96 KNUT RODHECURT OLSSON. Lagen om andelslag. Helsingfors 1956. Finlands svenska andelsförbund. 306 s.
Den svenska lagen om ekonomiska föreningar av år 1951 har i Finland fått ett motstycke i 1954 års lag om andelslag. Professorn vid Svenska Handelshögskolan i Helsingfors CURT OLSSON, som medverkat vid den nya lagens tillkomst, har utgivit en bok, vars syfte är att» på ett för lekmän och särskilt för andelslagens funktionärer och medlemmar begripligt sätt redogöra för det huvudsakliga innehållet» i denna lag. Boken fyller detta syfte på ett utmärkt sätt. Den har också en hel del att ge rikssvenska jurister och andra, som här i landet syssla med de ekonomiska föreningarnas problem.
Den finländska lagen, som finnes avtryckt in extenso i boken, har stora likheter med den svenska. Den innehåller emellertid på många punkter från rikssvensk synpunkt originella och intressanta lösningar, till en del synbarligen grundade på praxis inom den finländska andelsrörelsen.
Ett genomgående drag är att borgenärernas intresse tillvaratages i högre grad än som sker i den svenska lagen. Detta gäller exempelvis ifråga om inbetalningen av insatser. Dessa kunna både i Sverige och i Finland betalas i rater under en följd av år, om stadgarna medge detta. Enligt den svenska lagen gäller i dylikt fall att medlem vid föreningens konkurs aldrig behöver betala in belopp, som vid konkursens början icke förfallit till betalning. Denna väl närmast av sociala skäl betingade lättnad för medlemmarna ges icke av den finländska lagen. Det är hos oss vanligt, att en stor del av insatsen endast behöver betalas genom innehållande av efterlikvid eller återbäring. I Finland får en dylik stadgebestämmelse avse högst halva insatsensbelopp; andra hälften skall ovillkorligen betalas in även om rörelsen ej givit överskott. Å andra sidan skall alltid minst hälften av efterlikvid eller återbäring innehållas för insatsbetalning, så länge någon del av insatsen är ogulden.
Borgenärernas intresse tillvaratages också genom reglerna om reservfond. De svenska reglerna härom äro rätt komplicerade; grundtanken är att föreningens bundna kapital, dvs. posterna Inbetalda insatser och Reservfond, skall stå i en viss relation till föreningensskulder. Hur denna summa fördelar sig på Inbetalda insatser och Reservfond är likgiltigt, om blott reservfonden utgör lägst 10 % av Inbetalda insatser. De finländska reglerna äro konstruerade på ett annat sätt: de årliga avsättningarna till reservfonden — om 10 % av årets överskott, dock lägst 0,1 % av årets omsättning! — måste fortgå till dess reservfonden är tre gånger så stor som Inbetalda insatser. Denna stränga regel betyder, att upp till 3/4 av föreningens bundna kapital skall skyddas icke blott mot att delas ut såsom överskott utan även mot att utbetalas vid medlems avgång. Å andra sidan har man icke accepterat den svenska ståndpunkten att avgående medlem, om stadgarna så föreskriva, förverkar sin insats; denna skall alltid betalas ut — även till medlem som uteslutits — om föreningens finansiella ställning medger detta.
Bestämmelserna om fullmäktige äro utförligare än vad som ansetts