blev, såsom allmänt förutsetts, motsatt mot föregående år. I omröstningen, vari 98 av kyrkomötets 100 ledamöter deltog, röstade 20 prästerliga ombud och 49 lekmannaombud för bifall till utskottets hemställan.
Kyrkomötet godkände även förslag till lag med särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster vid nyindelning av riket i pastorat, vilket innebär, att K. M:t skall få befogenhet att vid genomförande av den år 1957 beslutade allmänna reformen av pastoratsindelningen i riket tillsätta varje ledig kyrkoherde- eller komministertjänst genom förflyttning av kyrkoherde eller komminister, vars tjänst blir indragen.
I anledning av väckta motioner antog 1958 års A-riksdag för sin del förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen, innebärande att medlem av svenska kyrkan som icke längre önskade tillhöra kyrkan skulle hos vederbörande pastor kunna göra anmälan om utträde icke endast — såsom enligt gällande lydelse — personligen utan även enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer bevittnad handling. Enär kyrkomötets samtycke till lagförslaget icke hunnit inhämtas före öppnandet av B-riksdagen, fick denna förslaget sig förelagt genom proposition, vilken sedermera godkändes.
I kyrkomötet behandlades lagförslaget av kyrkolagsutskottet, som uttalade bl. a., att förslaget icke syntes bereda den med detsamma åsyftade garantin för att utträdesanmälan sker fullt frivilligt och är allvarligt menad. Ett skriftligt förfarande kan ingalunda förhindra, att anmälan kommer till stånd oöverlagt under inflytande av tillfällig sinnesstämning eller att anmälningar sker gruppvis. En tänkbar möjlighet vore att, vid bibehållande av regeln om personlig anmälan, alternativt
medge att anmälan sker hos någon borgerlig myndighet. Frågan omändring av formerna för utträdesanmälan bör prövas i allt fall först efter en allsidig utredning. På utskottets hemställan blev förslaget ickeav kyrkomötet godkänt.
Sara Falk