SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING

 

AV DOCENTEN PER OLOF BOLDING

 

 

    1. Inledning. Under rubriken »skiljedomskostnaderna» ger 1929 års lag om skiljemän (SkmL) föreskrifter beträffande vissa kostnadsproblem som påfordrat speciell reglering just såvitt gäller skiljeförfarandet. Det stadgas i huvudsak att skiljeman ej må av part mottaga eller betinga sig ersättning med mindre lika förmån tillkommer honom från andra parten, att parterna, såframt ej giltig överenskommelse träffats, solidariskt skall gälda skiljemännen skälig ersättning för arbete och omkostnader, att skiljemännen, om ej annat överenskommits, äger fastställa ersättningens belopp särskilt för varje skiljeman och ålägga parterna betalningsskyldighet härför,1 att skiljemännen ej får hålla domen inne i avbidan på att ersättning till dem gäldas, att skiljemännen, om parterna ej kommit överens om annat, äger på yrkande av någondera parten pröva huruvida och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande skiljemannaersättning och övriga kostnader samt att skiljemännens beslut angående dem tillkommande ersättning kan av missnöjd part eller skiljeman dragas under domstols prövning. — Den följande undersökningen skall avse dels vissa rättspolitiska problem som aktualiseras av nyssnämnda bestämmelser, dels vissa frågor som avser innehållet i det kostnadsbeslut som skiljemännen, därest ej parterna kommit överens om annat, äger träffa.
    Rörande frågor av den sistnämnda typen ger SkmL, såsom framgår av det sagda, icke någon annan vägledning än den att ersättningen till skiljemännen skall vara »skälig». Lagens knapphändighet har till konsekvens att mindre omsorgsfulla och nogräknade skiljemän kan frestas att lämna fritt spelrum åt sitt

 

1 1887 års SkmL innehöll icke något motsvarande stadgande. I en del rättsfall från tiden före 1929 års SkmL:s ikraftträdande — NJA 1897 s. 302,1898 s. 586, 1899 s. 481, 1906 s. 420 och 482, 1911 s. 71 samt 1912 s. 323 ävensom SvJT 1919 rf.s. 21 och 1920 rf.s. 48 — uppkom spörsmålet huruvida skiljemännen överskridit sitt uppdrag genom att utdöma skiljemannaersättning. Enligt den nu gällande lagen kan detta spörsmål icke vålla någon tvekan annat än för den händelse att en partsöverenskommelse skulle vara oklar till sin innebörd. Se härom vidare nedan under rubriken 5. 5—583004. Svensk Juristtidning 1958

 

66 PER OLOF BOLDINGgodtycke och att skiljemän med högre ambitioner ofta måste finna sig ställda inför intrikata problem. I det följande måste vi på det hela taget lämna skiljemän av det förra slaget utanför diskussionen. Det är nämligen i detta sammanhang icke till stor nytta att granska endast sådana problem för vilkas lösning sanktionerade regler kan uppställas. Det står redan från början klart att någon effektiv spärr ej kan ställas mot varje form av slarv eller godtycke från skiljemännens sida. Undersökningen måste väsentligen avse sakskäl som kan ha relevans uteslutande för dem som, utan att vara medelst juridiska sanktioner pressade därtill, är beredda att ta sakskäl.
    Men förhåller det sig då icke på det sättet att SkmL:s kostnadsbestämmelser i alla tillämpliga avseenden bör suppleras med de regler som 18 kap. RB uppställer för den ordinära dispositiva civilprocessen?2 Härpå torde kunna svaras att det i vartfall måste vara rimligt att anse sagda kapitel vägledande på alla de punkter där icke skiljeförfarandet aktualiserar speciella ändamålsskäl. Men just i fråga om förekomsten av sådana ändamålsskäl råder oklarhet. Det ligger visserligen i öppen dag attskiljeförfarandet avviker från den ordinära rättegången i flera hänseenden som är väsentliga från kostnadssynpunkt. Men det kan uppkomma tvivel om vilken vikt som dessa avvikelser bör tillmätas av skiljemännen då dessa skall meddela kostnadsbeslut och av domstolar och överexekutorer då sådana myndigheter får befattning med skiljedomsärenden i vilka kostnadsfrågor aktualiseras.

 

    2. Kostnadernas höjd. Eftersom skiljedomar endast i undantagsfall får publicitet är det svårt att finna några säkra hållpunkter för en bedömning av skiljedomskostnadernas höjd. Något som emellertid torde kunna fastslås utan tvekan är att skiljedomskostnaderna är i högre grad variabla än kostnaderna för

 

2 Att SkmL — liksom dess utländska motsvarigheter —blott ger regler beträffande vissa huvudpunkter sammanhänger självfallet med att lagen har anknytning till det regelsystem som gäller för den ordinära processen. Denna anknytning borde måhända markeras tydligare genom att SkmL i lageditionen fördes in under Rp. Några bärande skäl för dess placering under46 § UL torde knappast finnas. Jfr HASSLER i SvJT 1940 s. 151 f. och PALMGREN i FJFT 1956 s. 114 f. — I stadgarna för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitutet (publicerade av handelskammaren i skriften Rättsskipning utan rättegång) föreskrives att skiljemännen »i enlighet med de i 18 kap. rättegångsbalken stadgade grunderna» skall avgöra vem av parterna som skall vidkännas kostnaderna.

SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING 67en ordinär domstolsdom. Om exempelvis två likartade entreprenadtvister går till skiljeförfarande kan det inträffa att den enaavgöres av en ensamdomare på grundval av blott ett begränsatskriftligt material samtidigt som den andra prövas av en flermannadomstol och föranleder ett stort antal sammanträden med betydande uppbåd av partsombud, sakkunniga, vittnen, sekreterare m. fl. Skiljeförfarandet möjliggör å ena sidan en mer summarisk och å andra sidan en mer uttömmande behandling av en tvist än vad den ordinära processen kan göra.3 Den ordinäre domaren anses skyldig att tillämpa gällande rätt ex officio och skall enligt RB 43:4 tillse att »målet blir uttömmande behandlat». Han kan icke gärna underlåta att gå på djupet med ett förekommande problem blott därför att parterna säger sig hellre vilja ha en på summarisk prövning grundad dom i morgon änen väl övervägd dom om fjorton dagar. Å andra sidan kan den ordinäre domaren icke tillgodose parternas önskemål om att speciell expertis skall knytas till domstolen eller om att det i övrigt skall, till gagn för utredningen, vidtas speciella anordningar som är okända för RB. Ytterligare är att märka att bristande samarbetsvilja hos en part eller någon annan av tvisten berörd person kan inverka i särskilt hög grad på skiljedomskostnaderna. Det kan exempelvis bli nödvändigt att, sedan en skiljedomstolförst hållit ett resultatlöst sammanträde för förhör med en parteller ett vittne, anordna särskilt förhör vid domstol enligt SkmL 15 §.
    Då det gäller de särskilda kostnadsposterna är det karaktäristiskt för skiljeförfarandet att parterna däri får stå dels för samma slags kostnader som de vilka är förknippade med en ordinär civilprocess — dock med undantag för stämpel och lösen — dels för vissa kostnader som i den ordinära processen täcks av allmänna medel. Till de sistnämnda kostnaderna är att räkna arvoden till skiljemännen och till andra personer som eventuellt kan ha knutits till skiljedomstolen (sekreterare m. fl.)4 samt vidare kostnader för skiljemännens resor, för lokalhyra, anlitande av skrivhjälp, telefon, porto m. m.
    Den mest betydelsefulla för skiljeförfarandet speciella kostnadsposten är skiljemännens arvode. Det har sagts att en skiljeman har »fri adgang til å være 'dyr'»,5 och klart är att möjlig-

 

3 Ang. vissa hithörande problem se BOLDING, Skiljeförfarande och rättegång (Stockholm 1956), s. 136 ff. och 191 f.

4 Ang. vikten av att skiljemännen icke utan starka skäl ådrar parternasådana kostnader, se EKDAHL i TSA 1955 s. 96.

5 LINDBOE, Privat rettergang (Oslo 1944), s. 66.

68 PER OLOF BOLDINGheten till förvärvande av speciellt skickliga skiljemän i viss må när beroende av att skiljemannauppdragen har anseende för att vara lukrativa. Men det tycks vara en utbredd åsikt att skiljemän ofta debiterar högre arvoden än vad som kan anses motiverat med hänsyn till deras insatser av arbete och tid.6 — Visserligen kan parterna inskrida mot »oskäliga» debiteringar genom att påkalla domstolsprövning enligt SkmL 25 §, men detta remedium synes i praktiken ha ringa värde: det finns en ganska bred marginal mellan å ena sidan vad som med fog kan påstås vara alltför mycket och å andra sidan vad som kan anses såsom »oskäligt», och faran ligger främst däri att skiljemännen utnyttjar denna marginal. Därtill kommer den risken att skiljemännen kan frestas att spekulera i att parterna icke kommer att klandra debiteringen. Det tycks rentav förekomma att de beräknar sina arvoden »med prutmån». Belysande är rättsfallet NJA 1956 s. 87: efter framställning från den ena av parterna hade en skiljeman jämkat på sitt arvode i det han förklarat sig »principiellt» anse »att man icke borde processa om arvoden utan hellre träffa en frivillig uppgörelse».7 — Det kan onekligen tyc-

 

6 I sitt arbete Skiljemannaförfarandet (översättning från finskt original, stencil, Stockholm 1952) har TIRKKONEN uttalat (s. 95) : »Det måste rent utkonstateras, att oskäliga ersättningsanspråk hava varit ägnade att misskreditera hela skiljemannaförfarandet.» — Bland de synpunkter som kräver beaktande vid bestämmandet av skiljemännens ersättning nämner Tirkkonen (a. st.) — »främst» — »tvisteföremålets värde och tvistefrågans ekonomiska betydelse överhuvud» samt — »därjämte» — »målets omfattning och svårighetsgrad, skiljemannens personliga kvalifikationer och hans personliga yrkesposition o. s. v.» Jag skulle emellertid vilja ifrågasätta om det verkligen är rimligt att fästa så stort avseende vid tvisteföremålets värde som Tirkkonen tycks vilja göra. I ett mål av stor ekonomisk vikt behöver skiljemännen icke av processekonomiska skäl ålägga sig några begränsningar i fråga om arbetets omfattning. Detta i sin tur kan naturligtvis ge anledning till att högre skiljemannaersättningar debiteras. Men det förefaller mig tvivelaktigt om det är försvarligt att göra extra pålägg som kan motiveras uteslutande med att tvisten avsett stora värden. Det inom vissa skiljedomsinstitut praktiserade systemet med särskilda taxor tycks mig kunna motiveras främst därmed att det ger garantier för att skiljedomskostnaderna i de »små» fallen icke blir oproportionerligt höga; jag kan däremot icke inse att det finns anledning att begagna processföremålets värde såsom beräkningsgrundför några minimibelopp. — Beaktansvärda synpunkter på frågan om skiljemännens honorar finns att hämta i det tyska standardverket SCHÖNKE, Das Schiedsgerichtsverfahren nach dem heutigen deutschen Recht (1954), s. 247 ff.

7 Rättsfallet avsåg frågan, huruvida avtalet om jämkning — avtalet hade träffats innan den i SkmL 25 § stadgade sextiodagarsfristen löpt ut — skulle gälla till förmån även för part som icke deltagit i jämkningsavtalet. HD fann principiellt att frågan borde besvaras jakande »såframt icke särskilda

SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING 69kas som om det vore en mer tillfredsställande ordning att skiljemännen redan i skiljedomen8 beräknade arvodena på sådant sätt att de icke med obehag behövde se fram emot eventualiteten av en arvodesprocess.
    Ofta har den frågan ställts, om ett skiljeförfarande blir billigare än en ordinär process. Med hänsyn till berörda omständigheter torde det kunna fastslås att denna fråga ej kan besvaras generellt. Det kan ej ens generellt påstås att ett skiljeförfarande blir dyrare än en process i en instans men billigare än en process som fullföljs upp till högsta domstolen.9 Under vissa förutsättningar kan ett skiljeförfarande bli synnerligen billigt — exempelvis om det anordnas såsom »skrivbordsarbitrage». Under andra förutsättningar kan det dra med sig större kostnader än någon process (vartill kommer att skiljeförfarandet i värsta fall kan åtföljas av en klanderprocess). Av detta synes det motiveratatt dra den slutsatsen att processekonomiska synpunkter icke och för sig10 bör föranleda till ingående av ett skiljeavtal annat än under den förutsättningen att man kompletterar skiljeavtalet med särskilda bestämmelser som ger garanti för att kostnaderna kommer att kunna hållas på en låg nivå.

 

omständigheter föranleda annat» och detta oavsett att »lagens bestämmelser om talan vid domstol ang. skiljemans ersättning icke kunna vara så att förstå att anställd talan utan vidare skall gälla även för part, som ej deltagit i densamma». I det förevarande fallet förelåg emellertid särskilda omständigheter — den utanför avtalet stående parten hade lämnat uttryckligt besked att han ej ämnade deltaga i åtgärder för minskning av skiljemännens ersättning — vilka föranledde till att endast den i jämkningsavtalet deltagande parten fick förmån av jämkningen.

8 Att märka är att skiljemännen i själva verket icke har någon garanti för att det kommer att erbjudas något tillfälle till »frivillig» uppgörelse. En missnöjd part kan självfallet inleda en process om skiljemannaersättningarna utan att mellan tidpunkten för skiljedomens meddelande och tidpunkten för processens anhängiggörande ta någon kontakt med skiljemännen: parten behöver ej räkna med att själv få stå för sina rättegångskostnader för den händelse förlikningserbjudande från skiljemännens sida skulle ges sedan väl processen börjat (se kommentaren till RB 18: 3 i GÄRDE m. fl., Nya rättegångsbalken).9 I ett svar till en av Sveriges Juristförbund gjord enkät (se Juristnytt 1956 s. 275 ff.) anfördes att »skiljemännen ofta synes bestämma sina arvoden med hänsyn till vad en process till HD skulle ha inneburit i rättegångskostnader för parterna».10 Det förekommer naturligtvis ofta att den processekonomiska synpunktenhar relativt liten betydelse vid ett ställningstagande för eller emot skiljeavtal. En allmän diskussion om skiljeavtals fördelar och nackdelar skulle spränga ramen för denna uppsats.

70 PER OLOF BOLDING    Bestämmelser som kan ha intresse i detta sammanhang ingår stundom i normalkontrakt som upprättats av särskilda branschorganisationer inom affärslivet.11 Det förekommer vidare att man i skiljeavtal hänvisar till stadgarna för något fast skiljedomsinstitut,12 vilka stadgar i sin tur kan innehålla särskilda regler i hithörande angelägenheter. Ett skiljeavtal kan sålunda direkt eller indirekt ge föreskrifter exempelvis beträffande skiljedomstolens sammansättning (enmansdomstol, tvåmansdomstolsom i händelse av att meningsskiljaktighet framkommer kan kompletteras med en tredje ledamot), beträffande förfarandets utformning (maximering av antalet sammanträden, skriftligtförfarande), beträffande bestämmanderätten och kontrollen i fråga om skiljemännens arvoden (en branschorganisation eller ett skiljedomsinstitut fastställer arvodena eller har rätt att, på talan av part, nedsätta dessa),13 beträffande sättet för beräkningen av skiljemännens arvoden (arvoden efter särskilda taxor, i proportion till tvisteföremålets värde, efter använd tid e. d.) eller beträffande sättet för beräkningen av andra kostnadsposter (resekostnader, traktamenten).
    Fördelarna ur kostnadssynpunkt av att i skiljeklausuler intaga hänvisningar till branschorganisationer eller skiljedomsinstitut består för övrigt icke blott däri att speciella kostnadsregler därigenom kan bli tillämpliga. Därutöver är att märka att organisationer av ifrågavarande slag kan åstadkomma en viss kontroll över det sätt varpå skiljeförfarandet bedrives och på så sätt kan medverka till att processekonomiska synpunkter överhuvud taget blir tillgodosedda. De största farorna från kostnadssynpunkt — liksom från flera andra synpunkter — hotar frånde rent tillfälligtvis hopsatta skiljedomstolarna. Dessa arbetar stundom under så lösliga betingelser att skiljemännen frestas att ta alltför lätt på sin uppgift. Det har sagts att den enda hållhaken på skiljemännen är att dessa har »ett anseende att be-

 

11 Se t. ex., såvitt gäller trävarubranschen, ULLMAN, Om reklamationer och arbitrager, 2 uppl. (Stockholm 1957).

12 Särskilda skiljedomsinstitut har upprättats av nästan alla landets handelskamrar. Övriga i Sverige verksamma skiljedomsinstitut är Skandinaviska arbitrage-kammaren för hudar och skinn, Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln samt Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut (beträffande det sistnämnda se BARRE i TSA 1947 s. 33 f.).

13 En dylik avtalspunkt torde, i den mån den fyller de för skiljeavtal gällande giltighetskraven, kunna betraktas såsom ett särskilt skiljeavtal mellan parter och skiljemän i fråga om skiljemännens arvoden och torde i såfall kunna åberopas såsom hinder mot domstolsprövning enligt SkmL 25 §.

SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING 71vara»14 — parterna kan göra klokt i att anordna skiljeförfarandet på sådant sätt att det får anknytning till någon samhälleliggrupp inom vilken skiljemännen vill åtnjuta aktning.

 

    3. Den ekonomiskt svaga partens dilemma. Skiljeförfarandeterbjuder ingen möjlighet till fri rättegång. Detta medför att enperson med otillräckliga ekonomiska resurser kan råka i ett bekymmersamt läge. Särskilt prekär kan situationen bli för den som har anledning att ta initiativet till skiljeförfarandet (i det följande betecknas denne — något oegentligt, eftersom det förutsättes att talan ej blivit anhängiggjord — såsom kärande och hans motpart såsom svarande).
    En medellös kärande kan få fri rättshjälp hos rättshjälpsanstalter eller hos advokater, som har iklätt sig skyldighet att lämna rättshjälp enligt det s. k. jämtlandssystemet.15 Han behöver därför ej — under förutsättning att den fria rättshjälpen är tillräckligt väl utbyggd — riskera att sakna möjlighet att förbereda och utföra sin talan inför en skiljedomstol. Däremot kan det visa sig svårt för honom att få en skiljedomstol etablerad. Den fria rättshjälpen ställer ej skiljemän till förfogande, icke heller kan den tillhandahålla några medel för skiljemäns anlitande. Och en person som anmodas att åta sig ett skiljemannauppdrag är vanligen icke villig härtill annat än under förutsättning att han kan räkna med att få ersättning för sitt arbete. Om käranden saknar ekonomiska resurser — och särskilt om det dessutom förhåller sig så att även svaranden har dålig ekonomi— ställer den tillfrågade ofta upp såsom villkor för sitt åtagande av skiljemannauppdraget att ett förskott deponeras hos skiljedomstolen.16 En dylik deposition måste käranden räkna med attfå ombesörja ensam, ty visserligen kanske det förutsätts atthälften av beloppet skall deponeras av svaranden,17 men någon

 

14 ULLMAN, a. a. s. 111.

15 Se härom 1949 års rättshjälpskommittés betänkande »Den utomprocessuella rättshjälpen åt mindre bemedlade» (SOU 1951:31).

16 Frågan om skiljemännens rätt att uppbära förskott blir att bedöma motbakgrund av skiljemannaavtalet. Saknas särskilda bestämmelser i detta torde skiljemännen icke under skiljeförfarandets lopp kunna resa anspråk på förskott annat än till täckande av direkta utgifter (resor, traktamenten, lokalhyra o. d.). Ty, såsom påpekats av ULLMAN (a.a. s. 189): »Om det är arbitratorerna uttryckligen förbjudet att innehålla domen till säkerhet för arvodena, bör detta förbud icke kringgås genom att fordra betalning innan skiljedomen blivit färdig.»

17 Jfr följande uttalande av BAUMGÄRTEL (Wesen und Begriff der Prozesshandlung einer Partei im Zivilprozess, Berlin 1957, s. 236): »Würde man die Vorschusszahlung dem Kläger allein aufbürden, so wäre für ihn die Anrufung

72 PER OLOF BOLDINGmedverkan från dennes sida kan icke omedelbart framtvingas.— Situationen kan alltså i värsta fall bli den att käranden utestänges både från möjligheten till ordinär rättegång (eftersom svaranden naturligtvis kan förmodas komma att åberopa skiljeavtalet såsom rättegångshinder) och från möjligheten till skiljeförfarande. Därtill kommer att han i ett eventuellt skiljeförfarande, om han nu lyckas få ett sådant igångsatt, kan komma att sakna medel till täckande av kostnaderna för bevisning.
    Den medellöse svarandens situation är i vissa hänseendengynnsammare. Han har, såsom svarande, icke något eget intresse av att ett skiljeförfarande kommer till stånd och har därför ingen nackdel av att det till äventyrs kan visa sig svårt att etablera en skiljedomstol. Han löper emellertid risk att tvingas in i ett skiljeförfarande på för honom ogynnsamma villkor: dels kan han komma att sakna praktisk möjlighet att inverka på skiljedomstolens sammansättning, dels kan han komma att få svårt att prestera all den bevisning som är erforderlig ur hans egna synpunkter.
    Det sagda kräver emellertid en precisering. Låt oss åter se saken från kärandens synpunkt. Kan konsekvensen för dennes delbli att han för all framtid avskäres från möjligheten att få en dom över tvistefrågan? Nej, så synes det icke förhålla sig. Käranden torde nämligen ha möjlighet att dra fördel av regeln i SkmL 18 § om att skiljeavtalet förfaller därest icke skiljedom meddelasinom sex månader från den dag då skiljeavtalets tillämpning påkallats. Han kan gå till väga på det sättet18 att han med iakttagande av bestämmelsen i SkmL 11 § påkallar skiljeförfarande utan att i samband därmed lämna någon uppgift beträffande skiljedomstolens sammansättning.19 Han kan därefter tills vidare förhålla sig passiv. Om svaranden icke i detta läge själv

 

des Schiedsgerichts wesentlich erschwert, wenn nicht im Einzelfall sogarunmöglich gemacht. Im Zweifel sind die Parteien daher zu gleiehen Teilen vorschusspflichtig.»

18 Möjligheten av ett sådant förfaringssätt antyddes av Stockholms stadsrättshjälpsanstalt i ett remissyttrande över en i december 1948 inom justitiedepartementet upprättad P.M. angående nedbringande för mindre bemedladepersoner av kostnaderna för skiljedom (Sveriges Advokatsamfunds yttrande över samma promemoria är tryckt i TSA 1949 s. 102 f.).

19 Det kan icke rimligen hävdas att käranden skulle vara skyldig att underrätta motparten »om sitt val» (SkmL 7 §) i omedelbart sammanhang med påkallelseskriften. Ofta finns det anledning att uppta särskilda förhandlingar i frågan om skiljedomstolens sammansättning: idealet är att parterna enas om visst personval.

SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING 73tar något initiativ genom att för sin del utse skiljeman och lämna käranden underrättelse härom enligt SkmL 7 §, så kan käranden avvakta att sexmånadersfristen löper ut och kan sedan inge stämningsansökan till ordinär domstol (och i samband därmed anhålla om fri rättegång). Om svaranden inför den ordinära domstolen gör invändning om rättegångshinder under åberopande av skiljeavtalet, torde domstolen icke ha annat att göra än att lämna invändningen utan avseende. — Detär kanske tvivelaktigt om ett sådant förfarande står i god överensstämmelse med de intentioner som lagstiftaren haft, men det tycks mig som om förfarandet skulle vara icke blott fullt förenligt med lagen sådan som denna blivit skriven utan även fullt försvarligt sett från ändamålssynpunkt. Det »påkallande» av skiljeavtalets tillämpning som sker från kärandens sida motsvaras visserligen icke av något reellt syfte hos käranden — såtillvida kan man säga att förfaringssättet har en viss prägel av processuellt »trick» — men påkallandet fyller dock en rimlig funktion. Det ger svaranden anvisning om att han nödsakas ingå i svaromål beträffande en konkret tvistefråga och överlåter åt honom att ta ställning till om frågan skall prövas i ett skiljeförfarande eller— på ett senare stadium — i en ordinär process: om svaranden har tillräckliga resurser kan han tvinga in käranden i ett skiljeförfarande, har han det icke kan han — och har väl i regel egetintresse av att så göra — låta sexmånadersfristen löpa ut.20
    Oavsett vad man må anse om lagenligheten och lämplighetenav det förfarande som skildrats i föregående stycke så kvarstår dock det faktum att skiljeförfarandet på det hela taget är enolämplig form för tvisters slitande i sådana fall där någondera parten har en svag ekonomisk ställning. Här möter alltså ett rättspolitiskt problem som har stor praktisk betydelse.
    Det har påpekats, naturligtvis med gott fog, att advokater böravråda mindre bemedlade personer från att ingå skiljeavtal.21 Men blott genom rådgivning kan man icke åstadkomma en fullgod avhållande effekt. Skiljeavtal kommer ofta till stånd på en slump, exempelvis genom att en person går in i en förening eller genom att han i blindo undertecknar en ordersedel i vilkens späckade tryckta text en skiljeklausul finns med. Därtill är att märka

 

20 En ändamålssynpunkt, vid sidan av de i texten berörda, är den att man icke alltid med fullständig säkerhet kan räkna med att överexekutor, då hanenligt SkmL 8 § har att utse skiljeman, lyckas påträffa någon lämplig person som är villig att åta sig uppdraget.

21 Se TSA 1940 s. 257.

74 PER OLOF BOLDINGatt en person som vid ett avtalstillfälle har god ekonomi och som sålunda icke har anledning till några finansiella betänkligheter mot skiljeavtal kan få sin ekonomi försämrad under tiden mellan skiljeavtalets ingående och tvistens uppkomst.
    En teoretisk möjlighet vore att man löste problemet på det sättet att man gåve behörighet åt domstol eller överexekutor att på begäran av medellös part dels förordna skiljeman vars arvode kunde garanteras av staten, dels förordna om motsvarande förmåner i skiljeförfarandet som de vilka kan ges enligt lagen om fri rättegång. En sådan lösning skulle emellertid stöta på avgörande betänkligheter. Ett skiljeförfarande som helt eller delvis bekostades av allmänna medel borde rimligtvis ställas under en viss kontroll från det allmännas sida, och följden skulle bli att SkmL finge omarbetas i betydande mån. Det bleve fråga om ett egendomligt mellanting mellan ordinär process och den typ av skiljeförfarande som vi har för närvarande.
    Med bättre skäl, förefaller det mig, skulle man kunna överväga en reform som finge till effekt att ett skiljeavtal genomgående frånkändes betydelse såsom rättegångshinder för det fall att käranden fyllde kraven för erhållande av fri rättegång. En sådan reform skulle effektivt undanröja de tidigare berörda olägenheterna22 och detta, väl att märka, icke blott såvitt gäller käranden. För den medellöse svarandens del skulle en dylik reform innebära att han finge möjlighet att förhindra ett skiljeförfarande genom att till ordinär domstol instämma en negativ fastställelsetalan: villkoren för en sådan talans upptagande till prövning — att ovisshet råder om ett rättsförhållande och att denna ovisshet länder vederbörande till förfång (RB 13: 2) — skulle väl regelmässigt vara uppfyllda i den åsyftade situationen. — En reform av detta slag skulle förmodligen icke kunna genomföras annat än medelst lagstiftning. Den skulle emellertid knappast innebära något särskilt radikalt avsteg från den ordning som nu gäller. Ett skiljeavtal bör nämligen icke enligt gällande rätt tillmätas betydelse såsom rättegångshinder annat än om avtalet otvetydigtger parterna rätt att få ett skiljeförfarande igångsatt.23 Det skulle

 

22 Ett »glapp» kunde dock komma att uppstå för den händelse att en partväl ägde tillgång till gäldande av de med en rättegång förenade kostnadernamen saknade möjlighet att stå för de merkostnader som kunde bli förenademed ett skiljeförfarande. Risken härför skulle möjligen kunna eliminerasgenom att man i fall av ifrågavarande art tillämpade lagen om fri rättegångpå ett mer liberalt sätt.

23 I en vid Stockholms rådhusrätt anhängig tvist mellan å ena sidan Kamraterna, förening för Stockholms polismän, samt å andra sidan Svenska

SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING 75då icke innebära någon särskilt vittgående förändring om den ordinära domstolen såsom villkor för avvisning därjämte hade att uppställa det kravet att omständigheterna i det förevarande fallet — däribland de ekonomiska omständigheterna — gåve vidhanden att ett effektivt skiljeförfarande i praktiken kundebringas till genomförande.24

 

    4. Skiljemännens beslut rörande kostnaderna, särskilt om dessas fördelning. Vissa av de kostnadsregler som RB uppställer med avseende på dispositiva tvistemål saknar tillämplighet såvitt gäller skiljeförfarandet. Detta gäller bl. a. vissa av de regler somhandlar om ersättning till vittnen och sakkunniga. Skiljemännenkan icke lagligen förplikta parterna eller någon av dem att gälda ersättning till sådana personer, eftersom det icke kan sägas föreligga något skiljeavtal varpå ett dylikt beslut kan grundas.25 En eventuell tvist mellan ett vittne eller en sakkunnig å ena sidan och en part eller båda parterna å andra sidan rörande ersättningens belopp måste i avsaknad av särskilt skiljeavtal anses falla under ordinär domstols kompetens. Däremot är skiljedomstolen naturligtvis behörig att pröva ett yrkande från den ena partens sida om att motparten skall förpliktas gottgöra parten för kost-

 

polisförbundet åberopade polisförbundet såsom rättegångshinder en stadgebestämmelse, vilken föreskrev att tvist av angiven beskaffenhet skulle avgöras av förbundsstyrelsen och vilken hade följande fortsatta lydelse: »Är förbundsstyrelsen part, eller åtnöjer sig klaganden ej med förbundsstyrelsensbeslut, hänskjutes ärendet till kongressen, som avgör detsamma. Kan avgörande ej anstå, till dess kongress samlas, överlämnas ärendet till skiljenämnd ...» — Rådhusrätten fann sig icke vara behörig att upptaga målet till prövning. Svea hovrätt (II avd. Nr ö 33. Beslut den 8 juni 1955) yttrade däremot: »Vad förbundets stadgar innehålla om förbehåll för förbundetsegna organ att avgöra inom förbundet uppkommen tvist är icke av beskaffenhet att hindra domstols prövning av förevarande tvist mellan förbundet och föreningen. För dylik prövning kan ej heller den i stadgarna intagna skiljedomsklausulen — som anvisar skiljemannaförfarande såsom en alternativ utväg för slitande av tvist av angivet slag — utgöra hinder.» (Kurs.här.)24 Den engelska Arbitration act, 1950, ger domstolen tämligen fria händer. Domstolen kan (4.) »make an order staying the proceedings» om domstolen finner sig övertygad om (»satisfied») att »there is no sufficient reason whythe matter should not be referred in accordance with the agreement (skiljeavtalet), and that the applicant was, at the time when the proceedings we recommenced, and still remains, ready and willing to all things necessary to the proper conduct of the arbitration».

25 Påpekande härom har, med avseende på finsk rätt, gjorts av TIRKKONEN (a. a. s. 95, not 97).

76 PER OLOF BOLDINGnader som han kan ha haft i form av vittnes- och sakkunnigersättningar.
    Det praktiskt mest viktiga problemet är uppenbarligen det huruvida och i vad mån de i 18 kap. RB för dispositiva tvistemål uppställda reglerna rörande kostnadsfördelningen mellan parterna bör anses vägledande även för en skiljedomstol. Detta problem skall i det följande belysas utifrån den i uppsatsens inledning angivna utgångspunkten enligt vilken sagda kapitel bör anses vägledande på alla de punkter där icke skiljeförfarandet aktualiserar speciella ändamålsskäl.
    I RB:s 18 kap. uppställes dels den huvudregeln att part som tappar målet skall ersätta motparten hans rättegångskostnad (1 §),26 dels vissa undantag från denna huvudregel. Ur dispositionssynpunkt torde det vara lämpligt att ordna in den följandediskussionen under två frågor: A. Bör en skiljedomstol begagna huvudregeln om tappande parts ersättningsskyldighet i något fall då en ordinär domstol skulle ha kunnat låta den vinnande parten svara för en del av den totala kostnaden? B. Bör en skiljedomstol låta den vinnande parten bära en del av den totala kostnaden i något fall då en ordinär domstol skulle ha begagnat huvudregeln om tappande parts ersättningsskyldighet?
    A. Det har mig veterligt icke från något håll gjorts gällande att skiljedomstolar borde ge större tillämpningsområde åt regeln om tappande parts ersättningsskyldighet än vad de ordinära domstolarna gör. De undantag från sagda huvudregel som 18 kap. RB uppställer förefaller genomgående välmotiverade även ur skiljeförfarandets synvinkel.27 En av undantagsbestämmelserna, 6 §, kan rentav sägas ha en särskilt viktig funktion att fylla just inom skiljeförfarandet. Bestämmelsen ifråga lyder:

 

26 Då jag i det följande diskuterar denna bestämmelses tillämplighet såvitt gäller skiljeförfarandet förutsätter jag att ordet »rättegångskostnad» skall inkludera även ersättningen till skiljemännen. Såsom motivering för bestämmelsen i RB 18:1 uttalade processlagberedningen (SOU 1938:44, s.231): »Rättegångens syfte att bereda rättsskydd skulle endast ofullständigt uppnås, om icke den vinnande parten tillika finge gottgörelse för de kostnader han ådragit sig för att göra sin rätt gällande.» Denna motivering, applicerad på skiljeförfarandet, måste självfallet leda till att skiljemannaersättningen ställes i paritet med övriga kostnader.

27 En för skiljeförfarandet speciell undantagsregel torde böra uppställas fördet fallet att den vinnande parten anlitat en särskilt dyr (exempelvis avlägset boende) skiljeman. Omständigheterna kan vara sådana att den vinnande bör få svara för den därigenom uppkomna merkostnaden. Se EKDAHL i TSA 1955 s. 95 f.

SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING 77    »Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.»
    Denna bestämmelse har uppenbarligen stor betydelse såsom sanktion mot oskicklig eller illojal processföring och skiljemännen har större behov än den ordinäre domaren av att ha tillgångtill just denna sanktion, eftersom de saknar vissa av de övriga hjälpmedel varmed domaren kan hålla parterna i schack. Det är att märka att frestelsen till illojal processföring kan vara särskilt stark inom skiljeförfarandet, eftersom en part kan vilja icke blott försinka avgörandet och i största allmänhet ställa till svårigheter för motparten — sådana motiv möter man ju ofta även i den ordinära processen — utan även kan ha det särskilda syftet att få skiljeförfarandets praktiska betydelse eliminerad. Det förekommer ofta att en part under loppet av skiljeförfärandet får klart för sig att hans utsikter att vinna är mindre än vad de skulle vara om han finge tillfälle att få saken prövad av en ordinär domstol, och han kan då falla för frestelsen att söka provocera fram fel »i avseende på ärendets behandling» (SkmL 21 § 4.) för att sedan kunna utnyttja dessa såsom grund för klandertalan.
    B. Det lär icke råda något tvivel om att beslut om »kvittning» av kostnaderna — därmed kommer jag i det följande att avse såväl det fallet att parterna får stå var och en för sina kostnader jämte viss andel av skiljemannaersättningarna28 som det fallet att den vinnande parten får stå för en viss kvotdel av de sammanlagda kostnaderna — förekommer i större omfattning i skiljeförfarandet än i den ordinära processen. Finns det då några godtagbara skäl för detta? — Frågan skall behandlas i form av en granskning av vissa skäl som kan tyckas, åtminstone vid första påseendet, ha fog för sig.
    Det hävdas ofta att skiljemän skall döma icke efter gällande rätt utan efter billighet. Och detta kommer naturligtvis i så fall att få en viss betydelse även för synen på hur kostnadsfrågan skall bedömas. Det lär i praktiken ha förekommit fall där man

 

28 Såsom påpekats av EKDAHL (TSA 1955 s. 94 f.) bör skiljedomstolen uttala sig om hur totalbeloppet av skiljemannaersättningarna skall fördelas mellan parterna — det kan lämpligen uppdras åt ordföranden att lyfta hela beloppet — och icke begagna formuleringar av exempelvis den innebörden att vardera parten skall svara för dels ersättningen till »sin» skiljeman, dels hälften av ersättningen till den tredje skiljemannen.

78 PER OLOF BOLDINGförfarit på det sättet att man helt enkelt summerat ihop beloppet av ett yrkat skadestånd med skiljedomskostnaderna och därefter prövat vilken ekonomisk uppgörelse mellan parterna som bäst svarade mot billighetens krav. Det lär också ha inträffat att skiljemän utan stöd i gällande rätt förpliktat en svarande att utge ett yrkat skadestånd och därefter kvittat kostnaderna med den— knappast i skrift återgivbara — motiveringen att det dock vore »väl starkt» att låta svaranden betala jämväl alla kostnader.
    Vad som är att säga om det här aktuella problemet beror i första hand på vad som kan förstås med »billighet». I förevarande sammanhang tycks det mig särskilt ha betydelse att fästa uppmärksamheten vid två alternativ. Det ena är att man under termen billighet sammanför en hel mängd opreciserade och opreciserbara hänsyn som knappast har något annat gemensamt än att de stundom avviker från de hänsyn som bär upp gällande rätt. Det andra alternativet är att man reserverar termen billighet för någon rättsskipningsmetod som visserligen icke är identisk med den ordinära, »strikta», rättsskipningsmetoden men som dock har en fixerad innebörd och som följaktligen medger någorlunda exakta förhandskalkyler om hur en skiljedom kan komma att utfalla. — På skäl som jag utvecklat i annat sammanhang29 anser jag att billighetsresonemang av den förstnämnda typen helt bör bannlysas. Och det förefaller mig skäligen meningslöst att debattera frågan om hur skiljedomskostnaderna skall fördelas för det fall att ett sådant billighetsresonemang dock faktiskt kommit till bruk. (Möjligen skulle man kunna säga att det faller sig naturligt att under sådana betingelser kvitta kostnaderna, eftersomde argument som man under den äldre rättegångsbalkens giltighetstid brukade åberopa för kvittning i »mörk och tvivelaktig» sak — ÄRB 21: 330 — här framträder med exceptionell styrka.)— Ett bruk av billighetsresonemang enligt det andra alternativet förefaller mig däremot icke i och för sig böra få till konsekvensatt kostnaderna kvittas. Huvudregeln i RB 18:1 står icke i något nödvändigt samband med någon viss rättsskipningsmetod. Den utgör en naturlig beståndsdel i varje processuellt system inom vilket avgöranden tillkommer i enlighet med fasta regler. — Det tycks mig i detta sammanhang värt att lägga märke till att en domstol — en skiljedomstol lika väl som en ordinär domstol —

 

29 Se BOLDING, a.a. särskilt s. 20 ff., 119 ff., 134 f., 152 f. och 184 ff. Se även DILLÉN, SvJT 1933 s. 15 ff.

30 Se WILDTE, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande (Göteborg 1931), s. 286 ff.

SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING 79får ett särskilt incitament till noggrannhet i och med att det förutsättes att förlorande part skall svara för hela kostnaden: den som skall betala hela kostnaden kan med särskilt gott fog begära att domen skall vara välgrundad i sak.31 Han kan också resa ett starkt anspråk på att få domskälen redovisade.
    Ett särskilt problem aktualiseras föi den händelse parterna enats om att skiljeförfarandet i ett eller annat avseende skall ha en summarisk prägel. Det ligger i sakens natur att det är större risk för att en skiljedom som framkommer såsom resultat av ett sådant förfarande får ett materiellt oriktigt innehåll. Och det kan synas som om detta vore ett fullgott skäl för kvittning av kostnaderna. Emellertid är att märka att kostnadskvittning är förenad med alldeles särskilda olägenheter just i sådana fall där tvisteföremålet har ringa värde. Och det är just i sådana fall som en summarisk prövning har särskilt starkt fog för sig! Regelsystemet bör icke vara så beskaffat att en kärande tvingas att göra »stor sak» av en tvist blott för att undgå risken av att det som han vinner genom skiljedomen blir konsumerat av de kostnader som han blir nödsakad att stå för. Jag skulle därför vilja hävda att en överenskommelse om summariskt förfarande icke bör föranleda till kostnadskvittning annat än om parterna — båda med full insikt om avtalets betydelse — träffat uttryckligt avtal även om kostnadskvittning.
    Låt oss övergå till ett annat argument, nämligen följande: »När två parter träffat ett skiljeavtal så är detta vanligen32 att uppfatta på det sättet att de båda har intresse av att tvisten blir sliten enligt en annan ordning än den ordinära. Även den vinnande parten bör under sådana förhållanden delta i täckandet av kostnaderna, ty han bör betala något för den favör som han haft tillföljd av att det är just genom ett skiljeförfarande som tvistenblivit avgjord.»33 — Gentemot detta argument kan till en början invändas att argumentet har slagkraft endast i den mån man kan förutsätta att skiljeförfarandet i det aktuella fallet blivit totalt sett dyrare än vad en motsvarande ordinär process skulle ha blivit. Och det är sällan, om ens någonsin, möjligt att komma till

 

31 Att kvitta på grund av rättsfrågans tvivelaktighet innebär enligt LJUNGHOLM (SvJT 1932 s. 236) att »försvaga sin egen dom».

32 I argumentet impliceras att undantag bör ske för det fall att någondera parten blivit bunden av ett skiljeavtal utan att närmare ha reflekterat överavtalets konsekvenser.

33 EKDAHL hävdar (TSA 1955 s. 92 f.) att man i vissa typfall, t. ex. då det gäller byggnadstvister, kan »med ett visst fog antaga att parterna tyst förutsatt att de gemensamt skola bära kostnaden för själva skiljedomen».

80 PER OLOF BOLDINGen bestämd slutsats om detta. Det finns ju inga garantier för att en ordinär process skulle ha stannat i första instansen, och det är omöjligt att med någon säkerhet räkna ut vilka kostnaderden skulle ha fört med sig. Ytterligare är emellertid att märka att det ingalunda är självklart, även om man nu förutsatte att det vore fråga om speciella merkostnader i skiljeförfarandet, att dessa borde kvittas. Att parterna slutit skiljeavtal kan ha berott på helt andra omständigheter än sådana som ligger på det processekonomiska planet, och det förefaller knappast rimligt att tillämpa någon slags in dubio-regel om att parterna åsyftat att andra kostnadsregler skulle gälla än de som uppställts för den ordinära rättegången. — Ett fall som inbjuder till jämförelse är det fallet att två parter träffat ett prorogationsavtal enligt RB 10: 16. Även ett sådant avtal kan otvivelaktigt föranleda ökade kostnader, exempelvis i form av högre ersättningar för resor och tidsspillan. Men mig veterligt har det aldrig gjorts gällande att de på grund av ett prorogationsavtal uppkomna merkostnaderna skulle kunna eller böra fördelas på ett annat sätt än övriga meden ordinär rättegång förbundna kostnader. — Det förefaller mig därför som om man icke av det ifrågavarande argumentet kan draga någon mer vittgående slutsats än den att skiljedomstolen bör ha uppmärksamheten riktad på den möjligheten att parterna kan ha haft ett särskilt ekonomiskt syfte med skiljeavtalet och att ordföranden fördenskull under skiljeförfarandets lopp bör höra efter huruvida parterna har några gemensamma synpunkter på kostnadsfrågan. Huruvida och i vad mån sådana önskemål bör inverka på skiljemännens avgörande är ett spörsmål som skall behandlas under närmast följande rubrik.

 

    5. Särskilda överenskommelser rörande kostnadernas fördelning. Genom särskild överenskommelse kan parterna enligt 24 § SkmL undandra kostnadsfrågan från skiljedomstolens kompetens. Det torde vara mycket ovanligt — om det ens någonsin förekommer— att dylik överenskommelse träffas. Däremot är det icke ovanligt att ett skiljeavtal direkt eller indirekt ger föreskrifter om hur kostnaderna skall fördelas. Och stundom kan det vara tvivelaktigt huruvida en sådan föreskrift bör av skiljedomstolen uppfattas såsom likvärdig med en bestämmelse om att skiljedomstolen ej skall utlåta sig i kostnadsfrågan. Tveksamt är exempelvis det fallet att skiljeavtalet innehåller följande klausul: »Förlorande part skall ersätta vinnande part dennes i anledning av

SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING 81skiljeförfarandet havda kostnader.» En dylik klausul kan uppfattas antingen som en instruktion till skiljemännen om hur dessa skall döma eller såsom en särskild avtalspunkt vilken medfören inskränkning i skiljedomstolens behörighet. Enligt min uppfattning bör det förstnämnda alternativet anses såsom det riktiga.34 Det skulle nämligen i regel vara ett opraktiskt arrangemang om parterna i händelse av tvist rörande skiljedomskostnaderna skulle vara hänvisade till att — därest de ej kunde enas om nytt skiljeavtal — ge sig in i en särskild process, förd vid ordinär domstol. Skiljedomstolen bör därför enligt min åsikt icke anse sig obehörig att pröva kostnadsfrågan annat än om det tydligt framgår att en sådan inskränkning i domstolens kompetens varit avsedd av parterna.
    Vilken betydelse bör då skiljedomstolen i sitt avgörande tillmäta åt sådana — direkta eller indirekta — partsöverenskommelser som de nu åsyftade? — På denna fråga torde ej kunna ges något enkelt svar. I vissa fall måste skiljedomstolen rimligtvis kunna lämna en dylik överenskommelse utan avseende. En klausul av det innehållet att förlorande part skall betala vinnande parts kostnader kan icke rimligtvis föranleda skiljedomstolen att avstå från att vid behov tillämpa den under rubriken 4. här ovan citerade bestämmelsen i RB 18: 6, ej heller bör en sådan klausul kunna sätta ur spel någon annan av de regler som innefattar avsteg från huvudregeln i RB 18: 1. Mer tveksamt synes det vara vilken vikt som skall fästas vid överenskommelser som går ut på kvittning av kostnaderna. Otvivelaktigt kan det finnas fall i vilka rättssäkerheten kräver att även sådana överenskommelser lämnas utan avseende.35 Men det vore säkerligen att gå alltför långt om man skulle hävda att skiljemännen genomgående borde bortse från dylika partsavtal. Om parterna vid en tidpunkt då de haft överblick över kostnadsfrågorna förklarat sig ense om att kvittning borde ske, så bör skiljedomstolen utforma kostnadsbeslutet i enlighet med deras avtal.36 Skiljedomstolen bör självfallet också rätta sig efter sådana i skiljeavtal eller i särskilda stadgar intagna kvittningsbestämmelser vilka är välmotiverade

 

34 TIRKKONEN (a. a. s. 93 f.) synes ha annan åsikt på denna punkt.

35 Se AUGDAHL, Norsk civilprosess (2 uppl., Trondheim 1951), s. 407.

36 Enligt 18. 3) i den engelska Arbitration act, 1950, skall partsavtal rörande kostnaderna lämnas utan avseende (»shall be void») utom i det fall att det är fråga om »a dispute which has arisen before the making of thatagreement». 

6—583004. Svensk Juristtidning 1958

82 PER OLOF BOLDINGmed hänsyn till de särskilda förhållanden som kan råda inom någon speciell yrkesgrupp som båda parterna tillhör.37

 

    6. Sanktioner mot felaktiga kostnadsbeslut. I förevarande sammanhang, liksom i många andra, aktualiseras frågan huruvidadet vore önskvärt att man från det allmännas sida utövade en starkare kontroll över skiljeförfarandet. Rörande detta spörsmåltorde helt allmänt kunna sägas följande. Skiljeförfarandet har sitt existensberättigande främst därigenom att det i praktiken kan fungera såsom ett snabbt och effektivt eninstansförfarande med vars hjälp uppkomna tvister kan lösas omedelbart och i ett sammanhang. Att ett skiljeförfarande kan leda till allvarliga misstag och t. o. m. övergrepp torde ej kunna förnekas. Icke desto mindre har man anledning till skepsis mot reformer som skulle få till följd att en missnöjd part med utsikt till framgång kunde driva sin sak vidare efter det att skiljemännens avgörande fallit.
    Det kan dock ej förutsättas att spörsmålet om lämpligheten av sanktioner mot oriktiga kostnadsbeslut kan besvaras under hänvisning blott till en sådan allmän synpunkt. Det finns skäl att ställa följande konkreta frågor: Kan ett oriktigt kostnadsbeslut medföra straffrättsliga eller skadeståndsrättsliga påföljder förskiljemännen? Finns det någon möjlighet att få en skiljedom helt eller delvis försatt ur spel på den grunden att ett däri ingående kostnadsbeslut är oriktigt?
    Att skiljemän skulle vara underkastade straff rättsligt ansvar har tveklöst förnekats i svensk doktrin.38 Och det torde utan vidare diskussion kunna anses klart att det icke vare sig de legelata eller de lege ferenda vore rimligt att anknyta straffrättsliga påföljder till felaktigheter som förekommit i samband med att skiljemännen träffat avgörande i en kostnadsfråga. Att en skiljeman kan bli skadeståndsskyldig i förhållande till parterna i ett skiljeförfarande torde däremot vara ovedersägligt.39 Och det torde icke kunna anses uteslutet att ledamöterna i en skiljedomstol skulle kunna förpliktas gälda skadestånd till en part på grund

 

37 Se, såvitt gäller trävarubranschen, ULLMAN, a.a. s. 180 ff. Jfr rättsfallet SvJT 1919 rf. s. 21, där fråga uppkom huruvida viss besiktningskostnad ingick i en skadeståndsfordran eller var att betrakta såsom skiljedomskostnad.— Med avseende på det legala skiljeförfarandet ges stundom särskilda kostnadsföreskrifter i lag, se t. ex. 223 § i lagen om aktiebolag.

38 DILLÉN, SvJT 1933 s. 27.

39 DILLEN, a. st.

SKILJEDOMSKOSTNADER OCH DERAS FÖRDELNING 83av att de meddelat ett grovt oriktigt kostnadsbeslut som medfört skada för parten. Emellertid torde man få räkna med att sådant skulle kunna ifrågakomma endast i exceptionella fall — exempelvis det fallet att skiljemännen på ett alldeles otillbörligt sätt gynnat ett partsombud genom att tillerkänna honom ett orimligt arvode på en parts bekostnad — och att därför skadeståndssanktionen icke kan spela någon nämnvärd roll i praktiken.
    Att en skiljedom i dess helhet skulle kunna förklaras ogiltig på grund av att den innefattade ett felaktigt beslut i kostnadsfrågan får enligt gällande rätt anses helt uteslutet. Icke heller delege ferenda kan det finnas skäl att förorda en regel om att ett felaktigt kostnadsbeslut skulle kunna föranleda till att en skiljedom kunde hävas, i varje fall icke så länge man i övrigt upprätthåller ett regelsystem sådant som det vi för närvarande har. Och om en förändring av de nu gällande hävningsreglerna genomfördes så kunde det i vart fall knappast anses motiverat att låta ett felaktigt kostnadsbeslut föranleda till hävning av skiljedomen i dess helhet. Mot en eventuell regel om partiell hävning, åter, kan starka skäl anföras. En sådan regel skulle knappast framstå såsom behövlig om man förutsätter att det finns möjlighet — låt vara endast i flagranta fall — att utkräva skadestånd av skiljemännen. Och den risk ur rättssäkerhetssynpunkt som en part löper just i kostnadshänseende är på det hela taget icke så betydelsefull i jämförelse med den stora risk som han löper med avseende på domen i sak. Så länge man icke begagnar sig av någon regel om att domstol kan häva materiellt oriktiga skiljedomar ens i mycket grava fall kan man icke rimligtvis uppställa någon specialregel som avser kostnadsbeslutet, detta bl. a. med hänsyn därtill att ett billighetsresonemang ofta på ett diffustsätt kan ha inverkat såväl på domen i sak som på beslutet rörande kostnaderna.
    Den rättspolitiska reform som har den största aktualiteten synes under sådana omständigheter vara den som avser en reformering av den ordinära processen,40 Domstolarna borde få möjlighet att erbjuda affärslivet en bättre »service». De skulle i så fall kunna dra till sig många av de tvister som för närvarande överlämnas till skiljemän. De risker som är förbundna med skiljeförfarandet skulle därigenom få mindre praktisk betydelse.

 

40 Se EKELÖF, Rättegång, Första häftet (Stockholm 1957), s. 112 ff.