YRJÖ SOINI. Dömda — för vad? Krigsansvarighetsfrågan i Finland. Jakobstad 1957. Gebers. 331 s. Kr. 17,50.
Tidens hjul rullar fort i våra dagar. Mycket av det som skedde under krigsåren och de första efterkrigsåren framstår redan såsom någonting fjärran och nästan overkligt. När händelserna blir återkallade i minnet, så ställer man sig den frågan — kunde människor verkligen handla på det sättet och måste de verkligen göra så?
Finlands krigsansvarighetsrättegång, som rullats upp till allmänt beskådande genom en bok av författaren YRJÖ SOINI, är inte en enstaka företeelse. Mycket annat av det som skedde under efterkrigsåren kunde med lika goda skäl rullas upp — framför allt de händelser som ledde till utlämnande av enskilda människor eller av enskild egendom till segrarmakterna. En sådan utredning och klarläggning borde dock inte ske i syfte att utpeka »de efterkrigsansvariga» eller för att bereda en senkommen upprättelse åt dem som fått lida oförrätter — och framför allt inte för att skapa ett underlag för revanschtankar.
Fredsåren har medfört många sådana vinningar och omvärderingar, som man ogärna ville se störda och upprivna av alltför mycket grävande och rotande i det förgångna. Finlands »krigsansvariga» har redan för sin del inom möjligheternas gränser fått all tänkbar upprättelse. Personligen behöver de inte numera någon rättfärdiggörelse. Mendet kan kanske sägas att just detta, att en tid redan hunnit förflyta, borde innebära att man i lugn och ro borde kunna sakligt gå igenom händelseförloppet och draga de nödvändiga slutsatserna för framtiden.
I första hand vore det angeläget för hela världens folk att försöka genom överenskommelser eller deklarationer i mänsklighetens namn fastslå och tillkännage vissa allmänna gränser för en segrarmakts befogenheter att framställa krav och anspråk mot ett besegrat folk. Värdet av sådana deklarationer är visserligen alltid tvivelaktigt samt beroende av händelsernas utveckling och av de aktuella styrkeförhållandena. Men en sådan situation är ingalunda otänkbar, att en enda avflera segrarmakter vill framställa hårda anspråk, som dess bundsförvanter gärna ville avböja, om de blott kunde hänvisa till något internationellt dokument som förbjuder sådana anspråk.
Det vill synas som om Finland efter fredsslutet föll offer för det tragiska ödet, att Sovjetunionens bundsförvanter stilla tigande måste åseatt Finland utsattes även för sådana krav, om vilka man redan då kunde säga, att de inte överensstämde med de demokratiska folkensgrundlagar. Dessa krav avvek klart från vissa viktiga grundsatser, vilka senare fick sin plats i den deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs av de förenade nationerna år 1948. Om denna deklaration hade funnits till vid vapenstilleståndet och fredsslutet, så hade åtminstone utgångsläget varit ett annat. Och ännu gynnsammare hade det varit, om man hade haft tillgång till någon motsvarande universell de-
klaration om förutsättningarna för bestraffande av ett besegrat folkspolitiska ledare eller om möjligheterna att kräva utlämnande av enskilda människor eller deras egendom.
Erfarenheterna från de senaste åren har dock lärt, med vilka svårigheter det är förenat att komma till rätta med ett mäktigt folk, som inte vill efterleva och respektera sina medmänniskors uppfattning omde mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Erfarenheterna har också lärt, att det hårda öde och de prövningar, som övergick Finland under de båda krigen och efter de båda fredssluten, dock var ett intet mot vad andra besegrade folk haft att utstå och fortfarande utstår. Det är därför inte anledning att överbetona betydelsen av Finlands krigsansvarighetsrättegång eller värdet av dess klarläggande inför världsopinionen och eftervärlden. Men varje sådant klarläggande innebär en byggnadssten i arbetet för en internationell rättsordning eller åtminstone en universell rättsuppfattning, som drar vissa gränserför våldet och makten samt ger sitt stöd åt den enskilda människan och den mänskliga friheten.
Skriftställaren Yrjö Soini är varken politiker eller jurist, men han har gjort sig känd och ansedd såsom journalist och författare — han är ordförande i Suomen Kirjailijaliitto, det finska författarförbundet. Han har i sin bok framlagt ett mycket omfattande och intressant material för bedömandet av krigsansvarighetsrättegången med dess förhistoria och dess efterspel. När boken år 1956 utkommit på finska, blev den genast föremål för en livlig debatt, som dock huvudsakligen rörde sig kring den politiska sidan, medan skildringen av själva rättegången inte föranledde något större meningsutbyte.
Soinis huvudtes är, att initiativet till aktionen mot »de krigsansvariga» inte utgått från Sovjetunionen eller från segrarmakternas kontrollkommission, utan från hemmakommunisterna, vilkas syftemål varit att oskadliggöra sina viktigaste politiska motståndare samt därmed förbereda ett övertagande av makten. De påstötar, som kontrollkommissionen sedan gjorde både under riksdagsbehandlingen och under rättegången, hade i överensstämmelse härmed varit inspirerade av hemmakommunisterna eller i varje fall endast utgjort resultat av deras agitation och deras rapporter. De övriga partierna, deras politiska ledare och deras representanter i regeringen hade sålunda låtit dupera sig och fallit undan för ett hot och ett tvång, som varit mera inbillat än verkligt — eller som i varje fall kommit från ett annat håll än man i allmänhet föreställt sig.
Det kan förstås ligga en viss portion av berättigande i Soinis tes— den inrikespolitiska maktkampen kan ha satt sin färg på mycket av vad som sades och gjordes. Men Soini diskuterar inte ens på allvar den eventualiteten, att hemmakommunisternas första uppträdande kunnat ske i enlighet med instruktioner som de erhållit utifrån. Många av efterkrigsårens hemmakommunister var ju dock särskilt skolade och utbildade för att träda i bräschen med ett inre undermineringsarbete av detta slag.
I någon mån ställer Soini krigsansvarighetsfrågan mot bakgrunden av ett inrikespolitiskt undermineringsarbete på bredare bas. Men han försummar någonting, som kanske hade kunnat ge nyckeln till gåtans
lösning. Han nämner inte de talrika krav, som kontrollkommissionen framställde i andra avseenden och som tillsammans var ägnade att skapa den miljö av osäkerhet och villrådighet, av hot och tvång samt av maktlöshet och underkastelse, ur vilken krigsansvarighetsrättegången växte fram. Krigsansvarighetsfrågan var kanske det mest uppseendeväckande och det mest betydelsefulla spörsmålet, men det inrymde kanske ändå inte i sig lika mycket hårdhet och tragik som en del andra krav, vilka utan allt tvivel utgick just från segrarmakterna och deras kontrollkommission. De former, under vilka kontrollkommissionenuppträdde på arenan både under riksdagsbehandlingen och under rättegången, gör det mindre sannolikt att kravet på bestraffning av de krigsansvariga varit ett isolerat krav, vars tyngdpunkt legat på det inrikespolitiska planet eller vars huvudsakliga syftemål varit att lämna stöd åt hemmakommunisterna.
Den politiska huvudtesen i Soinis bok måste därför bedömas med stor reservation. Soini säger även själv, att många upplysningar ännu inte är tillgängliga eller ännu inte kan fullt utnyttjas. Därför måste det slutliga omdömet anstå i fråga om de politiska faktorerna bakom krigsansvarighetslagen och de domar som fälldes med stöd av denna.
I ett avseende är boken ett ganska skakande dokument. Den visar hur den folkrepresentation, som utgör själva kärnan i det demokratiska statsskicket, kan både i krig och fred bli helt paralyserad och oförmögen att utöva sin beslutanderätt — därför att blott ett fåtal personer har tillgång till förstahandsinformationer om sådana fakta som borde ligga till grund för beslutet. Det kan röra sig om fakta, som man av utrikespolitiska skäl inte kan offentliggöra i en församling med folkrepresentationens stora medlemstal och brokiga sammansättning. Men det kan också helt enkelt röra sig om fakta som man inte vill offentliggöra för att inte förlora den maktställning och den trumf på hand som det inom det politiska spelet kan innebära att sitta inne med hemligheter som andra inte känner till. Regeringsmedlemmarnas möjligheter att begränsa sina informationer till riksdagen innebär i självaverket en av demokratins stora faror. Folkrepresentanterna ställs i all synnerhet på ett hårt prov, när regeringsmedlemmar eller andra personer i nyckelpositioner låter förstå att de vet mera än de kan säga ut. I stora och betydelsefulla frågor kan riksdagen vara helt utlämnad åt regeringens vilja och förmåga att rätt bedöma det aktuella läget.
Det förvånansvärt stora stöd, som kommunisternas utrensningskrav i början fick även i andra samhällskretsar, kan inte enbart förstås såsom ett utslag av försiktiga människors omtanke om landets välfärd eller svaga människors omtanke om sin egen framtid. En psykologisk förklaring måste vara den, att vissa riksdagskretsar behövde en utlösning för sin känsla av att de under krigsåren undfått alltför begränsade och ofta alltför sena informationer samt att deras mening inte kunnat göra sig behörigen gällande i de stora avgörandena. De kände på något sätt ett behov av att markera, att de inte till alla delar kunde bära ett medansvar för allt som skett under krigsåren. Men när sedan riksdagen stod inför den slutliga handläggningen av krigsansvarighetslagen med dess retroaktiva kriminalisering, som inte motsvarade dessa riksdagskretsars ursprungliga intentioner, så befann man sig åter i
samma läge. Riksdagens medlemmar var åter i huvudsak hänvisade till de informationer som de kunde få genom regeringen. De var tvungna att sätta sin lit till regeringens försäkran att lagens antagande var en oundgänglig utrikespolitisk nödvändighet.
Å andra sidan visar boken, hur hårt och otacksamt det kan vara att under sådana förhållanden sitta i regeringen och ha att lotsa ett litet land genom bruset och virvelströmmarna från de storas rasande sammandrabbning. Från försvarets sida framhölls ofta under krigsansvarighetsrättegången, att de åtalade inte borde kunna ställas till svarsför åtgärder, för vilka de kontinuerligt erhållit riksdagens godkännande. Men detta är i själva verket inte det väsentliga. Den ansvarsavlastning, som riksdagens godkännande kunde innebära, hade i många situationer varit mera formell är reell. Det väsentliga är, att varken regering eller riksdag hade fria händer att bestämma landets öden. Landet hade varken det geografiska läge, den militära styrka eller den ekonomiska ryggrad, som hade varit en förutsättning för verkliga möjligheter att hålla landet utanför storkriget eller att draga sig ur speletnär man själv fann för gott.
Ur Soinis bok framgår inte att allt det, som under mellankrigstiden blev bekant om transitering av tyska trupper, hälsades med avgjord tillfredsställelse bland gemene man — inte därför att man ville bli indragen i världskriget på Tysklands sida, utan därför att de tyska truppernas närvaro, måhända på grund av önsketänkande, uppfattades såsom ett slags motvikt mot närvaron av ryska trupper i landet samt därmed såsom ett skydd mot den fara för rysk ockupation, som man ansåg inneligga i hemmakommunisternas tidvis hotfulla uppträdande. Detta spända läge — med Hangöområdet utarrenderat till Sovjetunionen och med samtidig transitering av ryska och tyska trupper — belyser på sitt sätt det beträngda läge, i vilket Finland befann sig vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen i juni 1941.
Man får inte underskatta det rent defensiva värdet av de kontakter med Tyskland, vilka sedan kan ha bidragit till att Finland — med eller mot sin vilja — drogs in i kriget på Tysklands sida. Det kan helt enkelt ha varit så, att dessa kontakter räddade Finland från att ockuperas av någondera parten vid krigsutbrottet 1941. De hårda realiteter, som låg bakom Finlands dilemma, belyses på ett ganska talande sättav de dokument ur de tyska arkiven, som hösten 1957 blivit tillgängliga för forskningen.
Faran för en främmande ockupation var också den största stötestenen vid alla fredskontakter under det andra kriget. Och sedan upprepade sig historien på ett märkligt sätt — faran för en främmande ockupation var ett av de kanske mest avgörande argument, med vilka krigsansvarighetslagen blev genomdriven och krigsansvarighetsrättegångengenomförd till fällande domar för alla de åtalade och till straff som översteg vad domstolen själv hade velat ådöma.
Både krigsårens, efterkrigsårens och de senare årens erfarenheter bär vittne om vad en sådan ockupation hade kunnat innebära för Finlands folk. Historiens omdöme skall måhända bli det, att kriget och nederlaget med alla dess olyckor och bördor i själva verket betydde det mindre onda.
Soinis skildring av själva rättegången inför krigsansvarighetsdomstolen är en intressant läsning, som blottar många mindre uppbyggliga händelser och interiörer, där efterkrigspsykosen och ovissheten om landets fortsatta öden lade sin prägel på människornas tankar och yttranden. En och annan av de medverkande hade kanske gärna efteråt sett, att ett eller annat blivit osagt eller ogjort. Framför allt riktas strålkastarna på åklagarens sätt att driva målet, på de begränsningar som påbjöds i fråga om bevismaterialet och försvarets plädering samt på de påtryckningar för vilka domstolen blev utsatt — först från den kommunistiska tidningspressens sida samt sedan genom regeringen såsom budbärare för segrarmakternas kontrollkommission.
Är då Soinis skildring objektiv? — Man kan svara både ja och nej! Den är objektiv på samma sätt som då åklagaren eller kärandens advokat i ett mål fullt ärligt framlägger det processmaterial som han känner till och drar sina konklusioner ur detta. Men den är subjektiv i den mening, att den ser saken ur den ena partens synvinkel och därför lämnar rum för ytterligare material och ytterligare konklusioner från annat håll, där man måhända kan önska rättfärdiga eller försvara handlingar och yttranden, som i Soinis bok framstår i en mindre angenämdager. Dessutom kan man säga att Soini — åtminstone sett med en jurists ögon — på många ställen alltför intensivt och med alltför kraftiga adjektiv gett uttryck åt sitt eget omdöme, i stället för att låta dokument och fakta tala sitt stillsammare men kanske desto verkningsfullare språk.
Soinis bok är inte det sista ordet i frågan — det är han själv medveten om. Men den förtjänar att vinna ytterligare spridning — framför allt bland folk som förstår att läsa den med omdöme och eftertanke. Den är ägnad att vara en utgångspunkt för fortsatta undersökningar — såvitt möjligt med ett ytterligare fördjupat material och kanske också i en kyligare ton. Det måste emellertid sägas ut, att den lidelsefullhet, som i viss mån kommer till uttryck i Soinis bok, inte enbart har varit av ondo. Den har varit en drivfjäder, som förmått honom att plöja igenom det väldiga materialet och att inte sky den möda som krävts för att göra materialet tillgängligt i en lättfattlig form för en större allmänhet.
Den som vill ge krigsansvarighetsrättegången ett eftermäle, saknar— såsom vid all historisk värdesättning — en realistisk uppfattning därom, hur det hade gått om man hade handlat annorlunda — om riksdagen inte hade antagit krigsansvarighetslagen eller om krigsansvarighetsdomstolen inte hade dömt de åtalade eller inte hade höjt deras straff på det sätt som skedde i sista omgången. Detta gör, att det äro ändligt svårt att sätta sig till doms över människor, vilkas handlingssätt man inte gillar, men vilka till sitt försvar kan åberopa ett hot eller tvång, om vars verklighet och vidd det varit och fortfarande är svårt att bilda sig en rätt föreställning. Men inför eftervärldens dom är läget svårast för dem, som i sitt folks prövningstid ådagalade större iver än nöden krävde.
Bo Palmgren