Utredning om atomskador. Med stöd av K. M:ts bemyndigande d. 28 juli 1958 har justitieministern, statsrådet Lindell, d. 28 aug. 1958 tillkallat sakkunniga för att i samarbete med motsvarande sakkunniga från övriga nordiska länder verkställa utredning rörande vissa skadestånds- och försäkringsfrågor sammanhängande med atomreaktordrift (se s. 492). Ordförande i utredningen är hovrättsrådet Erland Conradi.
I direktiven för utredningen pekar justitieministern på vissa frågor som bör särskilt uppmärksammas. Sålunda bör närmare fastställas arten av den verksamhet och av de anläggningar samt av de skador som bör underkastas särskild lagstiftning. Särskilt bör uppmärksammas frågan i vad mån transporter, som äger rum i samband med brukandet av atomenergianläggning, bör omfattas av lagstiftningen. I likhet med vad som gäller bland annat i fråga om skador i samband med användningen av de moderna kommunikationsmedlen och vissa elektriska anläggningar bör vidare övervägas att beträffande skador från atomenergianläggningar i lag fastslå ersättningsskyldighet oavsett vållande. En annan fråga som bör närmare övervägas är i vad mån det skall åligga anläggningsinnehavaren att ställa ekonomiska garantier för fullgörande av den skadeståndsskyldighet som kan komma att åvila honom. I den mån krav uppställes på ekonomiska garantier torde såsom sådana i första hand ifrågakomma försäkring. Ställning bör tagas till hur en dylik försäkring bör vara anordnad för att kunna godtagas. Frågan i vad mån försäkringsgivare skall äga regressrätt mot skadeståndsskyldig bör också göras till föremål för ställningstagande. Med hänsyn till den mycket betydande skadeståndsskyldighet som kan tänkas drabba innehavare av atomenergianläggning bör vidare undersökas, huruvida anläggningsinnehavarens ansvarighet i fall, då det ej föreligger vårdslöshet av allvarlig beskaffenhet, bör begränsas till visst maximibelopp. Vad nu sagts gäller även beträffande företag eller andra som genom leveranser av material eller eljest bidrager till atomenergianläggningars uppförande, underhåll eller brukande. Därvid bör uppmärksammas huruvida vid begränsning av ansvarigheten särskilt maximum bör fastställas för personskador och särskilt för sakskador. Även spörsmålet i vad mån särskilda regler bör upptagas i fråga om preskription av skadeståndsfordringar bör beaktas. Avslutningsvis framhålles i direktiven att under utredningsarbetet bör beaktas det inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) pågående arbetet med utarbetande av förslag till en konvention rörande hithörande skadestånds- och försäkringsfrågor.
S. R.